KARL OLIVECRONA. Döma till Konung. En rättshistorisk undersökning. Lund 1942. Gleerup. 47 s. Kr. 2.00.

 

    Professor KARL OLIVECRONA har lämnat det första bidraget till Juridiska Föreningens i Lund skriftserie i en rättshistorisk undersökning över det gamla, alltid lika intresseväckande ämnet »Döma till Konung». Förf. uppvisar att här icke föreligger en dom i den nutida hittills förhärskande rättsåskådningens mening utan att dömandet var en form av verbal magi. Den rituella akt, i vilken domen var ett led, var i korthet följande.
    Svearna ägde konung taga. Detta innebar, att konungsämnet inför de tre folklandens menighet »togs» och sattes på Mora sten, antagligen i centrum av en domarring. Här föreligger en typisk investiturakt. Svearna ägde ock konung vräka. Som flera norska paralleller styrka, skedde avsättningen på motsatt sätt: konungen »vräktes» ned från stenen. — Efter tagandet följde dömandet. Domen innefattade tre olika moment. Konungsämnet dömdes först »till konung», vilket innebar givandet av konungsnamn, aktens kanske centralaste moment. Härefter dömdes han »till krunu och kununx dömis» och slutligen att »råda landen och styra riket» o. s. v. Själva domen bestod i att uttala en delvis bevarad allittererande formel, och var alltså en form av verbal magi. Efter domen följde utväxling av eder mellan konung och folk. För den inhemska rättsåskådningen var valet av konung ett okänt begrepp. Denna term har först inkommit med det kanoniska begreppet electio.
    Förf. påvisar den slående överensstämmelsen mellan giftermålet och tagandet av konung. Man giver till hustru och tager till konung. Kvinnan tilldelas hustrunamn och konungsämnet får konungsnamn. I båda fallen sker det genom allittererande tal (»giftarmal» = giva med mal). Likheten mellan bröllopsmåltiden och placerandet på stenen är väl mera tveksam. Det ligger onekligen närmare till hands tänka på brudens placering i brudbänken, vilket antagligen var ett rituellt moment vid bröllopet. Måhända föreligger också en motsvarighet till vräkandet från stenen vid äktenskapets upplösning, vilket ursprungligen kunde ske genom mannens åtgärder. I Upplandslagen och Hälsingelagen (ÄB 6:3 och 6: 1) förekommer nämligen ett intressant uttryck

140 LITTERATURNOTISER.»utskottastol», vilket betecknar, att hustrun utskjutits ur sin brudstol. I Värend användes uttrycket ännu på 1620-talet (Uppvidinge 1627; Konga 1628), i de fall då mannen »förskjuter hustrun», resp. »dref henne utom dom utur bohaget». — En ytterligare parallell kan fogas till de av Olivecrona anförda, nämligen den kristna vigseln och den likaledes kristna kröningen, »konungsvigseln».
    I sin anmälan av HÄGERSTRÖMS »Der römische Obligationsbegriff», del 2 (SvJT 1942, s. 612) har professor Olivecrona framhållit, att det icke kan betvivlas, att den idéhistoriska synpunkten blir bestämmande för framtidens rättshistoriska forskning. Härigenom komme den mur som skiljer rättshistorien från den historiska vetenskapen att raseras. Den viktigaste uppgiften vore att studera de germanska rättsidéernas historia. Genom föreliggande undersökning har Olivecrona lämnat ett exempel på riktigheten av sin uppfattning och metod. Hans bidrag till det svenska konungadömets äldsta historia är kanske det viktigaste inlägget under lång tid i den omfattande diskussionen om det s. k. konungavalet.

Gerhard Hafström.