NÅGRA ERFARENHETER FRÅN DEN INTERNATIONELLA LAGSTIFTNINGS- OCH SKILJEDOMSVERKSAMHETEN.
AV
JUSTITIERÅDET ALGOT BAGGE.
I.
Det folkhat som växte upp ur det förra världskriget kom icke att för den internationella rättens utveckling medföra de ödesdigra verkningar, som man kunnat befara. Tvärtom fick den sida av folkens fredliga samverkan som kännetecknas av arbetet på internationella lagregler, ägnade att utjämna stridigheter om icke mellan staterna så dock mellan deras undersåtar, ett exceptionellt starkt uppsving efter världskrigets slut. I viss mån inverkade väl därvid den storslagna tanke på ett folkens samarbete på hela det internationella området som låg till grundför Nationernas Förbund men som tyvärr i utförandet misslyckades till följd av världspolitiska motsättningar som man ej kunnat och ej ens velat utjämna. Men även och kanske främst har väl den omisskännliga goda vilja till samarbete på den internationella lagstiftningens område, som fanns i vid utsträckning jämväl utanför folkförbundet, haft till stöd en utbredd känsla av att, i varje fall där de nationella motsättningarna skära sig mindre skarpt, man borde göra vad göras kunde för att föra folken tillsammans. Den genomkämpade striden synes, på samma gång den ökade söndringsanledningarna, ha tvingat ut folken ur självtillräcklighetens isolering åtminstone på de områden av den internationella sammanlevnaden där ingen kan förneka nyttan och möjligheten av ett samarbete.
Dit hör i främsta rummet allt som har att skaffa med den internationella handeln och sjöfarten. Icke minst i tider av fram-
tvungen inskränkning av utrikeshandeln klarnar det säkerligen för en var i vilken utsträckning vi äro beroende av att de internationella handels- och sjöfartsförbindelserna funktionera på ett tillfredsställande sätt. Dit hör då även att uppkomna tvister bringas ur världen så rättvist, snabbt och billigt som möjligt. Gemensamma lagregler och internationella skiljedomar spela därvid uppenbarligen en icke obetydlig roll.
Just på handelns och sjöfartens område äro ock svårigheterna att genomföra en internationell reglering mindre än annorstädes. Inom familjerätten t. ex. finnas de svåröverkomliga hinder, som bero av olika religion, olika kyrkliga och statliga intressen och därmed sammanhängande olika uppfattning om den rätta regleringen av familjerättsliga förhållanden. Allt vad som hör till fastighetsrätten erbjuder liknande svårigheter och har för övrigt en jämförelsevis liten internationell betydelse. Straffrätt och processrätt åter äro förvisso av internationell vikt, men här komma staternas intressen ej sällan i konflikt.
I fråga om den internationella handels- och sjörätten äro själva utgångspunkterna gynnsamma, ej blott emedan konfliktanledningarna i och för sig äro färre utan även därför att den ständiga internationella sammanlevnaden på detta område sedan gammalt verkat utjämnande och skapat sedvanor som i stor utsträckning fått uttryck även i internationellt begagnade kontraktsformulär. Här finnes därför en gemensam grund att bygga på i långt större utsträckning än inom övriga delar av rätten — en grund så stark att det ibland ifrågasatts om en interstatlig reglering ens vore behövlig. Erfarenheten visar dock att olikheterna äro så pass stora att behovet av en sådan reglering ej kan betvivlas. Ett exempel härpå äro de skiljaktigheter i de nationella lagarna som sammanhänga därmed att olika rättssystem satt sin prägel på lagreglerna. Understundom kunna de svårigheter, som detta bereder, till en början förefalla ganska allvarliga. Men av skäl som nyss berörts äro just inom handels- och sjörätten skiljaktigheter av denna art ej så besvärliga som befaras kunde.
