Vid tillämpningen av hittegodslagen har det visat sig, att olika uppfattning råder i fråga om i vad mån lagen äger tillämpning på omhändertagna cyklar. Hos polismyndigheterna tyckes den meningen vara allmän, att en cykel, som kommit ur ägarens besittning genom stöld, sedermera icke kan såsom »hittad» av tredje man bliva föremål för behandling enligt hittegodslagen. Den som omhändertagit en sådan cykel, kan följaktligen enligt den mening, som polismyndigheterna företräda, icke med stöd av hittegodslagen göra krav på hittelön i det fall att ägaren anmäler sig och vill återfå cykeln och ej heller, om ägaren ej kan uppspåras, göra anspråk på att få tillgodonjuta andra av de förmåner, som hittegodslagen tillförsäkrar en upphittare. Men vissa polismyndigheter hava gått längre och göra gällande, att en cykel aldrig kan hittas. Andra komma praktiskt sett till samma resultat genom att antaga, att flertalet cyklar, som komma ur ägarens besittning, göra detta genom ett tillgreppsbrott och med utgångspunkt från den uppfattningen, att stulna cyklar ej kunna hittas, lägga de bevisbördan för att cykeln icke blivit genom olovligt tillgrepp frånhänd cykelägaren på den som omhändertagit cykeln. Enär förebringandet av en sådan bevisning endast i undantagsfall är möjlig, göres det praktiskt taget så gott som omöjligt att tillämpa hittegodslagen på cyklar. Det är i detta sammanhang av intresse att erfara, huru dessa polismyndigheter förfara med omhändertagna cyklar. Enligt 4 § i hittegodslagen skall medel, som inflyta genom försäljning av hittegods, i sista hand tillfalla kronan. Vissa polismyndigheter, och det gäller kanske flertalet, inleverera vid försäljning influtna medel till statsverket, trots det att hittegodslagens föreskrifter i övrigt icke tillämpas. En del polismyndigheter göra därvid först avdrag för havda kostnader, andra inleverera hela beloppet. En polismyndighet, vars tjänsteområde är ett av de största i riket, lär innehålla samtliga medel för försålda cyklar och medlen tagas i anspråk för täckandet av myndighetens kostnader för cyklarnas magasinering. Sistnämnda polismyndighet tillämpar dock hittegodslagen i de fall, då det kan bevisas, att cykeln kommit ur ägarens besittning annorledes än genom stöld.
Till belysning av i vilken omfattning cyklar »komma bort» kan nämnas, att under år 1940 efterlystes genom statens kriminaltekniska anstalt 18,694 cyklar och att anstalten beräknar att, om även de fall inräknas, då cyklar bortkommit men ej anmälts till anstalten, man skulle komma upp till ett antal av närmare 50,000 cyklar. Beräknas cyklarnas värde till i medeltal 25 kr. per styck, kommer man till ett sammanlagt värde av 1,250,000 kr. för blott nämnda år. Siffrorna behöva inga kommentarer. Hur stora belopp av nu ifrågavarande slag, som årligen tillföras statskassan, kan här icke uppgivas, men vägledning för en uppskattning kan lämnas genom att omtala, att polismyndigheten i Hälsingborg årligen inlevererar till statsverket c:a 2,500 kr. i cykelmedel.
Här uppställes nu frågan, om den praxis, för vilken ovan redogjorts, kan vara försvarlig och riktig.1 Vid en undersökning därav måste det