Ugeskrift for Retsvæsen (1942 h. 35—42): »Den ny Rentelov» av Prof. HENRY USSING (s. 245—254, 288—293), »Ansvar for Materielfejl ved Motorkøretøjer» av cand. jur. BJARNE FRANDSEN (s. 254—259), »Ejendomsforbeholdenes Retsbeskyttelse overfor Kreditorer» av Landsdommer H. H. HOLM (s. 261—279), »Nogle Bemærkninger om Retsuvidenhedens Betydning i Krisesager, samt om Beviset i visse af disse Sager» av Landsdommer HUGO CHRISTENSEN (s. 279—282), »Nogle Bemærkninger angaaende Beregningenaf Minimumskurser ved Udlaan mod Pant i fast Ejendom» av Direktionssekretær VOLMER A. BORK (s. 285—293).

 

    Tidskrift, utgiven av Juridiska föreningen i Finland (1942 h. 4): »Om säljarens rätt att åberopa svek eller bedrägeri vid överlåtelse av fast egendom» av prof. GUNNAR PALMGREN (s. 247—294), »Några spörsmål angående revisors ansvar i aktiebolag» av prof. LAURI CEDERBERG (s. 295—325).

 

    Defensor Legis (1942 h. 8—9): »Om domarens suveränitet enligt strafflagen för krigsmakten» av justitierådmannen B. C. CARLSON (s. 224—233).
 

I. S.

 

Reform av tyska rättsväsendet. Enligt en officiell kommuniké d. 24 aug. 1942 har Fiihrern i betraktande av rättsväsendets särskilda betydelse under kriget beslutat nybesätta den efter justitieminister Giirtners frånfälle vakanta riksjustitieministerposten samt utnämnt folkdomstolens president, förutvarande sachsiske justitieministern dr. Thierack till riksjustitieminister.
    Samtidigt har hittillsvarande tjf riksjustitieministern statssekreteraren prof. Schlegelberger beviljats avsked från statssekreterarämbetet och presidenten i Hanseatisches Oberlandesgericht i Hamburg dr. Rothenberger utnämnts till statssekreterare i riksjustitieministeriet, varjämte hittillsvarande statssekreteraren i riksjustitieministeriet dr. Freisler utnämnts till president i Volksgericht.
    Vidare har riksministern dr. Frank enligt en av nationalsocialistiska partiets pressbyrå samtidigt utsänd kommuniké på egen begäran av Führern entledigats från sina befattningar som ledare av det nationalsocialistiska juristförbundet, som president för akademien för tysk rätt och som ledare för natio-

740 IVAR STRAHL.nalsocialistiska partiledningens juridiska avdelning samt i de två förstnämnda befattningarna efterträtts av den nye riksjustitieministern Thierack, medan partiets nämnda avdelning upplösts. Såsom motiv för sin begäran om entledigande från nämnda ämbeten har Frank enligt kommunikén anfört sin önskan att helt ägna sig åt sina uppgifter som generalguvernör i Polen.
    Tillika har Führern genom en förordning d. 20 aug. 1942 bemyndigat riksjustitieministern att enligt Führerns riktlinjer och instruktioner i samråd med chefen för rikskansliet och med ledaren för partikansliet uppbygga ett nationalsocialistiskt rättsväsen och vidtaga alla härför erforderliga åtgärder, varvid riksjustitieministern skall kunna avvika från bestående rätt.

 

    I ett anförande inför de utländska pressrepresentanterna i Berlin d. 26 aug. 1942 har ROTHENBERGER uttalat sig om sina planer. Till grund för den planerade reformen av det tyska rättsväsendet ligger, enligt vad Rothenberger meddelade, en av honom sedan två år utarbetad promemoria. Såsom mål för reformarbetet gäller, att den kommande nyordningen i Europa icke skall grundas på makt utan på rätten, vilken enligt vad han eftertryckligen uttalade, skall vara självständig och oavhängig. För förverkligandet av dessa planer erfordras tre saker, nämligen en radikal reform av domarutbildningen, en radikal minskning av antalet domare samt en förändring av domstolarnas organisation. Det är för dessa åtgärders genomförande som Führern lämnat riksjustitieministern särskild fullmakt, vilkens betydelse enligt Rothenberger främst består i att riksjustitieministeriet numera kan på egen hand, utan att som tidigare vara bundet av övriga ministeriers medverkan, genomföra det planerade reformarbetet. Rothenberger tillbakavisade de utomlands framställda tendentiösa påståendena, att riksjustitieministerns befogenhet att avvika från gällande rätt skulle innebära ett bemyndigande till godtycke. Det är icke fråga om att avvika från den rättskipning, med vilken man är förtrogen i Tyskland, utan endast från den nuvarande domstolsorganisationen, något som kommer att ske i och för förverkligande av de stora reformplaner vilka icke minst den nationalsocialistiska världsrevolutionens idé har fört med sig. Den tyske domarens oavhängighet skall, yttrade Rothenberger avslutningsvis, självfallet förbli oberörd av de planerade åtgärderna, vilka icke heller på något sätt skola inverka på Reichsgerichts och Volksgerichtshofs ställning.
    I tidskriften Deutsche Justiz, 1942 nr 36, har Rothenberger närmare utvecklat sina synpunkter. Han börjar med att uttala, att målet för den pågående nyordningen i Europa för första gången i världshistorien är att icke makten utan rätten skall segra. Han säger vidare, att för tyskarna, mer än för månget annat folk, rättvisan är det högsta goda, dock icke i meningen av lika rätt för alla utan enligt det gamla preussiska stävet »Jedem das Seine». Han framhåller emellertid, att rätten under övergångstider måste genomföras i andra former än i fredstid. Liksom på andra områden komma sålunda i fråga om rätten även i fortsättningen åtgärder att vidtagas, icke emedan de anses principiellt idealiska, utan helt enkelt därför att världshistoriens stora avgörande slag hålla på att utkämpas. Vid sidan härav står dock ett annat viktigt arbete,

