Samverkan mellan organen för tvångsuppfostran och skyddshemsvård. Frågan om en samverkan mellan organen för tvångsuppfostran och skyddsuppfostran är icke ny. En sådan samverkan måste även ligga nära till hands — det gäller ju i båda fallen ett likartat klientel i samma ålder, 15—18 år. Redan i yttrandena över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om den offentliga barnavården även som över det 1922 avgivna betänkandet med förslag om tvångsuppfostran åt unga förbrytare m. m. framhölls, hurusom det icke komme att förefinnas någon artskillnad mellan de elever, som från de för äldre eller mera svåruppfostrade avsedda skyddshemmen kunde komma att överföras till allmän uppfostringsanstalt, och de elever, som efter domstolsförordnande där insattes. Det väsentliga vore hos denena som den andra kategorin själva asocialiteten. Det vore denna, som borde bekämpas. Behandlingsmetoden ändrades i intet avseende av det förhållandet, att eleverna av den ena kategorin därjämte begått brott. Att vanarten tagit sig ett sådant uttryck berodde ofta mera på en tillfällighet. — I 1924 års barnavårdslag infördes också en bestämmelse av innehåll, att skyddshemselever över femton år som visat särdeles svår vanart finge överlämnas till allmän uppfostringsanstalt. Departementschefen anförde i detta sammanhang bl. a., att det icke ur den allmänna rättskänslans synpunkt torde framstå som stötande, att grovt vanartade uppfostrades tillsammans med tvångsuppfostringsanstalternas klientel, samt tillade, att man med denna utväg kunde förebygga, att skyddshemmen voro fullbelagda, medan lediga platser funnos å uppfostringsanstalterna. — Vid de år 1934 företagna lagändringarna, varigenom vissa vanartade i ålder 18—21 år, i huvudsak lösdrivare, hänfördes till barnavårdslagens tillämpningsområde, öppnades likaledes — tills vidare — möjlighet att överflytta det klientel, som icke lämpligen kunde intagas i de föreslagna nya skyddshemmen, till allmän uppfostringsanstalt. — De år 1934 utsedda skyddshemssakkunniga förordade en vidare utveckling av det sålunda möjliggjorda samarbetet mellan skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter därhän att ett överförande i, såsom man närmast avsåg, lindrigare fall skulle kunna ske jämväl från uppfostringsanstalt till skyddshem (yrkeshem). I 1937 års lag om tvångsuppfostran intogs också en bestämmelse därom att »där sådant prövas för elev gagneligt och finnes lämpligen kunna ske, må styrelsen överlämna honom till fostran och utbildningutom anstalten», varmed enligt uttalande av departementschefen just avsågs att lämna möjlighet för elevs placering i annan uppfostringsanstalt eller avdelning av sådan anstalt, i skyddshem, praktiska skolor eller hos enskild person. Samtidigt intogos i skyddshemsstadgan vissa föreskrifter i syfte att underlätta överföring från uppfostringsanstalt till skyddshem.
    Möjlighet till kommunikation i bådadera riktningarna mellan allmän uppfostringsanstalt och skyddshem föreligger sålunda numera. Denna möjlighet har emellertid hittills bara utnyttjats från skyddshemshåll — år 1938 överfördes ej mindre än 37 elever från skyddshem

