Tryckfrihetslagstiftningen. Åren 1937 och 1941 har tryckfrihetsförordningen genomgått genomgripande förändringar. Dessa grunda sig på en rad specialutredningar, verkställda inom justitiedepartementet.1 Härtill ansluta sig propositioner och utskottsutlåtanden samt vidlyftiga tryckfrihetsdebatter i riksdagen, särskilt åren 1940 och 1941. Man får gå tillbaka till 1800-talets första hälft för att finna ett motsvarande intresse för tryckfrihetsrättsliga frågor hos statsmakterna.
De år 1937 genomförda ändringarna i tryckfrihetsförordningen, vilkas verkningar nu kunna tämligen väl överblickas, omfattade bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet och om tryckfrihetsprocessen. I dessa delar har lagstiftningen, mest troligen i följd av kristidens påfrestningar, icke i allo motsvarat förväntningarna. Varken på det ena eller andra området har man uppnått den jämnhet i tillämpningen som varit ett av huvudmålen. Beträffande allmänna handlingars offentlighet sammanhänger detta med att i regel varje myndighet, som får ett ärende om hand, äger själv med stöd av vederbörande författningar avgöra om det skall hemligstämplas eller icke, dock att naturligen underordnad myndighet därvid är bunden av vad överordnad härom föreskrivit. Vad tryckfrihetsprocessen angår har det visat sig, att det nya systemet för jurys tillsättande icke i politiskt upprörda tider hindrat, att avgörandena påverkas av obehöriga hänsyn. Även fullt befogade politiska tryckfrihetsåtal ha lett till frikännande därför att vederbörande tidningsorgan haft en stark lokal förankring, kanske personligt betonad. Juryn har också visat sig i hög grad känslig för det aktuella utrikespolitiska läget. Ett politiskt tryckfrihetsåtal har betydligt större utsikter att bliva bifallet, om särskild fara för att vårt land skall indragas i kriget föreligger, när juryn sammanträder. Detta visade sig under första finsk-ryska kriget. Det kunde övervägas, om det ej vore lämpligare att låta dylika åtal prövas av en jury för hela riket eller en för varje hovrättsområde.
1941 års lagstiftning omfattade de mera centrala delarna av tryckfrihetsförordningen, främst ansvarighetsreglerna. Vidare tillkom den betydelsfulla nya 6 § i lagen, som ger möjlighet att vid krig eller krigsfara införa förhandsgranskning (censur) och vid krig utgivningsförbud.
För de nya ansvarighetsreglerna har förut redogjorts i SvJT.2 Här
skola närmare beröras en del viktigare frågor, som i tillämpningen visat sig föranleda tvekan eller missuppfattning.
Liksom förut gäller enligt 1 § 1 mom. att ingen må i annan ordning eller i annat fall än i tryckfrihetsförordningen stadgas kunna för tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas. Räckvidden av detta stadgande har varit omstridd i olika avseenden. Vad som förekommer på en tidningsredaktion innan publicering sker är straffbart enligt allmän lag; i och med publiceringen inträder dock i regel i strafflagens ställe tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Den som till en tidning lämnar ärekränkande uppgifter för publicering i pressen bör alltså kunna straffas enligt allmän lag, om uppgifterna ej publicerats i tidningen. Vidare får anses gälla, att så snart ett brott, som sker genom tryckt skrift, är upptaget i tryckfrihetsförordningens brottskatalog, det skall uteslutande bestraffas enligt denna lag.1
Det har ej varit möjligt att i lagtexten uttömmande angiva vad som skall betraktas såsom tryckt skrift och såsom boktryckeri i tryckfrihetsförordningens mening. Tryckt skrift definieras i 1 § 2 mom. endast såsom skrift, som genom tryck utgives. I uttrycket skrift ligger ju närmast krav på ett tankeinnehåll. Bilder och bildserier kunna likaväl som ord uttrycka en mening. I motiven till lagstiftningen uttalas emellertid, att en utvidgning av begreppet tryckt skrift till att avse bilder och bildserier i det stora flertalet fall ej syntes vara påkallad samt att det därjämte syntes möta stora svårigheter att tillfredsställande avgränsa vad i detta hänseende borde hänföras under tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Att till en bild är fogad en kort text, som angiver vad bilden föreställer, behöver ej medföra, att den anses som tryckt skrift. Det skulle annars ej varit möjligt att, såsom under kriget skett, stadga förbud mot försäljning av vykort med flygbilder o. dyl. En bildserie med berättande innehåll bör i allmänhet anses som tryckt skrift, även om icke någon text bifogas. Däremot är en reproduktion av en tavla icke tryckt skrift även om den är försedd med text över vad den föreställer.
