Finsk föredragshållare. Vicehäradshövding Teuvo Aura höll d. 10 mars 1943 föredrag hos Stockholms högskolas juridiska förening över ämnet »Den praktiska juristutbildningen och de unga juristernas ställning i Finland». Vicehäradshövding Aura höll samma föredrag i Juridiska föreningen i Lund d. 12 mars för att därefter fortsätta sin resa till Danmark och upprepa sitt föredrag i Köpenhamn och Aarhus.

 

Tysk lagstiftning på försäkringsrättens område. Den tyska försäkringsavtalslagen av 1908 (»Gesetz über den Versicherungsvertrag») har ändrats genom två lagar av år 1939. Den ena lagen, vars namn är »Verordnung zur Vereinheitlichung des Rechts der Vertragsversicherung. Vom 19. Dezember 1939», avser att genomföra tysk rätt i de nyförvärvade tyska länderna Österrike och Sudetenland. Denna stortyska lag ändrar 1908 års lag på ett flertal punkter. Ändringarna äro väsentligen hämtade från den österrikiska försäkringsavtalslagen av den 23 december 1917, vilken ansetts föredömlig särskilt därför att den bättre tillvaratog försäkringstagarens intressen. Den andra lagen är »Gesetz über die Einführung der Pflichtversicherung für Kraftfahrzeughalter und zur Änderung des Gesetzes über den Verkehr mit Kraftfahrzeugen sowie des Gesetzes über den Versicherungsvertrag. Vom 7. November 1939». För att ge ett bättre skydd åt vägtrafikens offer föreskriver denna lag i avbidan på en fullständig nyordning av vägtrafikrätten, att innehavare av motorfordon skall vara tvungen att hålla ansvarighetsförsäkring. Lagen av den 7 november 1939 är således en motsvarighet till vår svenska lag om trafikförsäkring å motorfordon av den 10 maj 1929. Lagen har emellertid betydelse även för ansvarighetsförsäkring i allmänhet.
    Den tyska försäkringsavtalslagen av 1908 (VVG) har som bekant övat inflytande på vår nordiska lagstiftning, och det är därför av intresse att taga del av de viktigaste nyheterna. Den följande redogörelsen bygger i huvudsak dels på »Amtliche Begründung» till den stortyska lagen av den 19 december 1939, publicerad i »Amtliche Sonderveröffentlichungen der Deutschen Justiz Nr 20», dels ock på en översikt av ALFRED WIEDEMANN i »Jahrbuch der Akademie für Deutsches Recht 1939/40».
    Den stortyska lagen (lagen av den 19 december 1939) ger vissa regler om avtalets ingående. Försäkringsbolaget har att tillställa försäkringstagaren ett undertecknat försäkringsbrev. I Tyskland har man tidigare tvekat, om firmatecknares namnteckning finge mångfaldigas med en stämpel eller genom tryck, en fråga som ju hos oss icke föranlett någon diskussion. Vid massavtal hade en mångfaldigad namn-

