IVAR AGGE, KARL BENCKERT, GÖSTA EBERSTEIN, ÄKE HASSLER, NILS HERLITZ, HÅKAN NIAL. Svensk lag och rätt. Sthm 1941. Kooperativa Förbundet. 141 s. Kr. 3.75.

 

    En samling uppsatser, sammanförda under titeln »Svensk lag och rätt», har utgivits av medlemmar av Stockholms Högskolas juridiska fakultet, vilka känt det som en plikt att ge en vidare publik en fördjupad insikt i och därmed en ökad förståelse för den svenska rätten.

De ha därmed inom sitt område ─ den svenska rättsordningen ─ gjort sin insats på en viktig front av Sveriges försvar. Författarna hava icke bundits av någon enhetlig plan utan hava gått en var sin egen väg. Deras namn borga för att de var på sitt område lämnat ett upplysande och intresseväckande bidrag till kännedom om den svenska rättens innehåll. Recensenten kunde egentligen inskränka sig till en önskan, att boken måtte bli allmänt spridd, och till en maning till en var av Juristtidningens läsare att köpa boken och läsa den samt skänka den till vänner, som intressera sig för sådana spörsmål.
    Emellertid uppställer sig osökt frågan hur arbetet skall bringas utbland allmänheten och verkligen bli läst i så stor utsträckning, som det förtjänar. Det förefaller mig, som om intresset för principiella och mera allmänna framställningar av vår rätt icke skulle vara stort bland lekmän. De sakna oftast den starka känslan av samhörighet med staten och rättsordningen, som skulle locka dem att fördjupa sigi redogörelser för principerna för institutioner och bestämmelser, som de ofta tycka sig ha tillräckligt besvär av i praktiken. Framställningar av juridiska spörsmål för rent praktiska behov, såsom lagstiftningskrönikan i radio eller juridiska formulärsamlingar med rent sakliga uppgifter, hava sin stora publik, men lusten att studera juridik blott för att berika sitt vetande om staten och rätten torde beklagligtvis vara mindre. De anlopp, som från olika håll göras mot den svenska demokratien och den inom densamma rådande rättsordningen, borde dock föranleda ansvarskännande medborgare att sätta sig in i vad saken gäller. I första hand behöva de då sakkunnig upplysning om huru staten och rätten verka hos oss och det är detta behov, som det anmälda arbetet tillgodoser. Men för att verkligen kunna inse och värdera fördelarna av vad vi hava behöver allmänheten nog också något jämförelsematerial: dels karakteristiska drag ur andra länders metoder att praktisera demokratien, dels en objektiv bild av de nya lärorna och huru dessa i praktiken verka på allmän och enskild rätt. Det är naturligen svårt att i floden av nyhetsmaterial skilja ut objektiva upplysningar ur propaganda och dimbildning, men specialister torde dock redan nu kunna tämligen exakt meddela åtskilligt om olika nyordningar och deras verkningar.
    Det anmälda arbetet synes särskilt lämpa sig för folkbibliotek och studiecirklar och det anlitade förlaget torde hava stora möjligheter att råka dessa kretsar. Icke blott för att den enskilde läsaren skall kunna komma till en riktig uppskattning av den svenska rättsordningen utan alldeles särskilt för att samtal och diskussion skall kunna föras med behållning, vore det säkerligen till stor fördel om det antydda jämförelsematerialet vore för handen i objektiv och lättillgänglig form. Att från olika håll samla sakliga uppgifter om nyordningen och dess verkningar är i regel icke möjligt för dem, som läsa boken eller behandla den i en studiecirkel. Jag vågar uttala en förhoppning att författarna ville ställa sig till förfogande för en dylik komplettering och vill här nedan i korthet redogöra för de olika bidragen under särskilt betonande av de punkter, där jämförelsematerial är önskvärt.

