NÅGOT OM SÄLJARES LEVERANSSKYLDIGHET VID KÖPARENS INSOLVENS.
AV
F. D. JUSTITIERÅDET RUDOLF EKLUND
I första stycket av 28 § i den för Sverige, Danmark och Norge gemensamma lagen om köp och byte av lös egendom uttalas såsom huvudregel att säljaren har rätt att häva köpet, om köparen gör sig skyldig till dröjsmål (mora) med köpeskillingens erläggande. Under uttrycket dröjsmål inbegripas såväl de fall då betalning helt uteblir somde då likvid sker för sent. Vill säljaren, när betalning erlägges senare än ske bort, begagna sin hävningsrätt, åligger det honom emellertid enligt 32 § köplagen att giva köparen meddelande därom vid handelsköp genast och vid annat köp utan oskäligt uppehåll. I stället för att häva köpet står det naturligtvis säljaren även öppet att påfordra dess fullgörande. Vare sig han går den ena eller den andra vägen kan därjämte rätt till skadestånd förefinnas.
En viktig inskränkning i regeln om säljarens hävningsrätt i anledning av dröjsmål med betalningen uppställes i andra stycket av 28 §. Av detta lagrum framgår nämligen att, därest godset är kommet i köparens besittning, säljaren saknar hävningsrätt, såframt han ej därom gjort förbehåll eller godset blivit av köparen avvisat. Bestämmelsen gäller såväl kontantköp som kreditköp. Att på detta sätt låta säljarens hävningsrättgå förlorad därigenom att köparen kommer i besittning av godset skulle, för sådana fall då det efter köpets slutande men innan godset utgivitsvisar sig att köparen är insolvent, kunna ställa säljaren i ett alltför ogynnsamt läge, såvida icke andra rättsegler ingrepe till dennes skydd. Köplagen innehåller härutinnan vissa föreskrifter rörande kontantköp i 14-16 §§ samt i fråga om kreditköp i 39 § Genom att komplettera dessa bestämmelser med en tillämpning av allmänna rättsgrundsatser rörande verkan av s. k. anteciperad mora — en term vars innebörd skallhär nedan närmare utvecklas — synes en tillfredsställande lösning av despörsmål, som sammanhänga med säljarens leveransskyldighet i händel-
se av köparens insolvens, stå att vinna. Det lärer emellertid icke kunna bestridas, att på vissa punkter råder oklarhet icke blott med hänsyn tilllagens uttryckssätt utan även på grund av uttalanden i teoretiska framställningar, som innehålla kommentarer till lagen i denna del. Då några hithörande frågor särskilt i nu rådande tidsläge visat sig vara av stor praktisk betydelse och på den grund upptagits till diskussion,1 har det synts kunna vara av intresse att här lämna ett kortfattat bidrag tillderas belysning.
Bestämmelserna i 14—16 §§ köplagen giva uttryck åt principen omömsesidighet i fullgörandet av säljares och köpares åligganden enligt ett köpeavtal om lös egendom. Principen innebär, att ingendera av kontrahenterna utan att annat avtalats är skyldig att fullgöra den egna prestationen, såvida icke den andre samtidigt å sin sida presterar eller är beredd att prestera vad han åtagit sig. Denna huvudregel uttalas i 14 §, där det heter att säljaren är berättigad att hålla godset inne, till dess köpeskillingen gäldas, och köparen att innehålla köpeskillingen, till dess godset hålles honom till handa. Regeln blir omedelbart tillämplig endast å s. k. platsköp, d. v. s. köp, vid vilka något försändande av godset från en ort till en annan icke ifrågakommer. Innehåller avtalet att godset skall försändas från den ort där det bör avlämnas (distansköp), gäller enligt 15 §, att säljaren visserligen ej på grund av ömsesidighetsprincipen äger undandraga sig alt avsända godset men däremot kan hindra, att det å bestämmelseorten utgives till köparen annat än mot bekommande av köpeskillingen. En specialregel för sådana handelsköp, vid vilka i anledning av transporten utfärdas konossement eller därmed likställd fraktsedel, gives i 16 §. Betalning skall då erläggas mot erhållandeav konossementet eller fraktsedeln. Av vad sålunda stadgats blir en följd, att mot kontant likvid sålt gods icke behöver av säljaren utgivas till köpare, som på grund av obestånd icke förmår erlägga betalning.
