DE »GAMLA» VICE HÄRADSHÖVDINGARNA ÄN EN GÅNG.

 

ETT 50-ÅRSMINNE.

 

AV

F. D. JUSTITIERÅDET S. SKARSTEDT.

 

Här följer fortsättning å det lilla kåseri, som inflöt i denna tidskrift årg. 1931 s. 597—601.
    Att överhuvud en fortsättning nu påtänkts har sin orsak däri att i år jämt 50 år förrunnit sedan så mångas glada förhoppningar stäcktes genom hovrätternas beslut att ingen som icke före den 5 december 1892 hållit ordinarie ting skulle få bli vice häradshövding.
    Förra gången synes det ha varit mången till ett behag att vid läsning av kåseriet en stund dväljas i minnena från ungdomstiden. Och det tör hända, att den tid av ytterligare elva år som nu gått inte minskar lusten hos dem som ännu kunna det att än en gång låta tankarna gå tillbaka till den lyckliga dagen då man blev vice häradshövding.
    Jag gömmer i en box många »tackekort» från 1931. En ypperlig föreställning om brevskrivarens — vice häradshövdingen Max Wedbergs (†) — känslor får man när man läser i ett brev från honom till mig: »Hur väl minns jag inte den stormiga oktoberkväll anno 1893 då jag å Skogs tingsställe i Levide på Gotland förgäves väntade på den glada underrättelsen. Men telegrafledningarna hade blåst sönder, och följande dag läste jag den kärkomna nyheten i Dagens nyheter och kort därpå hälsades jag i ett telegram från min forne principal Axel Olivecrona.»
    Axplockningen kunde fortsättas. Men jag nöjer mig med en gammalmodig brevlapp från 1931 års nestor, f. d. häradshövdingen Philip Wester, som med 91-åringens darrande hand och stavsätt skriver: »Jag har att tacka för mig godhetsfullt tillsända broschyren om Sveriges vice häradshöfdingar. Jag har läst den med mycket nöje, tyckte bara den gerna för mig fått vara litet längre. Det har dröjt med tacket, men jag

 

42—427004. Svensk Juristtidning 1942.

658 S. SKARSTEDT.läser numera mycket långsamt och inte gerna vid ljuständt. Hinner derför under den mörka årstiden sällan mer än tidningarna. Än en gång, hjertligt tack för ett par timmars verklig trefnad.»
    För frestelsen att nu lämna ett »litet längre» bidrag kunde jag lätt falla. Men jag aktar mig och vill fatta mig kort.
    Innan jag går vidare vill jag emellertid referera det huvudsakliga innehållet i ett brev av vice häradshövdingen E. Hedenberg i Åbo av d. 3 dec. 1931 till en bekant i Stockholm, vilken enligt brevskrivarens uttalade önskan överlämnat det till mig. Hedenberg hänvisar till Kungl. Brevet d. 30 april 1754 till Svea hovrätt, vilket är intaget i Flintbergs Lagfarenhetsbibliotek vid 1 kap. 10 § Rättegångsbalken (s. 42) och är av denna lydelse: »Titulen af Vice Häradshöfdinge får, efter förrättat Vicariat, ingen annan tilläggas eller beständigt åtfölja än dem, som tilförene, under ledighet af någon Jurisdiction, eller ock under Ordinarie Häradshöfdingens förfall af sjukdom och andra laga hinder, efter förut aflagde prof af skickelighet, antingen med Kongl. Maj:ts tilstånd til den ordinarie tjenstens förestående på längre tid til förordnade blifwit, eller ock flere resor uppå HofRättens Constitutorial och med HofRättens goda nöje, en sådan ordinarie beställning med alla därtil hörande sysslor förestått.»
    Vidare upplyste Hedenberg, att i kraft av 1754 års brev av Finlands tre hovrätter Åbo och Viborgs plägade utdela titeln åt vederbörande efter ansökan, medan däremot Vasa icke fordrade sådan; att såsom villkor för erhållande av titeln fordrades, att vederbörande varit minst 3 år inskriven i hovrätt, förrättat minst 4 lagtima ting och förvaltat domarämbete omkr. 3 månader; att hovrätterna emellertid förbehöllo sig prövningsrätt in casu; samt att fullmakten gavs genom utdrag av protokollet och före världskriget belades med den höga stämpeln av 180 guldmark, motsvarande 130 svenska kronor. — Hedenberg tilllägger: »Fåfängan alias titelsjukan skulle beskattas, dessutom medförde upphöjelsen enligt rangordningen 2 klasser tillskott.»
    Till jämförelse härmed må nämnas att i vårt land häradshövdingarna hos hovrätten till vice häradshövdingar föreslogo dem som varit biträden hos dem samt att i fråga om behörighetsvillkoren Göta hovrätt åtminstone efter 1883, då O. W. Staël von Holstein blev dess president, uppställde vida strängare fordringar än de båda andra hovrätterna (sålunda: minst 2 års tjänstgöring hos lantdomare och därefter minst 18 rättegångsdagar, varemot på utövande eljest av domareämbete icke lades någon särskild vikt). Jag har mig icke bekant mer än några få fall, då någon blev vice häradshövding utan dylikt förslag. Ett var när en framstående advokat av hovrätten utan vidare befordrades till vice häradshövding; ett annat när en aspirant råkat så idelo med sin principal, att denne lät honom själv göra ansökningen.
    Tilika fäste Hedenberg uppmärksamheten på hur ytterst vanlig titeln är i Finland. Även i Sverige utvecklade sig vice-häradshövdingskapet till att bli en verklig institution. Så voro t. ex. vid sista sekelskiftet i Svea hovrätt alla ordinarie ämbets- och tjänstemän vice härads-

