Domstolskarriären. Presidenten SCHLYTER har i en uppsats i denna tidskrift (årg. 1942 s. 701 ff.) framlagt några förslag till reformer, genom vilka skulle uppnås en skälig befordringsålder beträffande de ordinarie posterna vid domstolsväsendet samt domarkårens bästa möjliga rekrytering och utbildning. I detta ämne må här göras ett diskussionsinlägg från revisionssekreterarhåll, varvid dock endast skola beröras de delar av uppsatsen, som närmast angå revisionssekreterarna. Det kan tilläggas, att nedanstående rader tillkommit i samråd med revisionssekreterarföreningens styrelse och att de även blivit granskade av åtskilliga revisionssekreterare. De torde därför motsvara en bland dessa ganska allmänt utbredd uppfattning.
    Under de senare åren har, antingen med rätt eller med orätt, den meningen slagit rot bland revisionssekreterarna, att deras ansvarsfulla, ofta mycket betungande och enformiga arbete icke är tillräckligt uppskattat. Det är därför ägnat att väcka tillfredsställelse, att det nu föreslås en sådan ändring i rådande befordringspraxis, att tjänstgöringen såsom revisionssekreterare får en högre värdesättning samt att den jäm-

nare och rättvisare fördelas på aspiranterna till domstolsväsendets slutposter. Förvisso måste, såsom framhållits i uppsatsen, deltagande inom måttfulla gränser i det rena lagstiftningsarbetet på rättens centrala område anses vara till stort gagn för domarutbildningen. Men lika obestridligt torde vara, att det ur utbildningssynpunkt är olyckligt, om den blivande domaren i åratal sysslar med mera periferiska lagstiftningsuppdrag eller ägnar sig åt arbetsuppgifter av administrativ natur. Därunder blir den dömande verksamheten honom mer eller mindre främmande och han förlorar kontakten med de lagar, som han sedermera i sin egenskap av domare får att tillämpa och vilka ju ingalunda äro oföränderliga utan tvärtom underkastade en hastig och ofta mycket djupgående förändring. Det måste därför anses önskvärt, att den som vill vinna befordran på domarbanan även huvudsakligen ägnar sig åt det egentliga domstolsarbetet.
    För vinnande av detta syfte skulle enligt uppsatsen för alla blivande häradshövdingar, hovrättsråd och ordinarie revisionssekreterare införas en obligatorisk tjänstgöring av bland annat minst ett år såsom assessor och ett år såsom revisionssekreterare. En tjänstgöring av minst ett år såsom assessor är säkerligen, även med hänsyn till de krav högsta domstolen måste ställa på de blivande revisionssekreterarnas kompetens, i allra knappaste laget. En minimitjänstgöring av ett år såsom revisionssekreterare torde visserligen vara tillräcklig, om man uteslutande har domaraspirantens utbildning i åtanke. Från nedre revisionens synpunkt kan däremot ifrågasättas, om denna tid icke är alltför kort. Det är nämligen önskvärt, att omsättningen bland revisionssekreterarna icke sker alltför hastigt (varmed naturligtvis ingalunda är sagt, att den icke kunde ske fortare än som för närvarande är fallet). Alltför täta ombyten av revisionssekreterare måste oundgängligen medföra ett försämrat arbetsresultat.
    Vidare ifrågasättes i uppsatsen, att för sökande till ovannämnda ämbeten det första revisionssekreteraråret skulle i merithänseende räknas dubbelt. Enligt vad undertecknad inhämtat i justitiedepartementet tillämpas därstädes redan nu denna meritberäkningsregel, då det gäller utnämning av häradshövdingar, varvid dock samtidigt, när någon av sökandena icke alls tjänstgjort såsom revisionssekreterare eller uppehållit sådan befattning under kortare tid än ett år, en avvägning av de olika sökandenas meriter göres. En sådan avvägning kan måhända svårligen helt och hållet undvikas, eftersom tjänstgöring i departement eller eljest i administrationen i merithänseende icke alltid är direkt kommensurabel med tjänstgöring i nedre revisionen. Allt kommer dock an på sättet för meriternas avvägning. Om icke — såsom måste anses påkallat — synnerligt avseende fästes vid tjänstgöringen såsom revisionssekreterare, blir den föreslagna meritberäkningsregeln alldeles illusorisk. För övrigt anmärkes, att regeln kommer att sakna betydelse, därest förslaget om ett års obligatorisk tjänstgöring såsom revisionssekreterare blir, såsom i uppsatsen synes hava förutsatts, genomfört utan undantag.

