Om magistrats skiljande från rådhusrätt. I en motion till årets riksdag (nr 1:2) har f. d. borgmästaren William Linder föreslagit,»att riksdagen ville i skrivelse till K. M:t hemställa om slutgiltig utredning om magistrats skiljande från rådhusrätt i anseende till magistratens såväl kommunala som statliga funktioner samt om framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kan föranleda».
I motionen, som synes värd all uppmärksamhet, påvisas genom en historisk redogörelse huru denna reformf1åga kommit att undanträngas vid den sista tidens lagstiftningsarbete. I processkommissionens betänkande 1926 liksom i lagrådets yttrande däröver 1928 förutsattes såsom givet, att staten skulle övertaga rättsskipningen även i städerna samt att sambandet med förvaltningen i städerna skulle upphöra och magistraterna försvinna. Förslag till fördelning av de kommunala och statliga förvaltningsuppgifter, som åvilade magistraterna, framlades sedermera av 1928 års kommunalförvaltningssakkunniga (ordf. borgmästaren J. Pettersson). På grundval av ett av dåvarande landshövding Hj. L. Hammarskjöld avgivet sakkunnigutlåtande antogs vid 1930 års riksdagen proposition, avseende en i huvudsak endast formell revision av kommunallagarna, med bibehållande i stort sett av magistratens ställning. Föredragande departementschefen anförde därvid, att frågan om stadsförvaltningens ordnande efter processreformens genomförande uppenbarligen icke då kunde bringas till lösning, att härför krävdes ett omfattande arbete i samband med processreformarbetet och att det inte syntes lämpligt att i avbidan på slutförande av nämnda arbete uppskjuta revisionen av kommunallagarna. Vid riksdagen samma år framfördes en motion (socialdemokratisk partimotion) med yrkande att magistratens befattning med kommunernas förvaltning skulle upphöra. Motionen avslogs av riksdagen efter yttrande av konstitutionsutskottet, att frågan om omorganisation av städernas förvaltning fått aktualitet genom processkommissionens och kommunalförvaltningssakkunnigas förslag men att i det läge, vari denna fråga sålunda befunne sig, funne utskottet ej lämpligt att föreslå borttagande av magistratens befogenheter i avseende å kommunernas förvaltning; även om dessa befogenheter dåmera vore av väsentligt mindre betydelse än tidigare, torde de likväl böra bibehållas, »till dess en omorganisation av stadsförvaltningen komme till stånd».
Motionären framhåller att de flesta säkerligen därefter förväntade, att vid processreformens genomförande också frågan om stadsförvaltningens omläggning skulle bli löst men att dessa därvid likväl misstagit sig. Motionären citerar följande yttrande av justitieministern i 1931 års proposition om grunderna för en rättegångsreform:
»I övrigt är att anteckna, att rådhusrätten redan i äldre tid i egenskap av magistrat utgjorde stadens egentliga styrelse och alltjämt — om ock numera i väsentligt begränsad omfattning — intager samma ställning. Rådhusrättens ledamöter ha sålunda allt fortfarande att handlägga åtskilliga ärenden av kommunal och allmän förvaltningsnatur. I den mån vidgad erfarenhet och ökat intresse för allmänna angelägenheter på detta sätt tillföres domstolen och dess auktoritet därigenom stärkes, synes häremot ur rättsskipningens synpunkt intet vara att invända. — — — erinrar jag därom, att jag icke i och för sig ansett det utgöra en svaghet, att rådhusrätternas ledamöter äro i tillfälle att hämta sin erfarenhet jämväl från den kommunala förvaltningens område, förutsatt att de uppgifter, som härutinnan åvila dem, icke inkräkta på eller förtaga deras intresse för domarkallet. De kommunala och allmänna förvaltningsbestyr, som numera åvila städernas magistrater, torde icke vara av den omfattning, att grundad anledning till farhåga härutinnan kan anses föreligga.»