DE »GAMLA» VICE HÄRADSHÖVDINGARNA ÄN EN GÅNG. 659hövdingar, i Göta samtliga utom en (en notarie) och i Skånska hovrätten likaledes alla utom en (en notarie och t. f. aktuarie). Och av den stora skaran ordinarie häradshövdingarna i riket fanns då ingen som icke erhållit värdigheten. Det skulle dröja ända till den 11 december 1903 innan brytning skedde. Den dagen fick den mycket tingsmeriterade e. o. hovrättsnotarien, juris utriusque doktorn B. Hellborn fullmakt som häradshövding i den nybildade Gällivaredomsagan. Det må tilläggas, att vid de i den första riktiga justitiematrikeln — av år 1887— upptagna 610 namnen saknas anteckningen »vice häradshövding» för endast 42 (de militära ledamöterna i krigshovrätten, ett antal protokollssekreterare, borgmästare och rådmän i en del småstäder samt 7 av de i matrikeln upptagna 16 universitetslärarna).
    På tal om den »Fåfänga alias titelsjuka», som synes ha varit ett gott skatteobjekt i Finland, må här erinras om följande, av den kände publicisten V. F. A. Dalman å Riddarhuset i Stockholm den 5 september 1844 yttrade ord: »Såsom ett exempel uppå det orimliga befordringsföreträde en titel grundlagt kan anföras, att, intill de sednare åren, den som haft titel af 'Kongl. häradshöfdinge' har kunnat blifva adjungerad i hofrätten, äfven om han icke suttit mera än 2 à 3 urtimating, då deremot en i domare värf grånad vice häradshöfdinge icke kunnat erhålla adjunction intill för 4 år sedan, under H. Ex. nuvar. Landtmarskalkens Ministère, Konungen i detta afseende ändrade befordringslagen. Detta måtte tillräckligt bevisa olägenheterna af titelväsendet. »
    Genom greve Arvid Mauritz Arvidsson Posses vidsynthet kommo alltså, enligt Dalman, vice häradshövdingarna att gå segrande ur striden med alla dem som undfått »Fullmagt på Häradshöfdinge namn, heder, tur och befordringsrätt», som det så vackert hette.
    Den av mig förra gången berörda frågan om vice-häradshövdingskapets orubblighet fick ett par år därefter en rätt pikant belysning. Närmast i anledning av ett hovrättscirkulär av d. 18 dec. 1931 rörande användandet av titeln e. o. hovrättsnotarie hade på visst håll yppats tvekan huruvida en vice häradshövding X., som av Kungl. Maj:t dömts till avsättning från sin statstjänst m. m. och tillika förklarats ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas, likväl ägde rätt att i offentliga handlingar kallas vice häradshövding. Framställning hade ock gjorts hos vederbörande om titelns borttagande beträffande X. från åldersbetyg, mantalsuppgifter o. d. men avvisats med den förklaringen att Kungl.Maj:ts dom icke innehöll någon bestämmelse om titeln i fråga. Man hade älskvärdheten att delge mig vad som förekommit. Jag gav tillkänna, att jag i enlighet med min förut uttalade uppfattning hyste den åsikten att titulaturen i fråga icke kunde berövas X. Och denna åsikt vidbliver jag. Saken var i själva verket en god tidsbild och ingalunda en bagatell för den det närmast gällde.
    Vid ett annat tillfälle blev jag anlitad såsom kunskapskälla beträffande ingen mindre än den man, vars sång »Du gamla, du fria» särskilt på senare tid varit på allas läppar — Richard Dybeck. På begäran

