PER OLOF EKELÖF. Straffet, skadeståndet och vitet. En studie över de rättsliga sanktionernas verkningssätt. Uppsala & Leipzig 1942. Lundequistska bokh., Harrassowitz. 216 s. Kr. 8.00. ─ Uppsala universitets årsskrift 1942:8.

 

    Vad är det som skiljer straffet från skyddsåtgärderna? Om båda reaktionssätten gäller, att de utgöra ingrepp som i regel måste antagas för den dömde medföra lidande, och såväl frihetsstraffen som skyddsåtgärderna söker man efter råd och lägenhet anordna så, att de utöva ett förbättrande inflytande på den dömde. Med tiden har också den individualpreventiva tankegång, som lett till införande av skyddsåtgärderna, gjort sådant intryck på den allmänna uppfattningen av straffet, att det ingalunda är ovanligt att höra jurister och lekmän yttra sig som om de ansåge att straffets mening huvudsakligen vore att påverka den dömde till det bättre. Man synes föreställa sig, att straffet skall förbättra brottslingen ungefär som medicinen botar en sjuk och att det gäller att lagom utmäta en dos av denna hälsosamma vara. Den som anlägger denna synpunkt, är emellertid också benägen att rikta kritik mot straffet. »Inte blir han väl bättre av straffet», är ett yttrande som man icke sällan hör. Tjänar straffet någonting till? En känd brottmålsadvokat yttrade en gång halvt på allvar, att de pengar, som nedläggas på fångvården, hellre borde delas ut bland de dömda för att hjälpa dem att skaffa sig en ordnad tillvaro. På det sättet skulle man, menade han, förebygga återfall i brott mera effektivt än genom att för en tid inspärra brottslingarna i fängelse.
    I den skrift, vars titel läses här ovan, har förf. med skarpsinne dryftat straffets verkningssätt. Såsom en betydelsefull skillnad mellan straffet och skyddsåtgärderna framhåller förf., att det förra i betydligt högre grad än de senare av lagen och rättstillämpningen göres beroende av brottets beskaffenhet. Han konstaterar, att straffet uppfattas som ett moraliskt ogillande av den brottsliga gärningen. Skyddsåtgärderna kunna enligt honom icke i samma utsträckning fattas såsom moraliskt

fördömande, ty de förutsätta för sin tillämpning att den brottslige i ett eller annat avseende är underlägsen det normala och moraliskt ogillande omöjliggöres om uppmärksamheten inriktas på psykisk underlägsenhet såsom något för det föreliggande brottsfallet väsentligt. Förf. konstaterar vidare, att straffet anses vara en rättvis påföljd av brottet, medan skyddsåtgärderna, vilka icke utmätas med samma hänsynstagande till brottets beskaffenhet, icke uppfattas eller åtminstone icke böra uppfattas som en samhällets vedergällning av brottet, låt vara att en skyddsåtgärd icke får på ett stötande sätt avvika från vad rättvisan anses kräva. Det uppfattas såsom rättvist, att den som förbrutit sig underkastas lidande, och lidandet anses rättvisligen böra svara mot vad brottslingen förbrutit. Proportionen beror på den härskande uppfattningen bland samhällsmedlemmarna, och även den omständigheten, att det anses rättvist att brott följes av lidande, är att anse som ett folkpsykologiskt faktum; förf. söker ge en historisk förklaring till dess förekomst.
    Enligt anmälarens mening kan det icke gärna förnekas, att detta i stora drag är den uppfattning av straffet som härskar i vår strafflag. Dess regler om straff synas i allmänhet bygga på vad man torde kunna kalla skuldprincipen. Därmed är emellertid icke givet, att man måste finna strafflagen avse blind vedergällning. Förf. belyser på ett intressant sätt, hurusom just vedergällningskaraktären hos straffet gör detta ägnat att verka moralbildande. Det är genom att straffet bestämmes i rättvis proportion till förbrytelsen, som det kommer att framstå icke blott som en brottsförebyggande åtgärd utan även såsom ett uttryck för samhällets moraliska ogillande av brottet, och det upprepade moraliska fördömande av brottsligheten, som en regelbunden straffrättsskipning sålunda utgör, är ägnat att suggerera allmänheten till känslomässig reaktion mot brottsligheten.
    Det är visserligen enligt förf. icke lätt att med visshet konstatera, huruvida straffet verkligen har någon praktiskt betydelsefull inverkan på folkmoralen. Hans uppfattning är emellertid, och däri vill anmälaren instämma, att människan från vaggan till graven måste utsättas för en ständig propaganda i moraliskt hänseende och att straffmaskineriet spelar en viktig roll i denna. Enligt förf:s mening är allmänhetens vedergällningskrav och dess moraliska indignation mot brottsligheten icke ett beklagligt följdfenomen av statens straffande verksamhet utan ett led i straffrättsskipningens moralbildande verksamhet. Man bör därför enligt honom icke bekämpa den indignation, som allmänheten ägnar brottslingar över huvud taget, utan allenast den del därav, som riktar sig mot brottslingar vilka avtjänat sitt straff.
    Förf. framhåller, att straffet även har en avskräckande verkan. Han påpekar, att människor kunna följa lagen på grund av fruktan även om de ej före sitt handlande särskilt reflektera över det hotande strafflidandet. Att en laglydnad som beror på fruktan för strafflidandet utvecklar sig till en vana att följa lagen, är, säger han, icke egendomligare än att vi i vår dagliga tillvaro vanemässigt undvika allehanda