Jag erinrar mig i detta sammanhang en liten episod i en kommitté tillsatt år 1922 av den interstatliga sjörättskonferensen i Bryssel. Mr. Hough, en av Förenta Staternas främsta sjörättsdomare, satt i kommittén och mellan honom och mig utspann sig en i viss mån teoretisk diskussion rörande ett av de föreliggande problemen — en diskussion som slutade med att mr Hough högst
förvånad yttrade: men ni menar väl ej, mr Bagge, att den principen är godtagen i ert land. Jag förklarade att jag var lika förvånad över den uppfattning som han företrädde — varefter, sedan vi under fortsatt diskussion kommit fram till lagregelns avfattning, det hela slutade i en fullständig enighet om vad i det praktiska fallet var rätt och billigt.
I andra fall — jag tänker därvid särskilt på det förslag till internationell köplag, som utarbetades av Rominstitutets köplagskommitté under de närmaste åren före det nu pågående kriget — kunde dock de allmänna rättssystemens olikheter medföra verkliga bekymmer. I kommittén sutto representanter för Tyskland, Frankrike, England, Italien och Sverige. Den tyska representanten, som var starkt infekterad av den romerska rätten, drev sina satser med en tysk vetenskapsmans grundlighet och intresse för det principiellt riktiga. Engelsmannen ansåg att de regler, som Englands köplag uppställt i enlighet med engelska domstolars med kostnader och möda åstadkomna prejudikat, borde i största möjliga utsträckning inflyta i den internationella lagen. Motsättningarna voro därför understundom svåra att sammanjämka. Men till den svenska köplagens ära måste jag nämna att sedan diskussionens vågor gått högt och enigheten syntes långt borta det ej sällan hände att ett uppläsande och förklarande av den svenska lagens regel medförde att det sunda förnuft denna innehöll vann allmänt erkännande. Därtill bidrog säkerligen i hög grad att de nordiska köplagarnas författare ingalunda stått främmande för den näringslivets praxis som föreligger på det internationella området. En omständighet för övrigt, som i det internationella lagstiftningsarbetet ofta ger de nordiska ländernas representanter en starkare ställning än vad deras länders storlek eljest kunnat medföra, är även att det intresse för den lagtekniska sidan, som traditionellt utmärker nordiska och kanske särskilt svenska jurister, kommer dem att i det internationella arbetet nedlägga ett intensivare detaljarbete än många av de icke nordiska kollegerna. Naturligt är att härmed följer ett visst inflytande ej blott på den formella utan även på den reella sidan av lagstiftningen.
Ett exempel på fall där inom köprättsarbetet svårigheterna dock voro så stora att de icke kunde helt undanröjas var frågan om äganderättens övergång vid köp. Här äro ju de teoretiska motsättningarna särskilt utpräglade. Man undvek därför att ta stånd-
punkt till detta omtvistade problem och löste i stället frågan praktiskt — såsom skett i de nordiska köplagarna — genom att reglera de för affärsvärlden betydelsefulla specialfrågor som teoretiskt sammanhänga med äganderättsproblemet: farans övergång, retentionsrätten, stoppage in transitu, rätt att utfå godset i händelse av konkurs m. m. Frågan om skyddet mot tredje man vid dennes förvärv i god tro lämnades däremot åt den nationella lagstiftningen.
