HENRIK MUNKTELL, Svensk rättstradition. Sthm 1942. Bonnier. 64 s. Kr. 1.25. Studentföreningen Verdandis småskrifter n:r 449.

 

    Det ligger nära till hands att sammanställa detta lilla häfte, som enligt vad förf. upplyser huvudsakligen utgör en omarbetning av radioföredrag, med den stockholmska juristfakultetens tidigare utgivna bok Svensk lag och rätt (se SvJT 1942 s. 616). Ehuru häftet, i motsats till boken, icke öppet deklarerar sin avsikt att tjäna svensk »försvarsfront», har det otvivelaktigt enahanda syfte: båda publikationerna vilja lära oss att uppskatta sambandet mellan vår rättsordning och vårt rikes självständighet. Fakulteten uttrycker detta samband så, att den svenska rätten är »en grundval för hela vår nationella tillvaro». Förf. avslutar sin framställning med dessa ord: »Vårt nationella oberoende och vår rättsliga frihet ha under århundraden nära hängt samman. De göra så än. Den senare kan icke bestå utan det förra.»
    Häftet ger i stora drag en bild av svensk rättsutveckling och kan sålunda sägas komplettera boken, som väl också den innehåller vissa »svenska rättsperspektiv» men icke bjuder på någon allmän historisk översikt. Sitt stoff har förf. ordnat i fyra särskilt rubricerade avdelningar. Den första, Självstyrelsen, handlar om folkets, den enskilde medborgarens rätt och plikt att deltaga ej mindre i hela rikets styrelse än i de olika lokala menigheternas gemensamma ärenden. I den andra, Rättsbildningen, redogöres för de svenska rättskällornas historia varvid domarreglerna icke förglömmas. Den tredje, Rättsskipning — rättssäkerhet, betonar att främsta villkoret för rättssäkerhetens upprätthållande är goda domstolar. Här ges bl. a. en framställning av bevisrättens utveckling och en, såvitt anm. förstår, i all sin koncentration klargörande och fullt oangriplig skildring av häradsnämndens uppkomst och öden. Sista avdelningen, Rättsarv-rättsförnyelse, karakteriserar vår rätt såsom utmärkt av en stark kontinuitet, en obruten tradition. Främmande inflytelser ha ej fått störande inverka. »Den svenska rätten har alltid varit ett fritt folks rätt, utåt som inåt» (s. 59).

    I en efterskrift berör förf. svårigheterna att avgöra vad inom det knappa utrymmet bort medtagas av det omfattande ämnet. Anm. kan, efter samvetsgrant studium av skriften, ej finna annat än att förf. härvid förfarit med god urskillning. Skriften har ett förvånande rikt innehåll; förf. har t. ex. kunnat bereda plats för hela § 16 RF och för uppbyggliga citat ur domarreglerna och ur förordet till Upplandslagen. Över huvud måste förf. anses ha på ett synnerligen lyckligt sätt löst sin vanskliga uppgift. Egentligen blott på en enda punkt känner anm. sig uppfordrad till kritik: att, såsom förf. gör s. 28, kalla Stiernhöök den svenska rättshistoriens fader synes anm. vara ett beklagligt avsteg från gammal vacker tradition. Mot ett sådant nymodigt hedersnamn kunde göras bl. a. även den lilla anmärkningen att det till saft och smak förringar anekdoten om den chef för justitiedepartementet (under första Boströmska ministären) som blev något pinsamt berörd när han, på sin undran vad den där Stiernhöök varit för en, fick av en yngre, vördsamt bugande tjänsteman svaret: »den svenska lagfarenhetens fader, herr statsråd».

B. W.