Ändring i de finska straffbestämmelserna om landsförräderi.

Enligt finsk strafflag har finsk medborgare, vilken under krig uppsåtligen bistått fienden genom vissa i lagen uppräknade handlingar, hittills straffats — för landsförräderi — med dödsstraff eller med tukthus på livstid eller från och med 6 till och med 12 år. Finsk medborgare, som annorledes bistått fienden eller honom till fördel skadat Finland eller dess bundsförvant, har varit underkastad enahanda frihetsstraff; dödsstraff har däremot icke förekommit vid de ej särskilt angivna formerna av landsförräderi.
    Genom lag den 20 augusti 1942 ha de ifrågavarande straffbestämmelserna ändrats på ett par väsentliga punkter. Samtidigt ha vissa andra delar i kapitlet om landsförräderi i formellt avseende kompletterats och gjorts mer tidsenliga.
    Under det att de nämnda straffstadgandena tidigare endast kunnat tillämpas på sådana till förmån för fienden begångna brottsliga handlingar, som ägt rum under krig, straffbeläggas genom den nu genomförda ändringen även sådana i avsikt att skada det egna landet eller dess förbundne begångna gärningar, som begåtts då fara för krig hotat. Erfarenheterna från de senaste åren ha enligt lagutskottets betänkande i ämnet motiverat en dylik utvidgning.
    Jämlikt hittillsvarande lagbestämmelser har straff för landsförräderi förutsatt uppsåtlig gärning. Därest gärningen skett genom vållande, har förövaren ej kunnat straffas enligt landsförräderibestämmelserna; i flera fall har straff då överhuvud taget icke kunnat ådömas. I regeringens proposition till den nya lagen framhålles att detta förhållande måste anses som en lucka i finsk lagstiftning, enligt vilken flera andra grova brott straffades både vid dolus och culpa. Man måste — säges det — av medborgarna kunna fordra, att de under krigstid eller då krig hotade iakttoge alldeles speciell omsorg och vaksamhet samt övervägde följderna av sina gärningar, så att icke rikets försvarskraft genom deras vållande försvagades. Man borde även beakta, att uppsåt även om det vore för handen icke alltid kunde ledas i bevis. I Sverige hade en utvidgning av landsförräderibrottet till fall av vållande ägt rum redan år 1940.
    Ge inom den nya lagen stadgas, att den, som av oaktsamhet eller av annat vållande begått gärning hänförlig till de särskilt uppräknade landsförräderifallen, skall straffas med fängelse eller där omständigheterna äro försvårande med tukthus ej över 6 år. Straffbelagt såsom landsförräderi är däremot icke vållande till sådana eljest inom landsförräderiparagrafen fallande gärningar, vilka icke i lagen definierats i avseende å formen. Det må för övrigt nämnas, att minimistraffet för dylika gärningar vid fall av dolus sänkts från 6 till 4 år.
    Samtidigt med den nu angivna lagen har utfärdats en lag angående ändring av förordningen om verkställighet av straff. Genom denna lag upphäves

den hittills gällande föreskriften att politiska fångar skola åtnjuta samma förmåner som rannsakningsfångar, d. v. s. vissa rättigheter i avseende å kost, beklädnad, litteratur, brevväxling, mottagande av besök, vistelse i det fria samt sovtid. I lagutskottet voro åsikterna om denna lagändring delade. Enligt utskottets betänkande hade vid ärendets handläggning framhållits att, ehuru de politiska fångar, som begått landsförräderibrott, skulle likställas med vanliga straffångar, detsamma icke kunde ske beträffande personer, som gjort sig skyldiga till högförräderi. Bland dem funnes otvivelaktigt personer, vilkas bevekelsegrunder icke varit så nesliga som förbrytares över huvud. Då bland dem som dömts för högförräderi likväl alltid funnes sådana, som begått sina brott även av mycket låga motiv, syntes det — säger utskottet — obehövligt att för dem bibehålla de rättigheter som medgivits politiska fångar, i synnerhet som de politiska fångarna på grund av sina speciella förmåner och i hägnet av dessa i allmänhet förhölle sig övermodigt och pockande gentemot fängelsemyndigheterna och ordningen i fängelset. Dessutom borde observeras att de politiska fångarna på många sätt försökte missbruka de dem tillförsäkrade förmånerna samt till och med fortsätta sin brottsliga verksamhet, varjämte ifrågavarande rättigheter kunde synas mången för militärt brott dömd och i synnerhet anhöriga till vid fronten kämpande såsom ett orättvist gynnande av för rikets såväl yttre som inre säkerhet farliga förbrytare. Då av de politiska fångarna, vilkas antal enligt av utskottet inhämtade uppgifter för närvarande utgjorde 265, vid detta års ingång 68 hade begynt sona de dem ådömda frihetsstraffen, vore det uppenbart, att det för politiska brott stadgade äventyret av frihetsstraff med därtill för närvarande hörande förmåner och säkerhet till livet icke under krigstid förmådde tillräckligt effektivt förhindra hög och landsförrädisk verksamhet.
    Lagen om upphävande av de politiska fångarnas förmåner har givits provisorisk karaktär. Den är sålunda blott gällande till utgången av år 1943, varefter den hittillsvarande lydelsen åter träder i kraft.

 

B. Eng.