TILL DELAKTIGHETSLÄRAN.

 

AV

 

BYRÅCHEFEN FÖR LAGÄRENDEN IVAR STRAHL.

 

    År 1876 publicerade den sedermera berömde norske juristen GETZ, då 25-årig, i Norsk Retstidende en avhandling med titeln »Om den saakaldte delagtighet i forbrydelser» (även i Juridiske afhandlinger 1903). Avhandlingen tilldrog sig genast mycken uppmärksamhet, och den har då och senare blivit föremål för starka lovord.
    Getz utgick från den uppfattningen, att kausalitet är detsamma som betingelse. Enligt honom ha anstiftare och medhjälpare lika väl som gärningsmannen satt en betingelse för den brottsliga effekten och därmed orsakat denna. Alla medverkande äro därför noga besett gärningsmän. Att såsom vanligen sker uppfatta delaktigheten som accessorisk i förhållande till gärningsmannaskapet är för den skull enligt Getz principiellt oriktigt. Delaktigheten är ingen delaktighet: den är i princip gärningsmannaskap. Det är därför, menar han, överflödigt och vilseledande att i strafflagen upptaga ett särskilt kapitel om ansvar för delaktighet. Rätt tolkade äro de särskilda bestämmelserna i brottskatalogen tillämpliga icke blott på gärningsmannen utan även på de delaktiga. Han anser sig också ha visat, att det är omöjligt att draga en hållbar gräns mellan gärningsmannaskap och delaktighet.
    När Getz sedermera såsom ordförande i den norska strafflagskommissionen tog en mycket verksam del i utarbetandet av Norges nuva-

 

G. ASTRUP HOEL. Delagtighet i forbrydelser. Et sort blad av den norske kriminalret. Oslo 1941. Gyldendal. 200 s. Kr. 11.20.

rande strafflag av 1902, utgick han från den uppfattning av delaktighet, som han framlagt i sin ungdomsavhandling. Han drev emellertid icke sin uppfattning därhän, att alla bestämmelser om delaktighetsansvar utelämnades. I stället sökte han ge uttryck åt sin åsikt, att gärningsman och delaktig böra ställas lika, genom att i de allra flesta brottsbeskrivningarna insätta orden »eller medverkar därtill» eller något liknande uttryck. Några bestämmelser avfattades emellertid utan detta tillägg och därmed avsågs, i dålig överensstämmelse med den grundläggande tankegången, att ange, att delaktig icke skulle omfattas av straffansvaret.
    Den norska strafflagens metod att reglera delaktighetsansvaret har givit upphov till betydande tolkningssvårigheter. Man har haft svårt att finna, efter vilka grundsatser bestämmelsen om delaktighetsansvar införts eller utelämnats i brottsbeskrivningarna, och även de olika uttryck, som använts för att ange delaktighetsansvaret, ha vållat tvivelsmål. På sistone har också Getz' tankegång gjorts till föremål för kritik i Norge.
    ANDENÆS har sålunda framhållit, att även om man med Getz skulle antaga att alla orsaker i egenskap av betingelser för den brottsliga effekten vore logiskt likvärdiga i det att ingen av dem kan tänkas borta utan att effekten uteblir, därav dock icke följer, att de rättsligen behöva behandlas lika. Det sätt, på vilket effekten orsakats, måste få betydelse för den rättsliga värderingen, och det är helt naturligt att vid det rättsliga bedömandet göra skillnad mellan gärningsman och delaktig.¹
    ASTRUP HOEL har i det arbete, som föranlett denna artikel, riktat ett kraftigt angrepp mot Getz' lära och det sätt varpå den genomförts i norska strafflagen. Efter en ingående granskning av Getz' avhandling finner Astrup Hoel den vara ett sannskyldigt Augiasstall av oriktiga utgångspunkter, skeva metoder, bakvända synpunkter, sammanblandade moment, oklarhet och självmotsägelser. Han beklagar, att under årens lopp kull efter kull av norska jurister lämnat universitetet efter att ha blivit undervisade om hur galet det egentligen är att skilja mellan gärningsman och delaktig och hur genialiskt det var att påvisa det oriktiga i varje åtskillnad mellan dem, samtidigt som de övats i tolkningen av en lag, som uppgivits ge uttryck åt denna genialiska lära men varest åtskillnaden faller i ögonen för varje steg man tager och där spörsmålet om delaktighetens straffbarhet måste särskilt behandlas vid redogörelsen för varenda straffbestämmelse. Ett fundamentalt fel hos Getz är enligt Astrup Hoel, att han fattar frågan om delaktighetens straffrättsliga behandling rent teoretiskt och förbiser att spörsmålet är det helt praktiska vilka av flera till ett brott medverkande som skola straffas och huru de skola straffas. Från praktisk synpunkt är det enligt Astrup Hoel ofrånkomligt att uppmärksamma skillnaden mellan gärningsman och delaktig. Gränsen mellan de båda kategorierna är emellertid icke skarp. Tvärtom är det mången gång svårt att urskilja,

