JURIDISK LITTERATURHISTORIA.
BIDRAG TILL JOHAN STIERNHÖÖKS BIOGRAFI.
AV
PROFESSOR JAN ERIC ALMQUIST.
I.
Johan Stiernhöök är mest känd som författare till det vittberömda arbetet »De jure Sveonum et Gothorum vetusto» (1672), vilket utgör resultatet av en mer än 30-årig forskarmöda. För att rätt kunna bedöma detta verk är det emellertid nödvändigt att en smula känna till de förutsättningar, under vilka det kommit till. Av själva titeln vill man gärna draga den slutsatsen, att arbetet åsyftar att utreda företrädesvis det äldsta skiktet av den svenska rättsutvecklingen, men det bestående värdet ligger snarare däri, att det i själva verket skildrar även rättstillståndet under författarens egen tid. Och knappast någon har väl ägt större förutsättningar än Stiernhöök att belysa just detta rättsskede, ty bl. a. i egenskap av revisionssekreterare under tiden 1647—75 har han stått mitt uppe i händelsernas centrum, och många gånger har han haft tillfälle att direkt påverka rättsutvecklingen genom sin ämbetsverksamhet. Till en början skall därför givas en översiktlig framställning av Stiernhööks insatser som revisionssekreterare, ett ämne, som hittills föga observerats inom litteraturen. Intresset härför borde dock vara så mycket större, som kunskap härigenom erhålles om det nuvarande revisionsförfarandets förelöpare och uppkomst. Stiernhöök var nämligen som revisionssekreterare den förste i sitt slag och hann även vara med om att grunda det ämbetsverk, som senare skulle komma att erhålla benämningen nedre justitierevisionen. Sedan gammalt är känt, att Stiernhöök, trots att han omkring 1660 blev fullständigt blind, kunnat behålla sina ämbeten och även sköta dem med hjälp av sina söner. Ett pro-
blem är dock fortfarande, hur detta varit möjligt, då det gällde en så påfrestande syssla som revisionssekreterartjänsten. I det följande bör därför lämpligen också detta spörsmål nöjaktigt utredas.
Under Gustaf II Adolfs regering liksom senare under Kristinas förmyndare skedde föredragningen i revisionsrätten vanligen av ordföranden på grundval av det extrakt över akterna, som utarbetats inom hovrätten till ledning för revisionen.1 Betydelsen härav var dock icke så stor, eftersom förfarandet även i högsta instans var muntligt, vilket bl. a. innebar, att de vid sessionen närvarande parterna kunde utfrågas beträffande alla tvistiga detaljer. Värre var, att riksrådet in corpore under 1630-talet visat sig vara ett föga lämpligt högsta organ för rättskipningen. Dels hade sålunda endast ett fåtal av dess ledamöter erhållit juridisk utbildning, och dels hade dess uppmärksamhet under de ständiga krigen i första hand måst tagas i anspråk för ekonomiska och administrativa angelägenheter. Det sistnämnda hade till följd, att målen hopades i oroväckande grad och rättvisan därigenom försenades. Särskilt i brottmål medförde detta olägliga konsekvenser. Dödsdömda personer måste ej sällan tillbringa ett flertal år i fängelset, innan deras mål hann underställas regeringen och frågan om eventuell benådning kunde avgöras. De försök, som igångsattes under 1640-talet, och som gingo ut på att upphjälpa läget genom att överlämna målen åt särskilt utsedda domare, ledde icke vad huvudsaken beträffar till några bestående resultat. Den negativa utgången berodde delvis på de personliga motsättningar, som förelågo mellan rikskanslern Axel Oxenstierna och riksdrotsen Per Brahe. I ett avseende blevo emellertid försöken av betydelse för framtiden. Det beslöts nämligen, att målen i varje fall skulle förberedas av utomstående personer, och detta uppdrag anförtroddes till en början åt Georg Stiernhielm och Johan Olofsson [Stiernhöök], vilka tidigare fungerat som hovrättsassessorer, den förre i Dorpat och den senare i Åbo. Den kungliga instruktionen för dem utfärdades den 26augusti 1644.2 Enligt denna skulle vederbörande noga studera innehållet i revisionshandlingarna och på grundval härav »uppsätta såväl själva stalum causæ med dess meritis som ock vad skäl och rationes därtill egentligen hörer och uti akterna införda
bliva, författandes det alltsammans skriftligen till Vår information och rättelse, när Oss kan behaga framdeles den ena eller andra saken till att företaga».
