SVENSK RÄTTSPRAXIS. FÖRSÄKRINGSRÄTT 1938—1941. 1
AV
PROFESSOR PHILLIPS HULT.
Regler angående försäkringsavtal i allmänhet. Frågor angående oriktig riskupplysning hava förelegat till bedömande i två refererade fall, NJA 1940 s. 280 och 285. I det förra gällde tvisten en i ansökan om sjukförsäkring lämnad oriktig uppgift. Oaktat försäkringstagaren å lasarett undergått behandling för en i ansökningen icke omnämnd sjukdom i högra kinden, vilken sjukdom av den behandlande läkaren betecknats som spottkörtelinflammation, hade han, utan att omnämna denna åkomma, nekande besvarat en i ansökningsformuläret upptagen fråga, huruvida han, sedan han blivit vuxen, haft någon sjukdom, som icke redan vore nämnd i ansökningen. Den arbetsoförmåga, vilken försäkringstagaren åberopat som grund för sitt ersättningskrav, hade berott på att han omkring tre månader efter försäkringsavtalets slutande måst opereras för en tumör i högra underkäken (skivepitelcysta). HovR, vars dom fastställdes av HD, fann väl, att försäkringstagaren vid försäkringsavtalets slutande bort inse, att han lämnat oriktig uppgift, men utdömde likväl den begärda försäkringsersättningen, enär det icke kunde antagas, att försäkringsgivaren, även om försäkringstagaren uppgivit den åkomma i högra kinden, för vilken han behandlats, innan avtalet slöts, icke skulle hava meddelat försäkringen eller skulle hava uppställt villkor, som i förevarande fall för försäkringsgivaren medfört befrielse från ansvarighet.
I en påfallande motsats till detta fall står det andra nyss nämnda. Försäkringstagaren hade i en ansökan om brandförsäkring å en byggnad, inrymmande en snickeriverkstad, uppgivit, att i verkstaden allenast funnes 4 mekaniskt drivna träbearbetningsmaskiner, oaktat därstädes fanns bland annat ytterligare en för mekanisk drift inrättad maskin, en bandsåg, vilken emellertid, på grund av sitt underhaltiga skick och enär den krävde särskilda, tämligen dyrbara anordningar, vid tiden för avtalets slutande icke användes av försäkringstagaren utan var
undanställd i hans verkstad. HovR, vars dom fastställdes av HD:s majoritet, ansåg försäkringstagaren hava bort inse, att den sålunda lämnade uppgiften var oriktig, och fann vid sådant förhållande försäkringsgivaren vara fri från ansvarighet, enär det finge antagas, att denne med vetskap om rätta förhållandet överhuvud icke skulle meddelat försäkringen. Vilken grund domstolen haft för sistnämnda antagande framgår tyvärr icke av domsreferatet. En upplysning härom skulle varit av så mycket större värde, som det i och för sig måste synas minst sagt egendomligt, att det skulle varit omöjligt att hos försäkringsbolaget alls erhålla en försäkring å den ifrågavarande byggnaden, därest upplysning lämnats om existensen av den undanställda bandsågen. Man har svårt att förstå, varför icke försäkring skulle kunnat, t. o. m. utan premieförhöjning, beviljas, på villkor att bandsågen icke kom till användning under försäkringstiden.