 

¹ TfR 1940 s. 239 ff.

vilken av flera medverkande som bör anses som gärningsman och vilken såsom delaktig. Det är icke heller säkert, att gärningsmannen alltid framstår såsom mera straffvärd än den delaktige. Astrup Hoel finner det därför vara bäst att i strafflagens allmänna del upptaga en uttrycklig bestämmelse att alla medverkande till brott äro underkastade straffansvar. Därigenom vinnes stöd i lag för att använda de särskilda straffbestämmelserna även på sådana medverkande, som icke omfattas av bestämmelsernas brottsbeskrivning. Samtidigt bör emellertid enligt honom öppnas möjlighet till straffnedsättning för envar medverkande, han må vara gärningsman eller delaktig, där det finns anledning att bedöma hans handling mildare än vanligt på grund av särskilda omständigheter. Såsom sådana komma i betraktande, att medverkan varit av ringa betydelse eller skett på grund av hot eller under inflytande av beroende ställning eller innefattat medverkan till överträdelse av särskild förpliktelse som emellertid icke ålegat den medverkande själv utan annan, såsom fallet är exempelvis vid medverkan till annans gäldenärsbrott. I ringa fall bör straffet helt kunna bortfalla.
    Astrup Hoels framställning är intressant. Kritiken av Getz' lära är säkerligen i mycket träffande. Men den bör icke undanskymma, att Getz dock gjort en betydelsefull insats i rättsutvecklingen genom att framhålla att det är möjligt att fatta delaktigheten såsom självständigt straffbar vid sidan av gärningsmannaskapet och att gränsen mellan gärningsmannaskap och delaktighet är flytande. I vårt land, där strafflagen nu ligger i stöpsleven, är det anledning att överväga, om man icke skulle vinna något genom att tillägna sig denna tanke.

 

    Den svenska strafflagen skiljer mellan gärningsmannaskap och delaktighet. Den sistnämnda gärningsformen anses icke falla under bestämmelserna i brottskatalogen utan är straffbar allenast på grund av särskilda bestämmelser i allmänna delen. Anledningen härtill torde vara, att den delaktige icke anses lika nära som gärningsmannen att bära ansvaret för den brottsliga effekten. Tankegången har lett till att lagstiftaren uppfattat delaktighetens straffbarhet såsom accessorisk i förhållande till gärningsmannaskapets. Den delaktige anses sålunda straffbar på den grund, att han deltagit i annans brott. Denna grundsats är i svensk rätt genomförd så strängt, att den delaktige i regel blir straffbar allenast under förutsättning att även gärningsmannen är förfallen till straff.¹ I vissa fall, där gärningsmannen av subjektiva skäl går fri från ansvar men det förefaller orimligt att den delaktige

 

¹ I NJA 1939 s. 472 tillämpade emellertid Skånska hovrätten och två ledamöter av Högsta domstolen SL 3: 3 på en person som förmått en sinnessjuk till ett konkursbrott; HD:s majoritet ingick ej på frågan. Jfr också v. SETH i SvJT 1927 s. 197 f. I praxis har vidare reell faution ansetts föreligga, ehuru förbrottet förövats av någon som av subjektiva skäl gått fri från ansvar. I NJA 1918 s. 341 tillämpades sålunda dåvarande SL 20:12 och 3:10 på köp av tjuvgods från minderårig och i NJA 1941 s. 464 tillämpades dåvarande SL 3:9 på en person som mottagit penningar av en enligt SL
5: 5 strafflös bedragerska. Jfr EKEBERG, STRAHL och BECKMAN, Strafflagen, s. 215 f. och 324.

