Rättegångsreformen riksdagsbehandlad. I februarihäftet av SvJT, s. 148 ff., lämnades en redogörelse för den k. propositionen med förslag till ny rättegångsbalk. Riksdagens första särskilda utskott² påbörjade behandlingen d. 5 febr. och slutjusterade sitt betänkande d. 2 juni, varefter ärendet upptogs i båda kamrarna d. 10 juni 1942. I det stora flertalet punkter, där reservationer förekom, fattade kamrarna samstämmiga beslut. Endast beträffande tvenne mindre viktiga spörsmål erfordrades sammanjämkning. Sedan lagrådet lämnat de av riksdagen beslutade ändringarna utan erinran, har nya RB nu utkommit i SFS (nr 740), dagtecknad d. 18 juli 1942.
    Den mest uppmärksammade ändringen i prop. berörde en organisatorisk fråga: om nämndens ställning i rådhusrätt. Prop.hade på denna punkt följt processlagberedningens förslag, enligt vilket en lekmannanämnd av 7 å 9 personer skulle hava säte i rådhusrätten vid sidan om de 3 lagfarna domarna i mål om ansvar för brott varå

 

¹ Efter det texten redan var satt till tryckning, har jag funnit att avgörandetav 2/6 1712 lästes som præjudicatum när 15/1 1713 beslöts att två ryttare, vilka av Regements KrigsR dömts från livet för dråp å en artillerikusk, skulle »kasta tärning på trumman».En 1609 från Karl IX:s kansli utgången stridsskrift mot jesuiterna berättar (se Schück, Johannes Messenius s. 118): Djävlarnas fyra överstar spelte tärning om vem av dem skulle vara de andras mästare; men som alla voro lika sluga fick en var ständigt 12 ögon på tärningarna. Då kom en jesuit med i spelet och han slog tärningarna så hårt i brädet att den ena sprang sönder och visade 7 ögon. Jesuiten, som alltså fått 13 ögon, blev de andras överman i alla djävulskonster.

² Sammansättning se SvJT 1942 s. 190. I utskottets slutliga beslut deltog samtliga ordinarie ledamöter utom hr K. J. Olsson, som ersattes av hr Anderberg.

kan följa straffarbete i två år eller däröver, medan juristkollegiet eljest vid huvudförbandling skulle fungera utan nämnd; och skulle rådhusrätt, beträffande vilken konungen meddelat förordnande därom, vara domför med en ensam lagfaren domare i mål utan målsägande om ansvar för brott varå ej kan följa svårare straff än böter. I lagrådet hade två ledamöter uttalat sig för att i rådhusrätt vid handläggning med nämnd på samma sätt som i häradsrätt borde sitta allenast en lagfaren domare; i de grövre brottmålen — alla mål angående brott varå straffarbete kunde följa — borde sitta fulltalig nämnd, medan i de mindre grova brottmålen rådhusrätten borde bestå av en lagfaren ledamot och tre nämndemän. Detta organisationsförslag torde inom utskottet hava mött stora sympatier, men utskottet — där det icke förelåg någon detaljutredning av de organisatoriska verkningarna av nämndsanlitande i större utsträckning — stannade för en försiktigare linje, enligt vilken tills vidare medverkan av nämnd begränsades till de fall som föreslagits i prop. men, på sätt 1927 års lagråd förordat, vid handläggning med nämnd ordföranden ensam fick representera fackdomarelementet. Rådhusrättens domförhet med en lagfaren ledamot i bötesmålen gjordes i utskottsförslaget oberoende av särskilt förordnande av K. M:t. Reservationsvis (hrr Linnér, Bernhard Nilsson, Persson och Gezelius) framfördes yrkande om bifall till prop. oförändrad. En ledamot (hr Siljeström) önskade att samtliga bestämmelser angående nämnd i rådhusrätt skulle utgå och frågan upptagas till förnyad behandling vid det fortsatta arbetet. Båda kamrarna följde utskottets förslag, sedan justitieministern förklarat sig kunna acceptera detsamma.
    Inom rättegångsbalkens första avdelning, om domstolsväsendet, gjordes i övrigt i huvudsak följande ändringar i prop. Såsom benämning på de biträdande, lagfarna domarna i häradsrätt infördes tingsdomare (1 kap. 3 §). De skall i regel vara ordinarie (4 kap. 3 §).— 2 kap. 6 § löd i prop.: »Om antalet hovrätter och deras domkretsar är särkilt stadgat.» Enligt den antagna lagen lyder lagrummet: »Rikets hovrätter äro: Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland och hovrätten för Övre Norrland. Om hovrätternas domkretsar förordnar Konungen.» I särskilt, av riksdagen godkänt utlåtande över motioner om inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland uttalade utskottet, att denna hovrätt borde förläggas till Sundsvall; beträffande hovrättens domkrets erfordrades ytterligare utredning, huruvida densamma utöver Västernorrlands och Jämtlands län jämväl borde omfatta Gävleborgs län eller allenast Hälsingland. — Beträffande hovrättsdivisions sammansättning ändrades propositionens bestämmelse (2 kap. 3 §), att avdelning i hovrätt skall bestå av minst fyra hovrättsråd, till att den skall bestå av minst tre. Utskottet ansåg det bl. a. vara av vikt att någon eller några ledamotsplatser å varje division reserverades för assessorer. Såsom konsekvens härav gjordes sådan ändring i 4 kap. 3 §, att ordinarie assessorsbefattningar skall kunna inrättas.