Anförda bestämmelser om säljarens rätt att hålla godset inne erbjuda tydligen icke något skydd för säl jare, som medgivit anstånd med betalningen. När kredit lämnats, måste det emellertid i allmänhet antagas hava skett under den förutsättningen att säljarens leveransskyldighet skall vara avhängig av att köparens betalningsförmåga icke allvarligt försämras under tiden intill dess godset skall levereras. Brister denna förutsättning, rubbas den jämvikt i kontrahentenas rättsställning, vars upprätthållande utgör ett viktigt villkor för omsättningens trygghet. Genom den i 39 § första punkten för kreditköp givna regeln om s. k. stoppningsrätt för säljaren har lagstiftaren med tillämpning av samma princip, som för kontantköp kommit till uttryck i 14—16 §§, öppnat en möjlighet för jämviktslägets återställande. I 39 § första punkten stadgas sålunda att, om köparen efter köpets avslutande blivit försatti konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller, om han är köpman, inställt sina betalningar eller eljest funnits vara på sådant obestånd, att det måste antagas, att köpeskillingen ej varder rätte-
ligen erlagd, säljaren är berättigad att, intill dess betryggande säkerhetställes för köpeskillingens gäldande, hålla godset inne eller, där det är försänt men ej kommit i köparens besittning, hindra dess utgivande.
I detta sammanhang bör jämväl uppmärksammas den för såväl kontantköp som kreditköp gällande regeln i 41 § om återkravsrätt i sådana fall då sålt gods, efter det köparen redan kommit i konkurs, utgives till konkursboet. Vill boet undgå skyldighet att återlämna godset, har boetatt antingen erlägga köpeskillingen eller, om den ej är till betalning förfallen, övertaga ansvaret för dess gäldande samt på begäran ställa erforderlig säkerhet därför.
Avfattningen av 39 § första punkten utmärker att säljaren vid distansköp har valrätt mellan att hålla godset inne d. v. s. underlåta att avsända godset och att, om det avsändes, hindra dess utgivande vid framkomsten till bestämmelseorten. Säljarens rätt sträcker sig alltså här längre än vad som enligt 15 § gäller, när försäljning skett mot kontantbetalning. Det skydd, som enligt sistnämnda paragraf lämnas säljaren, består nämligen, såsom tidigare anförts, endast i en rätt att hindra godsets utgivande vid framkomsten. Emellertid kan det i händelse av obestånd hos köparen även vid kontantköp vara av intresse för säljaren att icke behöva ådraga sig de särskilda kostnader, som kunna vara förenade med godsets försändande och som han riskerar att icke eller åtminstone icke till fullo utfå av den insolvente köparen. Med hänsyn bland annat till att i dansk och norsk lagtext 39 § första punkten icke inskränkts till att gälla allenast kreditköp ligger det nära till hands att analogt tillämpa den svenska texten på kontantköp, innebärande att säljaren ej heller vid dylika köp skulle behöva skicka iväg godset till en insolvent köpare utanatt säkerhet ställes.1
Jag skall härefter övergå till att något beröra frågan i vad mån det i händelse av köparens insolvens kan vara tillåtet att antecipera ett dröjsmål med betalningen. Begreppet anteciperad mora definieras av Alméni hans kommentar2 till köplagen såsom ett fall, då det föreligger objektiv visshet eller till visshet gränsande sannolikhet för att en prestation icke kommer att ske i rätt tid. Av allmänna rättsgrundsatser lärer följa, atten anteciperad mora bör i samma utsträckning som ett förhanden varande dröjsmål utgöra hävningsgrund. Om det alltså med den grad av visshet som nyss sagts kan antagas, att köpeskillingen för gods, som ännu icke utgivits till köparen, ej kommer att erläggas i rätt tid, synes befogenhet att häva köpet böra tillkomma säljaren och detta redan innan leveranstiden inträtt.
Klart är, att det mången gång kan vara föremål för tvekan, huruvida den sålunda angivna graden av visshet uppnåtts eller icke. Några fall av praktisk betydelse hava blivit föremål för uttrycklig behandling i köplagen. Sålunda medför enligt 28 § första stycket denna lag köparens
underlåtenhet att i rätt tid vidtaga någon »åtgärd, varav köpeskillingens utbekommande må bero» samma påföljder som ett redan inträtt dröjsmål med köpeskillingens erläggande. Såsom exempel på förhållanden vilka här avses bruka nämnas: underlåtenhet att fullgöra utfästelse att acceptera växel å köpeskillingens belopp eller att ställa rembours samt i regel — under förutsättning att köpeskillingen icke är erlagd iförskott — underlåtenhet av köparen att i rätt tid giva order om varans avsändande eller lämna specifikationsuppgift.
