Diskussion om juristutbildningen. I avsikt att få en allsidig belysning av de problem den nyblivne juris kandidaten ställes inför vid yrkesvalet anordnade Stockholms högskolas juridiska förening d. It nov. 1941 en diskussion över ämnet »Juristens yrkesval». Till diskussionen hade inbjudits Juridiska föreningen i Uppsala samt Statsvetenskapliga studentföreningen, och arrangörerna kunde glädja sig åt fullt hus i högskolans stora B-sal.
Kvällens huvudtalare överståthållare Torsten Nothin yttrade bl. a. följande:
»Den för de juris studerandena och unga juristerna så betydelsefulla frågan om deras yrkesval innefattar i själva verket en samling olika spörsmål från 1) frågan om sättet för de juridiska studiernas bedrivande och 2) dessas kompletterande med andra akademiska examina fram till 3) den efterföljande praktiska tjänstgöringens vara eller icke vara samt 4) vad som kan göras för att giva den unge juristen bättre underlag för hans bestämmande av levnadsbana.»
Efter att ha lämnat en del summariska uppgifter om fördelningen av jurister på de olika yrkesbanorna, varav framgick, att de s. k. förvaltningsjuristerna numera utgöra den största gruppen, fortsatte överståthållaren bl. a.:
»Vad först angår sättet för de juridiska studiernas bedrivande, sammanhänger det nära med frågan om juristens yrkesval och torde därför- ej böra helt förbigås. För det stora flertalet jurister begränsar sig rättstillämpningen ganska snart till vissa gebit. Det anförda torde göra klart, att därest yrkesvalet kunde ske på ett tillräckligt tidigt stadium, skulle det bli helt andra möjligheter än nu för den studerande att lägga sina studier på sådant sätt, att han finge bästa nytta av desamma för sin framtida verksamhet. Denna fråga är hittills ej uppmärksammad. Och dem, vilka ej alls träffat sitt yrkesval, skulle jag vilja rekommendera att ägna ämnet förvaltningsrätt särskild uppmärksamhet, enär det är en betydande sannolikhet, att detta ämne blir det för deras kommande arbete viktigaste.
Särskild vikt bör läggas vid att erhålla en grundlig och säker översikt över vårt rättssystem och dess bärande principer samt en lika god överblick
över våra gällande lagar och författningar jämte deras huvudsakliga innehåll. Med kännedom därjämte om vad vi äga av juridisk litteratur och de viktigare spörsmål, som i de olika arbetena belysas, har den unge juristen god möjlighet att i framtiden fördjupa sin detaljkunskap inom de juridikens områden, med vilka han får att syssla. Brister det däremot från början i överblick över rättssystem, lagar och litteratur är felet mycket svårare att avhjälpa. Kan han sedan läsa lagtext med förstånd samt skriva klart och logiskt utan uppstyltning, så är han redan en god jurist.
Slutligen skulle jag, även om jag därigenom för här närvarande akademiska lärare framstår som en ungdomens förledare, vilja avråda från varje tentamensläsning, som icke syftar till att för framtida verksamhet fördjupa kunskaperna på det ena eller andra området utan blott avser att kunna till platsansökningar foga ett högt examensbetyg. Möjligt är att detta ibland kan för vinnande av första inträde i verken utöva någon betydelse. Men därefter blir för juristens vidkommande hans i arbetet ådagalagda duglighet ensamt avgörande.
Vad därefter angår spörsmålet huruvida den studerande har anledning att komplettera sin juridiska utbildning med teoretiska studier utanför juridisk fakultet, så måste åtskillnad göras mellan det fall att han redan träffat val av yrke och det, där så ännu ej skett. I förstnämnda fall erbjuder det ej några svårigheter för honom att, eventuellt efter samråd med blivande arbetsgivare eller äldre kamrater, bedöma huruvida och i jakande fall i vilka hänseenden en dylik fortsatt utbildning bör ifrågakomma. De juris studerande, vilka ännu icke träffat något närmare val av levnadsbana och vilka ifrågasätta att förskaffa sig någon ytterligare teoretisk utbildning i förhoppning att därigenom lättare erhålla anställning på ett eller annat håll, skulle jag närmast vilja avråda från att på dylikt sätt ytterligare förlänga och fördyra sin utbildning. De fall där en juris kandidat, på grund av avlagd examen vid annan fakultet eller vid handelshögskolan, erhåller anställning, som eljest icke skulle stått honom till buds, äro sannolikt lätt räknade.