    Professor GÖSTA EBERSTEIN inleder arbetet med två uppsatser under den gemensamma titeln »Det svenska rättsarvet». I den första behandlas frågan »Vad är rätt?» i form av en diskussion mellan en lekman, en rättsfilosof och en jurist. Yttrandena hava den hovsamma form, som är vanlig i radiodiskussionerna, och ge en viss inblick i vad striden gäller. Huruvida ämnet överhuvud lämpar sig för djupare studier av eller diskussioner mellan lekmän, kan vara tvivelaktigt. För en verklig framställning av ämnet skulle emellertid fordras ett helt annat utrymme.
    Den andra av Professor Ebersteins uppsatser bär titeln »Svenska rättsperspektiv» och ger en personlig och varmhjärtad framställning av vissa ledande principer för svenska rättsregler och rättstillämpning. Efter att hava lämnat korta drag ur sina discipliner jordrätt, vattenrätt, immaterialrätt, beskattningsrätt m. m. kommer författaren till det resultat, att vår rätt ger uttryck för en strävan att söka finna en »varaktig syntes mellan de nödvändiga polerna i all mänsklig gemenskap, maktkoncentration och frihet» (citat ur LANDBERG, Frihet, rätt och makt i den aktuella diskussionen, Kristen humanism, Årsbok 1941, s.102). Denna syntes vinnes genom att rätten inom de gränser, som rätts- och kulturstatens upprätthållande medgiver, hägnar om den individuella friheten. Det är vår rättsordnings tydliga syfte att så långt möjligt ge varje enskild ett eget livsrum, inom vilket han kan leva sitt eget liv och utveckla sina individuella egenskaper och färdigheter utan intrång från andra. Denna frihet är motsatsen till självsvåld; den är enfrihet under lag. Inom det rättsliga materialet finnas rättsregler, exempelvis straffbuden för kränkning av den enskildes integritet, vilka är onödvändiga beståndsdelar av detta material och direkta uttryck för rättfärdighetskravet. I den mån rättsreglerna endast grundas på lämplighetshänsyn är rättens barriär mot makten icke så stark. Men ifråga om den del av rätten, som för det allmänna rättsmedvetandet framstår såsom uttryck för oeftergivliga rättfärdighetskrav och av den enskilde intensivt erfares såsom bindande i och för sig, oavsett vad som står i lagen, där kan ett verkligt motstånd resas mot våldsmakt. I fråga om rättsskipningen yttras tänkvärda ord om huru rättskulturen i ett land mätes av det sätt på vilket allmänheten och pressen reagerar mot lagakraftvunna domar. Man kan icke begära, att den, som ansett sig förfäkta en rättvis sak, när en dom går honom emot, skall därav föranledas att ändra ståndpunkt. Men vad man kan fordra är, att den dömde och hans vänner icke offentligen angripa och söka nedsvärtaden fällda domen.
    Under titeln »Staten och medborgaren» klargör professor HERLITZ vad svensk rätt betyder på förvaltningsrättens område. I en översiktlig och på exempel rik framställning tecknas grundprinciperna i den svenska förvaltningens organisation: förvaltningsorganens fasta ställning och självständighet i förhållande till den centrala myndigheten, samrådet mellan flera personer vare sig genom gemensamt beslut eller genom vårt utvecklade remissväsen, den omsorgsfulla prövningen vid

