Domstolskarriären. När för ett antal år sedan sekreterartjänsterna i domsagorna inrättades, väckte det många hovrättsaspiranters bekymmer att fiskalstiden i hovrätt härigenom skulle komma att förlängas med som man trodde i genomsnitt tre år. Naturligtvis stod det klart för dem som bar ansvaret för nämnda befattningars tillkomst, att en följd härav skulle bliva en åtskilligt försenad adjunktion och assessorsutnämning. Emellertid betraktades det som en vinst av reformen, att de unga hovrättsaspiranterna skulle komma till hovrättens domarbord med större erfarenhet från underrättstjänstgöring och över huvud större mognad än tidigare varit fallet. Reformens verkningar kan icke beklagas. Den har varit nödig och nyttig både för häradsrätterna och för hovrätterna. Andra omständigheter har emellertid åstadkommiten försämring av befordringsmöjligheterna och därmed — åtminstone i hovrätter med mindre stark omsättning av assessorer — en förlängning av sekreterartiden långt utöver vad som ursprungligen varit avsett. Det har härigenom blivit klart att en ytterligare utökning av antalet sekreterare — om man vill räkna med deras fortsatta hovrättsbefordran —icke är önskvärd, utan att snarare en begränsning av dessa domaraspiranters antal bör eftersträvas. En särskilt ogynnsam verkan av den försenade befordringsåldern är faran för en försämrad rekrytering av domstolarna därigenom att goda arbetskrafter tröttna på att vänta och i stället söka sin utkomst på annat håll.
    Den försämring i befordringsgången inom hovrätterna som sålunda redan inträtt och hotar att ytterligare skärpas är, i den mån densamma icke beror på aspiranternas ökning genom sekreterarnas tillkomst, tydligen att tillskriva den stora och alltjämt växande omfattning, vari hovrättsutbildade arbetskrafter tages i anspråk inom administrationen och lagstiftningsarbetet utan att i motsvarande mån befordran till ordinarie anställning inom dessa verksamhetsområden ståratt vinna. Det är ett vackert betyg åt domarutbildningen här i landet att de unga hovrättsjuristerna är så eftersökta. Men tiden synes varamogen för ett övervägande av lämpliga åtgärder till förebyggande av de med systemets överdrivna utnyttjande förenade olägenheterna undersamtidigt beaktande av det allmännas intresse av domarkårens bästa möjliga rekrytering och utbildning.
    Förr i världen, före assessorsinstitutionens tillkomst, var det vanligt att arbetskrafterna för lagstiftningsuppgifterna främst hämtades från nedre justitierevisionen. Det torde sammanhänga med åldersförskjutningen för revisionssekreterarförordnandena och det alltmera vidgade utredningsväsendet, att ifrågavarande arbetskrafter på senare tid i

702 K. SCHLYTER.allt större utsträckning tagits från hovrätterna, främst bland assessorerna men även bland fiskalerna. Krigstidens kommissionsväsen rekryteras också i betydande omfattning från dessa kategorier. Nämnda utveckling har medfört stor ojämnhet i fråga om domaraspiranternastjänstgöring i justitierevisionen.
    Ännu för icke så många år sedan hörde det till, att varje ung hovrättsjurist noga bevakade sin tur i justitierevisionen genom att där emottaga ett om än aldrig så kort första förordnande. I mån som assessorerna i allt större utsträckning tagits i anspråk för ansvarsfulla uppdrag inom departementen, har det på senare tid blivit allt vanligare, att de hos expeditionschefen i justitiedepartementet fått sin tur markerad utan något förordnande, med rätt att framdeles vid lämpligttillfälle få rycka in i turen.¹ Då häradshövdingtjänsterna icke längre förbehållits de ordinarie revisionssekreterarna, har likgiltigheten för den betungande revisionssekreterartjänstgöringen blivit allt större, vartill också bidragit att lagstiftningsarbetet regelmässigt betalts ett par löneklasser högre än domstolsarbetet vid samma meritläge. Denna utveckling har lett till orättvisor i det avseendet, att då det ofta berott på en slump huruvida en assessor före revisionssekreterarförordnandet tagits i anspråk för extra uppdrag — stockholmshovrättens personal har tydligen haft en chans framför landsortshovrätternas att ifrågakomma för uppdrag i huvudstaden — revisionssekreterartjänstgöringen kommit att falla mycket ojämnt. Den som en gång fastnat i det högre betaldadepartements- eller kommittéarbetet har gärna hållit sig kvar där och gått miste om revisionssekreterarutbildningen, liksom justitierevisionen gått miste om honom.
    Samtidigt har själva hovrättstjänstgöringens aktier stigit. Ordinarie revisionssekreterare återvänder gärna till hovrätternas angenämare, mångsidigare och mera självständiga arbete antingen för att där förbliva eller för att såsom hovrättsråd avvakta befordran till domsaga. Den sålunda ändrade inställningen till hovrättsarbetet — en ändring som i fråga om divisionsordförandena direkt eftersträvats genom deras förbättrade löneställning och höga placering på rangskalan — har medfört en ny fara: att hovrättsrådstjänsterna blir så belagda med ordinarieinnehavare, att det icke blir tillräckligt utrymme för assessorstjänstgöring. Det har visat sig att den nuvarande fördelaktiga sammansättningen av en hovrättsdivision med äldre och yngre ledamöter kan äventyras därigenom att de ordinarie hovrättsråden sin rätt och plikt likmätigtsköta sina tjänster. Så länge det nuvarande antalet hovrättsråd bibehålles, är det därför en fördel att en del av dessa användes i lagstiftningsarbete eller andra uppdrag.
    Tidigare brukade hovrättsjuristernas utnyttjande i departementen motsvaras av befordringar inom dessa. Ingenting var vanligare än att