Vidare följer av 29 § att, om vid köp av gods, som skall avlämnas efterhand i särskilda poster (successiv leverans), köparen gör sig skyldig till dröjsmål med betalningen för någon post, säljaren i regel är berättigad att häva köpet beträffande de poster, som skola avlämnas senare. Undantag göres endast för sådana fall då all anledning saknas att befara dröjsmålets upprepande. I motiven till denna bestämmelse framhålles, att man ansett sig kunna utgå från att den normala orsaken till dröjsmål med betalningen är att söka däri, att köparens ekonomiska ställning är mindre god, och att i sådana fall anledning alltid finnes att befara att dröjsmålet skall upprepas. Stadgandet kan emellertid, enligt vad Almén framhåller,1 tillämpas även mot en fullt solvent köpare — exempelvis en köpare som gång efter annan framställt obefogade anmärkningar mot varans beskaffenhet med påföljd att likviden därigenom blivit fördröjd — och leder längre än man med tillämpning av allmänna grundsatser om anteciperad mora skulle komma. Ett annat specialfall av sådan mora å köparens sida behandlas i 39 § andra punkten,2 där det stadgas att, om en köpare, som efter köpets avslutande funnits vara insolvent, icke när tiden för godsets avlämnande är inne ofördröjligen efter anmaning ställer säkerhet för köpeskillingens gäldande, säljaren äger rätt att häva köpet.
Det är framför allt sistnämnda bestämmelse, jämförd med vad 39 § i övrigt innehåller, som föranlett oklarhet rörande frågan huruvida köparens insolvens även under andra förhållanden än de i andra punkten av paragrafen angivna skall kunna betraktas såsom anteciperad mora. Vissa uttalanden av Almén3 och andra författare4 hava stundom5 uppfattats såsom uttryck för den åsikten att köparens insolvens är en form av anteciperad mora och att den såsom sådan utan vidare medför rätt för säljaren att häva köpet. Med utgångspunkt från angivna tolkning av de gjorda uttalandena — en tolkning som jag för min del icke tror stå i överensstämmelse med i varje fall Alméns verkliga mening — har man uppställt frågan: utgör köparens insolvens anteciperad mora? och efter påvisande av att ett bejakande av frågan skulle leda till konsekvenser, som endast med svårighet läte förena sig med en förnuftig tolkning avreglerna i 39 § om säljarens stoppningsrätt, närmast dragit den slutsat-
sen att lagstiftaren näppeligen tänkt sig möjligheten att köparens insolvens skulle kunna medföra hävningsrätt vid en tidigare tidpunkt än den då köpet skall fullgöras.1
Såvitt jag kan finna bör frågeställningen vara, icke om köparens insolvens utgör utan om den kan utgöra anteciperad mora även i andra fall än det i 39 § andra punkten nämnda. Att köparens obestånd icke utan vidare innebär anteciperad mora i den mening här förut angivits är lätt att inse. Insolvensen behöver endast betyda, att köparen själv är ur stånd att betala köpeskillingen. Därav följer ingalunda, att man kan utgå från att köpeskillingen ej varder rätteligen erlagd, något som måste kunna antagas för att anteciperad mora skall föreligga. Avgörande för frågan huruvida köpet blir å köparens sida fullgjort eller icke är nämligen ej endast köparens ekonomiska ställning utan i många fall förhållandet mellan den avtalade köpeskillingen och marknadspriset å varan.2 Ter sig avtalets fullgörande förmånligt för köparen, lärer trots dennes obestånd betalning i allmänhet komma att erläggas t. ex. därigenom att köparen överlåter sin rätt på någon annan. Vad som säkerligen icke minst bidragit till att skapa begreppsoklarhet på detta område är det redaktionsfel, som vid avfattningen av 39 § första punkten synes hava insmugit sig i den svenska lagtexten. Såsom förutsättning försäljarens stoppningsrätt angives nämligen där att köparen funnits vara på sådant obestånd »att det måste antagas, att köpeskillingen ej varder rätteligen erlagd». I stället för detta om anteciperad mora erinrande uttryck hade det enligt min mening varit riktigare att använda samma ordalag som begagnas i de danska och norska texterna, av vilka den senare i denna punkt lyder, »at det maa antages, at han (d. v. s. kjøberen) vil være ude af stand til at betale kjøbesummen, naar den forfalder».