I NJA 1940 s. 373 förelåg frågan, huruvida styrelsen för en erkänd arbetslöshetskassa, som vid flera tillfällen mottagit och gottskrivit medlem för sent inbetalade medlemsavgifter, ägde vid ånyo inträffat dröjsmål med premiebetalningen till befrielse från skyldighet att utgiva arbetslöshetsunderstöd åberopa en bestämmelse i stadgarna, enligt vilken medlem, som vid utgången av åttonde veckan efter löpande avgiftsperiods slut fortfarande häftade för avgiften, skulle anses hava utträtt ur kassan vid sagda tidpunkt. HD besvarade i motsats till underdomstolarna och N. Rev. den nämnda frågan jakande. Detta kan måhända synas överraskande och stridande mot allmänna regler angående betydelsen av att avtalspart konkludenter avstått från att göra bruk av honom enligt avtalet tillkommande rättighet. Utgången torde emellertid förklaras av att enligt HD:s mening den ifrågavarande bestämmelsen i stadgarna, vilken var avfattad i överensstämmelse med KF 15/61934 om erkända arbetslöshetskassor 11 §, måste anses vara av tvingande beskaffenhet, så att kassans styrelse icke kunde dispensera från densamma. Denna uppfattning av nämnda stadgande torde väl åter vara grundad därpå, att bestämmelsens efterlevande måste anses nödvändigt för ett rationellt bedrivande av det slags försäkringsverksamhet, varom här var fråga, enär eljest en spekulationsmöjlighet skulle stå försäkringshavaren till buds.
Sjöförsäkring. I NJA 1941 s. 209 var fråga om ett sjöförsäkringsavtal, enligt vilket försäkringsgivaren beviljat en kaskoförsäkring mot totalförlust av fartyget med förbehåll, att ansvaret ej avsåge s. k. konstruktiv totalförlust enligt SjL § 257 i dess lydelse före den 1 jan. 1928. Fartyget, som var försäkrat för 20,000 kr., motsvarande 2/3 av taxeringsvärdet, sjönk, efter kollision, på 9 meters djup men blev för en kostnad av mer än 17,800 kr. mot försäkringstagarens önskan bärgat genom försäkringsgivarens försorg och därefter försålt å offentlig auktion, varvid det inbringade, efter avdrag av auktionskostnader, allenast 225 kr. Enligt intyg av tre magistratsbesiktningsmän kunde de reparationer, som erfordrades för att efter bärgningen iståndsätta fartyget, beräknas till 28,670 kronor, d. v. s. ett belopp, som
var nästan lika stort som fartygets taxeringsvärde. Bärgningskostnaden översteg sålunda mångdubbelt det bärgades värde. Under hänvisning till att fartyget faktiskt blivit bärgat, vägrade försäkringsgivaren att utgiva försäkringsersättningen. HD:s majoritet biföll emellertid försäkringstagarens talan och utdömde det begärda beloppet. Som skäl härför anförde två ledamöter, att fartyget med hänsyn till nyssnämnda omständigheter »i sjunket tillstånd var att anse totalt förlorat». Denna tolkning av avtalet kan, i betraktande av det uttryckliga undantaget för konstruktiv totalförlust, vid första påseende synas något djärv. Emellertid är det synnerligen rimligt, att begreppet »totalförlust» tolkas såsom avseende icke allenast det fall, då absolut omöjlighet att bärga fartyget kan konstateras, utan även det fall, då bärgningen med hänsyn till bärgningskostnadens storlek och värdet av vad som kan bärgas måste anses praktiskt taget omöjlig. Tre av HD:s ledamöter voro i denna tolkningsfråga av annan mening. Två av dem ansågo dock det oaktat, att kärandens talan borde bifallas, enär den ifrågavarande avtalsbestämmelsen i förevarande fall skulle medföra uppenbar obillighet och strida mot god försäkringspraxis, varför den enligt FAL 34 § borde jämkas så att försäkringsgivaren bleve ersättningsskyldig som om totalförlust inträffat.