 

1 Vid en den 1 april 1942 gjord beräkning befanns det att av 36 hovrättsjurister som »räknade tur» till nedre justitierevisionen 18 eller jämt halva antalet icke tjänstgjort någon dag i revisionen, 10 mindre än ett år, 4 mellan ett och två år och 4 över två år. Av de 18 som icke tjänstgjort något i revisionen arbetade 13 i departement eller kommittéer och 4 i kristidskommissioner.

DOMSTOLSKARRIÄREN. 703hovrättsjurister satt som statssekreterare eller expeditionschefer, varifrån befordran sedan kunde ske till slutposter inom den högre administrationen. Utvecklingen har emellertid, sedan administrationen visat sig själv kunna tillgodose behovet av dugliga arbetskrafter, för närvarande praktiskt taget stängt denna möjlighet till befordran för hovrättsjurister. Behovet av lagkunskap inom departementen har tillgodosetts genom särskilda lagavdelningar där hovrättsjurister tjänstgör på förordnande för att sedan konkurrera om domstolsväsendets sluttjänster.
    Det rena lagstiftningsarbetet på rättens centrala område måste, hållet inom måttfulla gränser, anses vara till stort gagn för domarutbildningen. Men mera periferiska lagstiftningsuppdrag liksom åtskilliga utredningar av rent administrativ karaktär och vissa arbetsuppgifter inomkommissionsväsendet kan ur utbildningssynpunkt skattas lägre. För dessa hade det varit naturligare att administrationen själv i större utsträckning utbildat den erforderliga arbetskraften.
    Men, först och sist, massproduktionen av aspiranter på ordinarie domarbefattningar har redan lett till försämrade befordringsmöjligheter och kommer med matematisk visshet om ett antal år att leda till rent bedrövliga förhållanden i fråga om befordringsåldern till ordinarie domarställning och därmed sammanhängande fara för domarkårens rekrytering, om inte effektiva åtgärder snarast vidtages för att råda bot härpå.
    Efterföljande tabell I är avsedd att belysa tillgång och efterfrågan vid besättandet av de ordinarie domartjänsterna inom den rent statliga domarkarriären (alltså med bortseende från stadsdomartjänsterna). Befordringsmöjligheterna har med utgångspunkt från 1942 års statskalender beräknats sålunda, att pensionering av nuvarande ordinarie domare — inkl. revisionssekreterarna — beräknats ske det år då de uppnått 67 års ålder utom beträffande de häradshövdingar som enligt övergångsbestämmelserna i den vid årets riksdag godkända löneregleringen äger kvarstå till högre ålder. Det har alltså förutsatts att häradshövdingarna allmänt övergår å ny lönestat. Skulle så ej bli fallet, försämras de i tabellen beräknade befordringsmöjligheterna. Såsom aspiranter på de ordinarie domartjänsterna har av hovrätternas i 1942 årsstatskalender angivna 204 assessorer, adjungerade ledamöter och fiskaler (Svea 102, Göta 55, Skånska 34, Norrländska 13) upptagits så många, 177, som kan vinna befordran inom 20 år. Det har i tabellen uträknats vilka år och vid vilken ålder nämnda assessorer och fiskaler, under antagande av befordran i tur efter födelseår och de ordinarie domarnas avgång först vid uppnådd pensionsålder, skulle erhålla ordinarie domartjänst. Av återstående 27 aspiranter, som icke skulle kunna vinna befordran inom 20 år, är 10 födda 1912, 10 1913, 6 1914 och 1 1915. Att revisionssekreterare och åtskilliga hovrättsråd lämnar sin tjänst före 67 års ålder vid övergång till annan ordinarie domarbefattning rubbar tydligen icke beräkningens riktighet, då transporten allenast medför att de uppnår pensionsåldern på en annan post

Tabell I. De statsavlönade domarbefattningarna.