på den grund skulle undgå straff, dömes han dock enligt rättspraxis såsom medelbar gärningsman.¹
    I visst om än icke nödvändigt samband med grundsatsen om delaktighetens accessoriska natur står det krav på uppsåt, som svensk rätt uppställer för att delaktighetsansvar skall kunna ådömas. Uppsåtlig delaktighet i annans uppsåtliga brott bestraffas sålunda såsom delaktighet. Har gärningsmannen emellertid handlat allenast med culpa, övergår delaktighetsansvaret till ansvar för medelbart gärningsmannaskap. I det fall åter, att den delaktige handlat culpöst, är frågan om hans straffbarhet mindre lätt att besvara. Enligt HAGSTRÖMER² kan han icke straffas, med mindre själva medverkan skett uppsåtligen ehuru uppsåtet ej omfattat den brottsliga effekten. THYRÉN³ och strafflagskommissionen däremot göra gällande, närmast de lege ferenda men möjligen med tillämplighet även beträffande gällande rätt, att väl delaktighetsansvar är uteslutet men att den medverkande, förutsatt att brottet är straffbart i oaktsamhet, kan straffas såsom gärningsman, om han medverkat på sådant sätt att gärningen därigenom sker.
    Den ståndpunkt, som gällande rätt enligt det anförda intager, torde icke kunna anses tillfredsställande. Frånsett att lagens bestämmelser, såsom nyss påpekats, lämnat rum för olika meningar angående utsträckningen av det straffbara området, kan anmärkas, att straffvärda delaktighetshandlingar i viss omfattning bliva straffbara endast genom anlitande av konstruktionen medelbart gärningsmannaskap, vilken saknar tydligt stöd i lag. Den är dessutom oanvändbar, där den delaktige icke kan anses ha handlat genom förmedling av den omedelbart handlande, såsom då han icke förlett denne till gärningen utan lämnat en mindre betydelsefull medhjälp. Det kan också ifrågasättas, om icke lagens delaktighetsregler äro mera invecklade än nödigt är.
    För att avlägsna de olägenheter, som läran om delaktighetens accessoriska natur medför, har man utomlands ifrågasatt att modifiera läran på så sätt, att man för den delaktiges straffbarhet väl icke fordrar att gärningsmannen gjort sig förfallen till ansvar men kräver att det kommit till stånd en handling som uppfyller de objektiva förutsättningarna för straffbarhet. Denna lära om delaktighetens s. k. limiterade accessorietet har omfattats av den tyska straffrättskommissionen.⁴ Den innebär så till vida ett framsteg i förhållande till den stränga accessorietetsgrundsatsen, som konstruktionen medelbart gärningsmannaskap blir obehövlig i de fall där gärningsmannen går fri från straff på grund av subjektiva omständigheter. Den som medverkar till en brottslig gärning av en otillräknelig, blir sålunda att straffa härför såsom anstiftare eller medhjälpare, ehuru själva gärningsmannen går fri från straff.
    Ståndpunkten kan likväl göras till föremål för kritik. Den fasthåller vid att delaktigheten är accessorisk och att den delaktige alltså straffas

 

¹ Att, såsom i SL 3: 2 förutsättes, döma den, som förmått person under femton år till brott, för anstiftan torde knappast förekomma.
² Svensk straffrätt, bd 1 s. 289 f. och 319 f.
³ TfR 1915 s. 350.
⁴ Se v. DOHNANYI i GURTNER, Das kommende deutsche Strafrecht, Allgemeiner Teil, 2. Aufl. 1935.

för det han främjat en annans gärning. Det är enligt läran gärningsmannen, som skall ha förverkligat de objektiva förutsättningarna för straffbarhet. Men om det icke fordras att denne begått ett brott, varför skall det då fordras att han företagit något som objektivt sett har brottets kännemärken?
    En närmare analys visar också, att det är svårt att strängt fasthålla vid kravet på att en annan skall ha gjort sig skyldig till något som objektivt sett är ett brott. Den tyska straffrättskommissionen har själv uppmärksammat, att en handling av den, som blott är ett blint verktyg i annans hand och därför icke vet vad han gör, nog icke alltid uppfyller de objektiva förutsättningarna för straffbarhet. Om någon skriver ett brev och däri på annans uppmaning intager en hänsyftning på något för honom okänt, för brevets mottagare ytterst besvärande förhållande med påföljd att denne ser sig nödsakad att ingå ett högst oförmånligt avtal med anstiftaren, kan brevskrivaren knappast anses ha, såsom ockerbestämmelsen i SL 21:5 förutsätter, begagnat sig av annans trångmål. Andra fall, i vilka det är svårt att upprätthålla kravet på att gärningsmannen skall ha förverkligat de objektiva förutsättningarna för straffbarhet, äro de, där för honom men icke för annan medverkande föreligger någon omständighet av objektivt slag som utesluter straffbarheten. Hur är det, om någon genom hot tvingar en annan till ett angrepp på främmande intresse under sådana förhållanden att den senare befinner sig i nödsituation? Och kan den, som handlar på befallning i sådana fall där befallningen länder honom till ursäkt, anses ha gjort något objektivt sett straffbart? I intet av de fall som nu nämnts kan det komma i fråga att låta den medverkande gå fri från ansvar. Om delaktighetsansvaret bygges på läran om den limiterade accessorieteten, nödgas man för dessa fall antingen hävda, att gärningsmannen företagit en objektivt sett straffbar handling, något som strider mot vanligt föreställningssätt, eller ock taga sin tillflykt till konstruktionen medelbart gärningsmannaskap, vilket är en nödfallsutväg.
    Det kan vidare ifrågasättas, om läran är lämpad för brott med specialsubjekt, exempelvis gäldenärsbrott. Om, väl icke den som utför brottet, men någon annan av de medverkande är ett sådant subjekt, kan det förefalla som om enligt läran ingen skulle bliva straffbar, emedan den som utför brottet icke uppfyller de objektiva förutsättningar som uppställts för straffbarhet. Till nöds kan denna konsekvens undvikas genom att specialsubjektet betraktas såsom gärningsman. Den tyska straffrättskommissionen anser sig emellertid behöva genom en särskild bestämmelse fastslå, att så snart ett specialsubjekt befinner sig bland de medverkande, alla dessa skola hemfalla under straffbudet. Mot denna lösning kan dock erinras, att de objektiva förutsättningarna för straffbarhet i det anförda fallet icke förverkligas annat än genom samverkan av flera personer, något som ej väl överensstämmer med den ifrågavarande uppfattningen av delaktigheten såsom medverkan till annans objektivt sett straffbara gärning.
    En teoretiskt sett klarare ståndpunkt torde uppnås genom att helt uppgiva föreställningen om delaktighetens accessoriska beskaffenhet.