Vad nu sagts om erfarenheterna från köprättsarbetet gäller ehuru kanske i mindre mån även om den internationella sjölagstiftningen. Den engelska handelsflottans dominerande ställning i världens sjöfart medförde visserligen att England kom att spela en ledande roll vid de internationella sjörättskonferenserna, men de nordiska ländernas handelsfartyg utgjorde dock tillsammans en betydande del av världstonnaget och detta var ej utan inverkan på det inflytande som de nordiska representanterna hade möjlighet att utöva. Vid den tid då det internationella sjörättsarbetet återupptogs efter förra världskriget var Tyskland ännu så svagt att dess representanter åtminstone vid de tidigare sjörättskonferenserna föredrogo att hålla sig i bakgrunden och överlämna åt de skandinaviska ombuden att hävda de gemensamma principerna i de skandinaviska och tyska sjölagarna. De nordiska sjölagarna av år 1891 stå som bekant den tyska synnerligen nära och striden stod i huvudsak mellan engelsk och skandinavisk-tysk sjörätt. Frankrikes och Italiens ombud intogo närmast en förmedlande hållning. Holland, som nyss fått en modern sjölag, var ej över hövan intresserat av ett internationellt lagstiftningsarbete som till på köpet hade sin tyngdpunkt förlagd till Bryssel och icke till Haag. Belgiens ledande representant var Louis Franck, president för Comité Maritime International, en i Bryssel verksam förening av sjörättsmän från olika länder som utarbetade de förslag vilka förelades de statliga sjörättskonferenserna i Bryssel. Franck var en lysande ledare av förhandlingarna vid såväl Comité Maritime Internationals sammanträden som de interstatliga Brysselkonferenserna men hade en utpräglad och till sina verkningar stundom mindre lycklig ambition att framför allt nå ett resultat. Självfallet är att när det gäller att sammanjämka stridiga intressen stater emellan man ej får vara allför stelbent. Att Franck ofta följde det mindre motståndets lag och visade stor förståelse för de engelska synpunkterna är kanske därför inte
så förvånansvärt. De ogillande känslor hans taktik i detta avseende ofta väckte blevo också i någon mån avtrubbade, då vid ett sammanträde en gång en framstående holländsk representant intog hans plats och resultatet blev att denne allenast konstaterade att »we agreed to disagree». Men en verkligt betänklig sida hos Franck var att han, hellre än att konstatera ett misslyckande, ej sällan sökte genomdriva en oklar lagregel, som han tydligen ansåg att alla kunde vara med om just därför att den var oklar. Detta var ju ett förfarande, som stred särskilt mot nordiska begrepp om en god lagstiftning och dessutom kunde vid konventionernas inarbetande i de nordiska lagarna leda till stora svårigheter, vana som vi äro att åtminstone inom centralare delar av lagstiftningen ställa stora krav på textens klarhet. Trots de nu berörda svårigheterna måste dock erkännas att det är ett ståtligt arbete som sjörättskonferenserna i Bryssel utfört. En unifiering av sjörätten har åstadkommits i fråga om sammanstötning och bärgning, redares ansvar, sjöpanträtt och konossement (Haagreglerna). Beträffande fraktavtalet framlades år 1924 från skandinavisk sida inom Comité Maritime International ett förslag om utarbetande av fullständiga regler på detta område med ledning av ett utkast till fraktavtalslag som utarbetats av de skandinaviska sjölagskommittéerna. Efter åtskillig diskussion visade sig svårigheterna att komma till enighet dock så stora att frågan om en fullständig fraktavtalslag tillsvidare bordlades och man beslöt att i stället fortsätta på de partiella reformernas väg. Därför upptogos åtskilliga ärenden av mer speciell art — tvångsförsäkring av passagerare, letters of indemnity, forum i kollisionsfall m. m. — där resultatet dock hittills blivit tämligen magert.
Den svenska sjörättsföreningen föreslog då vid föreningens konferens i Paris år 1937 att den alltmera viktiga frågan om genomgångsbefordran skulle upptas till reglering. För trafiken till sjöss, till lands och i luften skulle skapas ett dokument grundat på konossementets principer och beredande möjlighet att oberoende av transportmedlens växlande beskaffenhet sända varan över hav och kontinenter, utan att avsändare eller mottagare behöver bekymra sig om varans färd och vård förrän vid dess framkomst till mottagningsorten. För att möta de betänkligheter, som tidigare yppats mot att generellt binda transportörerna genom en internationell konvention, föreslogs att denna gång staterna endast skulle bereda de transportföretag, som vilja samarbeta på nu
nämnda sätt, möjlighet att få den internationella lagen tillämplig på deras samarbete och å rättsförhållandet till befraktare och mottagare, t. ex. genom registrering av förhandenvaron av ett sådant samarbete hos en därför inrättad interstatlig byrå. Därmed skulle de samarbetande företag, som önskade bereda sina kunder denna fördel, kunna tillhandahålla dessa ett av den internationella lagen med angivna rättsverkningar utrustat genomgångskonossement och därigenom kanske även bereda sig själva ett måhända icke oävet försteg i konkurrensen. En ovillkorlig statlig reglering skulle på detta sätt bli obehövlig men regleringen ändock få erforderlig effekt. Comité Maritime International beslöt att tillsätta en kommitté för att studera frågan men Louis Francks död och de sedermera följande oroliga tiderna ha gjort att föreningens arbete sedan dess legat nere.