Den olikhet mellan lagtexterna som sålunda föreligger har, så vitt jag kunnat finna, icke uppmärksammats vare sig i motiven till lagen eller av de författare som kommenterat lagrummet. Det måste med hänsyn bland annat härtill antagas, att någon reell åtskillnad mellan texterna i denna punkt icke varit åsyftad. Närmast till hands ligger att tolka den svenska texten så som om den upptoge samma uttryck som de båda övriga. Till stöd för en sådan tolkning kan även åberopas formuleringen av 26 § 2 mom. lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal, vilket lagrum reglerar verkningarna av försäkringsgivares insolvens. Utan någonsom helst antydan om annat än att bestämmelsen skulle helt ansluta sig till motsvarande regel i 39 § köplagen har i försäkringsavtalslagen som första förutsättning för försäkringstagarens uppsägningsrätt angivits, att försäkringsgivaren kommer på sådant obestånd att det måste antagas »att han ej kan rätteligen fullgöra vad honom enligt avtalet åligger». Av en sådan prestationsoförmåga hos en av kontrahenterna kan emellertid ej utan vidare med visshet slutas, att prestationen ej varder å förfallodagen fullgjord av exempelvis tredje man. Men om den andra i båda
lagrummen upptagna förutsättningen — nämligen att säkerhet ej ställes ofördröjligen efter anmaning — tillkommer, föreligger anteciperad mora, medförande rätt för medkontrahenten att annullera avtalet.
Vad som förlett Almén att i sin kommentar till köplagen göra uttalanden, enligt vilka han synes betrakta insolvens hos köparen såsom anteciperad mora å dennes sida, torde emellertid vara icke endast den otillfredsställande formuleringen av de förut citerade orden i första punkten av 39 § köplagen utan även den ur systematisk synpunkt mindre lämpliga plats som beretts andra punkten av samma paragraf.1 För stoppningsrätt — varom regler givas i första punkten — är det tillräckligt med sådan insolvens hos köparen som måste antagas medföra, att han blir ur stånd att betala köpeskillingen. För hävningsrätt enligt andra punkten fordras en större grad av visshet om att köpeskillingen ej varder rätteligen erlagd. Denna visshetsgrad inträder, såsom förut framhållits, när köparen underlåtit att efter anmaning ställa säkerhet för köpeskillingen. I fråga om den anteciperade mora som därigenom inträtt kan man utan reservation instämma i de uttalanden Almén vid kommenteringen av 39 § gör beträffande den teoretiska konstruktionsfrågan.- Lagen skulle hava vunnit i klarhet om andra punkten av ifrågavarande paragraf sammanförts med de fall av anteciperad mora, vilka blivit behandlade i 28 och 29 §§. Vid en sådan uppställning skulle ävenden tvekan hava undanröjts, som nu med anledning av lagens tystnad kan uppkomma vid besvarandet av frågan huruvida säljare, som häver köpet med stöd av 39 § andra punkten, äger rätt till skadestånd av köparen. Med den uppfattning som av mig förfäktas är det klart, att jag anser köparen vara skadeståndsskyldig. Uttrycklig föreskrift härut innan har också, såvitt angår försäkringsgivares insolvens, givits i 26 § 3 mom. lagen om försäkringsavtal.
Den omständigheten att vissa typiska fall av anteciperad mora, på sätt här angivits, blivit föremål för reglering i köplagen bör ej utesluta, att vid sidan av dessa kunna finnas andra fall, då säljaren med stöd av allmänna rättsgrundsatser på detta område kan underlåta att fullgöra sin leveransskyldighet på den grund att det måste antagas att köpeskillingen icke varder rätteligen erlagd.3 Samma verkan, som de i lagen behandlade fallen medföra, bör sålunda inträda när, såsom Almén uttrycker det, köparen själv genom ord eller gärning lägger i dagen sin bestämda avsikt att icke godvilligt gälda köpeskillingen.4 Om, fortsätter Almén, köparen meddelar säljaren, att enligt hans förmenande något bindande avtal dem emellan aldrig kommit till stånd eller att han anser sig löst frånsina förpliktelser på grund av kontraktsbrott å säljarens sida, och köparen har orätt i denna sin uppfattning, äger säljaren säkerligen strax häva köpet och behöver icke avvakta den tid, då enligt avtalet köpeskillingen skolat betalas eller annan åtgärd av köparen vidtagas. Å andra sidan är
säljaren naturligen också berättigad att vidbliva avtalet och kan, om detta är ett försändningsköp, utan att fästa något avseende vid köparens kontraorder, fullgöra detsamma genom godsets avlämnande så som i 10 § sägs, då den därför bestämda tiden kommer.