Det första revisionsmål, med vilket Johan Olofsson tagit befattning, synes hava varit stadspresidenten Antonius Kneips tvist med holländske legaten Jakob De Witt.1 Regeringen hade redan den 21 augusti 1644 bestämt, att detta mål skulle »rannsakas» av riksråden Jakob Skytte och Per Sparre tillsammans med Stiernhielm och Johan Olofsson. Dessa personer, som i rådsprotokollet kallas »revisionsdeputerade», framlade den 26 september s. å. resultatet av sin undersökning inför det samlade riksrådet. Diskussionen därstädes föranledde den 30 i samma månad målets återremittering till de deputerade, varefter domen avkunnades av K. M:t den 1 oktober s. å.
Vid ett senare tillfälle2 hade riksdrotsen till revisionsdeputerade förordnat hovråden Jakob Steinberg och Joakim Transehe von Roseneck jämte Stiernhielm och Johan Olofsson och själv tillsammans med dessa »genomsett» några revisionsakter. Den 10 juni 1645 infunno sig de deputerade i den för tillfället tämligen glest besatta rådkammaren, varvid riksdrotsen uppläste »revisionskoncepterna» och anhöll, att Hennes Maj:t skulle »giva kunglig sentens däröver». Drottningen, som ännu saknade nödig erfarenhet,3 vågade emellertid icke i rikskanslerns frånvaro taga ställning i saken, utan befallde, att handlingarna skulle förvaras i kansliet, till dess »hela riksens råd» kunde få tid att deltaga i behandlingen. Sedan de deputerade avlägsnat sig, föreslog riksdrotsen, att »vissa män» skulle utses, som togo hand om revisionssakerna, höllo de inkomna akterna i god ordning och i tid förberedde målen. Häremot hade ingen av de närvarande något att invända. Med anledning härav har tydligen riksdrotsen givit Johan Olofsson i uppdrag att inkomma med förslag till promemoria för en blivande revisionssekreterartjänst. Ett dylikt förslag har denne i varje fall utarbetat i februari 1646. Konceptet, egenhändigt skrivet av Johan Olofsson, finnes ännu i behåll4 och har följande lydelse:
Synes nödigt, att H. K. M:t hade en secretarius särdeles i justitiesakerna, vilkens ämbete förnämligast därutinnan bestode:
1. Skulle han mottaga alla revisionsacta, dem igenom löpa, på det kortligaste extrahera och referera, vilket allena synes fordra en hel människa för sådana akters myckenhet och vidlyftighet.
2. Skulle han [av]fatta de resolutioner och domar, som av H. K. M:t därutöver kunde fällas.
3. Skulle han referera alla de dubia och förfrågor, som av hovrätterna pläga andragas och till H. K. M:ts resolution förskjutas [och] skaffa däruppå avsked.
4. Sammaledes där H. K. M:t kunde bliva solliciterat om lejd in criminalibus, om pardon och tillgift, om anståndsbrev i skuld, om restitution i äreröriga saker och annat sådant, som immediate följer eller hänger vid den makt konungen haver uti lagen därutinnan att dispensera, skulle han ock, huruvida sådant sig efter vår lag, målsägandens rätt oförkränkt, göra låter, av H. K. M:t skaffa resolution och avsked.