Sedan kommer frågan på vilka sätt en tryckt skrift kan framställas. Teknikens utveckling, som ju ej kan förutses, gör, att man här stundom stöter och i framtiden kommer att stöta på gränsfall. Stencilering, duplicering o. dyl. anses icke såsom tryck. Däremot har efter talan av justitiekanslern Stockholms rådhusrätt förklarat s. k. rotaprinttryck vara att anse som tryckt skrift. Av justitiedepartementet hänföras också anstalter utrustade med rotaprintmaskiner och därmed jämförbara maskiner till boktryckerier i lagens mening, oaktat dessa maskiner till storleken ej mycket avvika från stencileringsapparater. Avgörande har varit, att texten icke endast överföres till tryckplåten medelst skrivmaskin utan att tryckplåten även kan framställas genom att en boktryckssats kopieras eller på fotografisk väg överföres på plåten.
För att tryckt skrift skall falla under tryckfrihetsförordningens bestämmelser skall den vara utgiven. Även här äro gränserna svävande. Tryck, som användes inom ett mindre företag, kan stundom ej anses vara
utgivet. Det är ej tillåtet att, såsom skett, endast taga korrektur av en skrift i behövligt antal exemplar och sprida dessa, för att därigenom undandraga skriften den i tryckfrihetsförordningen stadgade kontrollen.
Den nya lagen har något ändrat definitionen på periodisk skrift. Härmed menas enligt 1 § 2 mom. tidning eller tidskrift, som enligt utgivningsplanen är avsedd att under bestämd titel utgivas med minst fyra å särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen. Av stor vikt är, att skriften skall ha karaktären av tidning eller tidskrift. Härigenom undantagas t. ex. vissa skrifter, som endast innehålla periodiska föreningsmeddelanden, statistiska redogörelser o. dyl. I allmänhet har det visat sig ej vara svårt att, när man får se ett nummer av skriften, avgöra om den bör anses som periodisk skrift. Här liksom på många andra punkter blir den praxis som följes inom justitiedepartementet avgörande. Rättsfallen i tryckfrihetsfrågor äro nämligen mycket få, i varje fall i högsta instans. Har periodisk skrift ej utgivits under de senast förflutna två åren med minst fyra häften om året, blir den enligt 1 § 22 mom. i ansvarighetshänseende att betrakta som icke periodisk skrift. Vid åtal mot en periodisk skrift måste därför undersökas med hur många nummer skriften utgivits under de båda år som förflutit innan det åtalade numret utkommit.
De nya ansvarighetsreglerna innebära, att ansvaret skall åvila i första hand författaren (för periodisk skrift utgivaren), i andra hand förläggaren (för periodisk skrift ägaren), i tredje hand boktryckaren och i sista hand utspridaren. Är skriften tryckt utomlands på svenska språket inträder i vissa fall huvuddistributören i ansvarighetskedjan i boktryckarens ställe, och är skriften tryckt utomlands på utländskt språk bliva vanliga straffrättsliga regler tillämpliga.
Översätter någon utländsk mans skrift, inträder han enligt 1 § 17 mom. i författarens ställe. Mot detta stadgande har anmärkts, att uttrycket utländsk man vore mindre lyckligt, då huvudsaken måste vara, att skriften vore författad på utländskt språk.1 Den valda formuleringen är emellertid avsedd att hindra, att bulvanförhållanden anordnas t. ex. genom att en svensk agitator i avsikt att undgå ansvar låter utgiva en skrift på utländskt språk, varefter denna översättes och översättaren på detta sätt övertager ansvaret.
