STRAFFRÄTT OCH SINNESSJUKA.
NÅGRA HISTORISKA DATA.
AV
PROFESSOR HENRIK MUNKTELL.
I anslutning till den aktuella frågan om reformer av reglerna om abnormbrottslighetens behandling kunna måhända några fakta beträffande denna frågas historiska utveckling påräkna intresse.1
Den äldsta regeln rörande sinnessjuka i svensk rätt återfinnes i Äldre Västgötalagen med dess bestämmelse om 9 markers böter om galen man begick dråp sedan han kommit lös »ur banden».2 Det förutsattes alltså att sinnessjuk borde hållas fängslad. Yngre Västgötalagen har samma bestämmelse;3 däremot saknas regler i Östgöta- och Gotlandslagarna.
Av Svealagarna är det Uplandslagen vars bestämmelser i stort sett upptagits i övriga lagar och även i stort sett varit bestämmande för lands- och stadslagarnas innehåll. I huvudsak stadgas där om kungörande av sinnessjukdom samt om frändernas skyldighet att hålla den avvita »i fängsel». Begicks dråp eller mordbrand av den avvita sedan dylikt kungörande (lysning) ägt rum, förelåg vådagärning. Samma regel gällde för gärning mot den avvita, fränderna både togo och gåvo bot. Hade lysning ej skett förelåg viljaverk.4
Ett principiellt framsteg innebär Helsingelagens regler. Frågan huruvida sinnessjukdom förelåg eller ej skulle vid tvist avgöras av en tolvmannanämnd;5 här är alltså — i motsats till reglerna i Uplandslagen — möjligheten given till materiell prövning i efterhand.
Vad därefter Magnus Erikssons allmänna lagar beträffar så bygga de — som nyss antytts — i största omfattning på Uplandslagens bestämmelser.1 I landslagen är vådaboten 9, i stadslagen 20 marker. Endast dråp och mordbrand omtalas. Uplandslagens bestämmelser äro så noggrant följda att det även i stadslagen talas om sockenmän! I Kristoffers landslag föreligger väsentligen den ändringen att lysnings uteblivande ej gör gärningen till viljaverk: i stället fördubblas boten.2
Beträffande dessa bestämmelsers tillämpning vid tiden för och närmast efter deras tillkomst känner man intet. Först från slutet av 1400-talet och från 1500-talet föreligger ett fåtal rättsfall, med ett par undantag hänförande sig till städer (Stockholm och Nya Lödöse). Endast ett av dessa berör dock ett i de lagliga bestämmelserna förutsett fall, nämligen mordbrand: någon antydan om användande av de legala reglerna gives emellertid varken här eller i övrigt.
Att av det obetydliga materialet draga några mera bestämda slutsatser är givetvis riskabelt. Så mycket framgår dock klart att de sinnessjuka icke — som i tidigare litteratur antagits — under det ifrågavarande tidsskedet åtnjöto full straffrihet. Att emellertid den ifrågavarande kategorien brottslingar i regel ådömdes mildare straff än normalt torde vara otvivelaktigt. I ett flertal fall har sålunda förvisning utdömts och detta straff tillgripes vid denna tid mycket ofta i strafflindrande syfte.3 Å andra sidan måste vid fallens bedömande ihågkommas att såväl i slutet av 1400 som under 1500-talet i omfattande grad nedsättningar — ofta tydligen mycket godtyckliga — av de hårda lagliga straffen förekommo,4 samt att rättskipningen överhuvudtaget utmärktes av bristande enhetlighet.
Om således redan under 1400- och 1500-talen en helt annan uppfattning i praxis kommer till synes än i de lagliga bestämmelserna accentueras detta än mer efter hovrätternas inrättande. Det betydelsefulla skede i svensk rättsutveckling som infaller under perioden 1614—1734 utmärkes som bekant bl. a. av en utveckling mot förenhetligad praxis på olika rättsområden.5 Be-
träffande här föreliggande fråga gäller emellertid icke detta omdöme. Lands- och stadslagens bestämmelser äro stadda i full upplösning men nya fasta regler ha ej hunnit utbilda sig. Tvärtom förmärkes en stor vacklan i rättstillämpningen, en vacklan, vilken tydligt framträder i såväl överrätts- som underrättspraxis.
