Straffånges rätt att taga del av handlingar rörande undersökning av hans sinnesbeskaffenhet.1 I ett rättsfall, som refererats i denna årgång av SvJT (Rf s. 9), prövades av hovrätt frågan huruvida till frihetsstraff dömd person, vars sinnesbeskaffenhet blivit undersökt, ägde medan han undergick straffet taga del av handlingarna rörande undersökningen. Samma fråga har nyligen i ett likartat fall varit under bedömande av nedre justitierevisionen, och då härvid utlåtande i ämnet förelåg av såväl fångvårdsstyrelsen som medicinalstyrelsen, har en redogörelse jämväl för detta fall ansetts kunna vara av intresse.
    S. åtalades för anstiftan till mordbrand m. fl. brott. Undersökning av S:s sinnesbeskaffenhet vid tiden för brottens begående verkställdes av chefen för sinnessjukavdelningen vid centralfängelset å Långholmen, docenten Gösta Rylander. Utlåtandet utmynnade däri, att S. lede av konstitutionell psykisk abnormitet (psykopati), att S. vid de åtalade gärningarnas begående befunnit sig i sådant sjukligt sinnestillstånd, som avses i 5 kap. 6 § strafflagen, samt att S. ej vore i behov av vård å sin-

 

1 Jfr 14 och 39 §§ sekretesslagen. Se ock strafflagberedningens betänkande ang. strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning m. m. (SOU 1942:59) s. 208.

256 O. H.nessjukhus. Medicinalstyrelsen kom beträffande S:s sinnesbeskaffenhet vid tiden för brottens begående till samma resultat som Rylander. S. dömdes slutligen av Högsta domstolen enligt utslag i juni 1940 med tilllämpning av 5 kap. 6 § strafflagen att för vad han låtit komma sig till last hållas till straffarbete 6 år.
    Under januari 1943, då S. avtjänade sitt straff å centralfängelset å Långholmen, ansökte han hos nedre revisionen om utbekommande av handlingarna rörande sinnesundersökningen (vilka icke intagits i protokollen i målet). Fråga uppkom härvid huruvida S. med hänsyn till sitt vid sinnesundersökningen påvisade sjukliga sinnestillstånd kunde anses å fångvårdsanstalten undergå sådan vård eller behandling, som avses i 14 § andra stycket sekretesslagen, samt, därest så kunde anses vara fallet, huruvida grundad anledning funnes antaga att genom utlämnande till honom av handlingarna angående sinnesundersökningen ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas. För vinnande av utredning i dessa avseenden infordrades utlåtanden av fångvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen.
    Fångvårdsstyrelsen åberopade yttrande av Rylander samt fängelseläkaren B. A. Boye och t. f. sinnessjukläkaren vid fängelset Lars-Ingemar Lundström. Innan yttrandet återges må nämnas att Rylander och Boye under slutet av 1940 i anledning av då framställd begäran av S. att få taga del av protokollet rörande sinnesundersökningen yttrat bl. a. följande:

    S. har förklarats förminskat tillräknelig på grund av konstitutionell psykopati och de personlighetsförändringar som ett mångårigt morfinmissbruk medfört. Han har tidigare visat benägenhet för inbundenhet och grubbel över sin psykiska beskaffenhet varjämte vissa rättshaveristiska tendenser framträtt. Under den isolering som ett mångårigt straffarbete måste medföra finnes givetvis möjligheter att dessa själsdrag kunna poängteras. Hans psykiska läggning och den miljö han nu lever i representera med andra ord en jordmån, ur vilken paronoida reaktioner under ogynnsamma förhållanden skulle kunna spira upp. Att låta honom taga del av den detaljerade medicinska redogörelsen för utvecklingen av hans sjukdom och de symtom på personlighetsskador, som iakttagits, skulle vara detsamma som att tillfoga honom onödigt psykiskt lidande och skada, varför vi såsom läkare måste kraftigt avstyrka detta. Dessutom skulle — allmänt sett — ett utlämnande av det rättspsykiatriska utlåtandet till S. medföra ett prejudikat, som kan få mycket betänkliga konsekvenser. Ty i fortsättningen kunde varje i fängelset intagen fånge begära tillgång till av läkaren förda sjukjournaler såväl på sinnessjukavdelningen som på kroppssjukhuset, vilket självfallet vore synnerligen olämpligt.