År då vakans uppstår resp. befordran till ordinarie äger rum	Ledigblivande ordinarie be- fattningar		Beräaknad tid för aspiranternas befordran till ordinarie
	Årligt antal	S:a	Födelseår	Antal befordrade	S:a	Befordringsålder
						Lägsta	Högsta	Genom- snittlig
1942	11
		11	1900-01	6	6	41	42	41.5
1942	—	—	1902	5
1943	4	15	1902	3	14	40	41	40.4
1943	—	—	1903	1
1944	4	19	1903	4
1945	1	20	1903	1
1946	9	29	1903	3	23	40	43	41.7
1946	—	—	1904	6
1947	10	39	1904	5	34	42	43	42.5
1947	—	—	1905	5
1948	9	48	1905	9
1949	8	56	1905	8	56	42	44	43.1
1950	13	69	1906	13
1951	7	76	1906	2	71	44	47	45.5
1951	—	—	1907	5
1952	7	83	1907	7
1953	8	91	1907	8
1954	7	98	1907	4	95	44	47	45.5
1954	—	—	1908	3
1955	4	102	1908	4
1956	8	110	1908	8
1957	8	118	1908	8
1958	7	125	1908	6	124	46	50	48:3
1958	—	—	1909	1
1959	12	137	1909	12
1960	20	157	1909	5	142	49	51	50.2
1960	—	—	1910	15
1961	9	166	1910	4	161	50	51	50.2
1961	—	—	1911	5
1962	11	177	1911	4	170	50	51	50.4
1962	—	—	1912	7	177

inom karriären och deras tjänst återbesättes med aspirant i stället för den pensionerades. Däremot bör man hava i minne att beräkningar av denna art alltid brukar visa sig mera ogynnsamma än verkligheten, i det att dels avgång från ordinarie tjänst kommer att ske även i andra fall än på grund av uppnådd pensionsålder, dels ock en del aspiranter övergår till andra verksamhetsområden. Just de dåliga befordringsutsikterna kan vara ägnade att främja sistnämnda tendens. Men det allvarliga i situationen framstår tydligt även med denna reservation.¹
    Det kan ha sitt intresse att i detta sammanhang anmärka den förskjutning i åldern för assessorsförordnandena som av enahanda skäl

 

1 För upprättandet av denna och en följande tabell står jag i tacksamhetsskuld till hovrättsfiskalen W. GRIPMARK, som verkställt beräkningarna, och hovrättsassessorn L. G. OHLSSON, som granskat dem.

DOMSTOLSKARRIÄREN. 705ägt rum under de senare åren och som framgår av efterföljande uppställning. Enligt 1927, 1932, 1937 och 1942 års statskalendrar fanns i rikets hovrätter vid de nämnda årens början sammanlagt resp. 63, 51,58 och 68 assessorer. Dessa hade förordnats

1927	1932	1937	1942
49	24	11	8	vid 29 års ålder
9	17	38	25	>33-34 >> >
5	10	9	35	>>35 års eller högre ålder

   

 Vid övervägande av reformer på hithörande områden bör först målet fixeras. Det är av vikt att söka garantier för en skälig befordringsålder, men det gäller också att tillse, att domstolarna i alla instanser blir besatta med så kvalificerat folk som möjligt. En ledande synpunkt av betydelse i båda de nu angivna hänseendena blir att kräva högre uppskattning av det egentliga domstolsarbetet såsom befordringsmerit.
    Härvid bör icke högsta domstolen undantagas. Överskattningen avlagstiftningsarbetet på domstolsarbetets bekostnad har satt sin prägel även på högsta domstolens rekrytering. En ökad utnämning av dugliga underrättsdomare till justitieråd skulle först och främst tillföra HD värdefull domarerfarenhet från rättsskipningens viktigaste instans och i andra hand medverka till att rekryteringen av underrätterna förbättrades därigenom att de yppersta krafterna sökte sig dit i tid, lämnande lagskrivandet i andra händer. I detta sammanhang skall frågan om lämpligheten att tillföra HD även någon representativ advokaterfarenhet icke mer än antydas.
    Inom hovrätterna synes till en början för assessorsutnämning undantagslöst böra krävas minst ett års effektiv fiskalstjänstgöring, ett års tjänstgöring som sekreterare i domsaga och ett års adjunktion. (Det bortses från de jämkningar i dessa tider som kan påkallas av nuvarande beredskapstjänstgöring.) För utnämning till hovrättsråd torde härutöver böra krävas allra minst ett års tjänstgöring som assessor och ett års tjänstgöring som revisionssekreterare. Samma krav synes börauppställas för utnämning till revisionssekreterare. Man kunde möjligen för sistnämnda fall hava tänkt sig en förlängning av tjänstgöringstidensom t. f. revisionssekreterare. Men redan kravet på ett år för alla blivande hovrättsråd och revisionssekreterare torde garantera revisionen önskvärd omsättning av arbetskrafterna. Föredragning i lagrådet bör icke kunna ersätta den föreslagna minimitjänstgöringen i justitierevisionen.
    Liksom en t. f. revisionssekreterare som uppfyller de nu föreslagnaminimikraven för befordran till revisionssekreterare icke har någon självskriven rätt att bli utnämnd härtill, så kan icke heller varje assessor kräva att efter insamlande av de fordrade minimimeriterna i sin »tur» bliva befordrad till hovrättsråd. Från hovrätterna skall även underrätterna i stor utsträckning rekryteras. Det kan inträffa att en assessor befinnes vara mera lämpad för underrättstjänstgöring än förde speciella uppgifter som åligger överrättsdomaren. I sådant fall er-

