Psykopati och tillräknelighet. Den serie av överläggningar angående de psykiskt abnorma förbrytarnas behandling som förekommit under de sista åren utökades med ännu en, när Svenska kriminalistföreningen och Svenska psykiatriska föreningen d. 24 oktober 1941 iStockholm avhöllo ett gemensamt möte med diskussion rörande »denstraffrättsliga behandlingen av psykiskt abnorma brottslingar». Inledningsföredraget hölls av överläkaren docenten TORSTEN SONDÉN vilken deltager i strafflagberedningens pågående arbete med hithörande lagstiftning och som också i sitt anförande gav vissa antydningar om beredningens preliminära arbetsresultat. Den efterföljande diskussionen blev i huvudsak en — f. ö. synnerligen givande — uppgörelse mellan olika psykiatriska experter, medan juristinläggen nästan helt uteblevo. Även om juristernas tillbakadragenhet denna gång måhända kan förklaras av att den fungerande ordföranden, presidenten Schlyter, särskilt efterlyste läkarnas synpunkter rörande ett speciellt avsnitt avämnet, psykopaternas behandling, kan man icke undgå att finna den relativa tystlåtenheten på juristhåll vid överläggningarna i dessa ämnen beklaglig. Vad som skall avgöras är dock i första hand juridiska eller rättare juridiskt-sociala problem, och det ter sig då något oegentligt att de opinionsströmningar som otvivelaktigt finnas i juristvärlden så sparsamt komma till uttryck i den offentliga debatten.
Docenten SONDÉN behandlade i sitt högeligen intressanta föredrag — efter en inledande terminologisk översikt — först tanken att i princip upphäva straffriheten för abnorma brottslingar, något som självfallet avböjdes, och diskuterade därefter utförligt avgränsningen av straffrihetsområdet. Det framhölls att redan på 1800-talet den uppfattningen trängt igenom, att alla fall av sinnessjukdom och sinnesslöhet borde hänföras under SL 5:5, medan SL 5: 6 kom att tillämpas på psykopater och lindrigare fall av intellektuell undermålighet. För psykopaternas del erbjöd emellertid klassificeringen under SL 5:6 då ingalunda de behandlingsmöjligheter som detta klientel erfordrade — lagrummet förutsätter ju i och för sig endast i så måtto en särbehandling att straffet kan nedsättas under det vanliga — och för att bereda tillfälle till det omhändertagande och den kontroll, som de psykopatiska brottslingarna krävde, började den psykiatriska sakkunskapen under 1900-talets första decennier att hänvisa en del av hithörande fall till SL 5:5 och förklara dem i behov av vård på sinnessjukhus. Det var —framhöll föredragshållaren — praktiska överväganden av sådan natur som ursprungligen föranlett att psykopater dragits in under straffrihetsparagrafen och som bilda utgångspunkten för den utveckling som präglar 1900-
talets rättspsykiatriska avgöranden, nämligen att straffriheten, från att ha omfattat endast sinnessjuka och djupt intellektuellt undermåliga, utsträcktes till att avse psykopater och därmed de utpräglat kriminella typerna. Denna praxis upphörde icke i och med tillkomsten av 1927 års förvaringslag —som ju bereder tillfälle till omhändertagande på obestämd tid av mera kroniskt samhällsfarliga abnormbrottslingar — utan straffriheten har sedermera ytterligare utvidgats och kriminella psykopater i allt större omfattning intagits på sinnessjukhus i stället för fångvårdsanstalt. Detta sammanhängde — menade talaren — med en kvarlevande föreställning att det vore en psykiatrisk hederssak att rädda brottslingar undan fångvården och överföra dem till sinnessjukvården.