Förut har omnämnts att de skandinaviska sjölagskommittéerna år 1924 hade färdigt ett utkast till en fraktavtalslag. Detta arbete fortsattes sedan med vissa avbrott till år 1929 då ett slutligt förslag avlämnades. En överarbetning av förslaget, som utfördes av nya skandinaviska kommittéer åren 1933—1935, ledde sedermera till de ändringar i de nordiska sjölagarnas fraktavtalskapitel som blevo lag år 1936. Det nordiska lagstiftningsarbetet på detta område utgör liksom arbetet inom andra centrala delar av de nordiska ländernas rätt ett gott exempel på hur lyckligt ett internationellt lagstiftningsarbete kan bedrivas, där gynnsamma förutsättningar finnas. Även om vid utarbetandet av 1924—1929 års förslag — jag kan ej tala om annat då jag lämnade arbetet år 1929 — synpunkter som understundom framfördes av den norska kommittén kunde bereda en del svårigheter på grund av deras anslutning till engelsk sjörättslig åskådning och praxis, var dock den gemensamma grunden så fast att enhetsverket aldrig var i fara. Även de överläggningar, som inom de skandinaviska sjörättskommittéerna regelbundet höllos till förberedande av ett gemensamt framträdande vid de statliga sjörättskonferenserna i Bryssel, präglades alltid av det bästa samförstånd.
Ett skolexempel däremot på ett olämpligt sätt att bedriva ett internationellt lagstiftningsarbete utgör de berömda Haagreglernas tillkomst.
Redan själva uppslaget var fatalt. Visserligen var den därvid reglerade huvudfrågan — redarnas friskrivningsklausuler — sedan lång tid tillbaka en tvistefråga mellan befraktare och assura-
dörer samt redare, vars lösning var i hög grad påkallad. Men saken hade troligen icke kommit upp — åtminstone icke med Englands medgivande — om icke de australiska befraktarna gjort detta till en förutsättning för vissa av England ivrigt önskade medgivanden från deras sida. Efter kraftig påverkan från engelskt officiellt håll enades engelska redare och befraktare om en lagtext, som var hämtad från motsvarande lagstiftning i Canada och U. S. A. och i stor utsträckning var grundad på illa sammanarbetade bestämmelser i allmänt använda kontraktsformulär. Denna lagtext drevs sedan så gott som oförändrad igenom såväl vid en förberedande konferens i Haag år 1921 — därav namnet — som vid 1922 års sjörättskonferens i Bryssel. Att detta lyckades berodde dock ej blott på Englands starka inflytande i sjörättsfrågor utan även och säkerligen främst därpå att verkliga missförhållanden därigenom undanröjdes. Men olyckligt var att det skedde på bekostnad av klarhet och sammanhang i lagtexten. Det svar som gavs på den verkligen berättigade kritik som framfördes särskilt från nordiskt håll var oföränderligen att man borde kunna acceptera regler som det praktiska livets män själva godtagit »talande om sina egna affärer». När jag i anledning därav påpekade att vid gjorda förfrågningar hos engelska affärsmän och redare det visat sig att dessa ingalunda själva kunde förklara innebörden av de otydliga stadgandena var detta som att tala för döva öron. Man ville inga som helst ändringar ty detta kunde, fruktade man, äventyra den mellan intressenterna i England och Dominions träffade överenskommelsen. Och till sist, som kronan på verket, följde att på förslag av den engelska regeringen parlamentet antog Haagreglerna såsom engelsk lag medan de ännuvoro föremål för bearbetning av en av Brysselkonferensen tillsatt kommitté, där även en engelsk regeringsdelegerad hade säte.
I detta fall kan man ju icke på något sätt förlikna det s. k. samarbetet med det skandinaviska. En enda stats rätt segrade överlag. Men även där förutsättningarna för ett gemensamt arbetsresultat inom det internationella arbetet varit gynnsammare har det ofta varit förenat med särskilda besvärligheter att sammanjämka den anglo-sachsiska rätten med annan rätt.