För nutida åskådningssätt torde det vara naturligt, att de till ett brott samverkande straffas icke för att de deltagit i annans gärning utan för att de själva begått brott. Enligt denna uppfattning är delaktighet icke någon träffande beteckning. Alla medverkande, som anses böra straffas, äro enligt denna uppfattning självständigt straffbara.
    Detta sätt att uppfatta fleras deltagande i brott har på sina håll utformats till en lära om det s. k. extensiva gärningsmannabegreppet. Detta är GETZ' lära, och det är den som, låt vara ej förbehållslöst, lagts till grund för norska strafflagen. Enligt denna lära göres icke skillnad mellan gärningsman och delaktig. Alla samverkande äro enligt detta åskådningssätt principiellt att anse såsom gärningsmän. De bliva i regel att straffa oberoende av andra medverkandes gärningar. Även mot denna lära kunna emellertid vägande erinringar framställas.
    Det kan till en början anmärkas, att det för folklig uppfattning ter sig främmande att beteckna varje medverkande såsom gärningsman. Det skulle sålunda förefalla egendomligt, om den som, kanske på ett mindre väsentligt sätt, medverkade till ett mord skulle straffas icke för medhjälp till mordet utan för mord. Det är icke heller möjligt att i alla förekommande fall helt uppgiva föreställningen om en skillnad mellan olika medverkandes gärningar. Vid vissa brott måste det vara en förutsättning för ansvar, att någon medverkande utför en gärning som mera än de andras förtjänar beteckningen gärningsmannaskap. För att våldtäkt skall anses föreligga, kräves det sålunda ovillkorligen, att gärningen utförts av en man, och incest kan ej anses ha kommit tillstånd, med mindre ett skyldskapsförhållande består mellan en gärningsman och den mot vilken brottet riktats. Vid mened kräves i likhet härmed, att någon som avlagt ed (eller uppfyller därmed jämställd förutsättning) lämnar oriktig uppgift eller förtiger sanningen.
    Med det sagda sammanhänger, att den teoretiska grund, som anförts för läran om det extensiva gärningsmannaansvaret, icke torde vara hållbar. Getz anförde, såsom förut nämnts, till stöd för läran i första hand, att både gärningsman och delaktig orsakat den brottsliga effekten och att det icke skulle låta sig göra att genomföra en gradering av orsakandet; var och en som orsakat den brottsliga effekten måste därför i princip anses ha begått det ifrågavarande brottet. Häremot kan invändas bl. a., att brottsbeskrivningarna i brottskatalogen efter orden visst icke genomgående straffbelägga varje orsakande av en i beskrivningen angiven effekt. I de nyss anförda exemplen är det svårt att urskilja effekten från sättet för dess orsakande. I dessa fall ange brottsbeskrivningarna en verksamhet såsom straffbar, och man kan icke utan att göra våld på ordalagen anse, att dessa språkligt täcka annan än den som själv utövar verksamheten. I andra fall är det än svårare att urskilja en effekt, vars orsakande skulle vara straffbar, t. ex. vid straffbuden mot fortkörning eller mot hållande av spelhus. Icke ens ett straffbud sådant som SL 14: 1, enligt vilket den som med berått mod berövar annan livet skall dömas för mord, kan utan att ordalagen pressas uppfattas helt abstrakt såsom orsakande av annans död med berått mod.