Den 27 juli 1646 diskuterades i rådet ånyo frågan om revisionsmålens beredning.1 Johan Olofsson föreslogs därvid till referent och Peter Julius Coyet till sekreterare, »eftersom de höllos kapabla därtill». Från och med hösten s. å. har i varje fall Johan Olofsson på allvar påbörjat sin nya syssla som föredragande i rådet i justitieärenden, varvid han i protokollen kallas ömsom extrahent, ömsom referent. Den 2 juni 1647 bestämdes emellertid definitivt, att Johan Olofsson skulle bliva sekreterare och Coyet referendarie, utan att detta dock synes hava ändrat arten av den förres tjänstgöring. Johan Olofssons fullmakt som ordinarie revisionssekreterare finnes bevarad i riksregistraturet under den 31 maj s. å. Enligt denna skulle tjänsten bestå i att »extrahera, referera och göra god besked för» alla revisionssaker. Någon annan instruktion ansågs tydligen ej vara av behovet påkallad. Till medhjälpare fick han förutom Coyet, som emellertid tidvis togs i anspråk för andra riksvårdande värv, kanslisten Anders Bengtsson Arbogh.2
Under drottning Kristinas regering tillgick processen i högsta instans som regel på följande sätt. Revisionssekreteraren hade i god tid på förhand infordrat avskrift av hovrättsakten med tillhörande protokoll och på grundval härav och med stöd av parternas till K. M:t ingivna skrifter utarbetat en kortfattad promemoria eller den s. k. status causæ et controversiæ. Bortsett från skriftväxlingen inleddes processen vanligen med att revisions-
sekreteraren »uppläste» promemorian jämte relevanta delar av revisionsakten, varigenom riksråden insattes i målet och bl. a. fingo tillfälle att närmare studera eventuellt ingivna skriftliga bevis, såsom släkttavlor, kartor m. m. dylikt. Efter en stunds diskussion, varvid revisionssekreteraren kunde anmodas att giva vidare upplysningar i målet, inkallades parterna, vilka utfrågades av drottningen i egenskap av rättens ordförande. De tillätos också att, om de så önskade, muntligen framlägga sina skäl. Sedan parterna avträtt, fortsattes överläggningen. Befanns det därvid, att någon punkt behövde ytterligare utredning, uppsköts målet till ett senare sammanträde. Då målet ånyo upptogs till behandling, föredrog revisionssekreteraren det av honom författade protokollet från föregående sammanträde och uppläste ånyo lämpliga delar av akten. Nytt införskaffat bevismaterial diskuterades, parterna inkallades och förhördes om dunkla punkter o. s. v. Efter överläggning och votering avgjorde drottningen slutligen målet genom att uttala sin mening. Riksrådens vota avgåvos nämligen blott i rådgivande syfte. Till slutsammanträdet ålåg det revisionssekreteraren att uppsätta skriftligt förslag till dom, som då med eller utan ändring godkändes av revisionsrätten. På utsatt tid »publicerades» K. M:ts »vår allernådigste drottnings och frökens äntliga sentens och dom» i rådkammaren genom revisionssekreterarens uppläsning i närvaro av såväl rättens ledamöter som de inkallade parterna. Till sist hade revisionssekreteraren skyldighet att låta utskriva själva dombrevet, som undertecknades från början av drottningen ensam men efter 1650 jämväl av Stiernhöök såsom kontrasignant.1
Under större delen av Karl X Gustafs regering skedde föredragning inför rådet, då konungen nästan ständigt var frånvarande på grund av kriget. Enligt en instruktion av den 1 juli 1655 fick rådet befogenhet att avgöra de revisionsmål, som inkommit dessförinnan. Mål av senare datum skulle däremot uppskjutas till konungens återkomst. Denna princip kunde dock icke på längden upprätthållas, och 1658 utnämndes en ny revisionssekreterare, Nils Skunck, som fick i uppdrag att föredraga revisionsmål inför konungen i fält.2 Systemet visade sig dock föga lämpligt, och i början av 1659 fann sig därför konungen nöd-
sakad att överlämna sitt prerogativ åt en särskild domstol, bestående av riksens råd jämte vissa andra ämbetsmän, bland vilka märkes Stiernhöök. Efter Karl X Gustafs död upphörde emellertid detta provisorium, och högsta domsmakten kom istället att utövas av änkedrottningen Hedvig Eleonora i spetsen för de fem riksämbetsmännen jämte rådet. Domarna utfärdades »uppå högstbemälte H. K. M:ts vår respektive högtärade älsklige käre herr sons så ock allernådigste konungs och herres vägnar».