    I detta sammanhang må här ifrågasättas en annan regel, nämligen den att ordinarie revisiionssekreterare ifråga om de större domsagorna (grupp III och högre) tillerkännes ovillkorlig företrädesrätt framför transportsökande häradshövding (här bortses givetvis från sådana transportsökande, som själva tidigare varit revisionssekreterare). En dylik regel lärer hava gällt tidigare men den har i allt fall icke tillämpats under den senaste tiden.
    För att en häradshövding — för vilken, enligt uppsatsen, efter det han »länge tjänstgjort i justitierevisionen eller i lagarbete, är så mycket nytt att lära i häradsrätten» — skall tillträda sitt ämbete vid en ålder, då han »ännu är i sin fulla kraft», föreslås att efter någon övergångstid, varunder maximiåldern successivt sänkes, som regel (undantag tingsdomare) ingen utnämnes till häradshövding efter fyllda 45 år. Av de i 1943 års statskalender upptagna häradshövdingarna hava åtminstone 31 utnämnts efter fyllda 45 år, och av dessa hava åtminstone 23 tidigare varit hovrättsråd eller revisionssekreterare. Det tycks alltså icke hava varit så ovanligt, att befordran vunnits först efter det vederbörande fyllt 45 år. Givetvis är det av olika skäl önskvärt, att sluttjänsten som häradshövding tillträdes, då den nyutnämnde icke är alltför gammal. Men man frågar sig, varför gränsen — om en sådan överhuvud kan fixeras — skall sättas just vid 45 år. Åtminstone beträffande de domsagor, där tingsdomare eller sekreterare finnes, torde den utan betänkligheter kunna sättas högre. För övrigt kan framhållas, att enbart av de revisionssekreterare, som för närvarande tjänstgöra inom nedre revisionen, 10 äro födda år 1900 eller tidigare (och att av dessa 5 redan fyllt eller under innevarande år fylla 45 år). Till och med år 1945 avgå endast 5 häradshövdingar med pension, och beträffande deras ämbeten kan man säkerligen även räkna med sökande från departementen eller från Norrland. Om dessutom, såsom kan befaras, ledigblivna hovrättsrådsämbeten inom de närmaste åren skola hållas vakanta i avvaktan på deras omvandling till assessorstjänster i lägre lönegrad, är det svårt att förstå, vart de äldre revisionssekreterarna egentligen skola taga vägen. Genom övergångsbestämmelser av det slag, som antydes i uppsatsen, kan någon rättelse icke vinnas.
    En stor del av uppsatsen ägnas slutligen åt den mycket svårlösta frågan, huru en tidigare befordran till de ordinarie posterna vid domstolsväsendet skall kunna vinnas. För revisionssekreterarnas del är av särskilt intresse förslaget att göra departementenas lagchefs- och lagbyråchefsbefattningar till fullmaktstjänster. En dylik anordning synes vara lämplig. Även i övriga delar förefalla de föreslagna åtgärderna rörande posterna inom administrationen ändamålsenliga, åtminstone såvitt från revisionssekreterarhåll kan bedömas. Den ökade möjlighet till befordran, som för revisionssekreterarnas del kan komma att uppstå genom inrättandet av nämnda fullmaktstjänster, lärer dock bliva tämligen illusorisk, om samtidigt ett antal hovrättsrådsämbeten skall omvandlas till assessorstjänster i lägre lönegrad. I uppsatsen är visserligen tal om inrättande av nya ordinarie tjänster inom domstolsväsendet,

men därmed avses endast inrättande av tingsdomarbefattningar. En sådan åtgärd är säkerligen önskvärd, men därmed äro ju de nuvarande revisionssekreterarna icke hjälpta. För dessa blir det nog icke någon ljusning i befordringsmöjligheterna förrän då i samband med processreformens genomförande behovet av ordinarie domarbefattningar sannolikt kommer att ökas.

F. Folkard von Scherling.