Livförsäkring. Frågan om rättsverkningarna av ett förmånstagarförordnande i livförsäkring har varit föremål för prövning i ett flertal rättsfall. I några av dessa har det gällt att avgöra, huruvida, då livförsäkringen vid försäkringstagarens död varit pantsatt, pantskulden bort gäldas av boets medel eller av försäkringsbeloppet. Vid denna frågas besvarande synes HD hava utgått från att pantskulden in dubio bör gäldas av försäkringsbeloppet. Sålunda uttalade domstolen i NJA 1939 s. 532, att pantskulden ej finge upptagas bland dödsboets gäld, och likaledes uttalade domstolen i NJA 1939 s. 88 beträffande ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande, vilket gjorts oåterkalleligt först sedan försäkringen redan pantsatts, att förmånstagaren, enär utredningen i målet icke gåve tillräcklig anledning att antaga något annat, finge anses hava förvärvat rätt allenast till så stor del av försäkringssumman, som efter pantskuldens betalning återstod. I sådana fall åter, då det förelegat skäl att antaga, att försäkringstagaren avsett, att pantskulden i första hand skulle gäldas av boets medel, har domstolen tillerkänt detta försäkringstagarens syfte avgörande betydelse och i enlighet därmed i ett fall (NJA 1939 s. 85) givit försäkringstagaren, som guldit pantskulden, en regressrätt mot dödsboet, och i ett annat fall (NJA 1939 s. 605) medgivit, att pantskulden vid beräknandet av den skattepliktiga kvarlåtenskapen finge upptagas som en dödsboets gäld.
Olika meningar hava uttalats i frågan, huruvida ett benefikt förmånstagarförordnande är att anse som gåva och därmed, i den mån icke FAL ingripit genom särskilda stadganden, underkastat vanliga civilrättsliga regler, eller tvärtom att anse som en rättshandling av fullt självständig typ, vilken uttömmande regleras i FAL. Denna frågas besvarande är av särskild betydelse dels vid bestämmande av efterlevande
makes giftorätt och bröstarvinges laglott, dels med hänsyn till vissa av de angående gåva i arvslagstiftningen givna stadgandena, framför allt reglerna i Arvsl. 6 kap. angående förskott å arv samt reglerna i samma lags 7 kap. om avräkning av gåva å bröstarvinges laglott och om det förstärkta laglottsskyddet vid testamentsliknande gåvor. Att FAL icke kan avse att uttömmande reglera verkningarna av förmånstagarförordnandet har HD fastslagit i två domar, NJA 1939 s. 532 och 537. Samma uppfattning hade dessförinnan kommit till uttryck i en dom av Svea HovR (SvJT 1939 Rf s. 81). De skäl, som uppbära denna åsikt, hava utförligt utvecklats av presidenten EKEBERG i denna tidskrift 1939 s. 721. I båda de av HD avgjorda fallen var fråga om tillämpningen av FAL 104 § 2 st. vid bodelning och skifte efter avliden försäkringstagare. Enligt nämnda lagrum gäller beträffande återkalleligt förmånstagarförordnande, att försäkringsbeloppet, »så vitt fråga är om efterlämnad stärbhusdelägares giftorätt, rätt till vederlag eller laglott, [skall] behandlas så, som om beloppet tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente». Detta måste visserligen, såsom EBERSTEIN (SvJT 1939 s. 147 f.) framhållit, betyda, att det blir utrymme för stadgandet allenast om annan person än maken resp. arvingen insatts som förmånstagare. Detta kan emellertid icke få innebära mer, än att 104 § 2 st. skall komma i tillämpning, blott så vitt det erfordras för att skydda efterlevande makes giftorätt och rätt till vederlag eller arvinges laglott. Vid bestämmandet av t. ex. efterlevande makes giftorätt, då allenast maken själv insatts som förmånstagare, kan sålunda ifrågavarande stadgande icke tillämpas. Och i enlighet härmed kan det över huvud taget icke tillämpas, då det är klart, att förefintliga förmånstagarförordnanden icke inkräkta på giftorätt eller laglott. I överensstämmelse med denna uppfattning har ock HD avgjort ett dylikt spörsmål i det ovan nämnda fallet NJA 1939 s. 532. Där var i ett arvsskattemål fråga om hur makes giftorätt borde beräknas, då såväl make som barn insatts som förmånstagare till åtskilliga livförsäkringar. Sedan det fastställts, att efterlevande maken enligt förordnandena komme att behålla mer än hälften av försäkringarnas sammanlagda värde och att sålunda något intrång å giftorätten ej skett, beräknades denna, med bortseende från förmånstagarförordnandena, till hälften av den övriga bobehållningen. Av nu berörda regel kan emellertid, i motsats till vad bl. a. arvsskattekommittén antagit, ingen slutsats dragas för de fall, då det gäller att bestämma giftorättens eller laglottens storlek med hänsyn till konkurrerande förmånstagarförordnanden. Det spörsmål om kvarlåtenskapens fördelning, som då uppkommer, har lagstiftaren icke avsett att lösa genom regeln i FAL 104 § 2st., utan det måste i stället lösas enligt vanliga familjerättsliga och arvsrättsliga principer. Dessa leda åter till, att uppdelningen sker med avseende å en förmögenhetsmassa, som — förutsatt att försäkringsbeloppet är att anse som giftorättsgods — tänkes omfatta såväl samtliga försäkringsbelopp som bobehållningen i övrigt. I överensstämmelse härmed utgick HD i ovannämnda båda fall från att, då såsom förmånstagare insatts såväl make som laglottsberättigad arvinge, man skall vid
prövning, huruvida giftorätt eller laglott blivit kränkt, taga hänsyn till samtliga försäkringsbelopp, som tillagts förmånstagarna. Detta var också innebörden av den ovan nämnda domen av Svea HovR.
