Spörsmål ang. för-vandling av böter. Beträffande stadgandet i 1 § lagen om verkställighet av bötesstraff att indrivningsmyndighet äger medgiva anstånd med eller avbetalning av böter, när anledning är antaga att den bötfällde icke utan att oskäligt betungas förmår att strax gälda böterna, har yppats tvekan huruvida indrivningsmyndighet skall upptaga sådan fråga ex officio eller endast på framställning av bötfälld. Enligt K. kung. den 18 november 1938 med vissa föreskrifter rörande tillämpning av nämnda lag skall skriftlig anmaning att gälda böter innehålla upplysning att anstånd eller avbetalning kan medgivas bötfälld, som därom gör anhållan. Det är ju också naturligt att initiativet till anstånd med eller avbetalning av böter regelmässigt tages av de bötfällde själva. Ett flertal indrivningsmyndigheter ha på förfrågan meddelat att de icke anse sig skyldiga eller berättigade att upptaga sådana spörsmål ex officio. Emellertid synes starkt kunna ifrågasättas omicke indrivningsmyndighet, som t. ex. fått kännedom om att bötfäll där arbetslös och som ej har anledning antaga annat än att arbetslösheten är tillfällig, bör i stället för att genast överlämna ärendet till åklagaren medgiva någon tids anstånd med böterna även om den bötfällde skulle underlåta att göra framställning därom. Lagens ordalydelse ger icke anledning till en tolkning, som utesluter officialprövning. Då dylik ålagts förvandlingsdomstol (12 §), vore väl märkvärdigt om icke samma regel skulle gälla för indrivningsmyndighet; för undvikande av onödig omgång bör officialprövning självfallet hellre äga rum på ett tidigare stadium av proceduren än på ett senare. Där
jämte bör beaktas att bestämmelserna om anstånd och avbetalning näppeligen tillkommit uteslutande eller ens övervägande av hänsyn till de bötfällda utan snarare i syfte att i det allmännas intresse effektivisera bötesindrivningen och begränsa användandet av förvandlingsstraff.
I mål om förvandling av böter föreligger mycket ofta det förhållandet att bötfälld när bötesbeslutet meddelades och kanske också när det vann laga kraft kunnat betala böterna men därefter på grund av inträffad arbetslöshet, inkallelse till militär beredskapstjänst eller av annan orsak blivit oförmögen därtill. I sådant fall har den bötfällde icke gjort vad han kunnat för att gälda böterna. Frågan, till vilken åklagaren och bötesförvandlingsdomstolen måste taga ställning, blir då denna: Innebär dröjsmålet med betalningen sådan »uppenbar vårdslöshet», som avses i 8 § andra st. verkställighetslagen?
Vid besvarandet av denna fråga måste beaktas att de flesta bötfällda innan de blivit krävda på böterna icke torde äga kännedom om böternasbelopp och kanske ej heller veta när och till vem betalningen skall fullgöras. Även om det skulle kunna anses såsom vårdslöst av den bötfällde att icke göra sig underrättad om dessa förhållanden och opåmint betala böterna medan detta ännu var ekonomiskt möjligt för honom, bjuder det dock emot att här tala om uppenbar vårdslöshet. Flertalet bötfällda resonera väl som så, att om myndigheterna vilja ha böterna, få de hämta dem själva eller åtminstone meddela när och var betalningen skall fullgöras. Om den bötfällde tror att hans betalningsförmåga skall fortfara, förefaller det ganska ursäktligt att han ej brådskar med betalningen, och i motsattfall är hans obenägenhet att betala kanske ännu mera naturlig. Man kan därför vara benägen att anse att frågan huruvida den bötfällde gjort sig skyldig till uppenbar vårdslöshet beträffande böternas gäldande i allmänhet bör bedömas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt, då han kräves på böterna.
Ju längre tid som förflyter mellan bötesbeslutet och kravet på betalning av böterna, desto större är naturligtvis risken för att den bötfällde under tiden blir betalningsoförmögen. Då det i lag föreskrivna kravet, som sker genom utmätningsman, icke äger rum förrän någon tid efter det att bötesbeslutet vunnit laga kraft och utdraget av saköreslängden kommit utmätningsmannen tillhanda, blir tidsintervallen mellan bötesbeslutet och kravet ganska stor. Kanske skulle det därför vara ändamålsenligt, om domstol, som dömt till böter, kort efter bötesbeslutets meddelande genom brev underrättade de bötfällda om böternas belopp m. m. samt uppmanade dem att för undvikande av indrivningsåtgärder genast erlägga böterna, förutsatt att de ickeämna överklaga bötesbeslutet.