660 S. SKARSTEDT.verkställde jag undersökning huruvida Dybeck, som i dödsannonsen kallades »Fornforskaren, vice häradshövdingen», verkligen varit det senare. Det befanns inte vara så. Väl hade han i någon mån övat domarvärv, men till vice häradshövding hann han inte. Själv lärer han stundom ha kallat sig vice borgmästare.
    Ett fint bevis på den uppskattning titeln rönt finner jag i en annan lapp i boxen. I Sydsvenska Dagbladet, Snällposten, fanns nyårsafton 1931 och några dagar därefter införd en annons, i vilken »vice häradshövdingen Y. Z., f. d. landskamrerare» fr. o. m. den 2 januari 1932 erbjöd allmänheten sina bona officia med konsultationer i skattefrågor.— Det vittnar om hög värdesättning att i Elgenstiernas släktkalender årg. 1912—1915 Karl Staaff kallas »Statsminister (excellens) vice häradshövding» och att i 1935 års adelskalender greve Gustaf Lagerbjelke inte går för mindre än »jur. utr. kand., vice häradshövding, f. d. byråchef i patent- och registreringsverket».
    Man har tävlat om äran av den lägsta levnadsåldern vid tiden förutnämningen. Om jag bortser från en äldre generation, inom vilken sedermera häradshövdingen i Hälsingland C. O. Schlyter nämndes till vice häradshövding vid en ålder av icke fullt 25 år 3 mån., räknar jag åtskilliga som ej fyllt 26 år vid utnämningstiden. Av dessa har rekordet satts av numera avlidne borgmästaren i Örebro V. Schneider, som vid utnämningen inte hunnit längre i livet än till 25 år 6 mån. Av nu levande tas priset av f. d. justitieborgmästaren i Göteborg B. Lindberg (25 år 8 mån. minus 1 dag).
    Den som åter kommit främst i fråga om hög ålder å utnämningsdagen var den för sina många och långa (ofta ej oävna) skiljaktigheter kände rådmannen i Östersund J. F. Langéen. Han var lödd i nov. 1829 och blev vice häradshövding d. 31 maj 1889 — således vid nära 60 års ålder — för att därefter bli till en början illiterat men sedan litterat rådman i staden. Även andra »illiterata» vice häradshövdingarha funnits: Sven Drakenberg, som fick sitta som illiterat rådman i Borås i 10 år innan han upphöjdes till litterat sådan i samma stad, och K. Kruckenberg i Vadstena. — Fullkomligt enastående i sitt slag var f. d. hovrättsrådet i Svea hovrätt E. Gyllensvaan — alias friherre von Otter — vilken på äldre dagar såsom illiterat extra rådman spred glans över rådstuvurätten i Gränna, längesen ett minne blott. F. d. kronofogden A. Bergengren (†) hjälpte i 12 år såsom t. f. illiterat rådmanborgmästaren i Simrishamn.
    Min uppgift 1931 att de gamla herrarna då voro till antalet 340 har, förunderligt nog, visat sig stämma på pricken. Men detta endast tack vare två fel. Det ena var, att jag gick förbi en f. d. revisor i Kammarrätten, vid sin död bosatt i Lund, och f. d. registratorn i Stockholms stads drätselnämnd Harald Östberg, f. 1859 och numera bosatt i Dalarna (bror till professor Ragnar). Det andra misstaget var, att jag felaktigt medräknade en landssekreterare (Eurenius) och en bankman (Rappe), vilka båda i själva verket stodo utanför kretsen.
    Antalet är nu reducerat till 103.