Av den sålunda angivna uppfattningen av regeln i FAL 104 § 2 st. följer uppenbarligen ännu icke, att ett benefikt förmånstagarförordnande bör betraktas som gåva. Även frågan om dylikt förordnandes förhållande till gåvoreglerna har emellertid av HD berörts i ovannämnda båda domar. Av dessas motivering framgår nämligen såsom domstolens åsikt, att även ett återkalleligt förmånstagarförordnande kan innefatta gåva och att på grund därav reglerna om avräkning av arvsförskott kunna vara att därå tillämpa. Att denna uppfattning är riktig har EKEBERG i förutnämnda uppsats på ett övertygande sätt visat. Huruvida man på grund av dylikt förordnandes gåvokaraktär har att undantagslöst tillämpa även övriga regler om gåvors inverkan å bodelning och arvskifte kan åter förefalla tvivelsamt. Särskilt kan man fråga sig, i vad mån det, såsom EKEBERG jämväl hävdat, kan bliva tal om tilllämpning av Arvsl. 7: 4 och 8:4 å ett förmånstagarförordnande. Till dessa frågor hava domstolarna emellertid ännu ej haft att taga ståndpunkt.
I NJA 1940 s. 185 var i ett arvsskattemål fråga om förutsättningarna för fullbordande av gåva, då en fader å sina omyndiga barns liv tagit försäkringar, som skulle vara barnens egendom, och därvid för försäkringarna erlagt engångspremier av sina egna medel. Försäkringarna ansågos redan genom premiernas erläggande hava innefattat fullbordade gåvor till barnen. Att sålunda ett i benefikt syfte till en försäkringsgivare inbetalat premiebelopp på samma sätt som ett såsom gåva åt annan till bank överlämnat penningbelopp kan innefatta fullbordad gåva står i överensstämmelse med HD:s rättstillämpning i ett tidigare avdömt fall (NJA 1934 s. 347); beträffande grunderna för avgörandet må hänvisas till den i SvJT 1939 s. 342 lämnade kommentaren till sistnämnda fall.
Olycksfallsförsäkring. Frågan om bevisbördan vid tvist, huruvida olycksfall är för handen, har förelegat till bedömande i två rättsfall, NJA 1938 s. 93 och 564. I det förra fallet blev försäkringstagarens döda kropp en morgon anträffad i en sjö, som låg strax intill en honom tillhörig villa, varest han dagarna förut ensam befunnit sig. Villan nedbrann natten innan hans kropp påträffades. Genom obduktion av hans lik och rättskemisk undersökning av vissa likdelar utröntes, att han kort före sin död befunnit sig i ett tillstånd av allvarlig kamferförgiftning. HD fastställde enhälligt HovR:s dom, varigenom stärbhusdelägarnas talan lämnades utan bifall. I domen anfördes: Orsaken till dödsfallet och de händelser, som därmed ägde samband, hade icke kunnat klarläggas. Emellertid framginge av utredningen, att försäkringstagaren omedelbart före sin död lidit av en allvarlig kamferförgiftning. Det vore tillika upplyst, att en kamferförgiftnings symptom bestode av bland annat illamående, svindel, synrubbningar, rusighet, excitation, förvirring, impulsiva rörelser, delirium samt — i svårare fall — kramper av epileptiform karaktär och medvetslöshet. Mot vad
sålunda förekommit hade stärbhusdelägarna icke visat, att försäkringstagaren avlidit till följd av sådant olycksfall, som med försäkringen avsåges.