teckning godtagits av Reichsgericht, men underrättspraxis var icke enhetlig. Den stortyska lagen kodifierar den av Reichsgericht hävdade regeln och fastslår, att en avbildning av den egenhändiga namnteckningen är tillräcklig (§ 3).
    En annan nyhet är ett stadgande, att försäkringsbrevet äger vitsord även om dess innehåll skulle avvika från anbudet, därest försäkringstagaren icke inom en månad från mottagandet skriftligen reklamerar försäkringsbolaget. En förutsättning härför är dock, att bolaget, då försäkringsbrevet utlämnas, gör försäkringstagaren uppmärksam på verkningarna av hans tystnad, vilket kan ske genom en tydligt framträdande anteckning på försäkringsbrevet. Försäkringsbrevet blir således den urkund, som ensam bestämmer parternas rättigheter och förpliktelser. Syftet med denna föreskrift, som avviker från allmänna avtalsrättsliga principer, är att hindra, att parterna skola komma i tvist om avtalets innehåll lång tid efter avtalets ingående.
    Den nya stortyska principen, att försäkringsbrevet skall ha vitsord, förefaller tilltalande. Bör motsvarande regel också antagas gälla i nordisk rätt? I litteraturen möter man uttalanden i denna riktning. USSING (Enkelte Kontrakter. Khvn 1940 s. 205) framhåller, att polisen är ett bevismedel mot försäkringstagaren, om han mottager polisen utan förbehåll eller reklamation. Om polisen icke stämmer med förutsättningarna för försäkringstagarens anbud, bör försäkringstagarens passivitet stundom kunna uppfattas som ett godkännande av försäkringsbrevets innehåll. Jag skulle emellertid vilja sätta i fråga, huruvida principen, att försäkringsbrevet skall ha vitsord, bör accepteras som en allmän regel i svensk rätt. Det kan vara rimligt att bygga på denna princip beträffande uppgiften om premiens storlek. En jämförlig regel finnes ju i 6 § köplagen. Men i övriga fall vore det måhända lämpligare att följa den allmänna grundsatsen, att anbudet är det väsentliga. En sådan regel skulle bättre tillgodose försäkringstagarens intresse; den skulle icke heller bereda bolagen nämnvärt omak. Som bekant avgives anbudet alltid av försäkringstagaren. Denne skriver en ansökan om försäkring på en blankett, som tillhandahålles av försäkringsbolaget. En regel att anbudet vore det väsentliga skulle praktiskt betyda, att bolagen tvingades att på förhand redovisa åtminstone sina allmänna försäkringsvillkor. Man skulle stadfästa en anordning, som nu tillämpas i de flesta branscher. Bolaget trycker sina allmänna villkor på ansökningsblanketten.
    Frågan om försäkringsbrevet bör tillerkännas vitsord har nära samband med frågan, hur lagen skyddar försäkringstagaren mot obilliga kontraktsvillkor. Är utrymmet för avtalsfriheten mycket litet, kan det knappast vara något intresse för försäkringstagaren att på förhand få del av försäkringsvillkoren. Den tyska försäkringsavtalslagens bestämmelser äro tvingande i ungefär samma utsträckning som den svenska lagens. I andra avseenden är dock tysk rätt radikalare än svensk. Den tyska försäkringsinspektionen har sedan länge ägt befogenhet att granska även försäkringsvillkoren. En förordning den 29 november 1940 (»Verordnung über die Anwendung Allgemeiner Versicherungsbeding-

ungen. Vom 29. November 1940») ger försäkringsinspektionen obegränsad makt. Inspektionen äger förordna, att vissa allmänna försäkringsvillkor skola tillämpas av alla försäkringsbolag i stället för förut gällande villkor. En sådan föreskrift må givas även med verkan för bestående avtalsförhållanden. Jag har icke funnit någon officiell kommentar till denna förordning, men möjligt är att man velat reglera bolagens skyldighet att betala krigsskador och mörkläggningsskador.
    Den nya stortyska lagen kompletterar reglerna om fareökning i VVG. Har en fareökning inträffat efter dagen för ansökningen men före dagen för försäkringsbrevets utlämnande, kan det vara tveksamt om en försummelse från försäkringstagarens sida bör betraktas som ett brott mot upplysningsplikten eller som en fareökning. I överensstämmelse med vad som fanns föreskrivet i österrikisk rätt anger den nya lagen, att fareökningsreglerna skola komma till användning (§ 29 a). Lagen innehåller också en bestämmelse om fareminskning. Som en motsvarighet till försäkringsbolagets rätt att (ev. efter uppsägning) kräva högre premie vid fareökning, gives ett stadgande, att försäkringstagaren kan begära nedsättning av premien för kommande perioder, om en fareökande omständighet skulle bortfalla (§ 41 a).
    Den tyska VVG saknade förut närmare bestämmelser om tiden för fullgörandet av bolagets betalningsskyldighet. Man hade endast en föreskrift motsvarande 24 § andra stycket i vår svenska FAL, att ett förbehåll skulle vara ogiltigt, enligt vilket ersättningen skulle förfalla till betalning först vid den tidpunkt då beloppet blivit slutligt fastställt genom bolagets beslut, förlikning eller dom. Den nya lagen föreskriver, att bolagets betalningsskyldighet inträder, så snart utredningen är slutförd. Skulle utredningen icke vara avslutad inom en månad, har försäkringstagaren rätt till delbetalning (§ 11). Regeln om delbetalning är dock icke helt ny, då delbetalning tidigare förekommit vid brandförsäkring och vid hagelförsäkring. Särskilt med tanke på sjuk- och olycksfallsförsäkring har det ansetts nödvändigt att utsträcka regeln till att gälla alla försäkringsgrenar.
    De tyska reglerna om livförsäkring äro mycket bristfälliga. Anmärkningsvärt är, att tysk rätt saknar motsvarighet till bestämmelserna i 116 § första stycket och 117 § FAL. Intill 1939 saknade rätten till livförsäkringen före försäkringsfallets inträffande varje skydd. Den stortyska lagen innebär en viss förbättring. Efter mönster från österrikisk rätt har en möjlighet öppnats för förmånstagare (eller om förmånstagare ej är utnämnd, för försäkringstagarens maka och barn) att inträda och rädda en försäkring, som blivit utmätt eller som utgör tillgång i försäkringstagarens konkurs. Ett villkor för rätten att inträda är emellertid, att den inträdande till borgenärerna överlämnar ett belopp som svarar mot försäkringens återköpsvärde (§ 177). De officiella motiven ange, att detta stadgande endast är det första steget till en allmän reglering av livförsäkringen som ett medel för familjeförsörjningen, och i sin översikt i Jahrbuch der Akademie für Deutsches Recht förebådar WIEDEMANN en mera omfattande reform.
    Flera punkter i den stortyska lagen må här förbigås. Man har bl. a.