 

45—427004. Svensk Juristtidning 1942.

706 K. SCHLYTER.bjuder de väntade nya ordinarie tingsdomartjänsterna en lämplig befordringsmöjlighet.
    För utnämning till häradshövding bör krävas samma minimimeriter som för befordran till hovrättsråd och revisionssekreterare. Till häradshövding bör emellertid — efter någon övergångstid varunder maximiåldern successivt sänkes — som regel (undantag tingsdomare) ingen utnämnas efter fyllda 45 år, då det för den, som länge tjänstgjort i justitierevisionen eller i lagarbete, är så mycket nytt att lära i häradsrätt, att sluttjänsten som häradshövding bör tillträdas vid en ålder då den nyutnämnde ännu är i sin fulla kraft. Revisionssekreterare som icke före 45 års ålder vunnit befordran till häradshövding bör i stället, sedan hovrättsrådstjänsternas antal begränsats på sätt nedan angives, anses berättigad att erhålla hovrättsrådstjänst i den hovrätt, där han varit assessor.
    I samband med processreformen har årets riksdag uttalat sig för att en hovrättsdivision bör vara sammansatt med både hovrättsråd, minst tre, och (ordinarie) assessorer. De skäl som åberopats till stöd häri är av den art, att de äger sin betydelse utan hänsyn till processreformen. Man får därför räkna med möjligheten att en ändring i föreslagen riktning kan komma att genomföras utan avvaktan på denna. Ur synpunkten av befordran till ordinarie befattning får omvandlingen av två hovrättsrådstjänster per division till ordinarie assessorstjänster i lägre lönegrad väsentligen den verkan, att dessa poster icke kan sökas av ordinarie revisionssekreterare utan kommer att reserveras för befordran av icke ordinarie aspiranter. Efter omläggningen bör i princip alla hovrättsråd tjänstgöra på sina ordinarie befattningar. Hovrättsråds övergång till revisionssekreterare bör ej ifrågakomma. De ordinarie assessorerna bör liksom de nuvarande bli pliktiga att mottaga förordnande i justitierevisionen.

 

    Till de angelägnare ändringarna i för närvarande rådande befordringspraxis hör att tjänstgöringen såsom revisionssekreterare dels får en högre värdesättning och dels — med hänsyn till sin pressande karaktär— jämnare och rättvisare fördelas på aspiranterna till domstolsväsendets slutposter. En befordringsregel, som alltjämt torde iakttagas av hovrätterna vid upprättande av förslag till häradshövdingtjänst, är att första året i justitierevisionen i merithänseende räknas dubbelt. Däremot äger principen icke tillämpning på extra sökande. För närvarande har också allt för många häradshövdingaspiranter allenast en minimal, om ens någon, erfarenhet av föredragning i högsta domstolen.
    I avbidan på att det ovan föreslagna revisionssekreterar året kan göras obligatoriskt för alla blivande häradshövdingar, hovrättsråd och ordinarie revisionssekreterare — eller eventuellt såsom alternativ eller komplement till detta förslag — kan ifrågasättas att den nämnda principen om första revisionssekreterarårets dubbla meritvärde genomföres vid befordran till samtliga nu nämnda ämbeten. Det skulle sålunda icke få kompenseras av annan tjänstgöring i domstols- eller lagstiftningsarbete eller på särskilda uppdrag. En blick på tabell I visar