    Frågan om advokaternas ställning i processen var föremål för livliga meningsutbyten. Avslagsyrkanden framställdes i båda kamrarna, i enlighet med reservation av hr Linder, på förslaget om en obligatorisk advokatorganisation vars medlemmar ensamma skulle ägarätt till advokattiteln, men prop. godkändes på denna punkt. Däremot vidtogs vissa mindre jämkningar i 12 kap. om rättegångsombud, varigenom advokats särställning i förhållande till andra ombud undanröjdes. Enligt den antagna lydelsen skall domstol, utan hänsyn till huruvida ombud är advokat eller ej, pröva hans lämplighet att vara ombud i målet och avvisa den som befinnes olämplig. Avvisas advokat, skall anmälan om avvisandet göras hos advokatsamfundets styrelse.
    En mycket omdebatterad advokatfråga var, huruvida vittnesförhöret i princip skall ledas av domaren eller av parterna, d. v. s. deras ombud. I en reservation (av hrr Linnér, Schlyter, Branting, Siljeström, Hedlund, Lövgren, Mosesson och Gezelius) hade yrkats att 36 kap. 17 § första stycket skulle erhålla denna lydele: »Vittne höres av parterna, om ej rätten finner hinder däremot; härvid höres vittnet först av den part, som åberopat vittnet, och därefter av motparten. I annat fall höres vittne av rätten.» Båda kamrarna biföll emellertid prop., enligt vilken vittne höres av rätten men med rättens tillstånd må höras av parterna.
    Beträffande advokats rätt att i enrum meddela sig med anhållen eller häktad stannade kamrarna i skilda beslut. Första kammaren biföll en reservation av hr Linnér, enligt vilken 21 kap. 9 § skulle få det innehåll att dylik befogenhet för alla försvarare skulle göras beroende av tillstånd av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten, medan andra kammaren biföll förslaget i prop. att särskilt tillstånd ej skulle erfordras för advokat. Sammanjämkningsvis beslöt riksdagen att offentlig försvarare skulle äga i enrum meddela sig med anhållen eller häktad utan att behöva begära särskilt tillstånd.
    Mot förslagets huvudgrunder beträffande förfaran de t förekom knappast några invändningar. De yrkanden om jämkningar i fråga om muntlighetsprincipens formulering som reservationsvis framfördes¹vann endast obetydlig tillslutning. Beträffande den viktiga frågan om parts personliga inställelse vid huvudförhandlingen gjorde riksdagen en skärpning av inställelseplikten i hovrätt. Såväl part i tvistemål (11 kap. 5 §) som tilltalad i brottmål (21 kap. 2 §) skulle enligt prop.vara skyldiga att infinna sig personligen i underrätt, om deras närvaro »ej kan antagas sakna betydelse för utredningen», men i hovrätt och

 

¹ Hrr Linnér och Siljeström hade påyrkat en tilläggsbestämmelse av detta innehåll. »För utredning av fråga av teknisk natur eller vars bedömande eljest kräver särskild fackkunskap äge med rättens tillstånd part åberopa av honom ingiven skrift; skriften skall uppläsas.» Hrr de Geer, Persson och Werner hade påyrkat denna tilläggsbestämmelse: »När särskilda skäl föranleda därtill, må dock rätten medgiva part, som själv utför sin talan, att uppläsa av honom författad skrift.» Den antagna lagtexten (43 kap. 5 § och 46 kap. 5 §) lyder: »Förhandlingen skall vara muntlig. Part äge ej ingiva eller uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande; yrkande må dock uppläsas ur skrift» Prop. hade ordet »åberopa» i stället för »ingiva».