till uppfostringsanstalt —, medan överflyttning från uppfostringsanstalt till skyddshem icke ägt rum i något fall. Såsom förklaring tilldetta senare vid första påseendet ganska anmärkningsvärda förhållande har anförts, att kontinuiteten i uppfostringsarbetet skulle avbrytas, om en elev efter en tids vistelse, under vilken han funnit sig tillrättaoch visat relativt gott uppförande, förflyttades till ny omgivning. Ett dylikt ombyte kunde befaras bli ett allvarligt avbräck i fostringsarbetet särskilt med hänsyn till den rotlöshet, som ofta präglade ifrågavarande kategori av ungdomar.
    Med utgångspunkt från det sakläge för vilket här i korthet redogjorts tog socialstyrelsen mot slutet av år 1939 i en skrivelse till socialdepartementet upp frågan om utvidgning och intensifiering av samarbetet mellan de två berörda parallella organisationerna för omhändertagande. Styrelsen utgick härvid från den grunduppfattningen, att några skarpa gränser icke förefunnes mellan de grupper av ungdom, som omhändertoges å de båda slagen av anstalter. Någon artskillnad mellan s. k. kriminell och asocial ungdom i denna åldersgrupp förefunnes över huvud ej — i båda fallen hade ungdomarna vanligtvis såväl begått brottslig handling som visat allvarlig vanart i övrigt (enligt en inom styrelsen företagen beräkning torde omkring 65 procentav ifrågavarande skyddshemsklientel ha begått brottslig handling, på vilken kunnat följa fängelse eller straffarbete). Det måste emellertid ligga i det allmännas intresse, att de befintliga organisationerna påbästa sätt utnyttjades. Ett samordnande av dem skulle enligt styrelsens mening lättast komma till stånd, därigenom att statens yrkeshem och yrkeshemsavdelningar erkändes som avdelningar av uppfostringsanstalt och finge mottaga mera godartade fall av till tvångsuppfostran dömda, utan att dessa skulle behöva passera den nuvarande tvångsuppfostringsanstalten. Härvid måste emellertid i så fall uppdragas åt ett särskilt beslutande organ att verkställa fördelning mellan centralanstalten och yrkeshemmen av till tvångsuppfostran dömda, antingen en särskild nämnd, bestående av tre ledamöter, varav en utsedd avK. M:t, en utsedd av styrelsen för Bona samt en utsedd av socialstyrelsen, eller — och detta alternativ rekommenderades i första hand —borde uppfostringsanstalten och skyddshemmen förläggas under samma tillsynsmyndighet, som hade att besluta rörande placeringen.
    Över socialstyrelsens framställning ha yttranden infordrats och avgivits av fångvårdsstyrelsen, ungdomsfängelsenämnden, styrelsen förstatens uppfostringsanstalt å Bona samt svenska diakoniss-sällskapet.
    Fångvårdsstyrelsen avstyrker bestämt förslaget. Anordningen med en särskild nämnd för fördelning av klientelet skulle ovillkorligen fördröja verkställighetens påbörjande, i vad det avser till tvångsuppfostran dömda, och innebära en allvarlig olägenhet särskilt för dem, som vore häktade eller genom åklagarens försorg tagits i förvar. Nämndens arbete skulle bli ganska omfattande och medföra nya kostnader för statsverket, bl. a. kostnader för sekretariat samt för resor och traktamenten åt ledamöterna. Därtill komme, att prövningen av den dömdes personliga förhållanden, karaktär och upp-

fostringsbarhet m. m. komme att grundas enbart på innehållet i rättegångsprotokollen, vilket vore en allvarlig brist. För den prövning, varom härvore fråga, erfordrades den vägledning, som kunde erhållas genom att den dömde under icke alltför kort tid varit föremål för observation av uppfostrare, helst också av läkare. Detta förutsatte emellertid, att förordnanden om tvångsuppfostran började verkställas på den egentliga uppfostringsanstalten. Fångvårdsstyrelsen avstyrkte sålunda socialstyrelsens förslag till utvidgat samarbete och hävdade tvärtom bestämt, att redan den »organiska förbindelse» mellan uppfostringsanstalter och skyddshem, som kom till stånd genom barnavårdslagen år 1924 varit till skada för uppfostringsanstalternas verksamhet. Ur uppfostringsanstalternas synpunkt ville styrelsen därför närmast förorda att överflyttningarna av svårdisciplinerade skyddshemselever bringades att upphöra. Däremot ifrågasattes om ickeden anvisade men icke använda utvägen att överflytta i andra riktningen skulle kunna utnyttjas och i så fall lämpligen omedelbart efter utgången aven observationstid på förslagsvis två månader från begynnelsen av anstaltsvistelsen.
    Även styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona avstyrkte den föreslagna anordningen för bättre samarbete men rekommenderade att frågan om ytterligare samverkan upptoges i ett större sammanhang i samband med prövning av åtgärder för hämmande av ungdomsbrottsligheten.
    Ungdomsfängelsenämnden förklarar sig ense med socialstyrelsen därom att man bör ytterligare söka utvidga och förbättra samarbetet mellan de båda berörda organisationernas anstaltsväsende genom ett rationellt utnyttjande av de anstaltsutrymmen, som stå till buds för båda ifrågavarande kategorier, i syfte att möjliggöra större differentiering av klientelet, men avstyrker de föreslagna lösningarna och förordar att Bonaanstalten får fungera som mottagningsanstalt för samtliga till tvångsuppfostran dömda. Därvid förutsättes att möjligheter till psykiatrisk observation av de intagna erbjudas å denna anstalt. Fördelningen av eleverna synes efter observationstidens slut böra verkställas av Bonastyrelsen efter samråd med skyddshemsinspektören. Jämväl frågor om utskrivning av de till tvångsuppfostran dömda, som överförts till annan anstalt än Bona, synas nämnden böra avgörasav Bonastyrelsen. Slutligen ifrågasattes huruvida icke någon form av samarbete mellan skyddshemsinspektören och Bonastyrelsen borde åvägabringas även beträffande skyddshemselevernas överförande till Bona, varigenom skulle vinnas inte bara ett rationellt utnyttjande av samtliga anstaltsutrymmen utan också garanti för att elevernas fördelning skedde på grundval av fullständiga personundersökningar och efter sådana principer, att ingen anstalt betungades med ett klientel som i väsentlig mån skilde sig från de övriga å anstalten intagna och därmed skapade svårigheter för dessas fostran.