Det var ungefär vid denna tid, som Stiernhöök råkade ut för sin förut omtalade ögonsjukdom. Första spåret härav visar sig i handlingarna i december 1657, då sonen Anders förordnades att biträda sin fader i tjänsten, emedan denne led av försvagad syn.1 Då sjukdomen stadigt förvärrades, företog Stiernhöök i maj 1660 en resa till Holland för att konsultera dåtidens mest berömda läkare på området. Dessa kunde dock ej hjälpa honom. Ännu 1661 har han åtminstone vid två skilda tillfällen (29/5 och 19/12) förmått sköta föredragningen i rådet och kontrasignera domarna med egen namnteckning.2 Men efter sistnämnda tidpunkt måste han definitivt överlämna föredragningen åt Skunck, vilket torde betyda, att han då blivit fullständigt blind.3 Hans namn tecknas från och med 1662 som regel av någon nära anförvant.4
Även om Stiernhöök ej längre kunde fungera som revisionssekreterare i vedertagen mening, betydde detta dock ingalunda, att han frånträdde tjänsten. I stället ingick han med bibehållande av titeln som adjungerad ledamot i det revisionskansli, som den 17 juli 1663 erhöll sin första instruktion under benämningen deputerade till justitiesakers överseende»,5 och som senare skulle komma att kallas nedre justitierevisionen. Det är icke uteslutet, att Stiernhööks blindhet utgjort den direkta anledningen till uppkomsten av detta ämbetsverk. Dess första preses blev kanslirådet
Johan Gyllenstierna, och som bisittare tjänstgjorde förutom Stiernhöök de båda föredragande revisionssekreterarna Nils Skunck och Johan Olivecrantz jämte kanslisekreteraren Henrik Hoghusen och notarien Petrus Mylonius.1 Ehuru dessa fingo till uppgift blott att förbereda revisionsmålen till föredragning inför K. M:t, kom deras verksamhet nära att ansluta sig till de former, som användes inför en vanlig domstol. Skillnaden låg endast däri, att »domen» kallades underdånigt betänkande. Men å andra sidan infunno sig parterna på vanligt sätt inför de deputerade och utförde en regelrätt process med framläggande av samtliga skäl och bevis, vilket icke hindrade, att alltsammans efter vanligheten måste göras om, då målet sedermera företogs inför den kungliga revisionen. Den blinde Stiernhöök representerade i revisionskansliet den judiciella traditionen, och på grund av sitt omfattande minne kom han bl. a. att tjänstgöra som ett slags levande register till revisionsprotokollen. På tillfrågan kunde han nästan alltid meddela, huruvida ett liknande mål tidigare avgjorts i revisionen, låt vara, att han stundom missminde sig med avseende å det exakta årtalet. Efter en kort stunds letande i akterna kunde emellertid detta fel jämförelsevis lätt korrigeras av den fungerande notarien. På detta sätt utnyttjades Stiernhööks förmåga trots hans blindhet under de närmast följande tolv åren. Hans utnämning till hovråd den 21 november 1666 medförde i fråga om tjänstgöringen ingen som helst förändring. År 1672 vitsordade rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie, att den då 76-årige Stiernhöök ännu icke kunde betraktas som emeritus utan fortfarande var till god hjälp inom justitieväsendet.2 Tre år senare var han emellertid död, in i det sista troget verkande efter måttet av sina krafter i rättskipningens tjänst.3
II.
