DE »GAMLA» VICE HÄRADSHÖVDINGARNA ÄN EN GÅNG.
ETT 50-ÅRSMINNE.
AV
F. D. JUSTITIERÅDET S. SKARSTEDT.
Här följer fortsättning å det lilla kåseri, som inflöt i denna tidskrift årg. 1931 s. 597—601.
Att överhuvud en fortsättning nu påtänkts har sin orsak däri att i år jämt 50 år förrunnit sedan så mångas glada förhoppningar stäcktes genom hovrätternas beslut att ingen som icke före den 5 december 1892 hållit ordinarie ting skulle få bli vice häradshövding.
Förra gången synes det ha varit mången till ett behag att vid läsning av kåseriet en stund dväljas i minnena från ungdomstiden. Och det tör hända, att den tid av ytterligare elva år som nu gått inte minskar lusten hos dem som ännu kunna det att än en gång låta tankarna gå tillbaka till den lyckliga dagen då man blev vice häradshövding.
Jag gömmer i en box många »tackekort» från 1931. En ypperlig föreställning om brevskrivarens — vice häradshövdingen Max Wedbergs (†) — känslor får man när man läser i ett brev från honom till mig: »Hur väl minns jag inte den stormiga oktoberkväll anno 1893 då jag å Skogs tingsställe i Levide på Gotland förgäves väntade på den glada underrättelsen. Men telegrafledningarna hade blåst sönder, och följande dag läste jag den kärkomna nyheten i Dagens nyheter och kort därpå hälsades jag i ett telegram från min forne principal Axel Olivecrona.»
Axplockningen kunde fortsättas. Men jag nöjer mig med en gammalmodig brevlapp från 1931 års nestor, f. d. häradshövdingen Philip Wester, som med 91-åringens darrande hand och stavsätt skriver: »Jag har att tacka för mig godhetsfullt tillsända broschyren om Sveriges vice häradshöfdingar. Jag har läst den med mycket nöje, tyckte bara den gerna för mig fått vara litet längre. Det har dröjt med tacket, men jag