Denna speciella svårighet beror kanske mindre på att de rättsliga grundidéerna äro olika — i vilken utsträckning t. ex. romerska eller germanska rättstankar sedan gammalt ingå i den engelska rätten är alltjämt ett öppet spörsmål — utan fastmera
på den seghet med vilken ej blott de engelska juristerna utan även näringslivets män hänga fast vid den med kostnad och möda uppbyggda engelska prejudikaträtten. Att ha avgöranden in casu och en på sådana avgöranden uppbyggd lag att rätta sig efter förefaller dem mycket tryggare än att vara hänvisade till generellt avfattade lagregler som kanske i sin tur kräva tolkning genom prejudikat. Jag skulle tro att hos engelska jurister den uppfattningen ej är ovanlig som fick uttryck i ett svar som en gång gavs mig av en engelsk juridisk författare på tal om vissa luckor i hans framställning: jag är väl icke en sådan dåre att jag fyller ut luckor med egna funderingar då det inte finns prejudikat att stödja sig på!
I stort sett gäller nog detsamma i fråga om den andra stora anglo-sachsiska staten. Men här kommer i fråga om dess deltagande i rättens internationalisering ytterligare en svårighet. Den federala lagstiftningen omfattar endast en del av den amerikanska rätten. Så snart man kommer in på den lagstiftning som är förbehållen de särskilda staterna äro självfallet möjligheterna att få dessa att ena sig om internationella regler mycket små. Andra svårigheter som jämväl ha sammanhang med den amerikanska konstitutionen kunna dyka upp i de mest oberäkneliga sammanhang. Sålunda hände det en gång i sjörättsarbetet i Bryssel, sedan vi för att tillmötesgå de amerikanska delegerades önskningar gjort några föga tilltalande ändringar i lagtexten, att vid nästa konferens samma delegerade förklarade att man i U. S. A. funnit att man ej kunde alls vara med om saken enär den var »against the Constitution». Varför minns jag ej, jag tror att vi voro nog finkänsliga att ej spörja därom.
Överhuvud kan nog sägas att det i praktiken visat sig betydligt lättare, åtminstone på handels- och sjörättens område, att övervinna motsättningarna mellan de på romersk rätt grundade kontinentala rättssystemen och kontinentens nordisk-germanska rätt än att sammanjämka anglo-sachsisk och kontinental rätt.
Det är ju ej förvånansvärt om med sådana erfarenheter för ögonen jag redan på ett tidigt stadium av mitt deltagande i det internationella lagstiftningsarbetet frågade mig om det ej vore säkrast att gå fram på två vägar: i första hand eftersträva en verklig unifiering av sjö- och handelsrätten hela världen över men, om detta skulle misslyckas och särskilt om det ej skulle lyckas att unifiera anglo-sachsisk och kontinental europeisk rätt
utan endast den sistnämnda, därjämte få fram internationellt privaträttsliga regler avsedda att bestämma vilken av de båda rättsområdenas unifierade lag som skall tillämpas.
Redan år 1924 på International Law Associations konferens i Stockholm tillät jag mig därför att föreslå tillsättandet av en kommitté, som skulle utarbeta internationellt privaträttsliga regler på avtalsrättens och särskilt köprättens område. Jag föreslog senare även att Comité Maritime International skulle uppta ett liknande arbete på sjörättens område, men detta förslag vann ej anslutning, möjligen därför att man befarade att ett sådant initiativ skulle kunna stå i vägen för föreningens framgångsrika arbete på en fullständig unifiering av sjörätten.
Arbetet inom International Law Associations internationellt privaträttsliga kommitté blev underligt nog på grund av bristande språkkunskaper hos några av medlemmarna i kommittén ibland en smula invecklat. Jag minns särskilt ett sammanträde i Ostende dit jag kallat några av de mera aktiva inom kommittén. Det befanns till min häpnad att en av de kallade kunde endast sitt eget språk, att en annan ej talade men väl förstod ett främmande språk, att en tredje talade ett främmande språk men på ett tämligen besynnerligt sätt o. s. v. Följden var att jag fick översätta yttrandena fram och tillbaka på olika språk med säkerligen ganska betänkligt resultat. Överhuvud torde om kommittéarbetet inom International Law Association kunna sägas att, i motsats mot vad, så långt min erfarenhet sträcker sig, fallet är inom andra föreningar för internationell rätt, det berodde mera på en slump om ett gott resultat kom att utföras. I stort sett blev de många kommittéernas arbetsresultat skäligen klent och även där så ej var förhållandet rann det hela ofta ut i sanden utan att efterlämna några synbara spår.