Omfånget av Stiernhööks rättsvetenskapliga produktion är icke stort.1 Bortsett från hans lagförslag och företalet till Dalalagen, vilka trycktes först efter hans död, hade Stiernhöök före 1672 strängt taget publicerat blott en juridisk disputation, innehållande en på latin avfattad analys av KonB 10. Detta är anmärkningsvärt med tanke på att han dock varit juris professor vid Åbo akademi (1640—47). Den nämnda disputationen hade han f. ö. författat redan 1630 i egenskap av politices et ethices (juris patrii) lector vid Västerås gymnasium, och syftet härmed hade varit att låta gymnasisterna öva sig i att disputera juridiska ämnen på latin. Redan Karl IX hade nämligen befallt, att gymnasiiundervisningen skulle omfatta även Sveriges lag. Av det sagda framgår i någon mån, att Stiernhöök2 trots upprepade besök vid utländska lärosäten aldrig brydde sig om att vinna den juridiska doktorsgraden. Och det var med knapp nöd hans gynnare lyckats förmå honom att 1625 bliva filosofie magister vid Upsala universitet. Professuren i Åbo, som han skötte — eller snarare misskötte3 — vid sidan av sina övriga värv, hade för hans vetenskapliga produktion ingen annan betydelse, än att han 1640 vid utarbetandet av sina första föreläsningar kom på den tanken att lägga upp stommen till sitt stora rättshistoriska verk. På detta arbetade han sedan vidare under loppet av 30 år, i den mån hans krävande tjänstgöring i revisionen gav honom tid härtill. Vissa partier hava sålunda tillkommit efter 1668, då rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie utverkade ett kungligt brev, varigenom Stiernhöök anbefalldes att snarast möjligt utgiva arbetet av trycket. Detta skedde ej förrän 1674, då privilegiet för boken utfärdades, trots att denna redan två år tidigare förelegat färdigtryckt, enligt vad dess titelblad ger vid handen.
Arbetet som i sitt slutliga skick bär titeln »De jure Sveonum et Gothorum vetusto», är fördelat på tvenne böcker. Den första boken, som består av elva kapitel, inledes med en framställning
av den yttre laghistorien.1 Därefter följa domstolsorganisationen, det processuella förfarandet i allmänhet samt exekutionen. Den andra boken sönderfaller i två avdelningar. Första avdelningen behandlar familjerätten, obligationsrätten och jordrätten; andra avdelningen åter den speciella kriminalprocessen, straffrätten och kyrkorätten.
Såsom framgår redan av titeln är arbetet skrivet på latin. Detta medförde den fördelen, att det kunde läsas och studeras över hela den dåtida lärda världen. Under flera sekler kom »De jure» f. ö. att utgöra huvudarbetet för de utlänningar, som önskade göra bekantskap med äldre svensk rätt. Och att dessa ej varit få, framgår av den finländske professorn W. G. Lagus' uttalande 1834, att med undantag av Linnés skrifter knappt något arbete i Sverige »vunnit en så utbredd ryktbarhet som Stiernhööks svenska rättshistoria». Det omdöme, som Lagus fäller om »De jure» i detta sammanhang, är också värt att citeras, ty det ger i all sin korthet en god bild av Stiernhööks insats. Han fortsätter sålunda: »Och onekligen förtjänar nämnda rättshistoria allt det beröm, som blivit densamma tilldelat; ty ehuru den beskriver mindre rättsförfattningens uppkomst och utveckling än dess tillstånd på Stiernhööks tid; ehuru läsaren ogärna saknar uppgift om de källor, varifrån Stiernhöök hämtat sina framställningar, och ehuru till och med verkliga brister och misstag i berörda arbete torde kunna upptäckas, så är dock denna bok, i det hela betraktad, ett verkligt mästerverk.»