Lagbudet betecknar gärningen såsom mord, och därav torde enligt vanligt språkbruk framgå, att exempelvis den, som öppnar dörren för mördaren, efter orden icke faller därunder även om det skulle vara otvivelaktigt att han därigenom orsakat offrets död.
    Det är vidare uppenbart, att läran om det extensiva gärningsmannaskapet passar ganska illa för brott med specialsubjekt. Att även extraneus skall straffas, framgår nämligen icke av tankegången i läran.
    Dessutom leder läran till svårigheter vid subjektivt kvalificerade brott. Om varje medverkande skall anses såsom gärningsman, bör han dömas efter sina subjektiva kvalifikationer. Detta är i regel fullt i sin ordning. Det gäller även om bland flera medverkande den ene därigenom skulle drabbas av straff enligt annat lagrum än den andre. Bland flera som medverkat till att döda en människa kan sålunda någon bliva att döma för mord, emedan han handlat med berått mod, och annan för dråp, därför att han begått sin gärning i hastigt mod. Till detta resultat anses även de gällande delaktighetsreglerna leda, men resultatet framstår onekligen såsom mera oomtvistligt, därest läran om det extensiva gärningsmannaskapet lägges till grund för bedömandet. I andra fall synes läran emellertid, om den genomföres konsekvent, leda till mindre gott resultat. Den subjektiva kvalifikationen vid enleveringsbrottet, nämligen att gärningen sker för att förmå kvinnan till giftermål eller otukt, torde sålunda icke med fog kunna fordras hos varje medverkande till brottet; det bör vara tillräckligt, att den föreligger hos någon av flera medverkande. Från den ifrågavarande lärans synpunkt innebär detta en inkonsekvens, i det att straffbudet anses böra tilllämpas på en medverkande ehuru han icke uppfyller de förutsättningar som lagen uppställt för gärningens straffbarhet. På enahanda sätt torde det förhålla sig med sådant svindleri, varom talas i SL 21:9 första st., nämligen det, där för straffbarhet fordras avsikt att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom. Det torde vara önskvärt, att medverkande till sådant brott straffas även om endast en av de medverkande handlat med sådan avsikt.
    Jämväl på försökslärans område är det svårt att konsekvent genomföra teorien om det extensiva gärningsmannaskapet. Enligt teorien är försök till delaktighet i ett brott att jämställa med försök att utföra brottet. Om man gör allvar av denna tanke, skulle en delaktighetshandling bliva att bedöma såsom försök, där brottet väl icke kommit tillstånd men den delaktige gjort allt vad på honom ankommit. Den som givit annan vissa upplysningar för att sätta honom i stånd att begå en stöld, vilken han emellertid icke utför, skulle därför bliva att döma för stöldförsök, om han genom lämnandet av upplysningarna fullgjort sin del av brottsplanen. Detta är dock knappast ett godtagbart resultat. Och än mera betänkligt förefaller resultatet, om man får antaga att han skulle gå fri från straff därest meningen varit, att han även skulle medverka vid stöldens utförande, och han alltså icke genom meddelandet av upplysningarna ännu gjort allt vad på honom ankommit för brottets förverkligande. Han skulle nämligen i så fall få fördel av att

han ämnade taga mera aktiv del i brottet. Det synes därför vara påkallat att skilja mellan försök till delaktighet och försök att utföra brottet.

 