 

    På detta stadium står saken alltjämt — frågan om bättre samverkan mellan organen för tvångsuppfostran och skyddshemsvård är med andra ord fortfarande olöst. Den samverkan som hittills ägt rum har följaktligen varit ensidig, d. v. s. bestått i en överflyttning av svårdisciplinerade elever från skyddshem till uppfostringsanstalt. Någon

överflyttning från uppfostringsanstalt till skyddshem har fortfarande icke skett, varav man sålunda måste dra den slutsatsen att det icke i något fall prövats för elev gagneligt och funnits lämpligen kunna ske — något som för en objektiv granskare måste te sig anmärkningsvärt med hänsyn till de goda differentierings- och utbildningsmöjligheter som den nuvarande skyddshemsorganisationen obestridligen erbjuder. Förklaringen till detta fenomen kan heller inte vara annan än vad som framskymtar i bl. a. Bonastyrelsens remissyttrande: en motvilja att på detta sätt göra sig av med sitt bästa elevmaterial och därmed riskera att anstalten sjunker ner till en bottenanstalt för de mest svårdisciplinerade. Denna inställning kan vara förklarlig hos en anstaltsledning men måste också framtvinga ett ställningstagande från K. M:ts sida. Den springande punkten är därvid om en samordning av de tillgängliga anstaltsresurserna lämpligen bör äga rum. Enligt min mening tala starka skäl för en sådan samordning. Det synes mig obestridligt, att någon verklig artskillnad icke existerar mellan de bådagrupper ungdom, som här äro i fråga; behandlingsmetoderna måste under denna förutsättning bli desamma, eftersom man ju även har samma mål för uppfostringsarbetet. Med en samordning av anstaltsresurserna bli differentieringsmöjligheterna större och resultatet följaktligen bättre, varjämte möjligheterna att effektivt utnyttja resurserna bättre tillvaratas. Ur ungdomsvårdens synpunkt — som här måste vara den avgörande — men även ur anstaltsekonomins och personalorganisationens bör därför denna fråga bringas till en snar lösning.
Organisationsspörsmålet kan icke vara olösligt, varför en ytterligare utredning på denna punkt bör kunna ge resultat. Undei tiden kunde den av såväl fångvårdsstyrelsen som ungdomsfängelsenämnden rekommenderade utvägen lämpligen prövas, nämligen att Bonaanstalten fortfarande tjänstgjorde som »upptagningsanstalt» för samtliga tilltvångsuppfostran dömda men att en överflyttning till skyddshem gjordes, i samråd med skyddshemsinspektören, efter utgången av en observationstid på förslagsvis två månader »där sådant prövas för elevgagneligt och finnes lämpligen kunna ske». Mot en sådan överflyttning kan uppenbarligen icke med fog anföras, att den skulle bryta kontinuiteten i uppfostringsarbetet. Men det skulle vara ett första steg i riktning mot ett bättre samarbete mellan organen för tvångsuppfostran och skyddshemsvård, och detta steg kan tagas utan större omgång och vidlyftiga utredningar.

 

Otto Wangson.