Då Lagus i sitt omdöme påtalar bristen på källor i »De jure», är han dock icke fullt rättvis. Visserligen är det sant, att Stiernhöök i olikhet mot exempelvis sin samtida Rålamb underlåtit att begagna den vanliga vetenskapliga notapparaten. Men å andra sidan har han ej så sällan i texten namngivit åtskilliga auktorer, vilkas arbeten han använt. Och även lagar och författningar, som åberopas, kunna lätt identifieras med ledning av de uppgifter Stiernhöök lämnat.
Den förnämsta källan utgöres som naturligt är av de medeltida svenska lagarna, som på Stiernhööks tid för första gången till större delen utgivits genom trycket. Endast Dalalagen, Gotlandslagen och Smålandslagens kyrkobalk samt Bjärköarätten
och Visby stadslag befunno sig 1672 fortfarande i outgivet skick. Med undantag av Dalalagen, som Stiernhöök själv upptäckt och identifierat,1 omnämnas de senare icke i »De jure». Någon samlad tryckt svensk författningssamling fanns tills vidare ej att tillgå.2 De viktigaste förordningarna ingingo visserligen i årstrycket, men åtskilliga andra — framför allt de medeltida — måste inhämtas ur mer eller mindre tillförlitliga avskrifter. Domare och andra rättslärda voro därför nödsakade att skaffa sig handskrivna författningssamlingar, vilka i ganska stor utsträckning ännu finnas bevarade i våra offentliga bibliotek och arkiv. Även Stiernhöök ägde en dylik samling, som efter hans död inbundits i ett pergamentsband och numera finnes tillgänglig i Västmanlands-Dala nationsbibliotek i Upsala. Den omfattar cirka 100 nummer.3
I »De jure» har Stiernhöök vidare i stor utsträckning begagnat utländsk rätt som jämförelsematerial. Hänvisningar ske därvid icke blott till danska, norska och isländska rättskällor utan även till mosaisk, romersk och kanonisk rätt samt till äldre germanska lagsamlingar, sådana som lex Salica och leges Alamannorum, Baiuvariorum, Burgundionum, Frisionum, Langobardorum, Saxonum et Visigothorum, för att blott nämna de vanligast förekommande.
Vad den åberopade litteraturen angår, äro svenska och utländska historiska författare i majoritet. Av de förra nämnas särskilt Olavus Petri, Johannes Magnus och Olaus Magnus; av de senare Snorre Sturlasson, Adam av Bremen, Hvitfeld, Saxo Grammaticus, Tacitus, Cicero, Cæsar, Livius och Vellejus Paterculus. Den tysk-romerska rättsdoktrinen representeras huvudsakligen av författarna Gail och Mynsinger.4
Det sistnämnda förhållandet är typiskt för Stiernhöök men sammanhänger givetvis också med den metod han använt. Hans
syfte var att skriva en svensk rättshistoria, och han hade därför föga behov av att stöda sin framställning på utländska auktorers olika tolkningar av den justinianska rätten. Clas Rålamb, som i sina »Observationes juris practicæ» (1674) anför ett otal tysk-romerska författare såsom belägg för sin doktrinära analys av den då gällande svenska rätten, har haft ett helt annat mål i sikte. Medan Stiernhöök kunde hålla sig till de stora linjerna, då han kom in på gällande rätt, måste Rålamb till rättskipningens fromma söka lösa åtskilliga detaljproblem, rörande vilka den föråldrade svenska lagstiftningen ej gav någon som helst ledning. Det var därför ganska naturligt, att den sistnämnde, som till på köpet saknade Stiernhööks ingående kunskaper om svensk rättspraxis, mer eller mindre tvangs till att begagna den »allmänneliga» tysk-romerska rätten med tillhörande doktrin som subsidiär rättskälla. Att sammanföra två så pass skilda rättssystem som det fornsvenska och det bysantisk-romerska är dock ingen lätt sak, och i varje fall kan det ej begäras, att ett första eller andra försök i denna riktning skulle kunna bliva helt tillfredsställande. K. G. Westman har också i fråga om Rålambs arbete konstaterat, att »den efter utländskt mönster tillskurna klädseln sitter illa på den inhemska stommen», medan Stiernhööks »De jure» karakteriseras som »ett lysande arbete», bl. a. på grund av dess författares medvetna »strävan att tillvarataga och utveckla de livskraftiga inhemska svenska instituten».1 Trots att dessa omdömen i och för sig äro riktiga, blir en jämförelse dem emellan lätt orättvis, om icke nödig hänsyn tages till respektive arbetens olikartade karaktär av å ena sidan dogmatisk, å andra sidan rättshistorisk framställning.
