Sveriges förenade studentkårer höll den 17—20 febr. 1943 i Stockholm sin tredje allmänna studentkonferens (»studentriksdag»). Vid konferensen behandlades huvudsakligen undervisningsfrågor, arbetsmarknadsfrågor och frågor rörande regleringen av tillströmningen till universitet och högskolor. Från konferensens juristkommission föreligga resolutioner i dessa olika frågor.
Resolutionen i undervisningsfrågor har följande lydelse:
»A. Undervisningens form.
1. Föreläsningar. Det hittillsvarande föreläsningssystemet fungerar väl.
2. Kurserna. Kurser böra anordnas endast då särskilt behov av dylik undervisning föreligger. Synpunkten av nödvändig löneförstärkning för de akademiska lärarna får icke tillmätas någon betydelse.
De ännu förekommande s. k. uppläsningskurserna måste avskaffas.
En koncentrering av kurserna till en viss del av terminen torde i många fall vara ändamålsenlig. Även torde examinatorier göra undervisningen mera effektiv.
3. Seminarier. Seminarierna böra i högre grad än nu i regel är fallet ge de studerande möjlighet och skyldighet till självständigt arbete. Detta sker främst genom en minskning av deltagarantalet. Härför fordras främst flera lärarkrafter.
4. Undervisningslitteratur. Bristen på undervisningslitteratur, främst läroböcker, är synnerligen stor. Alla möjliga åtgärder måste vidtagas för att avhjälpa denna brist, t. ex. genom ett framtida återinförande av statsanslaget för tryckning av juridisk vetenskaplig litteratur.
B. Frågor rörande jur. kand. - examens omfattning.
1. Det bör understrykas, att den praktiska tjänstgöringen — i den mån garantier kunna skapas för att den ej blir alltför ensidig — är den värdefullaste formen för praktisk undervisning. Endast för de fall, där sådan tjänstgöring icke kan förekomma, bör annan praktisk utbildning träda i stället. Sådan den s. k. praktiska kursen bedrives i Lund och Stockholm är den av tvivelaktigt värde. En formulärsamling, upptagande de vanligaste juridiska formulären — i möjligaste mån i originalhandlingar — med utförliga kommentarer, bör på dessa kårorter i viss mån kunna ersätta kursen. Studiet av denna formulärsamling bör avslutas med skriftlig eller muntlig tentamen och bör kompletteras med besök å domstolar och hos andra offentliga myndigheter.
2. En utökad undervisning i arbets- och förvaltningsrätt bör införas utan att därigenom en förlängning av normaltiden för jur. kand.-examen åstadkommes.
3. Valfriheten mellan ämnena nationalekonomi och romersk rätt bör ej åsidosättas såsom f. n. sker i Uppsala.
C. Behovet av akademiska lärare.
Behovet av ett ökat antal akademiska lärare är jämförelsevis mycket stort inom den juridiska fakulteten. Inrättande av flera docentstipendier är inom
några år nödvändigt. För rekrytering av lärarkrafter måste nya, allvarliga ansträngningar göras. Sålunda kan ifrågasättas om icke amanuensbefattningar för den elementära undervisningen borde inrättas.»
Rörande arbetsmarknadsfrågorna antogs följande resolution:
»A. Jurister i allmän tjänst.
1. Tingstjänstgöringen.
Tingsmeritering som formellt krav bör endast uppställas för befordran på de banor, där tingsmeriterna verkligen kunna anses utgöra den exklusiva formen för praktiktjänstgöring, exempelvis domarbanan. Tingstjänstgöringens längd bör icke fastställas till mer än två år.
Garantier måste skapas för att icke juris kandidater få tjänstgöra på domsagor eller i hovrätt utan att härför uppbära ersättning. Skulle praktikanttjänstgöring vara erforderlig, får tiden för denna ej utsträckas över två månader.
Å domsaga tjänstgörande notarie bör, därest han måste underkasta sig tvångsförflyttning till annan domsaga, därvid erhålla full kompensation för med denna flyttning förenade kostnader.
Den normala arbetstiden på domsagorna bör sättas till 42 timmar per arbetsvecka och notarien bör, därest denna tjänstgöringstid överskrides, äga uppbära ersättning för övertidsarbete i den mån lönesättningen icke blir sådan att dylik ersättning med tillämpning av eljest gällande principer icke kan utgå.