Medan för småböter, som ådömts för andra förseelser än fylleri, gäller att de må förvandlas endast då den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att gälda böterna eller straffets verkställighet erfordras för hans tillrättaförande, gäller däremot att för fylleri ådömda småböter skola förvandlas även när den bötfällde under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera gånger fällts till ansvar för sådan förseelse (kvalificerat fylleri). Antag nu att med tillämpning av 4 kap. 1 § straff-
lagen småböter1 ådömts gemensamt för kvalificerat fylleri och annan förseelse samt att varken är fråga om tredska eller vårdslöshet med avseende å betalningen eller därom att straffets verkställighet erfordras för den bötfälldes tillrättaförande. Skola böterna i detta fall i full utsträckning förvandlas, ehuru den del av böterna som hänför sig till den andra förseelsen, egentligen icke är förvandlingsbar, eller skola böterna ej alls förvandlas, ehuru den del, som hänför sig till fylleriet, i och för sig är förvandlingsbar?— För att här komma till ett i sakligt avseende riktigt resultat skulle man behöva göra en uppdelning av det gemensamma straffet på de olika förseelserna, men om något sådant kan ju icke bliva tal. — Frågan synes böra på ett eller annat sätt regleras på lagstiftningens väg.
Ha böter ådömts för fylleri eller för fylleri jämte annat brott och har den bötfällde under de två senast förflutna åren blivit tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri, måste, jämlikt 11 § verkställighetslagen, åklagaren om han vill föra talan om böternas förvandling först om förhållandet göra anmälan hos vederbörande nykterhetsnämnd; har nämnden ej inom två månader därefter hos länsstyrelsen gjort ansökan om den bötfälldes intagande å allmän alkoholistanstalt, skall åklagaren föra talan om böternas förvandling.
Sedan åklagaren till nykterhetsnämnd gjort anmälan av nyssnämnda innehåll, svarar kanske nämnden att den anser behandligen tillsvidare kunna begränsas till förebyggande åtgärder av visst angivet slag. Fråga uppkommer då huruvida på grund av detta besked åklagaren är berättigad att föra talan samt bötesförvandlingsdomstolen är berättigad att förordna om böternas förvandling innan den bestämda tiden av två månader tilländagått. Med hänsyn till stadgandets avfattning och då ju det lämnade beskedet icke utgör hinder för nykterhetsnämnden att, om förhållandena därtill skulle giva anledning, före tvåmånadersfristens utgång göra ansökan om den bötfälldes internering å alkoholistanstalt, bör kanske frågan besvaras nekande. Sakligt sett är dock detta mindre tilltalande. Sedan nykterhetsnämnden meddelat att den icke för det dåvarande funnit anledning att ansöka om den bötfälldes internering, borde frågan om böternas förvandling omedelbart kunna upptagas till prövning och avgörande.
Jämlikt 6 § verkställighetslagen äger bötfälld att i samband med klagan över utmätning eller införsel — således hos överexekutor — påkalla prövning av indrivningsmyndighets beslut angående anstånd med eller avbetalning av böter. Å andra sidan åligger det jämlikt 12 § bötesförvandlingsdomstolen att, där densamma i mål om förvandling av böter finner ytterligare prövning vara erforderlig i fråga om anstånd eller avbetalning, hänskjuta saken till ny behandling av indrivningsmyndigheten. Om sistnämnda myndighet, med ogillande av bötfällds begäran om anstånd, genom utmätning uttager en del av böterna och överlämnar ärendet beträffande de återstående böterna till åklagaren i och för anhängiggörande av talan om förvandling av dessa böter, kan således inträffa att frågan om anstånd medde ådömda böterna i samband med klagan över utmätningen bringas under överexekutors prövning samtidigt som bötesförvandlingsdomstolen har
att taga ställning till frågan, huruvida anstånd bör medgivas med den obetalda delen av böterna.
Antag först att överexekutor meddelat sitt utslag i besvärsmålet innan förvandlingsmålet förevarit inför förvandlingsdomstolen. Om överexekutor i sitt utslag undanröjt utmätningen och medgivit anstånd med böterna, torde även förvandlingsdomstolen böra hänskjuta saken till ny behandling av utmätningsmannen. Om åter överexekutor ogillat anståndsyrkandet och klandret över utmätningen, synes detta icke böra utgöra hinder för förvandlingsdomstolen att, om den därtill finner skäl, återförvisa ärendet till utmätningsmannen i syfte att åvägabringa anstånd med böterna.1 — Skulle slutligen förvandlingsmålet förekomma till handläggning vid domstolen innan överexekutor meddelat utslag i besvärsmålet, synes domstolen böra avvakta överexekutors utslag eller åtminstone icke förordna om bötesförvandling förrän det visat sig att besvären ogillats.