Och från utskottets utlåtande citeras bl. a. följande:
»Då utskottet sålunda förordar, att den nuvarande, av städerna bekostade rättsskipningen i viss utsträckning bibehålles, vill utskottet samtidigt framhålla, att denna fråga nära sammanhänger med spörsmålet om städernas förvaltning. Problemet om förhållandet mellan magistraten och de kommunala organen torde inom en nära framtid böra erhålla sin lösning. Skulla denna lösning innebära en överflyttning från magistraten av de kommunala och statligt administrativa uppgifter, som nu åvila densamma, kommer frågan om förstatligandet av rättsskipningen i ett annat läge. »
Efter att ha erinrat om antagandet av rättegångsbalken vid 1942 års riksdag anför motionären vidare:
»Vad har resultatet blivit av all denna utredning? — Jo, att vi fått en ungefär halvgången rättegångsreform och en, såvitt nu är ifråga, formellt uppsnyggad lag om kommunalstyrelse i stad.
Vad har det blivit av socialministerns uttalande i kungl. propositionen, nr 99, vid 1930 års riksdag, att det för stadsförvaltningens ordnande efter processreformens genomförande krävdes ett omfattande arbete i samband med det då pågående processreformarbetet? — Intet! Tvärtom! Så långt ifrån, att det blev fråga om, att det skulle krävas ett omfattande arbete i samband med processreformarbetet såsom socialministern tänkt sig, så framlades redan påföljande år av den dåvarande justitieministern ett principuttalande angående en blivande rättegångsreform, som helt förändrade de förut i avseende å organisationen tänkta riktlinjerna. Man kan helt enkelt fråga sig, om det i bestämmande juristkretsar verkligen någonsin varit meningen att ändra på organisationen, åtminstone såvitt fråga vore om de så kallade magistratsstädernas judiciella organisation. — Vad som skulle blivit klart emellan jurisdiktion och administration, därest processkommissionens förslag eventuellt blivit antaget, sköts på oviss framtid.
Vad har det blivit av särskilda utskottets nr 1 yttrande vid 1931 års riksdag, att frågan om städernas rättsskipning nära sammanhängde med spörs-
målet om städernas förvaltning och att problemet om förhållandet mellan magistraten och de kommunala organen inom en nära framtid torde böra erhålla sin lösning? — Intet!»
Motionären framhåller därefter att han lämnar domstolsorganisationen såsom sådan åsido och att »processlagberedningen ej bör oroas i sitt arbete på utarbetande av den nya rättegångsbalkens följdbestämmelser» samt yttrar till utveckling av sin ståndpunkt, »att magistraten med sin hittillsvarande ställning vittrat sönder», bland annat följande rörande magistratens förhållande till kommunalförvaltningen:
»För de flesta, av allmänna spörsmål intresserade personer torde det vara känt, vilken oerhörd utveckling det kommunala livet tagit i våra dagar. Det gives knappast något område av mänsklig verksamhet, där det kommunalalivet kunnat taga sig uttryck, där ej så skett. — Kan det då vara rimligt att ställa det samlade uttrycket för kommunal verksamhet, stadsfullmäktige, för sin verksamhet i beroende av en institution, som lever med så svagt kommunalt liv som magistraten? Skall det verkligen vara nödvändigt för exempel, att stadsfullmäktige någon vecka efter justeringen av deras sist förda protokoll till magistraten insända detsamma, oftast en stor lunta, för att magistratens ordförande vid föredragning inför magistraten skall anmäla ärendet? Protokollsluntan lägges som känt till handlingarna, och anteckning om det hela såsom en proforma åtgärd sker till magistratens protokoll. Magistratens ledamöter, förut underrättade om sammanträdet och i regel där representerade, känna liksom andra medborgare i vederbörande samhälle från ortspressen eller eljest från talet man och man emellan väl till vad stadsfullmäktige förehaft på sitt ifrågakomna sammanträde. — Ingen anmärkning står heller förvisso att finna mot ett dylikt protokoll. Tjänstemannaelementet inom stadsfullmäktiges kansli eller det kommunala livets olika myndigheter har numera som allbekant är nått en sådan stabilitet och en sådan förtrogenhet med de ärenden, det har under sin behandling, att den föreskrivna legalitetsprövningen från magistratens sida är alldeles föråldrad. Förresten finnes det ju en klar