I det andra fallet hade försäkringstagaren avlidit till följd av ett hagelskott ur eget gevär under jakt. Angående omständigheterna vid tillfället förelågo mycket motstridande uppgifter. Försäkringsgivaren, som vägrade utgiva olycksfallsersättning till försäkringstagarens dödsbo, gjorde gällande, att denne uppsåtligen tagit sig själv av daga. Till styrkande av detta påstående åberopades framför allt ett vittnesmål av en 13-årig flicka, som varit åsyna vittne till händelsen och som uppgav, att hon sett försäkringstagaren vid en gärdesgård ställa ifrån sig geväret, böja sig över dess mynning och treva efter avtryckaren samt att hon därefter hört skottet och sett försäkringstagaren falla omkull. Häremot åberopades av dödsboet åtskilliga omständigheter, bland annat försäkringstagarens egna uppgifter om händelseförloppet. Försäkringsgivaren förpliktades av HD att utgiva försäkringsbeloppet, enär det med hänsyn till de i målet upplysta omständigheterna och vad övrigt däruti förekommit »[finge] antagas, att dödsfallet icke förorsakats av uppsåt eller grov vårdslöshet» å den försäkrades sida.
Båda domarna synas utgå från att bevisbördan för att olycksfall föreligger åvilar försäkringshavaren även så till vida, att han har att styrka, att den försäkrade ofrivilligt drabbats av den skada, varom fråga är. Detta torde överensstämma med allmänna rättsgrundsatser. Klart är emellertid, att domstolen icke kan uppställa alltför stränga krav på denna bevisning; härtill finns så mycket mindre någon anledning, som den aktsamhet om eget liv de flesta människor iakttaga är en omständighet, som a priori med stor styrka talar emot ett antagande, att försäkringsfallet framkallats med avsikt. Härav torde följa, att någon bevisning angående skadans ofrivilliga natur icke kommer att utkrävas av försäkringshavaren, förrän försäkringsgivaren åtminstone förebringat någon omständighet, som utgör skälig anledning till tvivelsmål i detta hänseende. Att detta även överensstämmer med HD:s rättstillämpning synes framgå av förstnämnda fall. I själva verket blir emellertid tydligen försäkringshavarens ställning även vid en sådan rättstillämpning synnerligen prekär. Önskvärt vore därför att man på försäkringsgivaren kunde ställa kravet, att han skall göra sitt påstående sannolikt. För ett sådant krav kan man dock icke finna något positivt stöd i det nämnda rättsfallet, vilket emellertid å andra sidan är väl förenligt med uppfattningen, att ett dylikt krav bör uppställas.
Åtskilliga rättsfall på olycksfallsförsäkringens område hava gällt tolkningen av försäkringvillkor. Några av dessa äro av ett allmännare intresse och må här omnämnas. I NJA 1941 s. 683 förelåg spörsmålet, huruvida försäkringsgivaren var ersättningsskyldig, då försäkringstagaren under en fjällfärd överraskats av en våldsam snöstorm med påföljd att han erhållit svåra förfrysningsskador. HD:s majoritet fann försäkringstagarens talan icke kunna bifallas, enär enligt särskilt stadgande i försäkringsbrevet förfrysning icke räknades som olycksfall.