När bötesförvandlingsdomstol hänskjutit sak till indrivningsmyndighet för ny behandling men denna icke lett till åsyftat resultat, ställes man inför frågan huruvida målet måste ånyo av åklagaren instämmas till domstolen eller det kan av domstolen upptagas till ny handläggning på grundval av en anmälan av indrivningsmyndigheten till åklagaren eller domstolen. Varken lagen eller förarbetena till densamma torde giva någon säker ledning för frågans besvarande. I lagrådets yttrande heter det att åklagaren »har att på nytt föra talan om bötesförvandling»;2 huruvida detta skall ske efter nystämning eller det är tillfyllest med ett inför förvandlingsdomstolen i svarandens frånvaro framställt muntligt yrkande i sådant hänseende upplyses emellertid icke. Det kan måhända förefalla mest naturligt att uppfatta det nya förfarandet inför domstolen såsom en direkt fortsättning av det tidigare domstolsförfarandet; är det samma mål, bör det vara tillräckligt med en stämning. Härtill kommer att proceduren icke bör göras mera omständlig än som är nödvändigt; visserligen vore det för åklagaren en enkelsak att utfärda ny stämning men att få denna delgiven med den bötfällde kan mången gång falla sig besvärligt.
Skall förvandling ske av något bötesstraff och häftar den bötfällde jämväl för andra böter, som enligt verkställighetslagen må förvandlas, skola, jämlikt 14 § 1 st. verkställighetslagen, samtliga böterna förvandlas och gemensamt förvandlingsstraff ådömas. Av stadgandet torde framgå, att om åklagaren stämt om förvandling av småböter men domstolen anser förutsättning för förvandling icke vara för handen, bör åklagarens talan genast ogillas, även om den bötfällde skulle häfta för andra böter. Icke heller synes kunna betvivlas att om det vid handläggningen av instämt förvandlingsmål skulle framstå såsom uppenbart att andra böter, för vilka den bötfällde häftar, av en eller annan anledning icke böra förvandlas, skall målet avdömas utan hänsyn till dessa andra böter. Upplyses åter att svaranden på grund av lagakraftvunnet beslut häftar även för småböter, vilka tydligen böra förvandlas, eller för andra böter samt att böterna icke kunnat vid verkställt utmätningsförsök helt indrivas, bör förvandlingsdomstolen, i händelse svaranden icke är personligen tillstädes vid målets
Svensk Juristtidning 1942.
handläggning, ex officio uppskjuta målet för att bereda åklagaren tillfälle att instämma talan om förvandling även av dessa böter. Däremot kan det synas tveksamt huruvida uppskov bör äga rum även om det senare bötesbeslutet icke vunnit laga kraft eller i allt fall icke legat till grund för utmätningsförsök eller beslutet avser småböter, i fråga om vilka är tvivelaktigt, om de kunna komma att förvandlas eller icke. Kanske bör gränsen dragas så att hänsyn icke tages till bötesbeslut, som icke vunnit laga kraft, men att i övriga tveksamma fall målet uppskjutes för att bötesförvandlingsfrågorna skola bliva prövade i ett sammanhang.
Föreskriften att när avbetalning skett och dagsböternas belopp äro olika, betalningen skall vid bestämmande av förvandlingsstraffet avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot, verkar vid första påseendet förbryllande. Om den bötfällde icke själv tillkännagivit vilket straff avbetalningen avsett, måste det ankomma på indrivningsmyndigheten att avgöra detta. Indrivningsmyndigheten bör därvid i förekommande fall följa nyssnämnda regel. Det kan se ut som om bötesförvandlingsdomstolen på grund av föreskriften skulle vara skyldig att, i händelse indrivningsmyndigheten handlat emot regeln, i samband med beslut om böternas förvandling i sakligt avseende korrigera utmätningsmyndighetens beslut och sålunda bestämma, å vilket bötesbelopp betalningen skall redovisas. Ett sådant tillvägagångssätt skulle emellertid vara orimligt. Av ett yttrande av lagrådet framgår också att med föreskriften endast avsetts att åvägabringa »en beräkning för förvandlingens genomförande».1 Lagrådet tillade att denna avräkningens karaktär borde,för undvikande av missförstånd, komma till uttryck genom omformulering av stadgandet, men detta önskemål, som förefaller ha varit välgrundat, synes ha lämnats utan beaktande under lagärendets fortsatta behandling.