Efter att ha berört den ojämnhet som utmärkt den senare tidens bedömning av tillräknelighetsfallen kom docenten Sondén in på utformningen av de nya tillräknelighetsreglerna och angav härvid som ledande synpunkt att de skulle på ett mera korrekt och bestämt sätt än för närvarande angiva området för straffriheten och icke låta sig efter behag tänjas ut till att omfatta vilka psykiska tillstånd som helst. Ett av strafflagberedningens ordförande presidenten Schlyter framlagt förslag till ny lydelse av SL 5:51 rekommenderades i detta sammanhang bl. a. ur den synpunkten att det reserverade straffriheten för de vårdbehövande abnormbrottslingarna, sinnessjuka och sinnesslöa, samt uteslöt de förbrytare, vilka — så länge de ejråkade fast för något brott — ej bleve intagna på anstalt. För sinnessjukhusens del skulle det medföra stor vinst att bliva av med dessa utpräglat kriminella typer, vilka försvårade arbetet på sjukhusen och toge upp plats till förfång för verkligt vårdbehövande samt f. ö. icke där kunde erhålla en efter deras speciella förutsättningar avpassad uppfostrande behandling.
Vad beträffade den sedan uppkommande frågan — behandlingen och omhändertagandet av de psykopatiska och andra abnormförbrytare, vilka såsom icke sinnessjuka eller sinnesslöa skulle falla utanför området för SL 5:5 — kritiserade inledaren till en början med argument, välkända från de senare årens debatt, den nuvarande lydelsen av SL 5:6 och dess för psykopaternas del olyckliga möjlighet till strafflindring. Någon särskild paragraf för förminskad tillräknelighet behövdes ej, och det funnes inga skäl att i annan form bibehålla begreppen förminskad tillräknelighet eller psykisk abnormitet som förutsättning för vissa strafformer. Psykopater och lindrigt intellektuellt undermåliga borde bliva föremål för samma straffrättsliga behandling som andra brottslingar med beaktande av att en viss differentiering skedde vid straffverkställigheten. I stället för de nuvarande skyddsåtgärderna förvaring och internering borde sättas två nya arter av omhändertagande på obestämd tid, säkerhetsanstalt och »arbetsfängelse». Av dessa skulle säkerhetsanstalten framför allt vara avsedd för de kronisktsamhällsfarliga, medan arbetsfängelset — ursprungligen tänkt för alkoholiserade och arbetsskygga brottslingar — skulle kunna upptaga bl. a. även en del psykopater som ännu ej hunnit »meritera sig» för säkerhetsanstalten.
Den efterföljande diskussionen1 kom i enlighet med ordförandens anvisning i huvudsak att röra sig om de kriminella psykopaternas problem, i vilket hänseende en rad talare anmälde betänkligheter mot inledarens synpunkter.
Med. professor H. HELWEG, Köpenhamn, redogjorde för hithörande danska rättsregler, i första hand 17 § Straffeloven och därtill knutna stadganden enligt vilka en hel skala av åtgärder, för varje särskilt fall möjliggörande den ändamålsenligaste behandlingen, kunde tillgripas gentemot bl. a. psykopatförbrytarna, sålunda — utom vissa icke frihetsberövande skyddsåtgärder— sinnessjukvård, psykopatförvaring, psykopatfængsel, vanligt frihetsstraffetc. Prof. Helweg fann det bättre att såsom i Danmark företaga den psykiatriska värderingen och sorteringen före domen och därvid ha alla möjligheter öppna än att, såsom inledaren syntes rekommendera, döma alla psykopater till straff och sedan låta fängelsemyndigheterna göra sorteringen. Tal. gav inledaren rätt i att det blott är ett begränsat antal psykopater som bör behandlas på sjukhus. Psykopater som icke äro mottagliga för straff dömas vanligen till psykopatförvaring, som är något annat än sikkerhedsforvaring och varigenom de hållas skilda från samhället underså skonsamma former som möjligt.