En minoritet ville i likhet med RR för samma domslut åberopa, att olycksfall i försäkringsvillkorens mening icke förelåge, enär de kroppsskador försäkringstagaren ådragit sig icke kunde anses hava, såsom försäkringsvillkoren förutsatte, »plötsligen uppkommit genom yttre våld». Denna senare domsmotivering synes innebära en alltför bokstavsbunden tolkning. Med de citerade orden kan näppeligen åsyftas annat än kroppsskada, orsakad genom en plötslig yttre våldsam händelse. Huruvida skadan ur denna orsak utvecklat sig först småningom eller helt plötsligt kan icke tillmätas avgörande betydelse. Detta synes ganska tydligt framgå av försäkringsbrevet, som såsom olycksfallsskada räknar exempelvis blodförgiftning, om den uppstått i direkt samband med ett olycksfall. Finner man av nu nämnda skäl majoritetens tolkning av försäkringsavtalet i denna del välgrundad, skulle det däremot kanske kunna ifrågasättas, om icke dess tolkning av den undantagsbestämmelse, varpå den stödde sitt domslut, även den är alltför bokstavsbunden. Det synes kunna ifrågasättas, om icke syftet med det åberopade undantagsstadgandet varit allenast att från ersättningsskyldighet utesluta sådana fall, där tvivel lätt kunna uppstå angående viss kroppsskadas härrörande från ett olycksfall. Är detta stadgandets syfte, synes det emellertid rimligt att anse det otillämpligt, därest, såsom i förevarande fall, det klarlagts, att förfrysningen orsakats av ett olycksfall i förstnämnda bemärkelse.
Ofta fritages i försäkringsvillkoren för olycksfallsförsäkring försäkringsgivaren från ansvarighet, därest olycksfall drabbar den försäkrade under utförande av brottslig gärning eller försök därtill eller genom medvetet trotsande av gällande ordnings- eller säkerhetsföreskrifter. Vid behandlingen av ett dylikt försäkringsavtal, NJA 1938 s. 97, uttalades inom HD olika meningar angående villkorets innebörd. Majoriteten utgick från att, såsom rimligt är, en sådan avtalsbestämmelse kan åberopas till befrielse från ansvarighet blott då olycksfallsskadan förorsakats av sådan brottslig handling, som omnämnes i bestämmelsen.
Andra frågor rörande tolkningen av försäkringsvillkor i avtal om olycksfallsförsäkring hava förelegat till bedömande i de i NJA 1939 not. B 79 och 1939 s. 286 anförda fallen, båda avseende olycksfallsskadas komplikation genom redan vid olycksfallet förefintlig sjukdom. Av dessa är huvudsakligen det senare av intresse därigenom, att det bjärt illustrerar de för försäkringshavaren obilliga konsekvenser, som ofta följa av sådana avtalsbestämmelser, genom vilka försäkringsgivaren fritager sig från ansvarighet, då redan förefintlig sjukdom eller lyte kunna antagas hava medverkat till att den försäkrade efter ett olycksfall avlidit. Med skäl ifrågasattes ock inom domstolen — dock blott av en ledamot —, att 34 § FAL i detta fall borde komma i tillämpning.
Trafikförsäkring. En trafikförsäkring å motorfordon skall för den, som på grund av skada i följd av trafik med fordonet är berättigad till skadestånd av fordonets ägare, medföra rätt att utbekomma skadeståndet av försäkringsgivaren. En motsvarande rätt kan göras gällande mot kronan, därest kronan tillhörig, icke trafikförsäkrad bil
orsakar skada. I det i NJA 1941 s. 646 refererade målet var fråga angående omfattningen av kronans ifrågavarande ansvar. Sedan genom lagakraftvunnet utslag föraren av en kronan tillhörig, icke trafikförsäkrad bil förpliktats att till X, vilken genom förarens vållande lidit skada, utgiva skadestånd och rättegångskostnadsersättning, yrkade X åläggande för kronan — som guldit skadeståndet — att betala jämväl kostnadsersättningen. Yrkandet blev av HD:s majoritet i överensstämmelse med underrätternas domar bifallet, enär rättegången mot den skadevållande varit erforderlig för bestämmande jämväl av kronans ersättningsskyldighet. Trots att uttryckligt stadgande därom saknas i trafikförsäkringslagen, ansågs sålunda som rimligt är kronans ifrågavarande skadeståndsskyldighet även i denna del hava samma omfattning som trafikförsäkringsgivares. Att kronan icke blivit underrättad om rättegången i vidare mån, än att vederbörande regementschef kallats såsom målsägare, ansågs icke hindra dess förpliktande att utgiva jämväl rättegångskostnadsersättningen.
