CARL VILH. SPENS. 563Några spörsmål beträffande jaktvårdsavgiften. Enligt 32 § jaktlagen skall den, som idkat jakt utan att hava fullgjort sin skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift, straffas med böter och dessutom förpliktas erlägga högsta fastställda jaktvårdsavgift. Vid tillämpningen av denna bestämmelse uppkomma en del spörsmål, där olika meningar kunna göra sig gällande.
    I ett inom jägarkretsar uppmärksammat mål har en domstol, jämte det den dömt en person att enligt ovannämnda lagrum erlägga högsta fastställda jaktvårdsavgift för visst jaktår, berättigat den dömde att därvid tillgodoräkna sig den jaktvårdsavgift för samma jaktår, som han kunde redan hava erlagt.
    Enligt min mening har lagens föreskrift om utdömande av högsta fastställda jaktvårdsavgift den innebörden, att man tvångsvis uttager ett offer åt jaktvården av den, som blivit förvunnen att hava sökt profitera av den samma, utan att lämna föreskrivet bidrag. Det måste då också vara åsyftat, att det utdömda bidraget skall tillfalla jaktvården i det län, där förseelsen ägt rum. En lagtillämpning, som innesluter möjlighet för den brottslige att låta avgiften tillfalla ett annat län, kan inte vara riktig. Liksom den vederbörliga andelen i böterna på grundav bestämmelserna i 43 § jaktstadgan skall tillgodoräknas det län, där förseelsen blivit begången, måste samma förhållande gälla för den utdömda jaktvårdsavgiften. Denna är i detta avseende att jämställa med böterna.
    Ordalagen i 32 § JL föranleda icke till utdömande av jaktvårdsavgift för visst jaktår. Domstolen skall rätt och slätt utdöma högsta fastställda jaktvårdsavgift. Om domen gäller jakt vid flera tillfällen, därav vissa falla inom ett jaktår och andra inom ett annat, så skall ändå inte mer än en högsta fastställda jaktvårdsavgift utdömas.
    Liksom den person, som frivilligt först löst länskort och sedan rikskort, icke vid det senare tillfället kan få till godo, vad han utgivit för länskortet — något som icke veterligen ifrågasatts — så kan ännu mindre den, som enligt 32 § JL dömts att erlägga högsta fastställda jaktvårdsavgift, få till godo vad han måhända före erläggandet kan hava utgivit i jaktvårdsavgifter. Jaktkort skall över huvud icke utfärdas vid erläggandet av den utdömda jaktvårdsavgiften. Denna är, såsom jag nyss uttalade, icke att hänföra till något visst jaktår, och erläggandet berättigar icke på något sätt den dömde i jaktligt avseende. Utdömandet innebär en straffrättslig reaktion, som skiljer sig från utdömandet av böterna endast därutinnan, att jaktvårdsavgiften helt tillfaller jaktvårdsfonden och att den icke kan förvandlas.
    Det ligger i öppen dag, att den härovan hävdade ståndpunkten, som i och för sig är enkel och naturlig, är ägnad att undanröja många praktiska svårigheter, som måste möta vid tillämpning av den motsatta ståndpunkten. Personer, som tilltalas för ifrågavarande förseelse, äro ofta hemmahörande utanför den redogörares område, som har omhand indrivningen av den utdömda jaktvårdsavgiften. Denne får då icke, på grund av bestämmelserna i 44 § 2 mom. JS, utfärda rikskort

564 CARL VILH. SPENS.för den dömde, ty ett sådant skall utfärdas av dennes hemortsmyndighet. För utfärdande av jaktkort kräves kännedom om vederbörandes fullständiga namn, födelseår och hemvist. Uppgifterna härom i saköreslängden äro sällan fullständiga och i allt fall ej pålitliga. I regel måste därför kortutfärdaren vända sig till präst eller häradsskrivare för att få upplysningar. Utgivandet av rikskort i det förutsatta fallet föranleder sålunda åtskillig omgång, så mycket mera som utfärdandet icke gärna kan ske, förrän den utdömda jaktvårdsavgiften blivit erlagd. Om den dömde därvid får helt eller delvis kvitta avgiften mot uppvisande av förut utlösta sockenkort eller länskort, så måste dessutom redogöraren göra framställning om avkortning av belopp, motsvarande vad som kvittats. I sådana fall kan det hända att den utdömda jaktvårdsavgiften varken kommer det län tillgodo, där förseelsen skett, eller det län, där den felande är bosatt.
    Det bör också ihågkommas, att den skyldige ofta har borgesman, eventuellt flera borgesmän, nämligen den eller dem, som tillåtit honom att deltaga i jagandet. Det frågas nu, om man menar att domstolen, då den på åklagarens särskilda talan dömer sådan borgesman att erlägga jaktvårdsavgiften, skall föreskriva, att betalningen skall ske mot utbekommande av rikskort för den skyldige. Gör man icke det, kan borgesmannen vid sin regresstalan möta den invändningen, att den skyldige ej behöver betala utan att få rikskort.
    Jag har mig bekant att åtminstone en länsstyrelse — sannolikt gäller detsamma om flera, ty landskamrerarna ha nog kommunicerat i saken — beordrat vederbörande redogörare att uti förevarande fall utfärda rikskort och sålunda redovisa det influtna beloppet, på sätt om jaktvårdsavgifter är stadgat, samt att i månadsräkningen, under hänvisning till likviden, anmäla det utdömda beloppet till avkortning. I anledning härav erinras, att det mycket ofta måste inträffa, att det jaktår, varunder förseelsen begåtts, gått till ända, när det blir fråga om utfärdande av jaktkortet. Det är väl då rätt meningslöst att utfärda ett sådant.
    Av förarbetena till JL framgår, att jaktvårdsavgiften anordnats i enlighet med de erfarenheter, som tidigare vunnits i fråga om jaktpassavgiften. Det är också tydligt, att bestämmelserna om de båda avgifterna i den nya lagen äro i alla tillämpliga delar parallellt konstruerade. Man kan därför finna ledning beträffande vad som skall gällaför jaktvårdsavgiften från vad som tidigare uttalats i fråga om jaktpassavgiften. Enligt 1912 års jaktlag skulle utländsk undersåte, som idkade jakt med skjutgevär, utan att vara försedd med jaktpass, förpliktas att erlägga högsta för jaktpass fastställda avgift. Att det icke var meningen att utlänningen härvid skulle utfå jaktpass, säges uttryckligen av en lagrådsledamot vid granskningen av lagförslaget. Han uttalar tillika, att skyldigheten att erlägga jaktpassavgift i detta fall, ehuru avgiften till formen är angiven såsom en civil påföljd av brottet, dock är att anse såsom ett straff, som endast i det avseendet skiljer sig från själva bötesstraffet, att förvandling därav ej kan äga rum.

NÅGRA SPÖRSMÅL BETRÄFFANDE JAKTVÅRDSAVGIFTEN. 565    På grund av den betydelse förevarande spörsmål äga i ekonomiskt avseende för jaktvårdsorganisationen, är det angeläget, att en riktig praxis vinner tillämpning. Det är därför mycket önskvärt, att saken snarast bringas under Högsta Domstolens prövning.
 

Carl Vilh. Spens.