Denna obestämdhet i praxis kommer klart till synes redan i de relativt få fall där de lagliga bestämmelserna åberopas. I många fall av dråp ges överhuvud ingen antydan om dessa regler. Att märka är även, dels att dessa bestämmelser tolkas tämligen olika och ofta i strid med ordalydelsen, dels att de ibland åberopas, trots att de ifrågavarande lagrummens förutsättningar icke helt föreligga. Sålunda kan den uppfattningen komma till synes att den i 15 kap. Dråpmålabalken med våda stadgade lysningsplikten icke inträdde förrän mera påfallande och skadliga följder visat sig av vederbörandes sinnessjukdom.1
Att 15 kap. Dråpmålabalken med våda var ett döende institut framgår även därav att alla principer synas saknas i domstolarnas sätt att använda det: ibland åberopas det av en underrätt medan hovrätten utdömer annat straff,2 ibland är förhållandet det motsatta. Ej heller i det fåtal påträffade fall, där K. M:t haft att taga ställning till tillämpningen av bestämmelserna ifråga kan någon enhetlighet iakttagas. Vid ett tillfälle (år 1700) hade hovrätten sålunda bl. a. föreslagit att arvingarna skulle böta 9 marker, men K. M:t befriar dem helt härifrån.3 Ett par år senare instämmer emellertid K. M:t i en hovrätts förslag om tillämpning av bestämmelsen.4
De ifrågavarande stadgandenas bristande överensstämmelse med tidsförhållandena belyses även på ett annat sätt av det nyssnämnda fallet från 1700. Hovrätten framhåller nämligen att »dessa böter nuförtiden något lindriga synas emot det de i forna tider varit» och ifrågasätter med anledning härav om ej fängelse på vatten och bröd bör utdömas som lämpligt straff.
Sammanfattande kan konstateras att de lagliga bestämmelserna om avvitas behandling spelade en relativt obetydlig roll. Någon enhetlighet i övrigt kan ej heller förmärkas utan i praxis möter
en i hög grad skiftande och »arbiträr» rättskipning. Endast mera sällan förklaras avvita brottslingar fria från straff. Dylik befrielse har uppenbarligen förekommit mycket godtyckligt: det är ej fråga om någon särskild kategori sinnessjuka, ej heller om viss eller vissa brottstyper. Bland de fall, där straffrihet förekommit, återfinnas exempel såväl på efterföljande1 och intermittent2 sinnessjukdom som på »förminskad tillräknelighet».3 Någon gång tycks känsla av att straff föga nyttjade medfört frihet från ansvar.4 Antalet fall av straffrihet är emellertid i stort sett mycket begränsat.
Alla viktigare kända straffarter ha kommit till användning mot sinnessjuka. Sålunda föreligger ett relativt stort antal fall, där dödsstraff utdömts. I regel är det fråga om grova brott såsom barnamord, mord, tidelag och blodskam. Det torde knappast vara anakronistiskt att påstå att därvid ibland en häpnadsväckande hårdhet kommer till synes.5 Ofta framträder emellertid en stor tvekan om det riktiga och lämpliga i att döma en avvita till döden, en tvekan, som särskilt starkt tyckes framträda under tiden strax före 1734 års lags tillkomst. Åtminstone föreligga från den tiden några fall angående olika grova brott (barnamord, blodskam, tidelag), vilka synas tyda i sagda riktning. Ursprungligen fällda dödsdomar mildras av K. M:t eller hovrätt6 och efter 1710 har jag icke funnit något fall, där avvita i högsta instans dömts till döden.
Bötesstraff och förvisning förekomma relativt ofta, medan däremot frihets- och skamstraff äro mycket ovanliga. Beträffande samtliga dessa straffarter kan man ofta tydligt se att en strafflindringstanke spelat in vid straffets utmätande. Särskilt tydligt framträder detta vid de ibland förekommande, mycket låga bötesstraffen.
En betydande roll spela kroppsstraffen. Särskilt under 1700-talets första decennier tilltager användningen därav på bekostnad såväl av döds- som av bötesstraffen. Hårdheten i straffet är synnerligen växlande och några allmänna grundsatser för straffmätningen låta sig icke utläsa ur de fall, som jag påträffat.
