Servituts ställning efter delning av den tjänande fastigheten.1 I sin »Svensk sakrätt. II. Fast egendom. Senare avdelningen» (1941) har UNDÉN följande uttalande (s. 371): »Vad härefter angår delning av den besvärade fastigheten, har lagberedningen [i motiven] framhållit att, där ej utbrytning sker i samband med jorddelningen, servitutet fortfarande vilar å de särskilda delarna såom det förut belastade det hela. I fråga om rättsligen lokaliserade servitut är dess utövning naturligtvis inskränkt till dem av de nya fastigheterna, i vilka sådant område [sc:område av den besvärade fastigheten] ingår. Enligt beredningen kunna dock de övriga fastigheterna ej definitivt befrias från servitutet och sålunda ej heller en inteckning i dessa fastigheter dödas. Inteckningen avsåge nämligen icke allenast att publicera servitutsrätten utan även att 'göra den intecknade fastigheten till ekonomiskt underlag för rättigheten'. Vad detta yttrande syftar på är oklart. Det har i litteraturen utlagts så att det kunde befaras att, om inteckningen inskränktes till ett mindre område, utsikten att vid exekutiv auktion rättigheten skulle förbehållas bleve minskad.»
    Lagberedningens av Undén återgivna yttrande följes i motiven omedelbart av dessa slutord: »I de flesta fall lärer för en dylik befrielse hinder från den servitutsberättigades sida ej möta. Men där den ekonomiska ansvarigheten verkligen kan vara av betydelse, bör han icke tvingas att uppgiva den.»
    Beredningens yttrande utgör icke motivering till något av beredningen föreslaget lagrum; beredningens förslag innehåller inga bestämmelser för det fall att fastighet, som beröres av ett servitutsförhållande, styckas.
    Litteraturhänvisningen avser S. SKARSTEDT, Nya Jordabalken (1924) s. 340 noten. Vid hänvisningen yttrar UNDÉN: »I fall denna förklaring av lagberedningens motiv skall innebära att, om servitutsinteckningen anses gällande i bägge de nybildade fastigheterna a och b, dess upphörande vid exekutiv auktion i fastigheten a icke behöver medföra dess upphörande i b, så är detta givetvis riktigt. Men om servitutet är lokaliserat inom a:s gränser, synes servitutshavaren ej ha mycket gagn av sin servitutsinteckning i b, frånsett möjligheten av förflyttning av plats för servitutets utövande. Denna möjlighet kan vara på förhand utesluten. Även ALMÉN Ant. synes ha funnit beredningens yttrande svårförståeligt.»
    På ett annat ställe (s. 373) säger Undén, att beredningens argumentering för sin ståndpunkt förefaller dunkel och föga övertygande.

 

1 Memorandum till professor ÅKE MALMSTRÖMS artikel »Ur den svenska fastighetsrätten» i SvJT 1942 s. 117.

S. SKARSTEDT. 641    Denna Undéns skepticism delas, vill det synas, med oförställd glädje av MALMSTRÖM (S. 126).
    Då sålunda Lagberedningens eljest ─ tack vare dess berömde spiritus rector ─ högt uppskattade motiv nu blivit tvefalt uppmärksammade, har jag, såsom den ende kvarlevande av dem, som svarade för beredningens Betänkande I (1905), känt mig uppkallad att yttra någraord i ämnet.
    Undéns ─ och därmed även Malmströms ─ framstöt synes bestickande. Men jag tror mig dock kunna påvisa, att Lagberedningens tankegång icke är omöjlig.
    Jag är den lycklige innehavaren av säkerligen det enda nu existerande exemplaret av den fullständiga, hektograferade P. M. som jag använde hösten 1905 vid föredragning av betänkandet inför Högsta domstolen.
    Denna P. M. återger Lagberedningens motivering med någon liten omsvängning: Det heter sålunda i P. M.: »Ju större område inteckningen omfattar, desto större säkerhet har rättighetshavaren för att fastigheten kommer att säljas med förbehåll om rättighetens bestånd. Om nu inteckningsobjektet blir en mycket liten del av det hela, så kan säkerheten för rättighetshavaren bli minimal. (Man kan t. o. m. tänka sig, att inteckningsobjektet till sin areal ungefär sammanfaller med en väg, som servitutshavaren upprättat på serviens!) »
    Undén ─ och efter honom Malmström ─ synes ej vara i tvivel om att en servitutsintecknings bibehållande i hela den styckade fastigheten kan vara av betydelse såtillvida som allt efter omständigheterna en förflyttning av servitutet från den del av fastigheten, där det rättsligen lokaliserats, till någon av de andra delarna må, jämlikt 5 § servitutslagen, i följd av ändrade förhållanden i laga ordning komma till stånd. För Lagberedningen stod detta självklart; flyttning ur ett hus till ettannat går ju inte för sig, om man inte disponerar utrymme i det senare. Rent automatiskt får för övrigt beredningens uttalande en större räckvidd, sedan efter 1936 års lagändring även den servitutsberättigade fått makt att äska förflyttning av servitut.
    Då de ojämförligt flesta servituten äro av ekonomisk innebörd, lärer redan på grund av vad nu nämnts Lagberedningens tal om »ekonomiskt underlag» icke sakna sitt berättigande.
    Men saken är icke avfärdad härmed.
    Att i min P. M. särskilt fästes uppmärksamheten på vägservitut hade säkerligen sina goda skäl. Jämte skogsservituten torde vägservituten varade mest anlitade. Lagberedningens tankegång lärer bäst belysas med ett exempel.
    Fastigheten A styckas i tre parallellt med varandra från väster till öster belägna delar Aa, Ab och Ac. Från en större jordbruksdomän söder om A löper en väg över A och vidare över andra fastigheter till en utskeppningshamn. Vägen har blivit för domänens räkning intecknad,såsom för servitut, förutom i grannfastigheter till A och andra fastig-