Vem som är boktryckare kan stundom vara föremål för tvekan. Det är vanligt, att en boktryckare låter trycka en skrift eller en viss del av en skrift på annat boktryckeri än sitt eget. Enligt en ny bestämmelsei 1 § 12 mom. skall han i sådant fall ändock kunna å skriften angiva sig såsom boktryckare. Emellertid är uppenbart, att detta ej får gälla annat än beträffande den som verkligen själv driver ett boktryckeri, däri skrifter av den art det är fråga om (t. ex. böcker eller tidningar) tryckas. Det går sålunda ej för sig, att en ägare av ett litet accidenstryckeri låter trycka en stor tidning på ett tidningstryckeri och å tidningen anger sig som boktryckare.
Därest boktryckeri äges av bolag eller förening, åvilar ansvaret för de där tryckta skrifternas innehåll ledningen för företaget. Däremot kan ansvaret för mindre ordningsförseelser, t. ex. underlåtet avlämnande av granskningsexemplar, enligt allmänna straffrättsliga regler få bäras av föreståndaren för tryckeriet. Några särskilda bestämmelser härom finnas dock ej i tryckfrihetsförordningen och något tryckfrihetsrättsligt begrepp »ansvarig föreståndare för tryckeri» finnes alltså icke. Den som vill får anmäla sådan föreståndare i justitiedepartementet i samband med anmälan om boktryckeri, men detta har ingen avgörande betydelse ur straffrättslig synpunkt.
För varje periodisk skrift skall finnas en utgivare eller vid tillfälligt förfall en ställföreträdare för honom. Utgivare och ställföreträdare får endast den vara som har inseendet över skriftens utgivning och äger sådan bestämmanderätt över skriftens innehåll, att intet må däri införas mot hans vilja. Ägaren ansvarar för att behörig utgivare finnes och att denne söker utgivningsbevis. Genom dessa bestämmelser har man sökt förhindra, att en bulvan blir ansvarig för skriftens innehåll. Ägaren till en tidning skall vara svensk medborgare eller svensk juridisk person. Ställföreträdare för utgivare får enligt av justitiedepartementet tillämpad praxis endast fungera tämligen kort tid. Är utgivarens förfall varaktigt, t. ex. sinnessjukdom, skall ny utgivare utses. Ägaren till tidning äger ej påbörja utgivningen därav, förrän utgivaren erhållit utgivningsbevis; gör ägaren det ändå, ådömes ägaren ansvar. Han äger därvid naturligen ej till befrielse från ansvar åberopa, att han ej kunnat förmå utgivaren att söka utgivningsbevis. Inga egentliga svårigheter synas ha mött att tillämpa de nya bestämmelserna om utgivare. Endast i ett par fall har till justitiedepartementets kännedom hittills kommit kontroverser mellan tidningsägare och utgivare.
Av stor vikt är, särskilt under nuvarande förhållanden, att kontroll utövas över utländska tidningar. Detta tillgodoses av den nya lagstiftningen. För periodisk skrift, som tryckes utom riket och införes hit för spridning, skall sålunda svensk utgivare finnas, om skriften icke huvudsakligen är avsedd för spridning utom riket. Sådan utgivare behöver alltså ej finnas för svenskspråkiga finska tidningar och ej heller för internordiska tidskrifter, som tryckas i grannländerna. Är skriften tryckt på svenska språket, skall därjämte finnas en huvuddistributör här i riket, dock icke om skriften sprides genom postverkets försorg, vilket i regel torde vara fallet med nyssnämnda tidningar. Utomlands tryckt tidning, som huvudsakligen är avsedd för spridning inom riket, måste även ha svensk ägare, ty eljest kan icke utgivningsbevis utfärdas. Ägaren kan dock vara t. ex. ett svenskt bolag, oavsett vem som äger aktierna.