besvärsrätt, om så skulle erfordras! —Eller, ett annat exempel! Om stadsfullmäktige besluta upptaga för stadens räkning ett lån samt tillika bemyndiga drätselkammaren att hos Konungen göra framställning om tillstånd att upptaga lånet, varför i all världens tid behöver en sådan framställning passera magistraten? — Man svarar: För dess av- eller tillstyrkan! — Detta är för att använda ett mycket milt ord: ett sken. Uppriktigt sagt, saknar magistraten, tekniskt sett, tillräckliga förutsättningar och möjligheter att tränga in i ett samhälles finansiella skötsel. Denna har numera även i jämförelsevis små städer nått sådan omfattning och är tidigare vid exempelvis ett låneärendes behandling ingående prövad och bedömd av så många kommunala myndigheter, att det för magistraten med sin utomstående ställning ej rimligen kan begäras ett sakkunnigt omdöme. — Skulle någon enstaka gång så verkligen vara, att en fråga hörande inom stadsfullmäktiges beslutandeområde sätter sinnena i en stad i svallning, kanske rent av blir en brännande partipolitisk fråga, så är det förvisso oriktigt att däri engagera magistraten, som består av domare. I all sin önskan att vara oväldig ligger dock domarens uppgift ej på det finansiella eller kommunala
området. Där är kärnpunkten så gott som alltid en lämplighetsfråga, en fråga av administrativ natur.»
Motionären behandlar slutligen frågan om behovet av en centralledning i städerna och ifrågasätter därvid om icke en viss splittring mellan olika kommunala organ och en viss osäkerhet i ledningen nu gör sig gällande och om det icke ute bland våra städer »i stället för den i verkligheten ur spelet satta magistraten» borde finnas »en enhetlig styrelse, som hade överblick över hela förvaltningen och dess behov, som både kunde taga behövliga initiativ och jämväl kunde låta planmässigt bereda förekommande ärenden samt, det som är ej minst viktigt, bära ansvaret för de olika beslutens genomförande».
Motionen åsyftar, säger motionären till sist, »att, såvitt möjligt, komma till klarhet mellan jurisdiktion och administration i våra magistratsstäder, att institutioner, som utan eget förvållande samt varken av våld eller list men av själva utvecklingen tvingats tillbaka och blivit omoderna, böra avvecklas och giva rum för tidsenliga, samhällsgagnande organ».
Undertecknad vågar inte uttala sig om, hur man i allmänhet bland stadsdomarna ställer sig till den av borgmästare Linder väckta frågan. Själv vill jag emellertid gärna säga, att jag livligt instämmer i motionens syfte och anser många av motionärens uttalanden riktiga och träffande.
Jag har varit benägen fästa en viss vikt vid den synpunkten (jfr bl. a. ovan prop. 1931), att »vidgad erfarenhet» genom magistratsarbetet kan tillföras stadsdomstolarna. Men jag har efterhand blivit övertygad om, att denna fördel i varje fall överväges av nackdelarna av nuvarande ordning. Att fördelen i och för sig är rätt liten följer väl redan därav, att magistratens ställning — såsom motionären enligt min mening riktigt yttrar — tämligen »vittrat sönder». Att uppbära och representera ett skal med så ringa kärna ger inte ökad bredd eller resning eller auktoritet åt oss stadsdomare. Snarare tvärtom. Jag känner alltid i magistratens nuvarande ställning en olycklig och besvärande halvhet. Antingen skulle magistraten väl vara en verklig »stadens styrelse» — som det hette i kommunallagarna före 1930 — något som helt visst skulle förutsätta en helt annan organisation och personaluppsättning, en helt annan utbildning än den rent juridiska, och något som naturligtvis alls inte i vår tid är praktisk politik. Eller också borde vi, menar jag, vara helt fria från befattning med kommunalförvaltningen. Nu äro vi något däremellan: utan del i och ansvar för förberedande överläggningar och beslut men med skyldighet att, förresten utan särskilda förutsättningar därför, utöva någon slags »kontroll». — Och vad angår de självständiga rent statliga uppgifter, som fortfarande åvila magistraterna, passa åtskilliga av dessa uppgifter bättre för de egentliga polismyndigheterna, bl. a. därför att de ha tillgång till egen personal för utredningar och undersökningar; magistratens befattning med sådana ärenden ter sig ofta som kvarlevor av en svunnen tid.