Den omständigheten, att genom KF den 22 juni 1939 med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten, K. M:t eftergivit de regressanspråk mot skadevållande bilförare, vilka jämlikt 1916 års lag ang. skada i följd av automobiltrafik 11 § tillkommer den för de vållade skadorna enligt nämnda lag ansvarige bilägaren, har ingen inverkan å den skadelidandes rätt att av den vållande bilföraren utkräva skadestånd. Denna sats, vilken redan med hänsyn till att en av K. M:t ensam given förordning icke kan göra intrång i en av K.M:t och riksdagen stiftad lag, är alldeles självklar, har HD haft anledning fastslå i det i NJA 1941 s. 188 refererade fallet.
Att en av bilägare tagen trafikförsäkring efter försäkringstagarens död måste anses gällande med dödsboet som försäkringstagare har HD fastslagit i NJA 1938 s. 551. Avgörandet är givetvis motiverat av hänsyn till försäkringens obligatoriska karaktär och det därav föranledda stadgandet i trafikförsäkringslagen, enligt vilket försäkringsanstalt, som erhållit tillstånd att driva trafikförsäkring, är pliktig att på begäran meddela dylik försäkring.
En fråga om trafikförsäkringens räckvidd förelåg jämväl i det i NJA 1938 s. 544 refererade fallet. I detta var fråga om en av en bilförsäljare tagen s. k. flytande ansvarighetsförsäkring, vilken efter tillkomsten av trafikförsäkringslagen förändrats till en trafikförsäkring avseende varje bil, varå besiktningsskylt med visst nummer användes. Mot ersättningsanspråk av en cyklist, som påkörts av en bil med denna skylt, invände försäkringsgivaren bland annat, att skylten i strid mot försäkringsvillkoren var anbragt å bil, som försäkringstagaren hade till låns. Invändningen ogillades av HovR, vars dom fastställdes av HD. Såsom skäl härför anfördes, att försäkringsgivaren icke ägde mot den skadade åberopa inskränkningar, som i strid mot trafikförsäkringslagen stadgats i försäkringsbrevet. Hur detta skall fattas är icke klart. Frågan var, huruvida en viss trafikförsäkring, som genom en besiktningsskylts anbringande å olika bilar, vilka försäkringstagaren ägde eller hade till
försäljning eller reparation, blev gällande än för en, än för en annan sådan bil, skulle anses gälla även för bilar utanför den i avtalet sålunda angivna gruppen. Det synes svårt att förstå, att avtalet i detta avseende kunde givas en större räckvidd, än det självt angav. Att så skedde kan näppeligen motiveras därmed, att här skulle vara fråga om en inskränkning i ansvarigheten, som stode i strid med trafikförsäkringslagen, ty för de bilar försäkringen avsåg gällde den utan inskränkning. Man måste fråga sig, varför icke i en trafikförsäkring, avseende mer än en bil, skulle kunna genom försäkringstagarens och försäkringsgivarens överenskommelse angivas, vilka bilar den avser. Att en försäkringstagare och en försäkringsgivare, som träffat avtal om en trafikförsäkring, skulle vara nödsakade att låta försäkringen omfatta alla de bilar, för vilka försäkringstagaren tilläventyrs har försäkringsplikt, kan icke rimligen antagas. Något stöd för ett sådant antagande giver i varje fall, så vitt man kan se, varken trafikförsäkringslagen själv eller dess förarbeten.