Att just kroppsstraffen kommo till så livlig användning på sinnessjuka brottslingar beror på olika omständigheter. Kroppsstraff (spö- och risslitning samt gatulopp) användes under den ifrågavarande perioden bl. a. i stor utsträckning dels som förvandlingsstraff för böter, dels i stället för dödsstraff när förmildrande omständigheter förelågo. Båda dessa fakta spela givetvis en betydande roll vid avvitas bestraffande. Likaså har sannolikt den ibland återkommande parallellen mellan övermage och avvita varit av betydelse: övermage avstraffades ju i vidsträckt omfattning med risslitande. Härtill kommer emellertid ytterligare en omständighet av stort intresse.
Som bekant har den bibliska rätten hos oss spelat en stor roll1 och det visar sig att även på ifrågavarande område ett tydligt inflytande därifrån är påvisbart. I bibeln talas om risande av dårar.2 Denna tanke sammanhänger otvivelaktigt med urgamla primitivt magiska föreställningar om att genom slag kunna utdriva onda krafter.3 »De besatta» skulle på så sätt »renas» från de orena, onda andarna. Det säger en hel del, såväl om psykiatriens utvecklingsståndpunkt som om vissa av de för rättsutvecklingen drivande krafterna, att det ifrågavarande bibliska uttalandet direkt åberopas av en hovrätt i början av 1700-talet. Det är fråga om en kvinna, som mördat ett sitt barn och dådet var sannolikt utfört i »ett hastigt raseri». Hovrätten hemställer därför till K. M:t om icke kvinnan »må i anledning av Guds lag såsom en dåre i detta fall risas». Detta bifalles av K. M:t.4
Dessa drag ur rättstillämpningen och även i övrigt känd praxis visar att man i stort sett kommit till uppfattningen om mildare straff än normalt för de sinnessjuka brottslingarna.5 Som ytterligare belägg härför kan anföras ett par uttalanden i rådet från
mitten av 1600-talet. Det framhålles vid ett tillfälle om en person att »om han gjort det ex intentione mala borde han strängeligen straffas; vore ock skett ex phantasia så är han miseratione dignus» samt vidare att det borde undersökas »om han är galen eller viss. Sådant kunna mitigera eller exasperera poenam».1 Från tiden kort före 1734 års lags tillkomst betonas även av Nehrman, att den avvita »antingen han blivit avvita före eller efter han begått ogärningen belägges med poena extraordinaria».2
I övrigt kunna — med undantag av de medeltida bestämmelsernas fortgående avveckling — inga klara linjer spåras. Möjligen kan i vissa avseenden en utveckling mot större mildhet iakttagas men i stort sett får man intrycket att praxis tämligen principlöst famlar sig fram från fall till fall.3 Detta är även förklarligt med hänsyn till psykiatriens outvecklade tillstånd. Att märka är även att i många fall där avvita förskonats från ordinarie straff andra orsaker än sinnessjukdomen varit medverkande till den mildare behandlingen. Svensk 1600- och 1700-talsrätt uppvisar — förmodligen under påverkan av tysk-romersk rätt — en mängd förmildrande omständigheter vid straffs utdömande. Detta förhållande framträder även beträffande de avvita och man ser vid sidan av sinnessjukdom de mest olika mildringsgrunder åberopas — fattigdom, vanförhet, ungdom, utståndet fängelse o. s. v.
Man kan sålunda konstatera att utvecklingen ännu hade långt kvar till ett klart och principiellt fastslående av de sinnessjukas straffrihet. Däremot kan bestämda framsteg fastslås på ett annat område nämligen i fråga om vården av de brottsliga sinnessjuka efter utståndet straff eller eljest. Detta visar sig huvudsakligen på två sätt, dels så att de medeltida lagarnas bestämmelser om släktens vårdnadsskyldighet få mindre och mindre betydelse, dels så att den offentliga vården — väsentligen på grundval av 1642 års tiggareordning4 och 1686 års kyrkolag — starkt utvecklas. Allt oftare talas sålunda om hospitalsvård och sådan vård undantränger mer och mer den legala släktvården. Att den mer och mer började anses som en normal företeelse är intet tvivel underkastat.