I samband med de nya ansvarighetsreglerna har en mindre jämkning gjorts i preskriptionsreglerna för åtal i 4 § 6 mom. I detta lagrums första stycke stadgas bl. a. att allmän åklagare icke skall äga åtala skrift sedan sex månader förflutit efter det granskningsexemplar avlämnats av skriften. I andra stycket stadgas att i övrigt skall beträffan-
de tid för anställande av åtal gälla vad i allmän lag stadgas. Om, såsom inträffat, granskningsexemplar ej avlämnats, när skriften börjat spridas, och skriften upptäckes först efter det straff enligt allmänna straffrättsliga regler är preskriberat, synes jämväl åtal efter tryckfrihetsförordningen böra vara preskriberat. Dock bör konfiskation av skriften ändock kunna ske genom domstols beslut enligt 5 § 11 mom.
År 1941 ha vidare i samband med den nya spionerilagstiftningen gjorts vissa ändringar i stadgandena i 3 § 9 och 10 mom. om smädelse av utländsk makt och om skydd för statshemligheter. Mot dessa bestämmelser ha riktats åtskilliga anmärkningar.
Tryckfrihetsförordningen intar den ståndpunkten, att i fråga om rikets inre förhållanden missbruk av tryckfriheten kunna beivras endast vid domstol, medan i fråga om utrikespolitiska förhållanden regeringen vid sidan av domstolsprövning har möjlighet att bl. a. enligt 3 § 9 mom. och 5 § 13 mom. utan rättegång konfiskera en skrift. Det har i tryckfrihetsdebatten med mycken säkerhet gjorts gällande, att dessa bestämmelser vore antikverade och döda, därför att de för länge sedan upphört att tillämpas. Det riktiga är väl att bedöma dem såsom tillhörande för krig och utomordentliga förhållanden avsedda bestämmelser, vilka ej behövt användas under den långa fredsperiod vi levat i. Att sådana stadganden ej skola anses ha upphört att gälla därför att de ej tilllämpats ligger i sakens natur.1 Stadgandet i 5 § 13 mom. tillämpades två gånger åren 1919 och 1920.2 Stadgandet om konfiskation utan rättegång i 3 § 9 mom. började användas år 1939.3 Under förra världskrisen debatterades vid 1919 års riksdag i anledning av interpellation frågan om åtal enligt 3 § 9 mom., men därvid berördes icke frågan om konfiskation utan rättegång. Justitieministern (Eliel Löfgren) uttalade då bl. a., att åtal enligt 3 § 9 mom. vid flera tillfällen ej skett, enär juryn i några fall frikänt tidningsutgivaren och denna utgång stundom visat sig utöva en lika irriterande verkan på folkstämningen inom vederbörande främmande land, som de pressuttalanden, mot vilka dess representants anmälan riktat sig. Det är väl antagligt att samma skäl har föranlett användandet under nuvarande läge av konfiskation utan rättegång. Den ändring i 3 § 9 mom., som skedde år 1941, avsåg huvudsakligen att införa möjlighet till provisorisk kvarstad före konseljbeslut. Genom denna ändring undanröjdes emellertid även all tvekan om att riksdagen gillade att stadgandet användes.
I 3 § 10 mom. har skyddet för statshemligheter något utökats. Med stöd av detta moment har år 1940 utfärdats den s. k. 197:an (kungörelsen den 12 april 1940 angående förbud mot offentliggörande i tryck av vissa underrättelser om krigsmakten m. m.). Denna kungörelse har ansetts gå för långt och föranleda missbruk. Det har uttalats, att den vore ett hastverk tillkommet under de kritiska aprildagarna 1940. I själva verket var kungörelsen emellertid förberedd redan på hösten
1939. Förebilder till dylika långt gående bestämmelser finnas i så gott som alla andra demokratiska länder. När det gäller militära förhållanden har man ansett rådligare att vara för försiktig än tvärtom.