Vad särskilt köparens insolvens angår är att märka att, om också obeståndet i och för sig icke kan betraktas såsom anteciperad mora, det dock icke bör vara uteslutet att även under andra föreliggande omständigheter än den i lagen särskilt angivna — nämligen underlåtenhet attställa fordrad säkerhet — tillägga obeståndet en sådan innebörd. Tillräckligt fog härför synes finnas t. ex. när köparen själv i ett till säljarenriktat meddelande förklarar, att han är ur stånd att fullgöra sin betalningsskyldighet.1 Men även de faktiska förhållandena kunna stundom vara sådana att de giva tillräckligt belägg för att den insolvente köparen icke skall kunna skaffa medel till köpeskillingens betalning. Detta gäller framför allt när det är fråga om beställning av föremål, som skola tillverkas enligt beställarens särskilda föreskrifter och vilkas värde på den allmänna marknaden betydligt understiger tillverkningskostnaderna, t. ex. specialmaskiner för en viss fabrik, en servis för en restaurang vars namn skall inbrännas på varje pjäs.
Det är i dylika fall av stor praktisk betydelse för tillverkaren att kunna på ett så tidigt stadium som möjligt inställa eller avbryta tillverkningen och därigenom minska den förlust som kan drabba honom på grund av köparens obestånd. Denna utväg bör stå tillverkaren öppen. Det har ifrågasatts2 att i sådana fall som de anförda exemplen analogt använda 39 § andra punkten på det sätt att tillverkaren skulle anses berättigad att göra ställandet av säkerhet för motprestationen till ett villkor föratt å sin sida vara verksam för avtalets fullgörande. Almén anser en sådan tillämpning djärv men icke desto mindre försvarbar. För min del kan jag icke finna annat än att man bör gå ett steg längre och medgiva tillverkaren rätt att på grund av anteciperad mora häva avtalet även om han icke dessförinnan anmanat köparen att ställa säkerhet. Det är under de i exemplen föreliggande omständigheterna så osannolikt, att säkerhet skulle kunna ställas, att det endast skulle innebära en onödig omgång att såsom villkor för hävningsrätt kräva att köparen fått anmaning att skaffa säkerhet samt underlåtit att föranstalta därom. Skulle undantagsvis en insolvent köpare vara i det läget att han kan skaffa medel tillerläggande av likvid för gods, vars marknadsvärde uppenbarligen är lägre än köpeskillingen, synes det böra ankomma på honom att av eget initiativ vidtaga åtgärder för att säkerställa tillverkaren och därigenom betaga denne den hävningsrätt, som eljest skulle tillkomma honom.
Av intresse är att Rominstitutet — en internationell organisation för privaträttens unifiering, som tidigare sorterat under Nationernas förbund — i sitt år 1939 slutförda förslag till internationell köplag, utarbetat av representanter för England, Frankrike, Italien, Sverige och Tyskland, i de nu berörda frågorna intagit en ställning, som står den av
mig hävdade uppfattningen nära. I förslaget finnes sålunda bland bestämmelserna om hävningsrätten en artikel av innehåll att, därest före den tidpunkt, då avtalet skall fullgöras, av endera kontrahentens förfarande framgår att han har för avsikt att icke fullgöra kontraktet, den andra kontrahenten har rätt att häva avtalet. Anmaning att ställa säkerhet behöver ej föregå hävandet. Hävandet skall dock äga rum utan oskäligt uppehåll.
Förslaget upptager även bestämmelser om rätt för säljaren ej blott att vid kontantköp innehålla godset i händelse av bristande betalning utan även att vid kreditköp uppskjuta avlämnandet av godset därest, efter avtalet, köparens ekonomiska ställning blivit så dålig att säljaren har skälig anledning befara, att köpeskillingen ej skall erläggas vid avtalad tidpunkt. Liknande rätt har köparen vid avtal om förskottsbetalning. I anslutning till dessa regler givas även bestämmelser om stoppage in transitu. Uppskovsreglerna hava ej sammanförts med bestämmelserna om hävningsrätten utan intagits i en särskild avdelning före den som behandlar denna rätt.