Ett förhållande, som i viss mån väcker förvåning vid läsningen av »De jure», är att Stiernhöök icke i högre grad än som skett åberopar prejudikat till stöd för sin uppfattning.2 Det borde annars hava legat nära till hands för en i tjänst varande revisionssekreterare att meddela ett och annat om de resultat, som rättskipningen uppnått i högsta instans. Förklaringen härtill torde vara, att Stiernhöök publicerat blott en del av sina anteckningar, och att den uteslutna delen omfattat just praxis. Ett stöd
för denna hypotes utgör en passus i de personalier, som tryckts efter hans död, och som tydligen grunda sig på meddelanden från hans familj. Det heter där om hans senaste rättsvetenskapliga arbete, att Stiernhöök av trycket utgivit blott en del därav, men en annan »del skriftligen författat och i det kungliga kansliet inlevererat». Sam Clason, som tidigare (1897) observerat denna notis, utbrister i anslutning härtill: »Vilket fynd för vår lagfarenhets historia, om även denna del ännu funnes i behåll och åter kunde uppspanas!»1 Den åsyftade delen har i våra dagar tillrättaskaffats och befordrats till trycket.2 Med de olika delarna av »De jure» torde det förhålla sig på följande sätt.
Redan två år innan Stiernhöök erhållit kunglig befallning att publicera sitt rättshistoriska arbete, hade han fått i uppdrag av regeringen att översätta de ålderdomliga lands- och stadslagarna på då bruklig svenska. Han insåg dock snart, hur opraktiskt det var att översätta lagar, som till stora delar ej längre tillämpades i praxis. I stället utarbetade han till en början ett fullständigt förslag till ny ärvdabalk i 17 kapitel jämte utförliga motiv. Varje kapitel förseddes med vidlyftiga »förklaringar», medelst vilka Stiernhöök ingående motiverade sin ståndpunkt med stöd av olika revisionsdomar. Stoffet härtill har han förmodligen delvis hämtat från sitt rättshistoriska verk, om vars publicering han vid denna tid efter allt att döma uppgivit allt hopp. Då emellertid frågan om publiceringen blev aktuell 1668, har han beslutat sig för att uppdela sitt arbete på två parallella linjer, särskilt sedan det följande år visat sig, att regeringen godkänt hans plan att utarbeta liknande förslag till övriga balkar. I varje fall tillämpade Stiernhöök samma metod även med avseende å giftermålsbalken. En följd härav har då blivit, att det mesta av det material, som var ägnat att belysa dåtida praxis, utmönstrats ur »De jure» för att i stället införas i motiven till lagförslagen. Detta betyder dock icke, att »De jure» ursprungligen innehållit allt det rättsstoff, som återfinnes i förslaget till ärvdabalk och giftermålsbalk. Det är nämligen känt, att sonen Olof, som biträdde fadern i hans litte-
rära verksamhet och därför blivit kallad sin »blinde faders både öga och hand», vid slutet av 1660-talet ivrigt forskade för dennes räkning bland revisionsakterna i riksarkivet »att göra sig av kungl. revisions- och andra præjudicatis över de åtskilliga i lagen disputerliga och stridiga mål och ärenden en säker och grundad praxim och vetskap, den han ock dag från dag under det verket, som hans käre fader då för tiden över vår svenska lag förehade, styrkte och förökade».1 Men det är sannolikt, att »De jure» såsom rättsvetenskapligt verk fått ett ännu högre värde, om icke uppdraget att utarbeta motiverade lagförslag kommit emellan. Som det nu är, kan emellertid olägenheten härav väsentligt uppvägas genom att man läser de båda »delarna» jämsides.