REFORM AV TYSKA RÄTTSVÄSENDET. 741nämligen att vidtaga förberedelser för framtiden, vilket arbete från och med nu måste inriktas på att uppnå ett starkt rättsväsen, i vars medelpunkt den tyska domarkåren kommer att stå. Teoretiskt är frågan om den tyske domarens författningsrättsliga ställning — i synnerhet hans ställning i förhållande till Fiihrern — icke svår att lösa, framhåller Rothenberger vidare. Sedan maktuppdelningen övervunnits, är Fuhrern sålunda icke blott lagstiftare och innehavare av den verkställande makten utan även högste domare, varför teoretiskt sett han ensam har befogenhet att skipa rätt. Därest han också praktiskt kunde utöva denna befogenhet, skulle det icke finnas något domarproblem eller någon rättskris. Då emellertid detta icke är möjligt, har han överlåtit sin befogenhet på den enskilde domaren, och detta har skett direkt, alltså utan någon förvaltningsmässig mellan instans. Alla privata, men likaså alla statliga myndigheter och partiinstanser, måste avhålla sig från varje inblandning i eller inflytande på domarens prövning. Denna domarens förgrundsställning motsvaras emellertid av en skyldighet för honom att döma uteslutande efter nationalsocialistiska principer, en är en domare, som står i omedelbart förhållande till Fuhrern, även måste döma som Fuhrern.
    Att trots den tyska domarkårens höga standard en kris inom rättsväsendet av hittills okänd omfattning är för handen, har de djupaste orsaker, förklarar Rothenberger i fortsättningen. Dessa orsaker bestå främst dels i de i grund förändrade och försvårade uppgifter, vilka ligga i övergången till en ny tid och vilka den nationalsocialistiske lagstiftaren har anvisat domaren, och dels i det faktum, att den tyske domarens historiska utveckling, hans utbildning och urvalet av domare har låtiten människotyp och en tankemetod uppstå, som icke kunna vara dessa nya förändrade uppgifter vuxna. Om domarens nya uppgift uttalas, att han i motsats mot tidigare skall vara icke blott lagtillämpare utan även skapare av rätt. Han måste vid varje domslut fråga sig, huruvida den lag, som ligger till grund för hans avgörande, överensstämmer med den rätt som är rotad i djupet av det tyska folkets grundåskådning samt huruvida innehållet och följderna av hans beslut motsvara nationalsocialistisk rättsuppfattning. Domaren skall erhålla den ställning, som folket väntar av honom, nämligen att vara ledaren för ett förfarande, som har till ändamål att ordna upp skiljaktigheterna mellan de i processinblandade parterna.
    Rothenberger berör därefter den framtida domarutbildningen. Som grundläggande princip för denna uppställer han, att domaren måste ha varit med ute i livet. Ingen bör få bli domare vid för tidig ålder, och den tyske domarens ställning måste idémässigt och materiellt utgestaltas så, att den innebär en eggelse för de bästa inom det uppväxande släktet. Vidare understrykes, att domarkårens auktoritet är desto större, ju färre domare och instanser det finnes.
    I närmast föregående nummer av Deutsche Justiz har publicerats en av riksjustitieministern THIERACK i samband med ämbetstillträdet avgiven programförklaring, i vilken han främst berör den tyske domarens uppgift och ställning. Endast den domare är värd erkännande, vilkens

742 FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.domar förkroppsliga den av folket burna rättskänslan, heter det däri bl. a. Den lagstadgade rätten skall hjälpa domaren men icke behärska honom, så att han för den skull förlorar förbindelsen med sitt folks rättskänsla. Rätten är liv, och rättskipningen är ett naturtroget användande av rättstanken, icke en utläggning av döda bokstäver, heter det vidare. Det är varje domare obetaget att vända sig till justitieministern, om han tror sig på grund av lagen vara tvungen att fälla en livsfrämmande dom. I sådant nödfall säger justitieministern det vara sin uppgift att ställa den lag till förfogande som är erforderlig.
    Beträffande nedskärningen av domarkårens antal har Thierack i ett uttalande för den tyska pressen, som återgivits i Frankfurter Zeitung för d. 10 sept. 1942, yttrat, att det med den nya organisationen av rättsväsendet kunde anses tillräckligt om det i Tyskland funnes 4 à 5,000 domare i stället för som nu 14,000.

 

Ivar Strahl.