Jag övergår härefter till frågan om den juris studerandes eller nyexaminerade juristens praktiska utbildning till den del en sådan äger rum före det slutliga yrkesvalet. Denna utbildning är alltjämt så gott som undantagslöst förlagd till underdomstolarna. Säkerligen kommer en dylik utbildning— jag går ej här in på frågan huruvida önskemål äro att framställa beträffande det närmare sättet för dess anordnande — att fortfarande bli nödvändig för de blivande domstolsjuristerna och i varje fall att vara nyttig för dem, som i annan egenskap få med domstolsväsendet att skaffa såsom åklagare och advokater. Däremot måste det starkt sättas i fråga, huruvida det är lämpligt att bibehålla denna utbildning i dess nuvarande form för dem, som välja andra juridiska banor.
Visserligen torde alltjämt en tingstjänstgöring anses vara en värdefull merit åtminstone för vinnande av en första anställning inom administration eller i kommunal förvaltning. Men det är, med hänsyn till de unga juristerna, närmast att beklaga att tingstjänstgöringen skall tilläggas så stor betydelse som nu sker. Den allmänna vana vid ärendens handläggning, som juristen för-
skaffar sig genom tingstjänstgöring, torde icke motsvara den långa tid, som åtgår därför. Jag har från min verksamhet i olika egenskaper varit i tillfälle att jämföra åtskilliga jurister med och utan tingsmeritering och kan svårligen säga, att de tingsmeriterade därvid visat sig i längden hava erhållit något försteg framför de icke tingsmeriterade i allmän duglighet och användbarhet. Den speciella erfarenhet på fastighetsväsendets område, vilken understundom framhålles såsom ett så värdefullt resultat av domsagotjänstgöringen, torde för exempelvis bank- eller hypoteksombudsmannen på väsentligen kortare tid och till större nytta för hans framtida verksamhet kunna erhållas genom tjänstgöring hos länsstyrelse å avdelning, där exekutiva auktioner och därmed sammanhängande ärenden förekomma.
Domsagotjänstgöringen giver den unge juristen icke tillräckligt underlag för hans slutliga yrkesval. Den ter sig för honom, icke utan fog, som en obehörig exploatering av hans arbetskraft. lians utbildning blir den jämte läkarens dyrbaraste i landet och han behöver som redan framhållits ofta en följd av år att reparera sin ekonomi. I det för hela vårt land så betydelsefulla problemet om möjlighet att någorlunda tidigt bilda familj torde juristen och särskilt överrättsjuristen kunna framhållas som ett avskräckande exempel.
Kan domsagotjänstgöringen avskaffas såsom kvalifikationsgrund för anställning utanför jurisdiktionen, öppnas också möjlighet att med större utsikt till framgång upptaga arbetet för vinnande av riktigare avlönings- och arbetsförhållanden för de unga juristerna vid underdomstolarna. Så länge tjänstgöringen vid dessa betraktas som en kompletterande praktisk utbildning utöver de akademiska studierna är det svårt att samla tingsjuristerna till ett mera energiskt hävdande av sina intressen och det är ävenledes svårt att hos statsmakterna vinna tillräcklig förståelse för kravet på skälig avlöning för domsagoarbetet.
Det synes angeläget att för de juris studerandena eller åtminstone för dem, vilka icke från början bestämt sig för domarebanan, anordna en väsentligt förkortad och därmed för de studerande mindre dyrbar praktisk utbildning än nuvarande tingssittning men som tillika göres mera mångsidig och därigenom ger bättre ledning åt dem vid valet av levnadsbana. Med utgångspunkt ifrån att domstols juris terna, advokaterna och förvaltnings juristerna äro de tre största huvudgrupperna tror jag det skulle vara önskligt, att den unge juristen eller rättare sagt den unge juris studeranden finge praktiskt under någon kortare tid exempelvis två månader på varje plats och alltså under sammanlagt 1/2 år tjänstgöra dels vid domstol, dels vid advokatkontor eller hos åklagare och alltså lära känna domstolsarbetet ur partssynpunkt och dels inom förvaltningen. Denna tjänstgöring skulle emellertid icke givas den form, som nu är fallet i domsagorna, där juristens arbetskraft ganska länge utnyttjas till mer eller mindre mekaniskt arbete, som föga fördjupar hans insikter i juridik och ingalunda för honom underlättar yrkesvalet. Jag föreställer mig att en dylik avkortad tjänstgöring skulle kunna anordnas under former, som gåve juristen eller den juris studerande tillfälle att på ganska kort tid få verklig inblick i arbetsuppgifter och arbetssätt på olika håll. Om denna utbildning förlades före examen och helst på ett tidigt skede
av de juridiska studierna, finge den studerande helt andra och bättre förutsättningar än nu både att bedöma hur han skulle lägga sina studier i återstående ämnen och hur han borde träffa sitt val av yrke. En så anordnad praktisk utbildning ställer visserligen särskilda anspråk på domare, advokater och verkschefer ifråga om deras vilja att tillmötesgå de unga juristernamen jag är övertygad om att en vädjan om dylikt tillmötesgående icke skall förklinga ohörd, åtminstone ej hos dem, som ännu icke glömt att de själva varit unga och då haft ibland stora svårigheter att kämpa med.»
