Norsk Lovtidend, utgitt i London. Sedan den 1 september 1940 har norska regeringen i London utgivit Norsk Lovtidend. För tiden t. o. m. utgången av år 1940 omfattar publikationen 144 sidor, vilka på ett säreget sätt spegla tidens historia. Man finner »Kongelige Resolusjoner», »Provisoriske anordninger» och »Overenskomster med Fremmende Stater», som alla bära spår av huru tidens makter omgestaltat det norska samhällslivet.
    Sakrätten och familjerätten hava knappast påverkats av de senaste årens utveckling. Det är förvaltningsrätten, den speciella privaträtten och i någon mån straffrätten, som blivit tidsbetonade.
    På familjerättens område observeras, att skilsmässa kan av Justitiedepar-

tementet beviljas på ansökan av ena parten »om det på grunn av krigstillstand eller andre særlige forhold ikke er mulig å få forbindelse med den annen ektefelle».
    Straffrätten präglas av att starka skärpningar av straffskalan införts. Sålunda gäller, så länge Norge är i krig, att dödsstraff kan utmätas för »forbrytelser mot sedeligheden, den personlige frihet, liv, legeme och helbred», förutsatt att den ordinarie straffskalan inrymmer »fengsel intill på livstid». Genom tillägg till lagbestämmelserna om förräderi har vidare stipulerats, att »den som opprettholder medlemsskap i, söker om eller samtykker i å bli medlem av N. S., nazistisk hird eller annen organisasjon som yder fienden bistand eller som medvirker hertil», förlorar medborgerligt förtroende för resten av livet eller för visst antal år. Bestämmelsen fortsätter: »Som tilleggsstraff kan anvennes böter på inntil 1 million kroner». Förlusten av medborgerligt förtroende innebär bl. a. förlust av rösträtt vid allmänna val, av rätt att utöva verksamhet, för vilken fordras auktorisation eller myndighetstillstånd, av förtroendeställning — såväl avlönad som oavlönad — i »selskaper, pengeinretninger, foreninger eller andre sammenslutninger» samt av rätt att tjänstgöra i Norges krigsmakt.
    I SvJT 1943 s. 180 har omnämnts, att norska regeringen upprättat sjöfartsdomstolar i England. Sjöfarten har i övrigt blivit föremål för ett flertal bestämmelser, exempelvis om intressekontor för sjömän och sjöbefäl, om befrielse från tidigare kompetensvillkor för maskinister och navigatörer, om sjukförsäkring, om sjömännens hjälpfond för Norge och om ändring av sjömanslagens straffbestämmelser. Enligt de senare kan en sjöman till de norska sjöfartsdomstolarna anföra besvär över straff, ålagt av befälhavare. Han skall i så fall ingiva sina besvär »innen fire uker etter sin ankomst till U.K. og senest ett år etter avmønstringen». Lagskrivaren tillåter sig som synes att förkorta Brittiska riket till U.K. (United Kingdom).
    Inom skattelagstiftningen märkes vidare en förordning om arvs- och gåvoskatt — skattesatserna äro högre än i Sverige, t. ex. upp till 35 % i första arvsklassen — samt förordning om statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt. Till norrmän, som vistas utanför Norge och som avlönas av norska staten eller av norska offentliga eller halvoffentliga institutioner, utbetalas icke hela lönen utan innehålles 10 % av vad som överstiger 25 engelska £. För den som icke har försörjningsskyldighet — alltså icke blott ungkarlar utan även ungmör — innehålles 15 %.
    De militära förordningarna äro talrika. Man finner sålunda bestämmelser om nya militära grader, om värnplikt för norska män i åldern 18 till 55 år, om »kommandoforhold i Hærens og Marinens flygvåpen» samt om tapperhetsmedaljer och deras utdelande. Man finner vidare, att värnplikt införts för kvinnor i åldern 18 till 40 år. Befriade äro de, som hos sig hava eget barn eller adoptivbarn under 16 år, samt s. k. samvetsömma.
    Den statliga förvaltningsapparaten har undergått många förenklingar. Enskilda personer ha givits uppdrag att handhava vården av statliga uppgifter av stor betydelse och den i grundlagen påbjudna statsrevisionen har måst förenklas.
    Språket i författningsbestämmelserna är som regel kort och kärvt. Bestämmelserna äro enkla och böra kunna förstås av envar. Den hårda klang, som

präglar språket, gör att en svensk läsare får större intresse för publikationen än för vanliga urkundssamlingar. Den är tillika ett bevis för att i en demokratisk stat gäller icke det romerska påståendet »inter arma silent leges».

G. S-e.