helt eller delvis omarbetat reglerna om verkan av försummelse att betala premie, om dubbelförsäkring och om medgivande att taga försäkring å annans liv.
    Tyskland har dröjt mycket länge med att införa obligatorisk trafikförsäkring, trots att man i tysk rätt erkänt ett ansvar för bilägare oberoende av culpa. Försäkringsplikt förelåg före 1939 endast vid yrkesmässig person- och godstrafik samt då fråga var om fordon som användes till utbildning av förare. Man tillämpade emellertid efter 1936 den ordningen, att bilförare, som orsakat skador vilka han icke kunde ersätta, förlorade sitt körkort. Frivillig försäkring var därför mycket vanlig. Lagen den 7 november 1939 fastslår, att varje innehavare av motorfordon är försäkringspliktig. De allmänna försäkringsvillkoren måste godkännas av tillsyningsmyndigheten. Av särskilt intresse äro ändringarna i VVG, vilka avse att säkerställa den skadelidandes (tredje mans) rätt till ersättning.
    Några av ändringarna i VVG gälla ansvarighetsförsäkring i allmänhet. Frågan om tredje mans ställning har i modern lagstiftning lösts på olika sätt. Man kan tänka sig; att tredje man får en fullt självständig rätt mot bolaget. På denna princip bygger vår svenska lag om trafikförsäkring å motorfordon. Vanligen utgår man emellertid från, att ett avtal om ansvarighetsförsäkring ger endast försäkringstagaren (försäkringshavaren) en rätt gentemot bolaget. Denna grundsats har kommit till uttryck i vår svenska FAL. Den tyska VVG konstruerar också ersättningsanspråket på detta sätt. Hur man löser denna konstruktionsfråga borde vara likgiltigt, även om det vid tolkningen av lagen är nödvändigt att hålla utgångspunkten i minnet. Praktiskt har det gällt att skydda tredje man framför allt i följande fall. 1) Bolaget bör icke betala ut ersättningen till försäkringstagaren, utan att den skadelidande samtidigt får sin ersättning. Den skadelidande bör i allt fall icke bära risken att försäkringstagaren förskingrar beloppet och sedan icke har pengar att betala. 2) Ersättningsanspråket bör icke kunna tagas i anspråk av försäkringstagarens borgenärer vid vare sig utmätning eller konkurs. 3) Den skadelidande bör vara skyddad mot, att bolaget till hans nackdel träffar en uppgörelse med försäkringstagaren om ersättningens storlek. Enligt svensk rätt är tredje man som bekant säkerställd i de två första fallen (95 § FAL). Skyddet i det tredje fallet är däremot ofullständigt (96 § FAL). Före 1939 års lagstiftning var tredje mans ställning i tysk rätt mycket svag. Tredje man hade endast separationsrätt i konkurs (VVG § 157). Enligt den nya tyska lagen skola alla förfoganden över ersättningsanspråket vara ogiltiga i förhållande till tredje man. Likställd med frivillig överlåtelse är tvångsöverlåtelse vid utmätning (§ 156). Denna regel innebär, att den skadelidande skyddas i samtliga tre här ovan angivna fall.
    Vid obligatorisk försäkring går den tyska lagen av den 7 november 1939 ett steg längre. Syftet är att skydda den skadelidande mot, att bolaget till befrielse från ansvarighet åberopar kontraktsbrott från försäkringstagarens sida. Bolagets förpliktelse mot tredje man skall bestå, även om bolaget i förhållande till försäkringstagaren är fritt från an-

svarighet (§ 158 c). Rätten till ersättningen anses dock även vid den obligatoriska försäkringen i princip tillkomma försäkringshavaren, och konstruktionen är således här densamma som vid den vanliga ansvarighetsförsäkringen. Lagen anger uttryckligen, att tredje man icke har rätt att vända sig direkt mot bolaget.

Folke Schmidt.