Slutligen framställde överståthållaren som sin mening, att lämplig statistik över olika anställningsförhållanden, eventuellt ombesörjd av Sveriges yngre juristers förening, säkerligen skulle vara till stor hjälp för den unge juristen vid bedömandet av utkomstmöjligheterna på olika håll. Han framhöll även att utkomstmöjligheter och befordringsutsikter icke böra givas samma ensamt dominerande betydelse som hittills, utan fallenheten och lämpligheten för den ena eller andra banan bör också ägnas uppmärksamhet. Stor uppmärksamhet borde också enligt överståthållarens mening ägnas det viktiga spörsmålet om vilken bana som erbjuder den unge juristen den största arbetsglädjen.
Professor H. Nial yttrade bl. a.: Endast anmodad att göra ett uttalande om önskvärdheten av att med den juridiska utbildningen kombinera en ekonomisk, kommersiell, skall jag inte diskutera de mycket intressanta synpunkter och förslag som inledaren framlagt. Blott i en punkt vill jag göra en reservation. Trots den stora vikt som självfallet måste tillmätas överståthållare Nothins erfarenheter måste jag ifrågasätta, om han icke undervärderar domsagotjänstgöringens betydelse ur utbildningssynpunkt. Utan att ingå på frågan om den ekonomiska ersättningen åt notarierna och om en eventuell förkortning av tingsutbildningen vill jag framhålla, att denna i vårt land klassiska form för juristutbildning efter min mening har ett mycket stort värde. På domsagan lär man sig att arbeta mycket och samvetsgrant, och på eget ansvar, samt att handskas med människor och papper: man kommer på ettsätt som knappast har någon motsvarighet på annat håll i kontakt med den rättssökande allmänheten och dess problem och intressen, med advokater, åklagare etc. Man får en inblick från grunden i hur vårt rättsväsen fungerar och hur de rättsregler man lärt sig omsättas i praktiskt rättsliv. En särskild fördel ur utbildningssynpunkt erbjuder också tingstjänstgöringen genom att nybörjaren brukar få en direkt handledning av chefen själv, häradshövdingen, medan man på andra vägar väl vanligen blott dirigeras av personer i mera underordnad ställning, som ej kunna ha så mycket att ge av mognad och erfarenhet. Fördelarna av domsagoutbildningen äro störst i mindre eller medelstora domsagor, där den unge juristen får syssla med allt förekommande arbete, medan han i en stor domsaga med många notarier riskerar att bli satt till att utföra blott speciella uppgifter. Ehuru tingstjänstgöringen naturligtvis inte är den enda acceptabla utbildningsformen tror jag att den (i varje fall för närvarande) är den bästa. Härvid tänker jag visserligen närmast på dem som skola ägna sig åt juridisk verksamhet i egentlig mening. Men även för dem som få sysselsättning med administrativa uppgifter tror jag att en tingsutbildning har stort värde.
Frågan om en kommersiell utbildning i kombination med juris kandidaten synes f. n. aktuell. Ett ganska betydande antal juris kandidater äro nu inskrivna vid Handelshögskolan i Stockholm, där ju kommersiell utbildning med företagsekonomi som centralt ämne meddelas på ett vetenskapligt plan. En kombination av juriskandidatexamen och ekonomisk examen är otvivelaktigt mycket värdefull. Personligen skattar jag dem lyckliga som genom en sådan kombination vinna de teoretiska möjligheterna att från båda hållen se och förstå samspelet och brottningen mellan de ekonomiska krafterna i näringslivet och rättsreglerna. Omedelbar praktisk betydelse har emellertid kombinationen blott för jurister av vissa kategorier, t. ex. en del ombudsmän i företag och olika organisationer, affärsadvokater o. d. Det är också uppenbart, att kombinationen varken bör eller kan bli en mera allmän företeelse: den blir ju alltför lång och dyrbar. Man måste också akta sig föratt försöka ersätta kvalitet med kvantitet, d. v. s. försumma juridiken i tro att den ersattes med företagsekonomiska studier. En bra jurist är vida bättre än en dålig jurist plus en dålig företagsekonom, även om de båda sistnämnda förenas i en person.
