Strafflagen jämte förklaringar till den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott utgiven av BIRGER EKEBERG, IVAR STRAHL & NILS BECKMAN. Sthm 1942. Norstedt. 371 s. Inb. kr. 11.50.

 

    Vid ikraftträdandet av ett nytt, omfattande lagverk utsättas de rättstillämpande myndigheterna icke sällan för påfrestningar, vilka särskilt äro kännbara för de statsorgan som — i likhet med många av våra domstolar — redan lida av en betydande anhopning av mål och ärenden. En lagreform, som i och för sig är ägnad underlätta domstolarnas arbete genom sin enkelhet och klarhet och som undanröjer en mängd tolkningskontroverser, kan till en början komma att uppfattas som ett onus av dem som skola inlära och tillämpa de nya reglerna. Desto mera värdefullt måste det därför vara, om en auktoritativ och lättöverskådlig kommentar redan från början finnes att tillgå vid sidan av lagens förarbeten. Särskilt om kommentaren härrör från dem »som lagen gjorde», gives garanti för att utläggningen av stadgandena icke alltför mycket färgas av författarnas subjektiva åsikter om det begreppsmässigt riktiga eller för framtiden önskvärda utan noga ansluter sig till lagstiftarens mening. Att detta sakförhållande i sin tur är ägnat befordra uppkomsten av en enhetlig rättspraxis redan från början av lagens tillämpning är en vinst som icke bör underskattas.
    Som bekant hava vid årsskiftet omfattande strafflagsändringar trätt i kraft, vilka främst avse förmögenhetsbrotten men även beröra de flesta andra kapitel i strafflagen än kap. 20—23. Särskilt har reformen av lagens regler om försök och om återfall i brott föranlett betydelsefulla sakliga ändringar både i de kapitel, som pläga betecknas som strafflagens allmänna del, och i de kapitel, som avhandla de särskilda brotten. Det har därför med allt skäl av den föreliggande kommentarens utgivare ansetts lämpligast att medtaga hela strafflagstexten jämte promulgationsförordningen och lagen om straffregister i stället för att blott redovisa de ändringar som verkställts. Å andra sidan har man icke ansett tillfället lämpligt att genomgående förse lagtexten med anmärkningar. Ju äldre och tekniskt mera bristfällig lagen är, desto svårare och mera tidsödande skulle ett sådant arbete visa sig vara. Utgivarne hava därför gått den medelvägen, att endast de nya eller ändrade stadgandena kommenterats.
    Stoffet till de ganska utförliga kommentarerna har hämtats från lagstiftningens förarbeten men sammanställts och bearbetats för att göras direkt användbart för praktikens behov. De mera teoretiska övervägandena i fråga om förmögenhetsbrottens begrepp och systematik ävensom

 

1 Dansk, finsk och norsk litteratur anmäles under avd. »Nordiskt och internationellt».

IVAR AGGE. 137försökslärans huvudgrunder hava sammanförts till en allmän inledning i boken. Vid kommentarerna till de skilda paragraferna hava äldre rättsfall stundom citerats, nämligen i de fall då därigenom belysning gives åt de nya brottsbegreppen. I viss omfattning innebär ju utformningen av ett eller annat brottsrekvisit ett lagfästande av äldre praxis, t. ex. på bedrägeri- och förskingringsbrottens område. Härigenom liksom genom hänvisningarna till äldre lag samt till doktrinen har en viss anknytning till det hittillsvarande rättstillståndet åstadkommits till fromma för dem som snabbt vilja orientera sig beträffande nyheterna i lagstiftningen och förhållandet till äldre rätt. Ytterst praktiskt är det också att före det fylliga sakregistret en konkordans intagits över de nya lagreglernas motsvarighet i äldre lag och i Thyréns förberedande utkast till strafflag.
    Bland arbetets förtjänster må nämnas, att i förekommande fall anvisningar lämnas för den rätta paragrafciteringen, t. ex. vid sammanträffande av brott och i återfallssituationer. Detta torde vara ganska välbehövligt, då den nya lagen på dessa områden infört delvis nya grundsatser. Dessa präglas av en strävan, att såvitt möjligt brottsbeskrivningar uppställas som uttömma hela situationen vid s. k. kombinerad brottslighet. Som exempel kunna nämnas de lägen, som uppstå då sådana förmögenhetsbrott som bedrägeri, förskingring och oredlighet mot borgenärer förövas medelst brukande av falsk handling eller vilseledande bokföring. Förhållandet mellan förskingring och ämbetsbrott har också undergått betydelsefull omläggning, och de lämnade förklaringarna äro på denna punkt ganska välbehövliga.
    Ett område, där man måhända hade önskat sig en mera ingående exemplifiering, utgöres av försökspunktens inträde vid de skilda brotten. Systematiskt sett är det onekligen en stor vinst, att en enhetlig försöksdefinition lämnas i lagens allmänna del. Icke heller skall någon som helst anmärkning riktas mot den i 3 kap. 13 § intagna försöksbestämningen, men då de straffbara försökens område vidgats så avsevärt som nu skett, hade praxis kanske önskat sig en något mera ingående och med konkreta exempel belyst vägledning vid tillämpningen av de nya försöksbestämmelserna. Å andra sidan torde kunna anföras, att först det levande livet får utvisa vilka svårigheter som uppkomma beträffande den tidpunkt som lagen uttryckt med orden »påbörja utförandet» av ett brott.
    Särskilt efterlängtad och behövlig är kommentaren, när det gäller valet mellan gammal och ny lag vid avdömandet av brott, som begåtts före de nya lagstadgandenas ikraftträdande. I stort sett har man här att falla tillbaka på de välkända men icke alldeles lättolkade reglerna i strafflagens promulgationsförordning. Utgivarne hava härvid åstadkommit ett arbete, som är desto mera förtjänstfullt som de uppkommande spörsmålen på detta område icke — såsom förhållandet varit med de nya lagbuden — genomdiskuterats under lagstiftningsarbetets olika skeden. Även om någon domare skulle ställa sig kritisk till anvisningen att pröva, huruvida ett visst resultat i det särskilda fallet skulle bliva lindrigare eller strängare enligt den nya lagen, och i stället re-

138 ANM. AV EKEBERG M. FL.: FÖRMÖGENHETSBROTTEN.kommendera ett val enbart med ledning av det gamla resp. det nya straffbudets latitud (eller rent av blott med hänsyn till resp. maximum), torde det vid närmare undersökning icke låta sig göra att undvika denna visserligen tidsödande jämförelse av resultaten in concreto. Detta visar sig icke minst då såväl maximum som minimum i latituden förändrats samt då brottets rubricering icke överensstämmer enligt de båda lagarna.
    Den kortfattade anmälan som här gjorts har givetvis icke haft till uppgift att diskutera något av de intressanta teoretiska och praktiska spörsmål, som på ett så fylligt och klargörande sätt ventileras i kommentaren. Syftet har blott varit att signalera det förträffliga arbetets utgivande. Detsamma kommer att finna mångsidig användning, både som lärobok och som oumbärligt hjälpmedel på domarens, åklagarens och advokatens arbetsbord. Det är att hoppas att verket undan för undan, i samma mån som nya kapitel av strafflagen reformeras, utbygges till den standardkommentar på detta område, varav praxis så länge känt behov.

I. A.