högsta domstolen allenast om deras närvaro »finnes erforderlig för utredningen». Riksdagen ändrade inställelseplikten i hovrätten till överensstämmelse med den beträffande underrätt föreskrivna.
    I fråga om vittnes edsplikt införde riksdagen en allmän befogenhet för parterna i ett mål att med rättens samtycke medge vittne att istället för ed avlägga en högtidlig försäkran att tala sant. Däremot borttogs parternas rätt att helt eftergiva ed eller försäkran (36 kap. 11 och 12 §§). Enligt prop. (36 kap. 13 §) skulle person som dömts för mened eller som står under åtal för sådant brott ej få avlägga ed eller försäkran. Andra kammaren antog en av hr Mosesson m. fl. avgiven reservation, enligt vilken hindret begränsades till den som stod under åtal för mened. Första kammaren strök hela bestämmelsen. Sammanjämkningsvis anslöt sig riksdagen till första kammarens ståndpunkt.
    Brottmålsprocessen blev föremål för ett flertal särskilda ändringar. Till underlättande av inställelseplikten för tilltalad som vid tiden för lagförandet har sitt hemvist å annan ort än den där brottet begåtts införde riksdagen den forumregel, att åtal för brott under vissa förutsättningar kan upptagas jämväl vid den misstänktes forum i tvistemål (19 kap. 1 §). I 23 kap. 13 § hade förslaget infört möjhigheten att redan under förundersökningen i brottmål höra vittnen på ed inför domstol, när detta för utredningen fanns erforderligt. Riksdagen begränsade denna möjlighet dels till sådana fall då hörandet på ed för utredningen finnes vara av synnerlig vikt och dels på det sätt, att sådant förhör ej får äga rum innan förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen kan misstänkas för brottet; den misstänkte skall då också erhålla tillfälle att närvara vid förhöret.
    Häktningsrätten hade i prop. utvidgats i fråga om brott varå ej kan följa strängare straff än fängelse, i det att samma regler föreslagits för alla brott varå frihetsstraff kan följa. Båda kamrarna biföllen reservation som på yrkade bibehållande av nu gällande häktningsregler för fängelsebrotten (24 kap. 1 §). I prop. och utskottsutlåtandet föreslogs vidare (24 kap. 3 §), att om på grund av den misstänktes ungdom häktning kunde antagas medföra allvarligt men för honom och sådan övervakning kunde anordnas, att skäl till hans häktning ej längre förelåge, häktning ej skulle få ske. Kamrarna antog här en i avgiven reservation föreslagen tilläggsbestämmelse, att person under 18 år ej får häktas, med mindre det är uppenbart att betryggande övervakning ej kan anordnas. Slutligen hade i prop. föreslagits, att underrätt i vissa fall skulle kunna förordna att häktad, som av underrätten frikändes, skulle i häkte avbida att domen vunne laga kraft (24 kap. 21 §). Riksdagen beslöt stryka denna bestämmelse.
    Strafföreläggande (48 kap. 1 §) skulle enligt prop. icke kunna förekomma med avseende å dagsböter. Riksdagen införde möjlighet att meddela strafföreläggande jämväl beträffande dagsböter upp till tjugo.
    Mot den stora nyheten beträffande rättegången i högsta domstolen, att för talans fullföljd mot hovrätts dom skall fordras ett särskilt

 

35—427004. Svensk Juristtidning 1942.

prövningstillstånd meddelat av en avdelning av HD på tre ledamöter, hade i utskottet två ledamöter (hrr Linder och Branting) reserverat sig. Riksdagen, som godkände prop. i denna del, antog ett av utskottet föreslaget förtydligande rörande förutsättningarna för tillstånds meddelande. Utöver de fall som motsvara de nuvarande prejudikat- och intressedispenserna, skulle enligt prop. prövningstillstånd meddelas, »om med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till sådan prövning» (54 kap. 10 §). Riksdagen beslöt att prövningstillstånd skall meddelas, »om anledning förekommer till ändring i de slut, vartill hovrätten kommit, eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till talans prövning».