Juris professor KRABBE, Köpenhamn, erinrade om att den tidigare tilllämpade straffnedsättningen för s. k. förminskat tillräkneliga numera icke ifrågakommer. Beträffande förhållandet mellan läkarnas och domstolarnas inbördes kompetens underströk tal. domstolarnas fria prövningsrätt. Det harde sista åren förekommit ett par mordfall, i vilka de tilltalade av läkarna förklarats för i hög grad psykopatiska och straffoemottagliga (§ 17) men dock av rätten dömts till livstids fängelse, möjligen med hänsyn till den större säkerhet som fängelse på livstid innebär för den dömdes oskadliggörande framför psykopatförvaring på obestämd tid. I ett par andra uppmärksammade fall, rörande ansvar å förskingrande sakförare, ha domstolarna ådömt allmänt fängelsestraff, fastän föreliggande läkarutlåtanden gått ut på att de tilltalade lidit av sinnessjukdom (§ 16), i det ena fallet ålderdomssvaghet och i det andra alkoholism. Prof. Krabbe uttalade sig kritiskt mot det för »strafegnede psykopater» avsedda, tidsbestämda psykopatfängelsestraffet. En särbehandling av dessa abnorma individer måste för att få någon betydelse vara långvarig, men domstolarna äro icke böjda för att ådöma psykopatfängelse på tillräckligt lång tid.
Fängelsepsykiatern dr KAILA, Helsingfors, gav i ett intressant anförande bl. a. vissa upplysningar om finsk praxis beträffande de kriminella psykopaterna. En del av de svårt psykopatiska förbrytare, vilka i Sverige som otillräkneliga befriades från straff, dömdes i Finland som förminskat tillräkneliga. Denna olikhet berodde i främsta rummet på att man i Finland i brist på specialanstalter saknade möjligheter att internera svåra psykopater i lämpliga anstalter. På vanliga sinnessjukhus vore de olämpliga — de fördärvade helt och hållet hospitalets karaktär av sjukvårdsinrättning.
Professor WIGERT redogjorde summariskt för en undersökning av de öden, som ett antal 1934 och 1935 undersökta, enligt SL 5: 5 bedömda psykopater efter domen genomgått, och trodde sig med ledning av undersökningsresultatet kunna konstatera, att den meddelade sinnessjukvården visat sig tillfredsställande och ägnad att hindra recidiv. Han hade med hänsyn därtill svårtatt förstå dr Sondéns uttalande att psykopaterna icke på sinnessjukhusenkunnat erhålla en för dem avpassad vård. Professor KINBERG fann förslaget att utesluta psykopaterna från straffrihetsområdet och överlämna dem till straffverkställighet antivetenskapligt och antihumant. Samma grund för straffrättslig särbehandling förefunnes beträffande å ena sidan sinnessjuka och sinnesslöa och å den andra övriga abnorma, nämligen att alla dessa människor fått det psykiska maskineriet i olag och därför hade sämre chanser än andra att rätta sig efter vanliga regler för mänskligt beteende. Praktiskt förefunnes vidare den betänkligheten mot psykopatförbrytarnas överlämnande till fångvården, att abnorma, psykopater, neurotiker icke kunde behandlas av personer som saknade medicinsk träning. Professor JACO BOWSKY ansåg — ehuru i likhet med docenten Sondén anhängare av endifferentiering av abnormklientelet först på verkställighetsstadiet — sinnessjukvården bättre än fångvården ägnad att omhändertaga de psykopatiska förbrytarna, och professor SJÖBRING betonade att — vart än de anstalter där kriminella psykopater förvarades, organisatoriskt fördes — det dock framför allt vore psykiatrisk sakkunskap som erfordrades vid detta klientelsbehandling. Överläkare BJÖRNBERG var med hänsyn till sinnessjukhusens allmänna belastning — men också endast av detta skäl — benägen acceptera tanken att klientelet i fråga överfördes till fångvården. Överläkare WIESEL förmodade, att de flesta sinnessjukläkare skulle vara glada över att slippa psykopaterna, om det inom fångvården kunde anordnas en rationell behandling för dessa kriminella.