Efter åtskilliga års arbete såväl inom själva kommittén som vid International Law Associations konferenser fingo vi till sist färdigt ett förslag till konvention rörande internationellt privaträttsliga regler beträffande köp, vilket därefter på kommitténs förslag översändes till nederländska regeringen med begäran om dess upptagande på programmet för nästa Haagkonferens. Så skedde även år 1928 och sedan frågan diskuterats på konferensen tillsattes en kommitté för ytterligare bearbetning av framkomna förslag. Denna kommitté fullgjorde uppdraget år 1931,
men förhållandena ha ej hittills medgivit inkallandet av någon ny Haagkonferens för arbetets slutförande.
En jämförelse mellan utsikterna för en konventionsvis genomförd snar unifiering av t. ex. köprätten och för antagandet konventionsvägen av internationellt privaträttsliga regler rörande köp torde nog utfalla till förmån för den sistnämnda lagstiftningsvägen. I så gott som alla mera inflytelserika länder gälla vad angår köpeavtalet på den internationella privaträttens område olika regler och alla äro de erkänt mer eller mindre bristfälliga. Nedärvda juridiska teorier eller hävdvunnen domstolspraxis stå ej där på samma sätt som vid en unifiering av själva köprätten försvårande i vägen. Lagstiftning på det internationellt privaträttsliga området är även anmärkningsvärt fri från de svårigheter som specifika nationella intressen medföra. Jag har från mitt sysslande med detta slag av internationell lagstiftning fått ett starkt intryck av att når man ej det större målet — unifieringen av själva köprätten — eller når man det endast delvis, finnes alltid en framkomlig väg på den internationella privaträttens område. Vad nu sagts bestyrkes av den erfarenhet jag haft huru olika svårigheterna voro i frågan rörande äganderättens övergång vid unifieringen av köplagsbestämmelserna och när det gällde internationellt privaträttsliga regler. I det förstnämnda fallet ansåg Rominstitutets köplagskommitté ej ens lönt att mera ingående diskutera frågan. Inom International Law Associations kommitté kommo vi däremot ganska lätt till en lösning, som godkändes vid International Law Associations konferens i Oxford år 1932 och därefter överlämnades till nederländska regeringen med begäran om förslagets framläggande vid en blivande Haagkonferens.
Det internationella lagstiftningsarbete på transport- och handelsrättens område jag nu behandlat var som nämnt med undantag för Haagreglerna jämförelsevis oberört av politiska intressen och därmed förbundna svårigheter. Bland de övriga fall av sådant arbete, där jag medverkat, var däremot ett av så utpräglat politisk natur att det kanske just därför kan vara av intresse i detta sammanhang.
I Danzig hade slitningar och svårigheter uppkommit till följd av den Polen tillerkända rätten att begagna fristatens hamn som utskeppningsort. Med den fientlighet som hela tiden rådde mellan de båda staterna följde självfallet en oändlighet av trakasserier och bråk mellan fristatens och Polens i Danzig verksamma
transporttjänstemän och situationen blev alltmera elakartad. Saken hänsköts till Nationernas Förbund som år 1927 överlämnade den till sin kommission för communications et transit och denna i sin tur sköt frågan till sin juridiska kommitté. I denna, vars president var en bolivianare, satt även en polack och kommittén adjungerade med sig en representant för Danzig. Allt syntes gå bra — en subkommitté, vars ordförande var den svenske medlemmen, hade framkommit med ett förslag till reglering av tvisterna, som accepterats t. o. m. av den franske medlemmen, vars regering på den tiden ansågs agera som skyddsängel för Polen, och fristatens representant hade också godkänt förslaget — då polacken grep in och med ett synnerligen häftigt anförande gjorde kommitténs president så bekymrad att han släppte taget och lät det hela rinna ut i sanden. Det politiska inslaget hindrade på detta sätt en förnuftig lösning. Det var inte utan att det kändes skönt att — hur intressant även en så obetydlig gästroll på världspolitikens område kunde vara — få återvända till den privata rättens mera givande fält.