 

41─427004. Svensk Juristtidning 1942.

642 S. SKARSTEDT.heter, jämväl i A. Styckningen av A sker på det sätt, att vägen kommer att, såvitt A rörer, i sin helhet ligga i Aa och löpa i gränsen mot Ab. Antag nu, att Aa är en i och för sig till storlek och i annat hänseende föga värdefull beståndsdel av A men att däremot Ab och Ac representera ett högst betydande värde. Vid detta förhållande vill ingen å exekutiv auktion köpa Aa särskilt, därest servitutsinteckningen skall stå kvari Aa, utan varder Aa, om den säljes, avyttrad fri från inteckningen. Ab och Ac äro däremot tillsammans med Aa så begärliga att en spekulant─ jag menar här annan än servitutshavaren ─ inropar Aa, Ab och Ac även med förbehåll om inteckningens bestånd i det hela.
    Man torde även härmed hava ett bevis för giltigheten av en allmän sats, den nämligen att ett servitut lättare bevaras, om inteckningen för detsamma bibehålles i den styckade fastighetens alla delar, än om någon eller några av delarna befrias från inteckningen och därmed jämväl från servitutsförpliktelsen. Men har man kommit hit, är steget icke långt till att, såsom jag gjort, påstå, »att om inteckningen i A inskränktes till Aa, utsikten att vid exekutiv försäljning rättigheten skulle förbehållas bleve minskad». Även här synes man kunna med Lagberedningen tala om den odelade fastigheten såsom »ett ekonomiskt underlag för rättigheten».
    Så ungefär var Lagberedningens tankegång.
    Jag väntar mig den invändningen att det ju står servitutshavaren fritt att själv köpa Aa (ensamt eller tillhopa med Ab och Ac) och på detta sätt rädda servitutet. Mycket sant. Men detta är dock en utväg, som icke är ägnad att undanskymma fördelen av att det större området, Ab och Ac, för alla eventualiteter bevaras såsom inteckningsobjekt.
    Jag upprepar här Lagberedningens förut antecknade slutord i detta ämne: »Men där den ekonomiska ansvarigheten verkligen kan1 vara av någon betydelse, bör han icke tvingas att uppgiva den.»
    Någon kritik av motiveringen i denna punkt förekom icke i Högsta domstolen. Dock hade man sannerligen icke där den respekt för Lagberedningen, att man lät något, vare sig lagtext eller motiv, slippa saklöst undan, om överhuvud den minsta anledning fanns till erinran.
    Av förekommen anledning tillägger jag i detta sammanhang, att jag ingalunda suveränt härskade över promemorian och dess innehåll. Det var nämligen så, att för granskningsarbetets underlättande envar av justitieråden på förhand fått, efter hand, ett fullständigt exemplar av densamma för benäget studium före, under och efter föredragningen
    ALMÉN må ha »funnit beredningens yttrande svårförståeligt». Det smärtar mig, att han aldrig förde detta ämne på tal med mig. Och dock voro han och jag såsom samtidigt ledamöter i Lagberedningen medverkande till det beredningens Betänkande II (1908), vilket låg till grund för det av honom inför lagrådet föredragna förslag som ledde till lagenden 11 oktober 1912 om ändring i vissa delar av utsökningslagen och varav just det exekutiva auktionsförfarandet med alla dess verkningar utgjorde en mycket central del. Även vad angår detta betänkande är jag

 

1 Kurs av mig.

SERVITUTS STÄLLNING EFTER DELNING. 643den siste på skansen. Jag har alltså ingen att lita till för uppfriskande av minnet av hur det egentligen förhöll sig med corpus delicti.
    Till sist. Min av Undén observerade not har synts böra oförändrad överföras till SKARSTEDT-EKBERG, Nya Jordabalken, 3 uppl. (1941), dock─ naturligtvis ─ med tillägg av en hänvisning till Undéns ifrågavarande arbete s. 371.
Stockholm i juni 1942.

 

S. Skarstedt.