DOMSTOLSKARRIÄREN.707att under den närmaste tioårsperioden 76 och under den därpå följande 90 domar- (inkl. revisionssekreterar-) befattningar beräknas bli lediga. För närvarande tjänstgör 30 revisionssekreterare. Då 90 tjänstgöringsår således kan avverkas på den korta tiden av 3 år, finnes ingen fara för att nämnda meritberäkningsprincip eller över huvud kravet på ett obligatoriskt revisionssekreterarår skulle behöva möta någon svårighet ur den synpunkt, att arbetsmöjligheterna i justitierevisionen inte skulle räcka till för dess praktiska genomförande. Kan den leda till att tjänstgöringstiden i justitierevisionen förkortas för dem vilka nu går där som längst, vore det en ytterligare vinst av dess genomförande. Vid beräknandet av processreformens ekonomiska verkningar har det antagits, att revisionssekreterarnas antal skulle komma att nedbringas till 18. Även denna siffra synes alltså möjliggöra upprätthållandet av kravet på ett års tjänstgöring såsom revisionssekreterare för varje blivande domare på sluttjänst.
    Återstår stadsdomstolarna. Beträffande dessa har genom en författning av 1934 (SFS nr 117) fiskalsförordnande i hovrätt uppställts såsom förutsättning för antagande till stadsnotarie eller assessor vid rådhusrätt samt för förordnande som ledamot på längre tid än en månad årligen. Samma krav har i åtskilliga arbetsordningar införts ävenmed avseende å tillsättande av rådmanstjänst. Tiden synes vara mogenför dess generella genomförande i denna omfattning genom lagstiftning. Lämpligast vore, om man kunde såsom villkor för utnämning till rådman kräva någon viss tids fiskalstjänstgöring, förslagsvis ett år (med möjlighet till dispens). Ett enstaka fiskalsförordnande kan i regel icke grunda sig på så ingående prövning av vederbörandes lämplighet för domarbanan att det kan anses utgöra någon verklig garanti i detta hänseende. En särskild svårighet erbjuder förhållandena i Slockholms rådhusrätt, som mottager aspiranter utan att de erhållit någon tidigare utbildning vare sig i häradsrätt eller hovrätt.
    Det ovan förordade kravet på hovrättsutbildning för alla blivande stadsdomare i rådmansställning — för borgmästarna synes kravet av olika skäl för närvarande icke lämpligen kunna göras obligatoriskt —motiveras med önskan att garantera städerna väl utbildad arbetskraft i domstolarna. En biverkan av kravets genomförande utan dröjsmål skulle bliva en ljusning i befordringshänseende för de hovrättsutbildade domaraspiranterna. I detta avseende hänvisas till efterföljande tabell II, vari en beräkning gjorts av den tid inom vilken hovrätternas samtliga 204 assessorer och fiskaler skulle erhålla ordinarie domartjänst, under förutsättning att de för sin befordran icke enbart hölle sig till de i tabell I avsedda statsavlönade domartjänsterna utan i tur och ordning sökte och erhölle ledigblivande stadsdomartjänster (något som ju icke kan beräknas ske i den tidsföljd och med den regelbundenhet som i tabellen antagits). I tabellen har allenast medtagits domartjänster i rådhusrätter vari jämte borgmästaren skall sitta minst två lagfarna leda möter; och har jämväl borgmästartjänsterna medräknats. Pensionsåldern för stadsdomarna har antagits vara 65 år. I en del fall är ingen

 K. SCHLYTER.

Tabell II. Samtliga domarbefattningar.

År då vakans uppstår resp. befordran till ordinarie äger rum	Ledigblivande ordinarie be- fattningar		Beräaknad tid för aspiranternas befordran till ordinarie
	Årligt antal	S:a	Födelseår	Antal befordrade	S:a	Befordringsålder
						Lägsta	Högsta	Genom- snittlig
1942	13
		13	1900-01	8	8	41	42	41.5
1942	—	—	1902	5
1943	13	26	1902	3	16	40	41	40.4
1943	—	—	1903	10	26	40	40	40
1944	13	39	1904	13
1945	12	51	1904	1	40	40	41	40.1
1945	—	—	1905	11
1946	14	65	1905	13	64	40	41	40.5
1946	—	—	1906	1
1947	15	80	1906	15
1948	12	92	1906	5	85	40	42	41.2
1948	—	—	1907	7
1949	15	107	1907	15
1950	21	128	1907	4	111	41	43	41.9
1950	—	—	1908	17
1951	13	141	1908	13
1952	15	156	1908	5	146	42	44	42.7
1952	—	—	1909	10
1963	13	169	1909	12
1954	13	182	1909	1	171	43	45	43.7
1954	—	—	1910	11
1955	9	191	1910	9
1956	18	209	1910	3	194	44	46	44.7
1956	—	—	1911	13	207	45	45	45
1956	—	—	1912	2
1957	17	226	1912	17
1958	17	243	1912	3	229	44	46	45
1958	—	—	1913	14
1959	25	268	1913	2	245	45	46	45.1
1959	—	—	1914	7	252	45	45	45
1959	—	—	1915	1	253	44	44	44