Det är också att hoppas att om efter det nu pågående krigets slut en institution liknande Nationernas Förbund i en eller annan form åter uppstår, en skarp skillnad kommer att göras mellan den politiska och den icke politiska verksamheten. I genomförandet av de rent politiska mål för vilka Nationernas förbund angavs skola arbeta har förbundet ju grundligt misslyckats men ingen kan bestrida att på det icke politiska området förbundets verksamhet i stort sett varit framgångsrik och välgörande. Ju mera världen krymper ihop genom samfärdsmedlens underbara utveckling, desto nödvändigare blir det att folken samverka åtminstone på de områden där stridiga intressen kunna utjämnas utan att någons rätt trädes för nära. Men skall en internationell organisation av stora mått kunna främja ett sådant syfte måste den medvetet skjuta åt sidan alla baktankar om överherravälde för den ena eller andra gruppen av stater. Därmed följer med nödvändighet en begränsning av arbetsprogrammet till sådana frågor av teknisk, juridisk, finansiell och socialpolitisk art, som icke äro ägnade att begagnas som medel i den maktpolitiska kampen. Så begränsad kan och bör den tanke som låg till grund för Nationernas Förbund alltjämt fortleva och utvecklas.
Att de internationella organisationer, som före och under Nationernas Förbunds tid arbetat på den internationella rättens ut-
veckling, skulle uppslukas av en sådan mera omfattande interstatlig institution vore ej önskvärt och synes av erfarenheten att döma ej heller vara att befara. Men en viss samordnande verksamhet för att åstadkomma större planmässighet och undvika dubbelarbete har dock visat sig behövlig och en sådan verksamhet kan en dylik central interstatlig organisation säkerligen med fördel utöva.
Tidigare har jag omnämnt att det av International Law Associations kommitté utarbetade förslaget till internationellt privaträttsliga regler i fråga om köp överlämnades till nederländska regeringen för behandling vid en interstatlig konferens. Detta var det vanliga förfaringssättet med Comité Maritime Internationals förslag, vilka alltid för sådant ändamål överlämnades till belgiska regeringen. International Law Association däremot hade tidigare alltid gått fram på frivillighetens väg. Den sökte intressera allmänheten och särskilt näringslivets män för av föreningen utarbetade principer och regler, men, som naturligt är med en sådan metod, några klara påtagliga framgångar hade i stort sett icke kunnat påvisas. Endast i ett fall under sin långa verksamhet har föreningen kunnat genomföra en allmän tillämpning av föreningens regler men denna framgång var så mycket mera lysande. De av föreningen utarbetade York-Antwerpenreglerna av år 1877 rörande gemensamt haveri, sedermera reviderade år 1890, äro sedan gammalt tämligen undantagslöst en del av varje mera betydande avtal rörande fraktande av gods till sjöss. Sedan dessa reviderade regler till sjöfartens fromma tillämpats under ett trettiotal år ansågs en komplettering önskvärd. Denna genomfördes vid International Law Associations konferens i Stockholm år 1924 men endast på det varsamma sätt att i spetsen för de gamla reglerna sattes sju nya regler av mera generell innebörd, varjämte sex nya specialregler tillfogades. Därmed åsyftades bl. a. att göra York-Antwerpen reglerna till en »selfcontained law» som ej behövde någon komplettering av de nationella lagarna. Formellt stämde särskilt de nya generella reglerna och de gamla artiklarna ej så väl ihop, men alla erinringar härutinnan strandade mot den särskilt på engelskt håll befintliga vördnaden för de gamla sedan lång tid tillbaka tillämpade reglerna. Även en nordisk jurist kunde i detta fall förstå den engelska betänksamheten, men den föreföll dock gå väl långt då t. ex. förslag att göra vissa ändringar i de gamla reglerna, i syfte att få de gamla
reglerna så anslutna till de nya att feltolkning ej behövde befaras, avvisades med allenast den motiveringen att de gamla hade haft samma lydelse under trettiofyra år och den borde man ej ändra. York-Antwerpenreglerna av år 1924 ha ock i stor utsträckning kommit till användning utan att såvitt jag vet de av mig befarade tolkningssvårigheterna uppkommit.