En annan fråga är om en kurs i bokföring skall anordnas för juris studerande. Detta är ett gammalt diskussionsämne, som efter vad jag vet kommer att tas upp här i dag. I frågan vill jag blott säga ett par ord. Det finns många ting som äro nyttiga att kunna för en jurist; sociologi, psykologi, psykiatri, statistik, levande språk o. s. v. ända ned till maskinskrivning och stenografi. Egentligen borde intet mänskligt vara juristen främmande. Men man kan ju omöjligen pressa in allt i jur. kand. examen, den är lång nog ändå. Det viktigaste är ju ändå att man lär sig juridik ordentligt; och i avseende på hur man bör ta sina juridiska studier tror jag vi här vid högskolan har väsentligen samma mening som inledaren (de höga examensbetygen behöver man knappast varna för, de tas inte alltför ofta, och närde tas så är det väl riktigt att de i och för sig inte ha så stor praktisk betydelse, annat än möjligen för att få den första platsen, vilket i och försig är viktigt, men inledaren vill nog inte förneka, att de djupare kunskaper och den större förmåga att tänka juridiskt, som sådana betyg avse att premiera, äro värdefulla ting). Vad man behöver utöver juridiken får man lära sig på egen hand, för det mesta sen man kommit ut i livet, då man ju också bättre ser vad man behöver på den post där man ställes. Det förefaller mig dock som om bokföringskunskaper verkligen är det som i första hand borde komma ifråga, ifall juris kandidatexamen skulle kompletteras med någonting utanför den egentliga juridiken. Ett föreliggande förslag från universitetskanslern till reformering av statsvetenskaplig-juridisk examen går bl. a. ut på att göra en kurs i bokföring obligatorisk. Ungefär samma skäl för och emot göra sig väl gällande även beträffande jur. kand. Nu bör man emellertid inte glömma, att det är lätt att på egen hand gå igenom en kurs i bokföring; den möjligheten borde nog tillvaratas i större utsträckning, i synnerhet av dem som tänka sig en mera affärsjuridiskt betonad bana.
Advokat G. Silfverstolpe behandlade ämnet ur advokatsynpunkt och anförde: Advokatens yrke för som regel sin utövare i kontakt med så växlande problem och så skiftande miljöer att han har glädje av insikter i snart sagt
varje fack. Om han under sina universitetsstudier strävar efter begränsning, tvingar honom hans framtida verksamhet att väsentligt vidga sina vyer.
För att hjälpa en student att tidigt bilda sig uppfattning om, huruvida han passar för advokatyrket, kan den av överståthållaren föreslagna 6-månaderstjänstgöringen före examen förvisso vara av stort värde. Men går förslaget att genomföra? Det innebär att nära nog varje samfundsledamot årligen skulle mottaga en aspirant under två månader. Antalet nyinskrivna studerande torde per år uppgå till 500 st. och vi hava c:a 650 samfundsledamöter, av vilka ungefär 100 st. äro biträdande jurister, som icke hava egna kontor. De advokater som hava ett extra rum i vilket en aspirant kan placeras äro lätträknade. I storstäderna, där det största antalet ledamöter äro att finna, torde förslaget komma att innebära en ekonomisk uppoffring, så stor, att jag tror, att det redan av denna grund kommer att stranda.
Den praktiska utbildning, som förslaget innebär, anses av inledaren kunna motivera en väsentlig nedskärning av tingstjänstgöringen. I likhet med professor Nial vill jag allvarligt understryka tingstjänstgöringens värde. Över hälften av landets befolkning bor på landet. Denna hälft, dess sociala förhållanden och dess problem kommer en stadsbo under tjänstgöringen i domsaga in på livet. Hans kännedom om det svenska samhället får under de åren ett tillskott, som är ovärderligt för den som ser sitt yrke ur samfundsmässig synpunkt.
Ifråga om omfattningen av undervisningen vid de juridiska fakulteterna torde från en advokats synpunkt icke något vara att taga bort men väl något att lägga till. Vad jag syftar på är att bibringa juris studerandena kunskap i bokföring. För den praktiserande juristen, exempelvis en konkursförvaltare, är kännedom om bokföring ofrånkomlig. Obekantskap med ämnet är icke blott en brist, den kan även bliva ett allvarligt minus. De, som några år setat i Advokatsamfundets styrelse och haft att befatta sig med kolleger, som råkat i besvärligheter, kunna med en mun intyga att bristande insikter i bokföring ofta visat sig vara ödesdigra. Samfundet har även sett sig nödsakat att upplägga ett särskilt bokföringssystem för advokater, vilket system från och med den 1 januari i år måste användas av samtliga ledamöter. Jag tror mig icke yppa någon hemlighet, om jag säger, att Samfundets styrelse allvarligt övervägt att ingå till universitetskanslern med en hemställan om att bokföring måtte införas som obligatoriskt ämne i juris kandidatexamen.