pensionsålder bestämd, men de har icke i tabellen utskilts från de övriga. Ett antal stadsdomare som redan är över den beräknade pensionsåldern men icke är skyldiga att avgå vid viss ålder har slagits ut på åren 1942—45 sålunda, att för vart och ett av dessa fyra år upptagitsen genomsnittssiffra för ledigblivande befattningar. Bland domaraspiranterna har utöver hovrätternas assessorer och fiskaler medräknats i rikets fyra största rådhusrätter tjänstgörande e. o. aspiranter vilka innehaft fiskalsförordnande i hovrätt eller erhållit dispens härifrån (i Stockholm 27, i Göteborg 16, i Malmö 5 och i Norrköping 1).

 

    De nu uttalade önskemålen i fråga om befordringsreglerna har direkt åsyftat skapande av garantier för en god domarrekrytering. Men de kommer indirekt också att motverka en överproduktion av domstols-

DOMSTOLSKARRIÄREN. 709aspiranter därigenom att de tvingar dem som söker befordran på domarbanan att i viss minimiutsträckning tjänstgöra där.
    I syfte att minska de administrativa uppdragens begärlighet för hovrätternas adepter har det föreslagits att man skulle frångå det nuvarande systemet med högre avlöning åt dem som erhåller lagstiftnings eller andra uppdrag. Det har sagts att systemet icke skulle vara nödvändigt för erhållande av kvalificerade arbetskrafter i den mån dessa uppdrag också kan betraktas som utbildande för domartjänsten. Det har dock förutsatts att en genomförd likalönsprincip ej skulle utgöra hinder för bestämmande av särskild ersättning för merkostnader med anledning av ombyte av vistelseort. Mig synes icke oskäligt att assessor med departements- eller kommittéuppdrag erhåller något lönetillägg. Till stöd för att den som är i tur att tjänstgöra inom justitierevisionen i allmänhet icke för något sådant uppdrag bör erhålla högre arvode än han skulle uppburit såsom revisionssekreterare kan däremot anföras, att dessa uppdrag i regel ej kan anses mera ansvarsfulla eller kvalificerade än tjänstgöringen som föredragande i högsta domstolen. En särställning intager chefstjänsterna inom lagstiftningsarbetet och ledamotsbefattningarna i lagberedningen.
    Den nuvarande överproduktionen av domstolsaspiranter beror vidare, såsom av det förut sagda framgår, bl. a. därpå att departementen inte för lagstiftningsarbetet disponerar över tillräckliga ordinarie arbetskrafter utan utnyttjar domstolarnas personal, som under tiden utan att behöva sätta sin fot i domstolarna inom dessa vinner befordran till ordinarie.
    Botemedlet synes här vara att söka i att framför allt departementenslagchefs- och lagbyråchefsbefattningar göres till fullmaktstjänster. Det bör också övervägas huruvida icke kring dem bör få uppväxa ett antal ordinarie och e. o. sekreterarbefattningar för administrationens behov utan anknytning till hovrätterna. Fiskal som sättes att bekläda sådan befattning borde få lämna hovrätten likaväl som fiskal vilken övergår till annan departementstjänstgöring.
    Att arbetskrafterna inom lagstiftningsarbetet på detta sätt frigöres från domstolarna behöver icke utesluta en fortsatt samverkan mellan dessa arbetsområden. Men sedan lagavdelningarna och lagbyråerna blivit ordinarie beståndsdelar av departementen, blir det naturligare att befattningshavarna å dessa byråer vinner den ytterligare befordran, som kan ifrågakomma, inom administrationen. Fyller en lagbyråchef de minimifordringar i fråga om domstolsarbete som uppställts såsom villkor för befordran till hovrättsråd eller häradshövding, bör emellertid intet hinder möta att han utnämnes härtill för att då också sköta den befattning han sålunda erhåller. Däremot bör han icke kunna befordras till hovrättsråd för att sedan uppehålla lagstiftningsbefattningen påförordnande.
    Ett steg i nu förordad riktning har tagits genom tjänsteförteckningssakkunnigas förslag (SOU 1942:30 s. 166), att K. M:t åt sig måtte utverka riksdagens bemyndigande att, i fall där innehavare av fullmakts- eller konstitutorialtjänst inom domstolsväsendet erhåller ordi-