Notarie bör i största möjliga utsträckning endast användas för sådana arbetsuppgifter som kräva juridisk utbildning.
2. För i statlig tjänst anställda juris kandidater bör genomföras en fast befordringsgång, innebärande, att befattningshavare redan vid första anställningen har garantier för, att han efter viss tidrymd kommer att uppnå viss bestämd minimilönegrad.
3. Förslaget om uppställandet av juris kandidatexamen som kompetenskrav för distriktsåklagare bör stödjas. Det synes betänkligt, att t. ex. en häktad skall biträdas av en juris kandidat under det att samhällets representant, åklagaren, i allmänhet har den mindre juridiska sakkunskapen.
Vissa kommunala tjänster böra i större utsträckning än nu besättas med jurister. Det måste betraktas som ett missförhållande att samhället understöder utbildningen av jurister men samtidigt med lekmän besätter tjänster, för vilka jurister äro bättre skickade.
B. Jurister i enskild tjänst.
Vi förorda att kollektivavtalsliknande överenskommelse med landets advokater om viss minimilön för biträdande jurister träffas.
C. Vi vilja på det kraftigaste framhålla nödvändigheten av att avlöningen till yngre jurister, sysselsatta i statlig, kommunal och enskild verksamhet, utan undantag sättes så hög, att den möjliggör familjebildning och även i övrigt motsvarar inkomstbehovet, vari innefattas gottgörelse för utbildningskostnad. I detta sammanhang vilja vi ansluta oss till förslaget om en hemställan till K. M:t om utredning angående statligt stöd för en tidigare familjebildning bland akademiker.
D. Bestämmelser om akademisk avhandlings och annat akademiskt arbetes meritvärde på de praktiska juristbanorna äro sedan länge under K.
M:ts prövning. Vi hemställa hos statsmakterna att denna för svenskt rättsliv synnerligen viktiga fråga ofördröjligen bringas till positivt resultat.
E. Vi uttala till sist som vår mening att allt stöd bör givas akademikernas fackliga organisationssträvanden.»
Vad slutligen beträffar frågan om tillströmningen till universitet och högskolor är att anteckna, att juristkommissionen icke velat uttala sig för en spärr vid studiernas början. I resolutionen pekas på behovet av yrkesvägledning. Rätt man skall placeras på rätt plats i så stor utsträckning som möjligt. Därför bör en effektiv yrkesvägledning skapas, och man måste söka åstadkomma en lämplig metod att bedöma en studerandes fallenhet för juristyrkena.
Även den kvantitativa sidan av saken måste beaktas. I resolutionen framhålles att kravet på inrättande av en central institution för undersökning av den intellektuella arbetsmarknaden står i ofrånkomligt samband med behovet av yrkesvägledning. En sådan institution bör upprättas av statlig myndighet, med möjlighet för akademikernas fackliga organisationer att göra sina synpunkter gällande. Denna institution bör företaga en utredning om eventuell överproduktion av jurister.
Slutligen pekar resolutionen på behovet av åtgärder för att höja juristkårens kvalitet och det säges vara önskvärt, att vissa åtgärder utöver yrkesvägledning vidtagas i syfte att avråda för juristbanan olämpliga studenter från att nedlägga tid och pengar på juridiska studier, som i många fall icke leda till examen och som därigenom i onödan öka den redan nu hårda belastningen av undervisningen.
Kommissionen föreslår därför följande åtgärder: En juridisk fakultetsnämnd, förslagsvis bestående av bl. a. några lärare i de första juridiska ämnena, har skyldighet att avråda för de juridiska yrkena olämpliga studenter från att påbörja eller fortsätta studierna. Sådan avrådan kan ske vid inskrivning i fakulteten eller senare, helst inom ett och ett halvt år efter studiernas början, dock ej senare än i anslutning till tentamen i det första civilrättsämnet. Frågan om avrådan skall upptagas till behandling vid inskrivning i fakulteten och därefter dels sedan en studerande två gånger underkänts i tentamen, dels i övrigt efter anmälan från lärare. Vid frågans bedömande skall hänsyn tagas utom till studentbetyg bl. a. till den studerandes fallenhet för yrket. Student, som blivit avrådd från studier, må icke uppbära stipendium eller åtnjuta nedsättning i terminsavgift.
K. R.