DE »GAMLA» VICE HÄRADSHÖVDINGARNA ÄN EN GÅNG. 661.    Grupperingen 1931 var i ett hänseende ofullständig. Försvarsväsendet saknades. Och dock hade jag kunnat hänföra dit — utom Jacob Larsson —förste marinintendenten Knut Thörn (†), han som alltid visade sig så stolt över att han hos Konungen— men också först hos Konungen — vunnit ett celebert mål mot styrelsen för gamla Mosebacke. (Se NJA 1897 s. 269.)
    Av de 1931 redovisade grupperna äro justitiekanslersämbetet och diplomatien nu borta, likaså försäkringsmännen. Av de såsom »privatmän» betecknade sexton vice häradshövdingarna lever nu endast en (Sederholm).
    Ingen vice häradshövding är kvar i egentlig statstjänst. Den som höll sig längst kvar i sådan var visst författaren. Jo — jag vill inte försumma att erinra om de fyra kronofogdarna som ingalunda äro fördettingar utan fortfarande såsom övertaliga intaga plats i statskalendern, envar under resp. länsstyrelse. De äro: Almgren (Alingsås), Fries (Stockholm), Ljungberg (Klippan) och Odencrants (Vimmerby). — Ännu verka i sin tjänst två stadsdomare: borgmästarna Pettersson i Södertälje och Nordkvist i Köping.
    Riktiga advokater med solklar rätt att kalla sig vice häradshövdingar finnas ännu till ett antal av 6: Nathorst-Böös och Huselius, båda i Stockholm, Nordström och Carlson, båda i Norrköping, L. E. Gezeliusi Falun och Tornberg i Luleå.
    Nestor bland vice häradshövdingarna blev efter Philip Westers bortgång f. d. byråchefen i generalpoststyrelsen H. Schlytern, efter dennef. d. registratorn hos justitiekanslersämbetet J. von Engeström, efterhans död f. sakföraren J. A. Hultgren och därefter f. stadsfogden J. K.N. Sjöström samt där på f d. landssekreteraren i Hallands län C.G.Hafström.
    Nu står i toppen kronofogden C. Almgren, nära 90 år gammal. Den till levnadsåren yngste vice häradshövdingen är f. d. landskamreraren i Göteborgs och Bohus län E. Centerwall.
    Ämnet må avslutas med en förteckning, efter födelseår, å samtliga ännu i livet varande »gamla» vice häradshövdingar. (Siffran efter namnen avser år för utnämning; »f. d.» eller motsvarighet därtill har såsom onödigt ej medtagits; ortnamnet— där sådant synts behövligt—betecknar sista verksamhetsorten.)

 

    1853. Almgren, C., kronofogde (Alingsås); 1881. — von Dardel, N., kanslisekreterare; 1883.
    1855. Quensel, E., justitieråd; 1882.
    1856. Berg, F. A., bankman (Djursholm); 1885.
    1857. Friedholm, J., rådman (Stockholm); 1891. — Lundblad, P. O., konsistorienotarie (Strängnäs); 1884. — Trygger, E., universitetskansler; 1884.
    1858. Berggren, C., borgmästare (Gävle); 1884. — Funck, E., kronofogde(Köping); 1891.
    1859. Delphin, E., sekreterare i generaltullstyrelsen; 1894. — Rudling, T.,häradshövding (Nyköping); 1886. — Sederholm, H., direktör i Nobelstiftelsen;1892. — Östberg, H., registrator i Stockholms stads drätselnämnd; 1892.