710 K. SCHLYTER.narie befattning tillsatt medelst förordnande (förslaget omfattar alltså jämväl statssekreterare- och expeditionschefsbefattningarna), tills vidare »föra den ordinarie fullmakts- eller konstitutorialtjänsten över stat »och återbesätta den på stat befintliga tjänsten. Tjänsteförteckningssakkunnigas förslag borde kunna utsträckas att avse jämväl ledamöterna i lagberedningen.
    En viktig grupp av åtgärder till förhindrande av den hotande disproportionen mellan antalet ordinarie domarbefattningar och antalet icke ordinarie domaraspiranter är slutligen inrättandet av nya ordinarietjänster inom domstolsväsendet.
    Det nuvarande överskottet av aspiranter beror bl. a. därpå att domsagornas sekreterare endast i hovrätterna kan vinna ordinarie anställning. Över huvud är häradsrätternas behov av ordinarie arbetskraft mycket otillräckligt tillgodosett, något som bjärt framträder vid en jämförelse med rådhusrätterna. Divideras domsagornas befolkning, enligt senaste befolkningsuppgifter 4,249,647 personer, med antalet häradshövdingar, 116, kommer det en ordinarie domare på 36,635 invånare. Divideras befolkningen i rikets städer med egen jurisdiktion, 2,091,656 personer, med antalet ordinarie stadsdomare med juridisk utbildning (borgmästare, rådmän, assessorer, stadsnotarier), 294, kommer det en stadsdomare på 7,114 invånare. Detta förhållande vinner icke sin förklaring enbart i det behov av större antal domare som sammanhänger med den kollegiala handläggningen i rådhusrätterna eller i det större antal mål per befolkningsenhet som de större städerna kan uppvisa. Man kan säga att i städerna den principen praktiskt taget är allmänt genomförd, att alla behövliga arbetskrafter skola vara ordinarie, medan i domsagorna alla arbetskrafter utom häradshövdingen är extra.
    Det självfallna kravet är här ett varligt och successivt inrättande av ordinarie tingsdomarbefattningar i rikets domsagor. Början har redan gjorts genom årets riksdagsbeslut med anledning av den k. prop. om domsagoförvaltningens omorganisation (se SvJT s. 549). Av vikt är att inrättandet av dessa nya ordinarie befattningar icke leder till ett eftersättande av hittills tillämpade anspråk på duglighet och lämplighet för domarkallet. För en tingsdomare bör fordras hovrättsassessors kompetens, alltså bl. a. ett års fiskalsförordnande och ett års adjunktion. Han bör vid behov kunna ifrågakomma till fortsatt adjunktion, och ordinarie befordran i hovrätt bör icke vara utesluten. Syftet med tingsdomarnas tillsättande bör icke vara att införa två skilda domarkarriärer. Men det är mycket möjligt, till och med troligt, att inrättandet av ordinarie tingsdomartjänster så småningom kommer att leda till en ny typ av befordringsmöjligheter på domarbanan, som har vissa jämförelsepunkter med den gamla lantdomarkarriären. Detta bör icke ses med beklagande. Det var på sin tid nödvändigt att radikalt ingripa mot systemet att till befordran i häradsrätt godkänna personer som icke funnits skickade att användas i hovrättsarbete. Det vore emellertid mycket orätt att från strävandena att genomföra en effektiv hovrättsutbildning för blivande underrättsdomare såväl i stad som på landet

DOMSTOLSKARRIÄREN. 711sluta till att en mera självständig stadsdomar- eller lantdomarutbildning skulle vara av ondo. Vårt land har på dessa befordringsvägar erhållit ett mycket stort antal skickliga stads- och lantdomare. Att dekretera exempelvis att i häradsrätt må ingen erhålla ordinarie domarställning, som icke passerat hovrättsrådstjänsten, vore ett våld på naturen. Ett mycket stort antal domsagor har hittills funnit sig synnerligen tillfreds med domare som allt sedan sin ungdom inriktat sig på tjänstgöring i häradsrätt. Hovrättsjurist med assessorskompetens som i stället för att fortsätta hovrättsvägen ger sig ut i domsagoarbete och av intresse för underrättstjänstgöringen ägnar all sin arbetskraft åt sitt blivande livskall, bör ha alla förutsättningar att på denna väg bliva en utmärkt domare. Domaraspirant bör därför självfallet hava möjlighet att även tingsdomarvägen komma fram till häradshövdingtjänst. Ett års avbrott i domsagoarbetet för att under tjänstgöring som revisionssekreterare lära känna arbetet i högsta domstolen låter väl förena sig med denna befordringslinje. Avgörande vid tingsdomartjänsternas inrättande har emellertid icke kunnat vara utbildningshänsyn utan det förhållandet att dessa ordinarie befattningar krävs för en tillfredsställande rättsvård. Det blir sedan befordringspolitikens uppgift att tillse att de på bästa sätt inordnas i domarkarriären. För detta ändamål är det av vikt att de icke från början betraktas som sluttjänster, fastän de naturligtvis i enstaka fall kan bli det, såsom avsikten är med de tre ordinarie inskrivningsdomartjänsterna.