    De lege ferenda synes ingen av de teorier, som här berörts, innefatta någon god lösning av delaktighetsspörsmålet. Till utgångspunkt för överväganden rörande detta de lege ferenda synes böra tagas en undersökning av skälen, varför någon bestämmelse om delaktighetens straffbarhet över huvud taget erfordras.
    Det förnämsta skälet är, att brottskatalogens bestämmelser äro avfattade så att endast den, som utför den i varje bestämmelse angivna gärningen, enligt orden drabbas av ansvar. Ett sådant uttryckssätt är fullt tillfredsställande, där brottet åstadkommes genom en enda persons handling. I dessa fall kan nämligen handlingen kallas ett utförande snart sagt huru den än är beskaffad, blott den orsakat den brottsliga effekten. Ett mord kan sålunda utföras ej blott genom att skjuta en annan utan även genom en i vanliga fall så harmlös handling som att stänga en lucka, nämligen om detta har till följd att offret dör av kolosförgiftning.
    Om i ett händelseförlopp ingå handlingar av flera personer ter sig saken emellertid annorlunda. Den som orsakar en effekt i — medveten eller omedveten — samverkan med annan, kan långt ifrån alltid sägas utföra det brott, som han otvivelaktigt skulle anses ha utfört därest en annan faktor än en mänsklig handling medverkat till effekten. Den som öppnar en dörr och därmed släpper in mördaren till hans offer, är språkligt icke att beteckna såsom mördare. Att språket gör denna skillnad mellan den som stänger en lucka i det förra exemplet och den som öppnar en dörr i det senare, beror möjligen på att effekten i allmänhet i första rummet tillräknas den som närmast orsakat densamma. Med ett sådant betraktelsesätt är det naturligt att göra en skillnad mellan flera medverkande allt efter deras ställning till effekten och anse någon (eller några av dem) vara gärningsman och de andra medverkande i mindre grad. Såsom förut påpekats, är det beträffande vissa brott rent av ofrånkomligt att göra en sådan skillnad, i det att något brott icke kan anses ha kommit till stånd om icke en på visst sätt kvalificerad person varit verksam för effektens uppnående på det särskilda sätt som låter honom framstå såsom gärningsman. Vad än förklaringen må vara till denna inställning är det i allt fall ett faktum, att språkbruket är sådant att brottskatalogens bestämmelser, om icke någon komplettering skedde, efter orden skulle vara tillämpliga blott på gärningsman. Det erfordras därför ett kompletterande stadgande, för att brottskatalogen icke skall erhålla alltför snäv tillämplighet.

    Till detta närmast språkliga skäl för en särskild reglering av det fall, att flera deltaga i brott, kommer ett annat, som sammanhänger med en vanlig uppfattning av själva orsaksbegreppet. Det är vanligt att, i likhet med GETZ, uppfatta orsaksbegreppet så, att en faktor anses ha orsakat en effekt i princip endast om den är en betingelse för denna så att effekten skulle ha uteblivit om faktorn saknats. Det är här icke

platsen att söka utreda, huruvida denna orsaksuppfattning är hållbar. Att den är utbredd, utgör i och för sig ett skäl att utforma reglerna på det nu ifrågavarande området på sådant sätt, att de leda till godtagbara resultat om denna uppfattning lägges till grund. Det är nu otvivelaktigt, att även om en utan annans medverkan handlande icke skulle kunna anses förfallen till straff med mindre hans handling varit en nödvändig betingelse för den brottsliga effekten, samma krav ej kan uppställas, där flera medverkat. Den omständigheten, att effekten skulle kommit till stånd även om någon av flera medverkande undandragit sin medverkan, kan i regel icke få medföra att han går fri från straff, ty han bör icke få räkna sig till godo att de andras handlingar ensamma skulle varit tillräckliga för att bringa brottet till stånd. För hans straffbarhet bör det vara tillfyllest, att han främjat brottet. Detta är emellertid från den nu ifrågavarande orsaksuppfattningens synpunkt en särregel, och det synes önskvärt, att den kommer till uttryck i lagtext genom en särskild reglering av det fall att flera deltaga i brott.¹
    Med utgångspunkt från dessa överväganden torde man finna, att vad som erfordras icke är ett stadgande, som i enlighet med läran om det extensiva gärningsmannabegreppet upphäver skillnaden mellan gärningsman och delaktig genom att låta alla medverkande drabbas av gärningsmannaansvar. Det är tillräckligt, att vid sidan av brottskatalogens straffbestämmelser för gärningsman ställes ett stadgande av innehåll att även andra medverkande skola straffas. Detta kan ske genom att det föreskrives, att vad i strafflagen är stadgat om straff för viss gärning skall, där ej annat är särskilt stadgat² eller eljest framgår,³ gälla ej blott den som utför gärningen utan även den som jämte honom främjar gärningen med råd eller dåd. Genom en sådan bestämmelse sker den erforderliga kompletteringen till brottskatalogen och tillika antydes, att medverkan kan vara straffbar även om den icke skulle vara en nödvändig betingelse för den brottsliga effekten.
    En bestämmelse sådan som den här ifrågasatta skiljer sig från läran om det extensiva gärningsmannabegreppet därigenom, att det göres skillnad mellan gärningsman och andra medverkande. Den avviker å andra sidan från uppfattningen om delaktighetens accessorietet genom att även annan medverkande än gärningsmannen uppfattas såsom självständigt ansvarig. Emedan något hinder enligt bestämmelsen ej finnes mot att döma någon för anstiftan eller medhjälp fastän ingen kan dömas för gärningsmannaskap, blir konstruktionen medelbart gärningsmannaskap åtminstone i det närmaste överflödig.
    Till grund för den ifrågasatta bestämmelsen ligger tanken, att var och en i princip skall vara ansvarig allenast för vad han gjort, oberoende av vad andra medverkande förbrutit. Omständigheter med avseende å någon av flera medverkande böra i regel beaktas allenast vid bedöman-