662 S. SKARSTEDT.    1860. Almquist, V., överdirektör i fångvårdsstyrelsen; 1887. — Andersson,M. H, civilassessor (Stockholm); 1891. — Dyberg, V., justitieråd; 1889. —Ericsson, C. M., hovrättsråd (Jönköping); 1886. — Gislén, K., landskamre—rare (Jönköping); 1889. — Kronlund, G., häradshövding (Skara); 1887. —Körner, A., förste arkivarie i kammarkollegiet; 1885. — Landén, G., hypoteks—ombudsman (Wäxjö); 1887. — Lindhagen, C., borgmästare (Stockholm);1886. — Nordström, A., advokat (Norrköping); 1891. — Olivecrona, A., hä—radshövding (Uppsala); 1886. — Schultz, E., stadsfogde (Borås); 1889.
    1861 Huselius, G., advokat (Stockholm); 1890. — Hägg, A., landsfogde(Stockholm); 1888. — Ljungberg, A., kronofogde (Klippan); 1888. — NathorstBöös, E., advokat (Stockholm); 1888. — Olbers, L., sekreterare hos överståthållarämbetet; 1890. — Spens, J., landssekreterare (Jönköping); 1888.— Wrede, H., hovrättsråd (Jönköping); 1889.
    1862. Bengtsson, C. E., vattenrättsdomare (Sundsvall); 1892. — Björklund,E., generaldirektör i patent— och registreringsverket; 1889. — Fagerberg, M.,hovrättssekreterare (Jönköping); 1888. — Fries, E., kronofogde (Stockholm); 1888.— Hammarskjöld, H., landshövding (Uppsala); 1888. — Millar,J., notarius publicus (Stockholm); 1891. — Montgomery, J., kansliråd; 1891.—Sandström, C., rådman (Söderhamn); 1888. — Stockenberg, J., byrådirektör i komimerskollegiet; 1891. — Sundberg, E., rådman (Sundsvall); 1893. —Thelander, H., advokat (Eslöv); 1892.
    1863. Carlson, G., advokat (Norrköping); 1892. — Croneborg, O., universitetskanslerns sekreterare; 1892. — Eiserman, G., landskamrerare (Malmö); 1891. — Ekman, K. J., hovrättsråd (Jönköping); 1890. — Ernberg, J.,regeringsråd; 1892. — Ewerlöf, J., byråchef i generaltullstyrelsen; 1890. —Hasselrot, C. A., byråchef i generalpoststyrelsen; 1889. — Kellgren, E., hovrättsråd, (Jönköping); 1892. — Kjellin, P. G., byrådirektör i järnvägsstyrelsen; 1892. — Leijonhufvud, E. häradshövding (Östersund); 1891. — Nordin,A., hovrättsråd (Jönköping); 1889. — Nyborg, M., byrådirektör i stuteriöverstyrelsen, 1891. — Odencrants, G., kronofogde (Vimmerby).— Pramberg,J., byråchef i generalpoststyrelsen; 1891. — Sundberg, E., justitieråd; 1889.— Söderlind, G., byråchef i domänstyrelsen; 1892. — Södermark, P., generaldirektör i statskontoret; 1890. — af Trolle, H, postombudsman; 1892.Wivesson, B., stiftssekreterare (Lund); 1893.— Wolff, E., amiralitetsråd;1890. — Åberg, R., häradshövding, (Kungsbacka); 1892.
    1864. Beyer, E., byråchef i generaltullstyrelsen; 1892. — von Geijer, K.,borgmästare (Trelleborg); 1892. — Gezelius, L. E., advokat (Falun); 1891. —Ljungberg, E., hovrättsnotarie (Stockholm); 1893. — Löfgren, E., häradshövding (Norrtälje); 1893. — Petersén, H., kronofogde (Kisa); 1891. —Pripp, L., bankdirektör (Stockholm); 1893. — Schultz, H., borgmästare(Karlskrona); 1890. — Tornberg, S., advokat (Luleå); 1893.— Wallenberg,M., bankdirektör (Stockholm); 1890.
    1865 Ahlberg, K., rådman (Göteborg); 1893. — Berthold, A., bankdirektör(Stockholm); 1893. — Dalén, P., rådman (Göteborg); 1892. — Ekelund, A.,registrator i nedre justitierevisionen; 1894. — von Friesendorff, C., borgmästare (Eskilstuna); 1892. — Frisk, C., bankdirektör (Stockholm); 1893. —Grafström, H., sekreterare hos överståthållarämbetet; 1891. — Gyllenhaal, H.,

DE »GAMLA» VICE HÄRADSHÖVDINGARNA ÄN EN GÅNG. 663byrådirektör i järnvägsstyrelsen; 1891. — Hägerström, G., hovrättsnotarie(Jönköping); 1891. — Johanson, A., häradshövding (Falköping); 1892. —Kiellander, L., hovrättsråd (Stockholm); 1891. — Lang, F., hovrättsnotarie(Jönköping); 1891. — Lindberg, B., justitieborgmästare (Göteborg); 1890. —Rasmussen, K., borgmästare (Uddevalla); 1893. — Sjöberg. H., akademisekreterare (Uppsala); 1892.
    1866. Hartman, C., häradshövding (Orsa); 1893. — Hellner, J., justitieråd;1894. — Kallenberg, E., professor (Lund); 1892. — Landergren, F., häradshövding (Sävsjö); 1893. — Norssell, K., rådman (Hälsingborg); 1893. — vonOtter, C., kammarråd; 1893. — Pettersson, J., borgmästare (Södertälje);1893. — Tottie, G., expeditionschef i ecklesiastikdepartementet; 1893. Äkerberg, G., länsman (Helgum); 1893.
    1867. Centerwall, E., landskamrerare (Göteborg); 1893. — Ehrensvärd, C. F.,rådman (Hälsingborg); 1893. — Ekdahl, J., rådman (Jönköping); 1893.Nordkvist, E., borgmästare (Köping); 1894. — Skarstedt, S., justitieråd; 1893.

 

    Detta minne är nu fullbordat och kommer icke att från min hand — och säkerligen icke heller från någon annans — vinna efterföljd i några nya minnesord. Sådant är uteslutet redan därför att av de nu levande »gamla» vice häradshövdingarna ingen är yngre än 75 år. Innan jag slutligen lämnar ämnet, vill jag dock göra det tillägget att de som allra senast blevo utnämnda till vice häradshövdingar, nämligen den 20 december 1894, voro justitierådet A. Svedelius, häradshövdingarna L. Sandberg och G. Gröning, alla numera avlidna, samt borgmästaren E. Nordkvist.

 

    Salvo errore et ommissione.

 

    Stockholm hösten 1942.