tillsättande av tjänster etc. Lagen icke blott bestämmer förvaltningsorganens organisation och fördelningen av uppgifterna dem emellan utan uppdrar även gränserna för deras och statens makt. Lagstiftningen på området har bl. a. till uppgift att kringskära utrymmet för självrådighet och godtycke hos statens organ. Så långt möjligt vill lagenskapa garanti för en likformig behandling av ärendena, för att alla skola njuta lika rätt. Det visas hurusom myndigheternas beslut föregås av erforderlig utredning, särskilt genom hörande av myndigheter och enskilda. I själva beslutet beflitar sig myndigheten enligt svensk tradition om en riktig lagtillämpning och i fall, som överlåtits åt dess fria skön, iakttages följdriktighet och konsekvens. Till enhetlighet, oväld och skydd för enskilda verka även den ovanliga offentlighet, som råder inom svensk förvaltning, samt vår vidsträckta rätt att genom besvär draga ett ärende under högre myndighets avgörande.
    På grund av ämnets natur torde denna uppsats hava särskild utsikt att hos lekmannen vinna den uppmärksamhet, som den förtjänar. Författaren har lämnat en redig och förtroendeingivande skildring av vår förnämliga förvaltningsapparat. Ämnet lämpar sig väl för studier och diskussioner och den föreliggande grundläggande framställningen kan lämpligen kompletteras i olika riktningar. Författaren gör här och där en kort hänvisning till andra länders förvaltningssystem. En utförligare redogörelse för utländska förhållanden skulle säkerligen ge anledning till intressanta jämförelser och tankeutbyten. Och under nuvarande förhållanden är det mer än någonsin en sak, som intresserar, nämligen förvaltningens snabbhet och effektivitet. Diktaturstaternas överväldigande prestationer på olika områden, vilka måste imponera, hava ernåtts under åsidosättande av mycket, som vi betrakta såsom oeftergivliga villkor för en god förvaltning. En värdefull insats i försvaret för vår fäderne ärvda ordning vore säkerligen en komplettering av uppsatsen, särskilt belysande dels vår förvaltnings effektivitet under jämförelse med andra länders, dels vådorna för det allmänna och faranför den enskilde av en diktaturstyrd förvaltning.
    Professor AGGES inlägg har titeln »Brott och straff». Han lämnar inom det begränsade utrymmet en intresseväckande framställning av svenska statens verksamhet till bekämpande av brott, därvid han påvisar att humanitets- och personlighetsidéerna hava sitt starka greppom svensk rättsåskådning och fordra skydd för människan för hennes egen skull, icke blott för statens eller folkets skull. Den behövliga revisionen av vår strafflagstiftning har sedan 20-30 år bedrivits efter de partiella reformernas väg med i stort sett gynnsamma erfarenheter. Uppsatsen ger lekmannen en inblick i grunddragen av vår straffrätt. Om den bleve kompletterad med en framställning av de viktigaste nyheter, som i nutiden söka sig fram inom olika länder, skulle materialet bliva än mera ägnat att väcka intresse och förståelse för denna viktiga gren av statsverksamheten.
    Professor HASSLER har i framställningen av »Den svenska rättsskipningen» redogjort för statens verksamhet för att med tvångsmakt

genomföra rättsordningen. Den översiktliga redogörelsen för domstolar, rättegång och exekution innehåller korta historiska notiser, praktiska detaljer och hänvisningar till processlagberedningens numera antagna förslag och synes ägnad att väcka bildningssökande lekmäns intresse.
    Under rubriken »Medborgarnas inbördes rättsförhållanden» lämnar professor BENCKERT »Några grunddrag av den allmänna förmögenhetsrätten» medan professor NIAL skriver »Något om olika slag av föreningar och bolag samt deras användningssätt». Benckert lämnar korta redogörelser för läran om avtal, ogiltighet av rättshandlingar, kontraktsbrott, fast och lös egendom, avtals verkningar mot tredje man etc. I Nials uppsats finner man en översikt av läran om föreningar och bolag, skillnaden mellan olika slag av dessa samt exempel på deras användning i det moderna samhälls- och affärslivet. Med hänsyn till omfattningen av deras discipliner synas författarna hava valt en lämplig väg för sin medverkan i skriften genom att utbryta och någorlunda utförligt behandla en gren av ämnet.
    Även på civilrättens område skulle säkerligen några bilder ur utländsk rätt, särskilt den allra nyaste, väcka intresse hos läsarna och ge dem större möjlighet att uppskatta den tillgång vi äga i vår nationella rätt. Jag vet icke mycket om de nya principer på civilrättens område, mot vilka vår svenska rättsordning kan behöva den sakkunniga upplysningens skydd. En sådan nyhet är kanske den riktning, som advokaten KARL HILLGÅRD med livlig sympati refererade i sitt föredrag vid Advokatsamfundets 50-årsjubileum år 1937. Han framhöll, att rätten till sin natur är konservativ och gjorde gällande, att vår rätt bär på ett arv från århundraden tillbaka, »den matematiska rättvisan, vilken numera vore en hämmande och tyngande norm, som tillämpades av lagstiftningen och de enskilda människorna, även där den står i strid med livets egna behov». Talaren frambar den tanken, att nästa stora framsteg på rättens område komme att innebära en brytning med den »matematiska rättvisan» och dess ersättande med »en annan och mera differentierad form av rättvisa». Här är en tankegång, som synes välstämma överens med ledare princip och nyordning, men som ur svensk synpunkt väcker betänkligheter.

 

Carl Ljungholm.