Både anordnandet av en lämplig stadens styrelse och åvägabringandet av lämplig lokalmyndighet för statliga uppgifter är utan tvivel mycket svårlösta problem. Liksom motionären skulle jag tro — i det förra avseendet — att det icke skulle vara lyckligt att länge slå sig till ro med 1930 års formella revision av kommunallagarna och att utvecklingen snart kräver anordnande av en fastare och enhetligare ledning av våra städers förvaltning, med bibehållande givetvis av deras hävdvunna självstyrelse, såsom t. ex. skett i huvudstaden. Om det därefter alltjämt ute i landsortsstäderna erfordras någon särskild statlig lokalmyndighet vid sidan av polismyndigheten — och länsstyrelsen — är väl mycket tvivelaktigt. Men i varje fall ter det sig för mig såsom en given utvecklingslinje att alla dessa uppgifter hållas utanför domstolarna. Sammankopplingen är knappast till fördel för någon av parterna. Och en boskillnad skulle möjliggöra vad som väl framför allt måste te sig som ett givet framtidsmål: ett förstatligande av rättsväsendet i städerna (liksom av polisväsendet). Att fullgörande av en så typiskt statlig uppgift som rättsskipningen skall vara beroende av kommunala anslag och beslut kan icke vara rimligt och är i praktiken — liksom överhuvud domarnas indragande i kommunalpolitiken inom deras egen domkrets — ägnat att leda till otrevnad och menligt inverka på domarnas oberoende ställning. Det vittnar gott om objektiviteten och den goda viljan på ömse håll, att det verkligen går så bra som det går, men bra är det t. ex. inte — utifrån sett — att rådhusrätternas löner, biträdesanslag, eventuella bisysslor m. m. skall vara beroende av beslut och offentliga debatter av samma medborgare eller myndigheter som rådhusrätten då och då kan ha som parter i olika mål och ärenden.
Det är intet tvivel om att vägen till målet — en boskillnad mellan rådhusrätt och magistrat och ett förstatligande av rättsväsendet — är mycket besvärlig och måste bli lång. Därför är väl en sammankoppling med rättegångsreformen icke önskvärd för dennas vänner. Jag hoppas också att de lansar, som i samband med denna motion komma att dragas för dennas syfte, icke må betraktas såsom käppar i hjulet för arbetet med rättegångsbalkens genomförande. Vi måste utgå ifrån — redan därför att det ju är beslutat — att rättegångsbalken kan genomföras även utan boskillnaden och förstatligandet, förutsatt att arbetskrafterna bli tillräckliga. Den nu avsedda reformen är överhuvud påkallad alldeles oberoende av rättegångsreformen. Men det är klart att alla de ökade anspråk, som denna kommer att ställa på domarna, och i all synnerhet på domstolsordförandena, också aktualiserar den andra reformfrågan och att intet hade varit önskvärdare än om avvägandet av de efter rättegångsreformen erforderliga arbetskrafterna kunnat ske samtidigt med boskillnaden och förstatligandet.
Huvudsaken är att dessa frågor icke begravas. Det är nog icke uteslutande en tillfällighet att den som lever i en gränsby till Danmark särskilt starkt känner vår nuvarande ordnings ihålighet.
Hälsingborg den 31 januari 1943.
Joël Laurin.