 

    Utöver de ändringar riksdagen vidtagit i lagtexten har riksdagen också uttalat sig om vissa frågor, som bör beaktas vid det fortsatta utredningsarbetet angående rättegångsreformen, även som framfört vissa särskilda önskemål. Dessa uttalanden återgives här uppräkningsvis med hänvisning till sidor i utskottets utlåtande.
    1. Efter rättegångsreformens genomförande synes åtgärder bli erforderliga för en snabbare övergång av rättsskipningen i mindre städer till häradsrätt i angränsande domsaga än som med gällande lagstiftning är möjlig (s. 72).
    2. Frågan om förstatligandet av städernas rättsskipning bör upptagas till förnyat övervägande så snart en reform av städernas förvaltning blir aktuell (s. 72).
    3. För tillgodoseende närmast av handelns och industrins intresse av snabb handläggning bör frågan om ett eninstansförfarande i hovrätt beträffande vissa mål upptagas till närmare övervägande i samband med regleringen av processformerna för olika grupper av mål (s. 80).
    4. Lekmän med särskild erfarenhet bl. a. i fråga om ungdomsvård bör medverka vid handlägggning av åtal mot unga förbrytare (s. 88).
    5. Vid det fortsatta lagstiftningsarbetet bör undersökas på vad sätt behandlingen av vissa mindre mål - kravmål av enkel beskaffenhet angående mindre belopp - lämpligen bör ordnas (s. 93).
    6. Arbetskrafter i tillräckligt antal och med tillräckliga kvalifikationer jämte sådana hjälpmedel som fonetisk upptagning eller stenografering måste, i den mån så finnes erforderligt, ställas till domstolarnas förfogande (s. 95).
    7. Den utredning rörande traktamentsersättning åt nämndemän, som påbörjats inom justitiedepartementet, bör fullföljas och förslag i ämnet bör snarast möjligt framläggas för riksdagen oberoende av rättegångsreformen (s. 99).
    8. En hovrätt för nedre Norrland bör ha kommit till stånd före nya RB:s ikraftträdande (s. 101).
    9. Närmare bestämmelser om tolk för den som är döv eller stum bör i vissa av utskottet angivna hänseenden meddelas i administrativordning (s. 104).
    10. Det bör tagas i närmare övervägande huruvida icke föreskrifter

bör meddelas om skyldighet för domstolarna att mot postförskott eller på annat liknande sätt tillsända parterna utskrift av dom (s. 108).
    11. De närmare föreskrifter om eftergift av åtal vid bötesbrott, som skall meddelas i administrativ ordning, bör — efter ytterligare utredning i frågan — erhålla sådant innehåll, att erforderlig kontroll över institutets handhavande vinnes och missbruk undvikes (s. 111).
    12. I samband med utarbetande av närmare föreskrifter om undersökningsledares verksamhet enligt 23 kap. 24 § bör undersökas, i vilka fall ersättning bör utgå till den som efter kallelse inställer sig till förhör under förundersökningen (s. 112).
    13. I administrativa föreskrifter rörande undersökningsledares verksamhet bör meddelas regler om samarbete med barnavårdsnämnd och representanter för skolväsendet vid förundersökning i anledning av brott av eller mot minderårig, liksom då minderårig eljest skall höras under förundersökning (s. 113).
    14. Förordnande av undersökningsledare under förundersökning om tystnadsplikt bör antecknas i förundersökningsprotokollet (s. 113).
    15. I samband med administrativa föreskrifter ang. undersökningsledares verksamhet bör utredas i vad mån bestämmelser bör meddelas om anlitande vid förundersökning av vittnespsykologiskt sakkunniga m. m. (s. 113).
    16. Vid utarbetande av bestämmelser om förvaring av anhållna och häktade (24 kap. 24 §) bör närmare undersökas möjligheten att vidtaga anordningar för att unga förbrytare, som anhålles eller häktas, måtte förvaras på sådant sätt, att de icke kan sammanträffa med äldre brottslingar. I samband därmed bör ock de olika sätt, varpå betryggande övervakning enligt 24 kap. 3 § må kunna anordnas för undvikande av häktning, bli föremål för närmare utredning (s. 118).
    17. Det är att förvänta, att rätten till andel i böter för vissa stadsfiskaler skall vara upphävd vid tiden för nya RB:s ikraftträdande (s.129).
    18. Slutligen har riksdagen framhållit angelägenheten av att det arbete med övergångsbestämmelser och följdförfattningar, som erfordras för rättegångsbalkens ikraftträdande, fullföljes så skyndsamt som omständigheterna medger (s. 131).

 

K. J. S.