De största meningsbrytningarna ha emellertid gällt censurlagstiftningen. Motståndet kom huvudsakligen från tredje statsmakten själv, d. v. s. pressen. Hos allmänheten synes intresset för frågan ha varit tämligen svalt; en petition till riksdagen samlade endast ett litet antal underskrifter. De gamla skaldeorden:1 »Ve den som med vilja sårar lungan i offentlighetens breda bröst», citerades i debatten, och regeringen utsattes i pressen för en utomordentligt hårdhänt kritik. Denna riktades främst mot justitieministern, trots att statsministern gång efter annan förklarade, att hela regeringen stod bakom förslaget. Kritiken fick endast förhållandevis ringa gensvar i riksdagen. I sitt slutgiltiga skick blev lagen försedd med synnerligen starka formella garantier mot missbruk. För att censurlagen skall träda varaktigt i funktion fordras bl. a. beslut av riksdagen med 3/4 majoritet i vardera kammaren. Nu när stridens vågor något lagt sig måste väl erkännas, att en sådan lagstiftning är nödvändig och att det var bättre att den genomdiskuterades under tämligen lugna förhållanden, än att den i hast skulle komma att grundlagsstridigt improviseras, om kriget komme över oss. Det är här fråga om en ren beredskapslagstiftning för utomordentliga förhållanden. Censurlagen är avsedd huvudsakligen för krig samt för förberelsedagarna i ett läge av skärpt krigshot. Utgivningsförbud kan tillgripas endast i krig. Ej ens om före ett krig en sammanslutnings verksamhet förbjudes kan sålunda utgivningsförbud meddelas mot dess tidningar. Möjligen kan förhandsgranskning tillgripas. Förhandsgranskning är enligt uttalande av justitieministern avsedd att i första hand vara individuell mot viss eller vissa tidningar och skall endast i den mån det icke kan undvikas bliva allmän. Såsom mönster för den nya lagstiftningen åberopades av justitieministern bl. a. det engelska systemet. Detta föranledde en säregen diskussion i riksdag och press om detta systems innebörd, vilken gav eko även i tysk och engelsk press. Den engelska lagstiftningen innehåller stadganden om utgivningsförbud för periodisk skrift. Vidare stadgas stränga straff för den som i tryck publicerar något som kan skada krigföringen. Tidningsutgivarna äga lämna de artiklar de önska till granskning av censurmyndigheterna och äro fria från ansvar, om artiklarna godkänts. Det är väl sannolikt, att om censurlagstiftningen sättes i tillämpning hos oss, det blir det engelska systemet som kommer att praktiseras i fråga om pålitliga tidningar. Därest med stöd av 6 § tryckfrihetsförordningen en censurlag sättes i kraft, skall förhandsgranskningen handhavas av en i samråd med pressens organisationer tillsatt särskild myndighet kallad statens granskningsmyndighet och av under denna lydande granskningsmän. Några närmare instruktioner för dessa organ äro emellertid icke offentliggjorda.
I syfte bl. a. att såvitt möjligt undvika åtal, konfiskationer eller
andra längre gående åtgärder mot pressen har i samband med censurlagstiftningens principiella antagande anordnats ett system för självkontroll av pressen. Denna kontroll utövas genom den av regeringen efter förslag av pressorganisationerna tillsatta s. k. pressnämnden. Nämnden har meddelat varningar åt tidningsutgivare, offentligt eller enskilt, samt offentliggjort uttalanden, vari utan varning uttalas ogillande av vissa tidningars skrivsätt. Den har gjort sig till tolk hos statsmakterna för tidningarnas önskemål. Vidare har den för pressmännen klargjort utrikesledningens ståndpunkt i olika frågor. Erfarenheten torde ha visat, att pressnämndens tillkomst varit ett lyckligt grepp och att den verkat lugnande på tryckfrihetsdebatten. I varje fall synes denna numera pågå mera internt mellan pressmännen själva. Pressnämnden har tillsatts på föredragning av utrikesministern; därigenom har klart framhävts, att det är utrikespolitiska bedömanden som bestämma regeringens tryckfrihetspolitik.
Olof Thulin.