 

¹ Jfr härtill ANDENÆS i TfR 1940 s. 247 ff.
² Se SL 23: 7 andra st.
³ Där straffet avser att skydda den mot vilken brottet utföres, såsom t. ex. fallet är beträffande ocker, skulle det, ehuru han måste anses medverka till gärningen, vara orimligt att straffa honom.

det av hans gärning. Försvårande och mildrande omständigheter, dolus och culpa, ungdom och andra på tillräknelighetsfrågan inverkande omständigheter skola sålunda beaktas endast med avseende å de medverkande, hos vilka de förefinnas, men icke inverka på bedömandet av övriga medverkande. Detta medför understundom, att skilda medverkande falla under olika lagrum, något som med den tankegång som här utvecklas icke framstår såsom något egendomligt.
    Trots grundsatsen, att av flera medverkande var och en skall svara blott för sin gärning, måste det i viss mån bero på kamraternas handlingar, huruvida en medverkande blir straffbar. Ty det måste för straffbarhet krävas, att ett brott kommit till stånd, och huruvida så skett kan bero av annans handling. Att detta krav måste uppställas, framgår av att straffbarheten, såsom berörts på tal om det extensiva gärningsmannabegreppet, skulle sträckas orimligt vitt, om den, som främjade annans brottsliga verksamhet, skulle bliva straffbar oavsett huruvida något brottsligt förverkligats. Det måste, för att straffbarhet skall inträda, föreligga ett fullbordat brott eller ett straffbart försök; en straffbar förberedelse räcker också, emedan sådan är konstruerad såsom ett fullbordat brott. Den särregel, som erfordras för fall av subjektsflerhet, får alltså icke rubba brottens perfektionspunkt eller försökspunkten.
    Att brottet kommit till stånd, antingen såsom fullbordat eller försökt, torde kunna uttryckas med att någon skall ha utfört en i lag straffbelagd gärning. Delaktighet i fullbordat brott eller i straffbart försök omfattas därigenom av straffbarheten men däremot icke försök till delaktighet, såvida icke en särskild bestämmelse därom införes.¹
    Det kan synas, som om man genom kravet på att brottet skall ha kommit till stånd återginge till uppfattningen om delaktighetens accessorietet. Visserligen fordras icke, att det skall finnas en straffbar gärningsman, men det kan förefalla, som om det i enlighet med läran om den limiterade accessorieteten skulle krävas att någon annan än den delaktige förverkligat de objektiva förutsättningarna för straffbarhet. Den tankegång, som fört fram till kravet på att ett brott kommit till stånd, skulle i så fall ange den i det föregående efterlysta grunden för nämnda lära. Enligt den här framställda uppfattningen fordras dock icke för att annan medverkande än gärningsmannen skall straffas, att hans handling är accessorisk i förhållande till en gärning som objektivt sett är ett brott. Det fordras i stället, att ett brott kommit till stånd med alla, subjektiva såväl som objektiva, rekvisit, men brottet behöver lika litet beträffande den objektiva som med avseende å den subjektiva sidan ha förverkligats av någon person ensam för sig. Det räcker, att den gärning, som alla medverkande tillsammans åstadkommit, är att anse som ett brott.
    Frågan blir alltså, när ett brott skall anses vara begånget. Den frågan är enkel där blott en person handlat, ty i så fall måste denne ha

 

¹ I betänkandet med förslag till ändrad lagstiftning om straff för försök till brott (statens offentl. utredn. 1940: 19) upptogs en bestämmelse om ansvar för försök till anstiftan, men denna uteslöts ur propositionen i ämnet.