En framgång av liknande art har Internationella Handelskammaren kunnat inregistrera. Internationella Handelskammarens Incoterms 1936, innefattande regler rörande elva allmänt begagnade köpklausuler, bland dem fob och cif, ha vunnit stort erkännande och anslutning av näringslivets män. Såvitt jag vet ha endast på en punkt stridigheter uppkommit. Underligt nog gäller det en fråga som vid reglernas behandling vid handelskammarens konferens i Paris ansågs ha en ganska underordnad betydelse, nämligen frågan vem av parterna, säljaren eller köparen, som vid fobköp skall stå för konossementskostnaden och utge provision för anskaffandet av skeppsrum. Vad konossementskostnaderna beträffar stadgar Incoterms att denna skall vid fobköp bäras av köparen. Detta strider mot tidigare skandinavisk praxis, som ansett naturligt att, då säljaren enligt de nordiska köplagarna endast mot företeende av konossement kan få sin betalning, han bör stå för konossementskostnaden. Vad angår kostnaden för besväret med anskaffande av skeppsrum ålägger Incoterms — såsom sedvanligt är — köparen att skaffa skeppsrum och därmed följer, då undantag därför ej gjorts, att köparen även skall stå kostnaden härför. Särskilt i Danmark har emellertid denna kostnad i praxis ansetts åligga säljaren.
I Sverige, Norge och Finland har handelsvärlden numera accepterat Incoterms utan förbehåll, men i Danmark har man hittills ej velat ge vika på denna punkt, som märkligt nog ansetts vara av stor betydelse för de danska köparna, åtminstone då fråga är om styckegods. Förhandlingar föras emellertid sedan någon tid härom och det förefaller som om utsikt finnes för att detta lilla hinder för Incoterms allmänna godtagande snart skall undanröjas.
Till sist några ord om den från viss synpunkt förnämligaste av alla institutioner som syssla med internationell rätt — Institut de droit international.
Denna förening är sammansatt av internationella jurister från hela världen, huvudsakligen professorer i internationell rätt, och
deras antal får ej överskrida etthundratjugu. Föreningens program anges i huvudsak vara att utforma de allmänna vetenskapliga principerna på ett sätt som motsvarar rättsmedvetandet i den civiliserade världen och att lämna sitt biträde till varje bärande försök till kodifiering av den internationella rätten.
Föreningens verksamhet är i likhet med International Law Associations icke förbunden med någon statlig institution, internationell eller nationell, som omsätter de utarbetade reglerna i internationella konventioner, men den höga kvaliteten i institutets arbete har medfört att detta det oaktat utövat ett stort inflytande. För varje ämne som skall upptagas till behandling utses två rapportörer, som vetenskapligt genomarbeta ämnet, varefter deras avhandlingar tryckas och utdelas för diskussion först i en därför särskilt tillsatt kommission, som utarbetar förslag till regler i ämnet, och därefter i plenum. Jag tror man kan säga att den arbetets höga standard som Institut de droit international framvisar i varje fall från vetenskaplig synpunkt sett ingenstädes överträffas. Det material som institutet genomarbetat under sin snart femtioåriga tillvaro är synnerligt rikt och omspänner så gott som hela den internationella rätten. Det sista sammanträdet före kriget var utsatt att äga rum den 31 augusti 1939 och vi mottogo i sista stund underrättelsen om sammanträdets inställande. Kriget kom och allt internationellt lagstiftningsarbete blev ställt på framtiden.
Men institutet liksom övriga organisationer på den internationella rättens område ha en gång förr överlevat ett världskrig. Det är ingen anledning att släppa den förhoppningen att de sönderslitande krafter som nu behärska världen skola efter krigets slut vika för en känsla av att det som enar åtminstone på det område här är fråga är mäktigare än det som splittrar. Den internationella rätten är icke en skapelse av i dag eller i går. Den har förts och föres fram av den evighetsbetonade nödvändighet som inom forna tiders sjöfart fick uttryck i den gamla hanseatiska satsen: navigare necesse est, vivere non est necesse.