Stiernhöök är känd långt utanför juristernas krets såsom »den svenska lagfarenhetens fader». Vem som först uppfunnit denna hederstitel är en smula ovisst. Förmodligen kan uttrycket ledas tillbaka på ett uttalande av Geijer i Svenska folkets historia, D. 3 (1836), s. 471, där Stiernhöök omtalas såsom »fadren för den svenska lagfarenhetens studium». Det kan emellertid diskuteras, huruvida uttrycket är befogat. Stiernhöök var som bekant ingalunda den första rättsvetenskapliga författaren i vårt land, och även om man bortser från kommentatorerna, har Johannes Loccenius ett temporärt försteg genom utgivandet av »Synopsis juris Sveo Gothici» 1648 (nya väsentligt utökade upplagor 1653 och 1673). Visserligen är det riktigt, att Loccenius såsom inflyttad utlänning (han var holsteinare till börden) saknat förståelse för det specifikt svenska och därför i särskild hög grad låtit sig ledas av tysk-romerska rättsföreställningar vid sin tolkning av såväl landskapslagarna som lands- och stadslagen. Men å andra sidan hyste han ett lågande intresse för vår svenska rättshistoria liksom för våra då gällande lagar och har i egenskap av professor vid Upsala universitet utövat ett synnerligen stort inflytande på sin samtid. Annerstedt framhåller också i sin universitetshistoria (1877) med rätta, att Loccenius är »den svenska rättsvetenskapens fader fullt ut så mycket som Stiernhöök», och att »de män, som under Karl XI visade sin juridiska blick och insikt genom arbetet på den nya lagen, voro bildade
i hans skola». Om Stiernhöök nödvändigt behöver äga ett epitet, vore uttrycket »vår förste rättshistoriker» att föredraga, även om Loccenius i viss mån förekommit honom också på detta område genom utgivandet av sina »Antiquitatum Sveo-Gothicarum libri tres» (olika upplagor 1647, 1654, 1670 och 1676). Redan i första upplagan till detta arbete åberopas emellertid Stiernhöök uttryckligen som föregångare, vilket berodde på att Loccenius fått låna manuskriptet till dennes då påbegynta »historia juris Sveo-Gothici». Och härigenom är det ställt utom allt tvivel, att Stiernhöök i varje fall har äran av att i översiktlig form hava åstadkommit den första vetenskapliga framställningen av den svenska rättshistorien.1
Lagus har i sitt ovan anförda omdöme om »De jure» ej underlåtit att framhålla, hurusom »verkliga brister och misstag i berörda arbete torde kunna upptäckas». Detta kan ej heller förnekas. Särskilt då det gäller tolkningen av ålderdomliga ord i landskapslagarna, äga vi numera som bekant betydligt större förutsättningar att träffa det rätta, än som stod Stiernhöök och hans samtid till buds. Vissa brister kunna också skrivas på blindhetens konto. Han har sålunda icke själv före tryckningen kunnat överblicka verket i dess helhet och bortarbeta förekommande inadvertenser. Trots detta överskyggas felen vida av förtjänsterna. Och ännu har »De jure» ej helt spelat ut sin roll som rättshistoriskt hjälpmedel. Verket har, som K. G. Westman (a. a., s. 51) påpekat, »visat sig äga en märkvärdig hållfasthet mot tidens åverkan, eljest ofta så menlig även för förtjänstfulla vetenskapliga arbeten». Detta förhållande ger den bästa belysningen av Stiernhööks framstående förmåga som rättsvetenskaplig författare.