HERMAN ZETTERBERG. Hyresregleringen. Sthm 1942. Norstedt. 188 s. Inbkr. 5.25.

 

SIGURD AHLMARK. Hyresregleringslagen m. m. Sthm 1942. Fritzes k. hovbokhandel. 107 s. Inb. kr. 4.75.

 

MATHILDA STAËL VON HOLSTEIN. Kommentar till nya hyresregleringslagen. Sthm 1942. Fritzes bokförlag. 113 s. Kr. 3.25.

 

GOTTFRID STRÖM. Hyresregleringslagen med tillhörande författningar. Sthm 1942. Kooperativa förbundet. 64 s. Kr. 1.50.

 

    Det är som synes en rikhaltig bokflora som spirat ur lagstiftningen om hyresreglering. Någon särskilt omväxlande lektyr erbjuda de olika kommentarerna dessvärre ej. Lagmotiven återkomma helt naturligt till stor del i oförvanskat skick.
    Av de olika kommentarerna står assessor ZETTERBERGS i särklass. Han har ju också närmast haft att svara för utformningen av de förslag som ligga till grund för hyresregleringslagen och är alltså väl förtrogen med de synpunkter som under förarbetena gjort sig gällande. Särskilt i viktigare avsnitt har han lagt sig vinn om att bena upp spörsmålen på ett både grundligt och överskådligt sätt.
    De slutsatser till vilka Zetterberg kommer vid sin utläggning av texten föranleda i allmänhet ej några särskilda erinringar. Måhända hade det på vissa punkter varit önskvärt, att skälen utvecklats närmare. Så t. ex. säges, s. 31 f., om grundhyrorna i nya hus, att de böra fastställas efter en sund räntabilitetskalkyl, som icke innefattar alltför stor vinstprocent, men att den av kristiden betingade ökningen av de löpande kostnaderna för fastighetsförvaltning i princip icke bör medräknas i kalkylen. För att kunna förstå anledningen till sistnämnda restriktion måste läsaren veta, att även på grundhyrorna i nya hus kan efter K. M:ts eller hyresrådets medgivande få uttagas viss procentuell höjning på grund av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning i orten och att en ökning av de »löpande kostnaderna» alltså skall beaktas i sistnämnda och endast i detta sammanhang. — På s. 44 diskuterar författaren vissa fall, då hyran varit så hög att den ansetts utan särskild bränsleklausul vara tillfyllest för att täcka även de ökade bränslekostnaderna under kristiden. Han ifrågasätter, att i så fall hyran skall nedsättas enligt 3 § andra stycket. Härtill bör fogas den reservationen, att grundhyran icke för löpande kontraktstid utan vidare kan nedsättas av nu angivna skäl, enär hyresnämnden ej har möjlighet att komplettera gällande kontrakt med bränsleklausul, där sådan ej förut finnes.
    De viktiga bestämmelserna i 7 § hyresregleringslagen om ogiltigförklaring av uppsägning och förlängning av hyresavtal kommenteras utförligt. På s. 62 säger författaren, att då hyresgästen icke inställt sig inför nämnden och ej heller skriftligen lämnat samtycke till förlängning på vissa ändrade villkor, någon förlängning på ändrade villkor över huvud ej kan komma tillstånd. Det synes emellertid ej otänkbart, att nämnden skulle kunna i sitt beslut förlänga hyresförhållandet på vissa bestämda villkor och samtidigt angiva såsom förutsättning för beslutets giltighet att hyresgästen t. ex. inom tre dagar skriver under avtal på dessa villkor. — På s. 64 behandlas det fallet, att hyresvärden sluter avtal med ny hyresgäst medan ärende angående

förlängning av äldre hyresförhållande är anhängigt. Om hyresvärden ingår ett dylikt avtal, säges han kunna ådraga sig skadeståndsskyldighet. Tydligen avses härmed skadeståndsskyldighet enligt 1 kap. 5 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom mot den »nye» hyresgästen, som ju får vika om det äldre hyresförhållandet förlänges.
    Vid uttolkningen av 8 § i hyresregleringslagen synes författaren på en punkt ha intagit en mot hyresgästen alltför liberal ståndpunkt. Han uttalar, s. 67, att då gällande hyresavtal är slutet på ett år eller längre tid, utan förbehåll om förlängning vid utebliven uppsägning, hyresgästen bör lämna meddelande om att han önskar kvarbo »ett par månader» innan hyrestiden utgår. I en not tillägger författaren, att viss ledning kunde hämtas från de tidsfrister som angivas i 3 kap. 5 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom, men synes dock vara mycket reserverad mot denna tanke. Anmälaren tror för sin del, att sistnämnda frister numera med hänsyn till vanligen förekommande uppsägningstider anses ganska korta, varför det icke bör vara orimligt att kräva iakttagande av ungefär de tider, som där angivas, i nu ifrågavarande fall. Möjligen kan man tillägga att, om hyresvärden begär besked tidigare, t. ex. 4—5 månader före hyrestidens utgång, hyresgästen får anses skyldig att bestämma sig, om han skall kunna göra anspråk på att få hyresförhållandet förlängt.

 

G. W.