Nya lagen om villkorlig dom. I sina anslagsäskanden för budgetåret 1943/44 har fångvårdsstyrelsen föreslagit att 1939 års lag om villkorlig dom med den därtill knutna skyddskonsulentorganisationen måttesättas i kraft den 1 januari 1944.
Redan den omständigheten att en lag, som för länge sedan har antagits och utfärdats, icke föres ut i livet är i och för sig otillfredsställande ,framhåller styrelsen, men härtill kommer i förevarande fall den vägande omständigheten, att den nya lagen intar en nyckelställning inom vår kriminalpolitik. De reformer, som därefter genomförts eller hålla på att planeras, hänga nära samman med den nya lagstiftningen. Så länge
denna lagstiftnings praktiska tillämpning ännu dröjer, får det fortsatta arbetet på en omgestaltning av straffsystem och fångvård en mer eller mindre hypotetisk karaktär. Det viktigaste skälet för lagstiftningen sikraftträdande är emellertid att söka i det förhållandet att domstolarna därmed få möjlighet att begagna de många reaktionsformer mot lagbrytare, som den nya lagen erbjuder. I åtskilliga fall, där man kunde förvänta ett tillfredsställande resultat av villkorlig dom enligt nya typen, stå med nu gällande bestämmelser endast frihetsberövande åtgärder tillbuds.
Vad som hittills hindrat ikraftträdandet har varit utgiften för skyddskonsulentorganisationen, som är en nödvändig förutsättning för att lagstiftningen skall få den praktiska betydelse som är avsedd.
På K. M:ts förslag har 1942 års riksdag anvisat medel för en skyddskonsulentorganisation i begränsad omfattning, avsedd att fungera inom ramen för nu gällande lag om villkorlig dom. Organisationen som började sin verksamhet den 1 augusti i år omfattar fyra konsulenter; till avlöningar och omkostnader har beviljats ett förslagsanslag av 55,600 kr. Om den nya lagen om villkorlig dom sättes i kraft, måste skyddskonsulentorganisationen utbyggas till hela den ursprungligen avsedda omfattningen, d. v. s. omfatta i allt tolv skyddskonsulenter och fem assistenter, vilket medför att anslagen till avlöningar och omkostnader måste höjas från 55,600 kr. till 207,500 kr., allt för helt budgetår. Då enligt fångvårdsstyrelsens förslag ikraftträdandet skulle ske först den 1 januari 1944, erfordras för budgetåret 1943/44 endast något mer än hälften av detta belopp.
Även om utgiften kan väcka betänksamhet i en tid, då sparsamhet är av nöden, har man å andra sidan att räkna med att den nya lagen kan väntas medföra minskade kostnader för anstaltsbehandling. Man bör vidare lägga märke till att ungdomsbrottsligheten ända sedan år 1922 befinner sig i ständig stegring. Det kan då icke vara riktigt att samhället vid bekämpandet av denna, delvis i nya former uppträdande brottslighet alltjämt, i vad avser villkorlig dom, är hänvisad till att arbeta med enbart de regler och metoder, som lagfästes för nära 25 år sedan. Vad som från samhällets sida kan göras för att bespara sådana lagbrytare anstaltsbehandling, för vilka lindrigare åtgärder äro tillfyllest, det bör också komma till stånd, därest utgifterna icke äro oöverkomliga. Detta kan icke sägas vara fallet med dessa kostnader. Om man betänker, vilka stora summor det allmänna utger för att befästa den moraliska hållfastheten och den inre beredskapen hos vårt folk, framstår det såsom ett naturligt och nödvändigt led i dessa strävanden att samhället också sörjer för att effektiv lagstiftning och organisatoriska resurser stå de organ till buds, som ha att komma till rätta med brottsligheten, icke minst brottsligheten bland de unga.
Hardy Göransson.