förverkligat alla rekvisiten för brottet. I fall av subjektsflerhet är det däremot möjligt, att en uppdelning av rollerna äger rum. Vanligen äro visserligen alla rekvisit uppfyllda i gärningsmannens person, medan de delaktiga blott satt betingelser för gärningsmannens handlande eller annorledes främjat detta. Vissa straffbestämmelser innehålla f. ö. brottsrekvisit, som äro så beskaffade att de måste föreligga hos gärningsmannen för att brottet skall ha kommit till stånd. Såsom exempel härpå har vid behandlingen av det extensiva gärningsmannabegreppet redan framhållits bl. a., att incest förutsätter att det är en närskyld som är gärningsman. Det skulle kunna sättas i fråga, om icke enahanda skäl skulle, ändå att accessorietetsteorien övergives, hindra att medverkan till självmord bestraffades såsom medverkan till mord; det kunde nämligen måhända göras gällande, att för att mord skall föreligga kräves att gärningsmannen dödat annan. En sådan tolkning av mordparagrafen överensstämmer dock icke med rådande uppfattning, att övertalande av en vansinnig till sjävmord kan bestraffas.¹ På motsvarande sätt skulle kunna ifrågasättas, huruvida det för skadegörelse förutsättes att kravet på skadande av annans egendom är uppfyllt i gärningsmannens person. Denna fråga har dock ganska liten praktisk betydelse. Den som genom vilseledande förmår annan att skada sin egen sak, straffas nämligen enligt SL 21:7 för oredligt förfarande, och i andra fall går medverkande till gärning, varigenom någon skadar sin egen sak, i allmänhet fri från ansvar på grund av att ägaren samtyckt till skadandet.
    Andra rekvisit behöva tydligen icke förefinnas hos gärningsmannen. Ett uppsåtligt brott måste sålunda anses föreligga, även om icke gärningsmannen utan blott annan medverkande handlat dolöst. Den medverkande behandlas i sådant fall enligt gällande rätt såsom medelbar gärningsman. Enligt den här ifrågasatta omläggningen av delaktighetsreglerna skulle han kunna straffas för anstiftan eller medhjälp. Enahanda gäller om de andra subjektiva rekvisit, som enligt vad nyss sagts ha betydelse allenast för sådan medverkan som uppfyller rekvisitet. Vad angår de omständigheter som pläga benämnas grunder för rättsstridighetens bortfallande, är det tydligt, att fall kunna förekomma då de tjäna till ursäkt för gärningsmannen men en medverkande ändock bör anses ha begått en brottslig gärning, såsom t. ex. då gärningsmannen men icke den medverkande äger åberopa förmans befallning till sitt fredande.² I fråga om vissa objektiva rekvisit gäller däremot, att det är tillräckligt om de föreligga hos någon av flera medverkande. Enligt den uppfattning, till vilken straffrättskommittén anslutit sig vid framläggande av sitt förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrotten, räcker det sålunda, för att exempelvis ett gäldenärsbrott skall vara begånget, att en gäldenär varit med bland de handlande. Och likaså räc-

 

¹ Se HAGSTRÖMER, Svensk straffrätt, bd I s. 284, och THYRÉN i TfR 1915 s. 350
² Annorlunda beträffande nödvärnssituation. Enligt SL 5: 11 skall, om någon kommer den nödställde till hjälp, för honom vara lag, som hade han själv i den nöd sig befunnit.

3—437004. Svensk Juristtidning 1943.

ker det, för att förskingringsansvar skall inträda, att någon av de medverkande befinner sig i den särskilda ställning som förutsättes för förskingringsansvar. Enahanda torde förhållandet vara med sådana subjektiva rekvisit som de i det föregående berörda specifika uppsåtsrekvisiten vid enlevering och svindleri. För att sådant brott skall vara förhanden, kräves, att det specifika uppsåtet föreligger hos någon av de medverkande, men om detta är förhållandet, kunna övriga medverkande straffas. Att i dessa fall ett subjektivt rekvisit har objektiv betydelse beror tydligen därpå, att det uppfattas som ett beträffande den objektiva sidan kuperat rekvisit; lagstiftaren har funnit sig icke kunna kräva, att sådan brottsplan, som kriminaliseringen skall motverka, blivit fullbordad, men har icke velat avstå från att fordra att den var åsyftad.
    Som synes gömmer frågan, när genom flera personers medverkan ett brott skall anses vara begånget, besvärliga spörsmål. Att så är fallet är föga märkvärdigt, ty såsom förut framhållits äro straffbestämmelserna avfattade med tanke på en enda handlande person. De flesta spörsmålen uppstå därför vilken lösning av delaktighetsproblemet man än väljer. I allmänhet ger det sig ock tämligen av sig självt, huruvida ett brott föreligger. Det torde, vad de allmänna delaktighetsbestämmelserna beträffar, vara tillräckligt att giva vissa antydningar om huru den bör lösas beträffande vissa rekvisit såsom bestämmelser om att envar skall straffas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last och att straffbud, som avser gärning av gäldenär, skall tillämpas även på den som jämte honom medverkat till gärningen. I brottskatalogen må därutöver i mån av behov intagas bestämmelser för att ange, vilken betydelse de särskilda rekvisiten för brotten äga vid subjektsflerhet. En sådan bestämmelse finnes beträffande bodräkt i SL 20: 3 sista punkten, som innehåller att, om bland flera till stöld medverkande någon äger åtnjuta privilegiet att dömas för bodräkt, detsamma skall gälla dem alla, dock ej den som handlat med uppsåt att tillägna sig det tillgripna.