    I det nu föreliggande yttrandet av Rylander och Boye samt Lundström, i vilket fängelsedirektören Axi instämt, heter det bl. a.:

    Ur läkarsynpunkt ligger frågan till på samma sätt som för två år sedan med det undantaget att det nu snarare torde vara ännu större risk för att S. skulle kunna taga psykisk skada av att läsa den utförliga redogörelsen för hans sjukhistoria. Möjligheten av paranoida reaktioner och vantolkningar har nämligen helt säkert ökats under de sista två fängelseåren, under vilka

STRAFFÅNGES RÄTT ATT TAGA DEL AV HANDLINGAR. 257han ej släppt tanken på att slutligen vinna sitt mål att få taga del av handlingarna. Vi få således fortfarande på det kraftigaste avstyrka hans anhållan, även med hänsyn till de konsekvenser det skulle medföra att undersökta straffångar i allmänhet finge studera sina utlåtanden i detalj.
 

    I övrigt hänvisades i yttrandet till en artikel av Rylander i Svenska läkartidningen för år 1942 nr 11, betitlad Sekretesslagen och de rättspsykiatriska utlåtandena.
    För egen del anförde fångvårdsstyrelsen:

    Verkställigheten av straffarbete anpassas i den mån det är möjligt efter de intagnas individuella egenskaper. Det är av särskild vikt att psykopater göras till föremål för en individualiserande vård och behandling, som tar sikte på att genom pedagogisk påverkan skapa brottshämmande faktorer och genom en efter deras bristande själsliga utrustning avpassad yrkesutbildning sätta dem i stånd att efter frigivningen finna sig till rätta i samhället. Vid anstaltsbehandlingen av dem måste man ha för ögonen, att den konstitutionella psykiska abnormiteten kan föranleda sinnesoro, som tar sig uttryck i lynnesutbrott samt tillfälliga cellpsykoser och andra psykiska sjukdomstillstånd. Härtill måste hänsyn tagas bl. a. vid bestämmandet av tiden för den intagnes vistelse i cell samt vid valet av arbete åt honom. I möjligaste mån bör det undvikas att den intagne utsättes för inflytanden, som kunna förvärra hans psykiska tillstånd. Han måste därför vara föremål för en fortlöpande observation av fängelseledningen, som påkallar läkarens ingripande, därest en försämring befaras inträda. Om psykotiska symtom framträda, måste den intagne överföras till sinnessjukavdelning för observation eller vård. — Av vad fängelseläkaren och sinnessjukläkaren anfört framgår, att S., som lider av psykopati, skulle kunna taga psykisk skada av att läsa den utförliga redogörelsen för hans sjukdomshistoria. Det kan alltså befaras att behandlingen av honom, som bl. a. syftar till att förebygga ytterligare sjukdomsyttringar, skulle i hög grad äventyras, om han finge taga del av sinnesundersökningshandlingarna. Möjligen skulle detta utlösa sådan sinnesoro, att han måste för vård överföras till sinnessjukavdelning vid fångvården. Då ändamålet med S:s behandling sålunda skulle motverkas genom handlingarnas utlämnande, får styrelsen avstyrka bifall till hans ansökan om deras utbekommande.
 

    Medicinalstyrelsen (dess rättspsykiatriska nämnd) yttrade:

    Givetvis är det riktigt, att ett delfående av det ifrågavarande utlåtandets detaljer skulle kunna ge anledning till en del grubbel hos S., men å andra sidan kan en vägran att utlämna utlåtandet lätt hos honom alstra misstänksamhet, vilken i sin tur kan medföra paranoida reaktioner. Det synes icke heller uteslutet, att läkarutlåtandet skulle kunna hjälpa honom tillrätta i hans strävan att komma till klarhet om sig själv. Styrelsen anser sig därför böra tillstyrka, att S. får taga del av utlåtandet.


    Nedre revisionen förordnade, att handlingarna rörande S:s sinnesbeskaffenhet skulle översändas till centralfängelset å Långholmen för att genom direktören vid fängelset tillhandahållas S.

O. H.

 

17—437004. Svensk Juristtidning 1943.