Enligt 16 § verkställighetslagen skall, där ej annat följer av bestämmelserna i nämnda lag, beträffande mål om förvandling av böter i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om brottmål, däri talan om ansvar föres, dock att förvandlingsmål må handläggas och avgöras utan hinder av att den bötfällde ej inställt sig i målet. På grund härav torde jämväl lagen den 26 april 1940 med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. i tillämpliga delar gälla beträffande förvandlingsmål. Av 4 § sistnämnda lag följer att mål skall uppskjutas eller förklaras vilande om anledning är att antaga att svaranden på grund av militär beredskapstjänstgöring är ur stånd att inställa sig vid rätten; finnes saken kunna nöjaktigt utredas, må dock målet handläggas och avgöras, om särskilda skäl föranleda därtill. Vidare skall, jämlikt 7 §, därest det ej är för rätten känt huruvida svaranden sålunda haft giltig ursäkt för underlåtenhet att infinna sig för rätten, upplysning därom inhämtas genom rättens försorg. Man kunde förmoda att dessa föreskrifter om uppskov och vilandeförklaring samt om inhämtande av upplysning äro avsedda att tillämpas även i förvandlingsmål. Detta är emellertid icke fallet. I processlagberedningens motivering till lagförslaget heter det nämligen att vissa allmänna intressen kunna påkalla målets fortsatta behandling samt att detta torde vara fallet bl. a. i bötesförvandlingsmål.2
I ett fall har fråga uppkommit hur i bötesförvandlingsmål bör förfaras, när den bötfällde efter bötesbeslutet blivit i annat mål förklarad straffri jämlikt 4 kap. 5 § strafflagen. Gäller det andra böter än småböter synesförvandlingsdomstolen, i brist på föreskrift av annat innehåll, icke kunna underlåta att förordna om förvandling, varvid på omständigheterna får bero, huruvida förvandlingsstraffet skall göras villkorligt eller icke. Då emellertid de i verkställighetslagen givna reglerna dåligt passa in på en otillräknelig person och då ju förvandlingsstraff under inga förhållanden bör verkställas mot en sådan, skulle man gärna önska ett stadgande, som fritoge domstol från skyldighet att förordna om förvandlingsstraff beträffande otillräknelig.
Därest en till ungdomsfängelse dömd person begår brott under tid, då han är utskriven på prov, ankommer det jämlikt 19 § i lagen om ungdomsfängelse på vederbörande landsfogde att efter ungdomsfängelsenämndens hörande avgöra, huruvida åtal lämpligen bör ske. I händelse av åtal må,enligt 22 § i nyssnämnda lag, domstolen efter ungdomsfängelsenämndens hörande förordna att ungdomsfängelsestraffet skall avse jämväl det nya brottet. Emellertid kan inträffa att en sådan person blir i vanlig ordningåtalad och bötfälld för en under tillsynstiden begången förseelse, emedan åklagaren och domstolen icke haft kännedom om att vederbörande vid tiden för förseelsen varit på prov utskriven från ungdomsfängelse. Vidare kan det hända att åklagaren för talan om böternas förvandling. Av i förvandlingsmålet införskaffat straffregisterutdrag inhämtas emellertid att den bötfällde varit ådömd ungdomsfängelse, från vilket han vid tiden för förseelsen ännu icke utskrivits. Hur skall förvandlingsdomstolen förfara i sådant fall? Då det lagakraftvunna bötesbeslutet givetvis måste gälla, ehuru det icke tillkommit i laga ordning, och då vidare särskilda villkor för anhängiggörandet av mål om förvandling av böter i ett fall som detta icke finnas föreskrivna, lärer bötesförvandlingsdomstolen, därest åklagaren fullföljer sin talan, icke kunna undgå att avgöra målet efter vanliga grunder. Förvandlingsstraff skulle sålunda kunna komma att ådömas, ehuru sådant straff skulle stå i mindre god överensstämmelse med ungdomsfängelselagen.1
Enligt 12a § lagen om villkorlig straffdom må för villkorligt dömd anståndet kunna förklaras förverkat, därest den dömde efter domens meddelande men före prövotidens slut ålägges förvandlingsstraff för böter. Utgöres det villkorliga straffet av förvandlingsstraff för böter,uppkommer, därest anståndet förklaras förverkat, frågan huruvida domstolen därutöver skall bestämma förvandlingsstraffet för samtliga böterna eller detta bör ankomma på verkställighetsmyndigheten. Lagen ger ej här någon anvisning och frågan har ju icke heller någon större praktisk betydese. I en av justitiedepartementet under år 1931 utgiven promemoria har uttalats att hinder icke torde föreligga för domstolen att verkställa ifrågavarande prövning.2
Sigfrid Lundgren.