Överdirektör GÖRANSSON ställde sig oreserverat på inledarens linje: En ordentlig gränsdragning omkring straffrihetsområdet vore nödvändig både för upprätthållandet av strafflagens auktoritet och för bevarandet av förtroendet till de rättspsykiatriska undersökningarna. Sannolikt funnes det icke något land i världen där psykopater straffriförklarades i den omfattning som skett i Sverige. Det vore icke givet att dessa människor vore åtkomliga för någon speciell medicinsk behandling — enligt talarens mening vore de mest åtkomliga för en pedagogisk behandling. Exempel från ungdomsfängelselagens tillämpning motsade antagandet att hithörande element alltid finge det bättre på anstalt utom fångvården än på en fångvårdsanstalt. Så länge belöning och straff vore de hävarmar, med varshjälp mänskligt handlande i hög grad bestämdes, borde man beträffande andra brottslingar än de rent sinnessjuka akta sig att betaga samhälletsingripande dess karaktär av bestraffning. Sekreteraren TORGNY LINDBERG utvecklade de lärdomar man kunde hämta från ungdomsfängelselagens tilllämpning dels beträffande eftervården av psykiskt abnorma brottslingar och dels beträffande undersökningsväsendet och klientelets differentiering.
Det kan icke komma i fråga att här söka slita den tvist som blev diskussionens huvudtema, de kriminella psykopaternas behandling.
Efter en granskning av de å ömse sidor framförda argumenten må emellertid den reflexionen tillåtas, att psykopaternas bibehållande under SL 5:5 ur juristens synpunkt näppeligen kan te sig som något högre rättsligt eller humanitärt principkrav. Redan den omständigheten att straffriförklarandet av psykopater utgör en så pass sent tillkommen praxis bör rimligtvis giva lagstiftaren fria händer att efter lämplighetssynpunkter avgöra frågan. Härvidlag bör naturligen — liksom i allmänhet i vår moderna kriminalpolitik — det individualpreventiva önskemålet att bereda klientelet i fråga en effektiv, recidivförebyggande behandling bliva en huvudsynpunkt. Oavsett huruvida psykiatrisk eller pedagogisk skolning är vad som mest behöves hos vederbörande anstaltspersonal, vill det synas som om, under förutsättning av tillräckliga resurser, en rationell vård och behandling läte sig åvägabringa både inom fångvårdens och sinnessjukvårdens ram. Med den anda som besjälar svensk fångvård torde man knappast a priori behöva frukta att rimliga humanitetskrav skulle bliva åsidosatta därför att klientelet i fråga omhändertoges av fångvården. Ser man åter frågan ur allmän preventiva synpunkter kan det svårligen bestridas, att det ofta måste te sig otillfredsställande att samhällets ingripande mot även mycket allvarliga brott, begångna av psykopater, utmynnar i strafffriförklaring jämte någon tids hospitalsvård. En reaktion i form avstraff eller straffrättslig skyddsåtgärd — givetvis verkställd underhänsynstagande till klientelets speciella natur — är otvivelaktigt mer ägnad att inför gemene man markera samhällets ogillande av det begångna brottet.
En annan reflexion som den förda diskussionen och då särskilt upplysningarna om gränsförskjutningen på tillräknelighetsgebitet utlöser är den, att hithörande avgöranden för framtiden i högre grad än hittills måste bringas under de judiciella myndigheternas effektiva kontroll. När domstolarna dock formellt och slutligt måste bära ansvaret för abnormförbrytarnas uppsortering på olika sidor av straffrihetsgränsen, är det icke rimligt att — såsom väl ända till på sistone varitfallet — ändringarna i hithörande praxis i så vid utsträckning ske, om icke domstolarna ovetande, så i varje fall utan att principerna underkastas en verklig juridisk-psykiatrisk analys. Önskvärt vore givetvis att alla brottmålsjurister under någon del av sin utbildning erhölle en rättspsykiatrisk skolning, som satte dem i stånd att ej blott rent skönsmässigt bedöma tillräknelighetsfrågorna och läkarutlåtandena härom.1 Säkerligen kunde man emellertid, alldeles oavsett detta önskemål, redan nu och med små medel sörja för, att även den juridiska sakkunskapen kontinuerligt följde utvecklingstendenserna på det rättspsykiatriska området. Utrymmet medger icke att här skissera ett förslag till dylika anordningar, men otvivelaktigt är lösningen att söka i ett nära samarbete mellan rättspsykiatriska och juridiska krafter.
Kurt Holmgren.