JO och kommunala hand-lingars offentlighet. I det 1941 utkomna fjärde och sista häftet av »Sveriges författning» erinrar professor ROBERT MALMGREN vid behandlingen av riksdagens ombudsmäns kontrollområden (s. 328) därom att »rent kommunala myndigheter och funktionärer äro undandragna ombudsmännens tillsynsbefogenhet» och exemplifierar detta förhållande genom anmärkningen, att JO sålunda icke får »lämna sin ämbetsåtgärd» enligt tryckfrihetsförordningen § 4 mom. 3, »när en kommunalnämnd eller drätselkammare olagligen vägrat utlämna en handling, som enligt tryckfrihetsförordningen § 2 skulle tillhandahållas». Å s. 329 f. anmärker Malmgren, att riksdagens ombudsmän icke ha någon befogenhet »att i sin egenskap av kontrollorgan ingripa mot enskilda personer». Denna grundsats utvecklas vidare så, att JO:s uppgift enligt tryckfrihetsförordningen § 4 mom. 3 förklaras endast avse »ämbetsfel på tryckfrihetens område, t. ex. ett olagligt beslagtagande av skrift, ett felaktigt förfarande i ett tryckfrihetsmål, eller en lagstridig vägran att utlämna offentlig handling», men alltså icke en kommunal befattningshavares lagstridiga vägran att utlämna en offentlig handling. Även i kommentaren till tryckfrihetsförordningen § 4 mom. 3 i »Sveriges grundlagar» (3:e uppl.) uttalar Malmgren, att JO och MO endast äga åtala sådana brott mot tryckfrihetsförordningen, som ha karaktären av ämbetsfel, och anmärker samtidigt, att ombudsmännens åtgärder särskilt kunna komma att påkallas, »då ämbetsmän gjort sig skyldiga till brott mot föreskrifterna om allmänna handlingars offentlighet».
    Grunden till Malmgrens angivna uppfattning är att söka i regeringsformen § 96, där riksdagens ombudsmäns tillsyn begränsas till att avse »domstolarna» samt »ämbets- och tjänstemän». Det är obestridligt, att den allmänna tillsyn, som regeringsformen § 96 ålägger ombudsmännen, icke sträcker sig längre. Men däremot synes det knappast vara någon anledning att anse regeringsformen § 96 såsom bestämmande också för den kontroll, som det åligger JO och MO att utöva enligt tryckfrihetsförordningen § 4 mom. 3. Sistnämnda lagrum hänvisar icke till regeringsformen och denna senare har icke heller i § 96 något att säga om uppgifter för JO och MO i avseende å tryckfriheten. Icke heller är det ena av de anförda lagstadgandena avhögre rättslig dignitet än det andra. Tryckfrihetsförordningen § 4 mom. 3 förklarar, efter att ha tillagt JK uppgiften att öva tillbörlig uppsikt över »tryckfrihetens lagliga bruk», om JO och MO att de äro pliktiga »att i avseende på förbrytelser emot denna lag lämna sin

74 HILDING EEK.ämbetsåtgärd enligt de i instruktionerna rörande deras befattning med andra mål föreskrivna grunder». Hänvisningen till instruktionerna torde icke kunna åberopas för en begränsning av kontrollområdet enligt tryckfrihetsförordningen att obevekligen sammanfalla med det i regeringsformen § 96 utstakade. Däremot ger instruktionen för JO uttryck åt uppfattningen, att JO:s befattning med tryckfriheten är en särskild, med den allmänna tillsynsplikten sidoordnad funktion av hansämbete, i det JO särskilt ålägges att »med synnerlig uppmärksamhet och nit iakttaga vad till skyddande av tryckfriheten är stadgat». Härför kan också åberopas NAUMANNS framställning av JO-ämbetet, däri skillnad göres mellan å ena sidan JO:s plikter »i allmänhet» enligt regeringsformen § 96, riksdagsordningen § 68 och instruktionen § 1 och å den andra hans »särskilda åligganden», däribland den i tryckfrihetsförordningen § 4 mom. 3 (tidigare mom. 5) angivna skyldigheten att »lämna sin ämbetsåtgärd» i anledning av förbrytelser mot tryckfrihetsförordningen.1
    Nu följer ju av JO:s egenskap av konstitutionellt kontrollorgan, att hans uppgift i avseende å tryckfriheten icke kan vara att beivra s. k. tryckfrihetsmissbruk. Såtillvida har han icke att ingripa mot enskilda personer. Hans skyldighet att »lämna sin ämbetsåtgärd» i anledning av förbrytelser mot tryckfrihetsförordningen måste vara bestämd av ett syfte att ingripa till skyddande av tryckfriheten. Härigenom bringas otvivelaktigt kontrollområdet enligt tryckfrihetsförordningen att nära sammanfalla med kontrollområdet enligt regeringsformen § 96. Det torde i själva verket blott vara just i samband med vården om kommunala handlingars offentlighet, som inkongruens framträder, om man, i motsats till Malmgren, läser regeringsformen § 96 och tryckfrihetsförordningen § 4 mom. 3 som två sidoordnade, likvärdiga grundlagsstadganden.2 Gör man så, kan JO icke anses befriad från skyldighet att »lämna sin ämbetsåtgärd» till skyddande av tryckfriheten, då en kommunal funktionär förbrutit sig mot tryckfrihetsförordningen genom att olagligen vägra tillgång till offentlig handling, trots att dettafunktionärens brottsliga handlande icke är »ämbetsfel» och han själv icke är »ämbets- eller tjänsteman».
    Till stöd för denna uppfattning kan också den historiska grunden till JO-ämbetet åberopas. JO skulle vara en väktare av den borgerliga friheten i dess skilda aspekter.3 När den för traditionell svensk uppfattning av tryckfriheten väsentliga offentlighetsgrundsatsen i grundlag bestämts att innesluta också en rätt för envar att vinna tillgång till kommunala myndigheters handlingar, är det blott naturligt, att JO icke skall vara avstängd från att slå vakt om också detta moment av medborgarfriheten. Ifrågavarande befogenhet för JO torde vara av icke ringa praktisk betydelse. Genom 1937 års lagstiftning, som i fråga

 

1 NAUMANN, Sveriges statsförfattningsrätt IV (1883—84), s. 199 ff.

2 Möjligen kunde dock ifrågasättas, om det icke kunde åligga JO att. när så påkallades av målsägande, föranstalta om åtal enligt tryckfrihetsförordningen § 1 mom. 15.

3 Jfr ALEXANDERSON, Justitieombudsmannen. I Sveriges Riksdag XVI, s. 40.

JO OCH KOMMUNALA HANDLINGARS OFFENTLIGHET. 75om offentlighet principiellt likställer kommunala handlingar med statliga myndigheters handlingar, har en i viss mån ny grundsats etablerats för kommunalförvaltningen. För de kommunala myndigheternas praxis på området torde det icke sakna betydelse, att påföljden av en vägran att lämna tillgång till en kommunal handling icke praktiskt sett inskränker sig till risken, att magistrat eller länsstyrelse efter anförda besvär ålägger vederbörande kommunala myndighet att utlämna den begärda handlingen, utan att ett ingripande från JO kan tänkas ske och eventuellt resultera i åtal i och för utkrävande av det straffansvar som i tryckfrihetsförordningen § 2 mom. 10 ålägges den, som obehörigen vägrar att utlämna offentlig handling.1
 

Hilding Eek.