Kunskap i detta ämne är emellertid av värde icke blott för advokater. Domare, åklagare och förvaltningsjurister, som få med skatteärenden att göra, hava alla behov av insikter däri; därom torde icke råda något tvivel. Men även för övriga jurister torde det vara av stort gagn. Såsom medredaktör för en snart utkommande justitiematrikel har jag haft tillfälle att granska ett antal autobiografiska uppgifter. Jag har då fäst mig vid i vilken utsträckning jurister utanför de praktiserandes fack anlitas för juridiska uppdrag utanför sin egentliga verksamhet och huru deras tjänster tagas i anspråk såsom styrelseledamöter eller revisorer i bolag, ekonomiska föreningar och ideella sammanslutningar. Mot bakgrunden härav vågar jag påstå att övervägande antalet jurister äro i verkligt behov av kunskaper i bokföring och
behovet blir icke mindre, därest, det nu framlagda förslaget till revision av förmögenhetsbrotten kommer att genomföras.
De juris studerande hava även själva ådagalagt intresse för ämnet. På den s. k. studentriksdagen 1934 diskuterades huruvida bokföring borde göras till ett frivilligt tillvalsämne i juriskandidatexamen. Det ledde emellertid då icke till något resultat. Men för närvarande äro frivilliga kurser anordnade i Lund och Uppsala. Särskilt i Lund lär kurserna ha tillvunnit sig stor anslutning.
Om ämnet infördes såsom obligatoriskt, skulle det dock icke behöva medföra någon förlängning av studietiden. En kurs i bokföring skulle lämpligen kunna ersätta den s. k. praktiska kursen. Den sistnämnda tillkom som bekant genom 1904 års examensstadga. Enligt ordalagen i stadgan är kursen »avsedd att göra de studerande förtrogna med olika slag av juridiska handlingar och att i övrigt tillhandahålla dem för studierna erforderligt studiematerial». Såsom kursen utformats, har den, som någon träffande sagt, blivit en teoretisk kurs i praktik. Det enhälliga omdöme jag fått från studerande av skilda årgångar är att kursens värde är skäligen ringa. Det praktiska komplement, som fantasien kräver, när man föres in i de civilrättsliga instituten, kunde lämpligen ordnas genom en permanent utställning av juridiska handlingar, förslagsvis såsom en avdelning i de juridiska biblioteken. Där skulle studenten på egen hand få titta på exempelvis ackomodationsreverser, korsade checkar och fastighetsböcker upptagande gemensamma inteckningar.
Såsom ett positivt förslag i diskussionen vill jag sålunda framföra att praktiska kursen ersättes med ett juridiskt laboratorium samt att den därigenom vunna undervisningstiden utnyttjas till att bibringa den studerande insikter i bokföring. Genom en sådan ändring skulle juristerna —det är min tro — bliva för landet mera gagneliga medborgare.
Direktören jur. kand. Allan Hernclius berörde arbetsförhållandena inom vissa praktiska juristyrken, särskilt inom näringslivets organisationer, till belysning av hur en juris studerande, som ämnar söka sig in på dessa banor, bör lägga sin utbildning. Beträffande utbildningen efter examen kunde den nog rationaliseras, men tingstjänstgöringen borde knappast helt avskaffas — den är för den unge juristen trots allt högst givande genom bl. a. den noggrannhet, som då ofrånkomligen måste inläras, samt genom den värdefulla kontakt med landsbygdens befolkning som då erhålles. Men däremot kan den saklöst minskas till två år. Och de ekonomiska förhållandena böra ändras — nuvarande underbetalning av notarierna på domsagokanslierna är samhället ovärdig. Det förslag, som överståthållaren framlade till praktisk utbildning, skulle säkerligen bli högst värdefullt även för den som tänker förlägga sin blivande verksamhet inom exempelvis näringslivets organisationer.
Pol. mag. Per Holm uppehöll sig vid de möjligheter till anställning en politices magister har och uttalade önskemålet om en officiell statistik över det årliga antalet nyanställningar inom statens verk.
H. H.