I ett allmänt uttalande om sinnessjuka brottslingars behandling från 1705 talas sålunda om att vederbörande böra »dömas att hållas i vård och sättas uti något publikt hus, där de kunna avhållas från att göra skada».1 Ibland förenas förordnandet om intagande på hospital med bestämmelse att brottslingen skall hållas till »tjänligt arbete» el. dyl.2
F. ö. bör till undvikande av missförstånd betonas att den tidens hospitalsvård naturligtvis hade mycket obetydlig likhet med våra dagars omhändertagande av de sinnessjuka. Ur rent rättslig synpunkt må därvid framhållas att intagande på hospital ibland betraktades ur straffsynpunkt3 och att den allt övervägande synpunkten icke är den enskildes vårdbehov utan nödvändigheten att skydda samhället från ytterligare våldsdåd.4 Ibland förefaller det även nästan som om hospital och tukthus jämställdes.5 Ibland åberopas tiggareordningens bestämmelser.6
Den enda bestämmelsen i 1734 års lag om sinnessjuka brottslingars ställning lyder: »Dräper avvita någon, böte de honom eller henne vårda skulle, tjugo daler, målsägandens ensak». Utrymmet tillåter ej ett ingående på stadgandets tillkomsthistoria. Emellertid ger varken ordalydelsen eller förarbetena någon ledning till bedömande av frågan huruvida släktens vårdnadsskyldighet ansågs upphävd genom den nya bestämmelsen eller ej: att denna vårdnadsskyldighet i realiteten skulle komma att spela en allt obetydligare roll är emellertid självklart. Utvecklingen fortsatte i stället alltmera mot ett utökande av den offentliga vården.7 I varje fall synes 32 kap. MB icke ha spelat någon större roll under den följande tiden. Något fall av dess tillämpning på släkten är icke känt; däremot finnes exempel på att stadgandet kommit till användning vid culpost handlande av kvinnlig vakt vid Vadstena hospital med därigenom möjliggjort dråp av avvita.8
Emellertid är uppenbart att de dömande myndigheterna icke från början uppfattade stadgandet om den vårdnadsskyldiges bötesplikt såsom även innefattande straffrihet för den avvite själv. Fortfarande komma flera av de i det föregående berörda straffarterna till användning; däremot är förhållandet mellan straff och straffrihet ett helt annat än före 1734.
Sålunda förekomma åtskilliga fall där sinnessvaga personer belagts med kropps- eller fängelsestraff. Endast ett fall av dödsstraff är mig bekant.1 Förvisning förekommer någon enstaka gång, medan däremot egentliga skamstraff och böter icke synas ha kommit till användning.
Det förefaller sålunda, som om 32 kap:s regler delat de medeltida bestämmelsernas öde att bli mer eller mindre döda bokstäver. Utvecklingen går i stället den vägen att behandlingen av sinnessjuka brottslingar blir mildare och mildare. Strafflindringar bliva allt vanligare. I praxis erkännes vidare allt oftare att den avvita bör vara straffri och utvecklingen går mer och mer mot ett principiellt erkännande härav. Om icke förr kan detta sägas bliva definitivt fastslaget i början av 1800-talet: särskilt tydligt kommer det till synes i 1826 års kända kungliga brev, vilket ger både de första allmänna bestämmelserna efter 1734 om avvitas straffrättsliga ställning och regler om undersökning av för brott anklagade personers sinnesbeskaffenhet. Det talas där bl. a. helt allmänt om förfarandet när »en för brott tilltalad person uppgives vara eller vid gärningens begående hava varit vansinnig och fråga om hans befriande på sådan grund från ansvar uppstår － － －».
I samband med straffriförklaringarna är det vanligt att förordnande meddelas om »vård» i en eller annan form för de sinnessjuka. Allt oftare torde därvid hospitalsvård kommit till användning. Men det är karakteristiskt för den vacklande hållning som praxis delvis ännu under 1700-talet intar dels att ibland ett egentligt straff utdömes samtidigt som förordnande om hospitalsvård meddelas, dels att många fall möta, vilka ligga på gränsen mellan fängelse och mera egentlig vårdnad.
Den hittillsvarande slutpunkten i utvecklingen betecknas av de bestämmelser, som på grundval av lagkommitténs och äldre lagberedningens arbete infördes i 5: 5 och 6 av 1864 års SL.