 

    Med tacksamhet hälsas att häradshövdingarnas lönefråga vid åretsriksdag erhållit en lösning, som för framtiden torde komma att garantera även de med hänsyn till sin belägenhet mindre lockande domsagorna dugliga domare. Av liknande betydelse för hovrätterna är divisionsordförandenas lönefråga (se SvJT 1942 s. 652). Att statsmakterna samtidigt med att de beaktat behovet av en god löneställning för häradshövdingarna skulle i enlighet med det framkomna förslaget besluta ennedsättning av divisionsordförandenas löner borde vara uteslutet. På statsmakternas prövning är också de viktigaste av ovan uttalade önskemål beroende. På hovrätterna själva ankommer åter att tillse att förutsättningarna för befordran till ordinarie domartjänst inom rimlig tid skapas genom största möjliga återhållsamhet dels i fråga om redan antagna aspiranters disponerande för arbetsuppgifter som är främmande för domarverksamheten och dels beträffande antagandet av nya aspiranter. Genom en — hovrätterna emellan — solidarisk, konsekvent rekryteringspolitik efter nu angivna riktlinjer skulle administrationen nödgas själv inrätta erforderliga befattningar för tillgodoseende av sitt behov av arbetskrafter. Till dessa skulle naturligtvis även fiskaler kunna övergå, men då för att där förbliva. De fiskaler i e. o. ställning, som enligt årets riksdagsbeslut skall anställas vid hovrätterna, bör förbehållas domstolstjänstgöring, i hovrätt eller underrätt (sekreterare i domsaga m. m.). Önskar de mottaga uppdrag inom administrationen, bör alltså regeln bli att de lämnar sin e. o. fiskalstjänst. Beträffande

712 DOMSTOLSKARRIÄREN.assessoremas tjänstgöring utanför domstolarna synes efter dessas inplacering såsom e. o. befattningshavare med garanterad assessorslön det nuvarande systemet med de olika hovrätternas presidenter såsom arbetsförmedlare efter hänvändelse från de skilda departementen, kommittéerna eller kommissionerna icke kunna bibehållas. I stället synes dels förmedlingen böra centraliseras hos justitiedepartementet dels ockför assessorernas tjänstgöring utanför domstolarna, annat än i riksdagen, böra erfordras K. M:ts medgivande på justitiedepartementets föredragning. En dylik åtstramning av möjligheterna till uppdrag utanför tjänsten torde vara en ofrånkomlig konsekvens därav att assessorerna erhåller ställning som e. o. tjänstemän vid hovrätterna med tillförsäkrad lön. Det kan ju icke få vara de enskilda hovrätternas ensak att tillskapa ett okontrollerat antal dylika tjänster genom att sysselsättaderas innehavare med främmande uppgifter. Den sanering av befordringsgången vid domstolarna, som skulle bli en följd av nu förordade principers genomförande, skulle närmast medföra en uppdelning av nuvarande aspirantklientel på domstolarna och administrationen och därmed en önskvärd nedgång i antalet personer aspirerande påbefordran vid domstolarna.
    Utrymmet har icke medgivit en utförlig motivering av samtliga ovan framkastade önskemål ur de båda huvudsynpunkterna: tidigare befordran till ordinarie samt domarkårens bästa möjliga rekrytering och utbildning. Icke heller har hänsyn kunnat tagas till förhållandena efter processreformen. Denna senare kommer otvivelaktigt att medföra en ljusning av befordringsmöjligheterna, i det att behovet av ordinarie domarbefattningar måste komma att ökas. Bl. a. måste successivt allt flera domsagosekreterare komma att ersättas med ordinarie tingsdomare, en utveckling som varit åsyftad alltifrån sekreterartjänsternas första planläggning. Åtgärder i denna riktning har också under årens lopp vid upprepade tillfällen påyrkats men måst anstå i avbidan på processreformens ställningstagande till organisationsfrågan. Det nuvarande läget är emellertid tillräckligt oroande för att man icke tanklöst bör slå sig till ro, under antagande att processreformen automatiskt skall medföra en lösning av problemen. Det utredningsförsök som ovangjorts gör icke anspråk på att i varje punkt ha träffat den rätta lösningen. Syftet har varit att utgöra ett uppslag till fortsatt diskussion i det viktiga ämnet.

 

K. Schlyter.