handlingar vilka enligt erfarenheten medföra kroppsskada eller andra olägenheter.
    Det är tydligt, att frågan om de olika straffrättsliga reaktionernas verkningssätt är invecklad och svårbedömd. För kriminalpolitiken måste det emellertid vara av vikt att söka komma till klarhet i denna fråga, och docenten Ekelöfs bok synes anmälaren vara ett värdefullt inlägg i diskussionen därom.
    I boken undersökes även skadeståndets verkningssätt. Förf. skiljer efter vanligheten mellan skadeståndets preventiva och dess reparativa funktion. Den förra anser han ojämförligt viktigast, ehuru den senare utövar större inflytande på reglernas närmare utformning. Skadeståndets moralbildande förmåga är enligt förf. ringa, och även såsom avskräckningsmedel finner han det mindre ändamålsenligt än straffet. Detta förhållande anser han sammanhänga med att skadeståndsinstitutet på det hela taget avpassats icke efter sin preventiva utan efter sin reparativa funktion. Bland andra omständigheter, som göra skadeståndet mindre än straffet ägnat att verka moralbildande, nämner förf., att det icke såsom straffet utmätes i proportion till gärningens grovhet. Mot tanken att avpassa skadeståndets storlek efter skuldgraden intager förf. dock en ganska avvisande hållning. Detta gäller även ersättning för affektionsvärde, vilken skadeståndsform enligt förf:s mening otvivelaktigt har en reparativ funktion. Till de mycket tänkvärda reflexioner, som förf. gör i detta sammanhang, skulle anmälaren gärna vilja foga en hänvisning till vad han själv anfört i detta ämne i sin doktorsavhandling om expropriation. Skadestånd för ärekränkning bör däremot enligt förf., om man vill förfara rationellt, avpassas efter gärningsmannens skuld.
    Till sist behandlar förf. även vitet. Han jämför detta med straff och skadestånd. Han finner därvid, att det straffrättsliga vitet företer större likhet med straffet än man vanligen antager. Han ser i vitet icke blott ett medel att framtvinga lydnad i det särskilda fallet utan en enligt avskräckningsprincipen utformad sanktion med såväl allmänpreventiv som individualpreventiv verkan. I sin grundliga utredning tager förf. ställning till vissa frågor som möta vid lagstiftning och rättstillämpning. Spörsmålet huruvida förelagt vite skall utdömas och indrivas om den förpliktade ställt sig föreläggandet till efterrättelse, ehuru först efter det att den utsatta fristen gått till ända, vill förf. med visst stöd i praxis besvara så, att vitet ej skall utdömas om föreläggandet fullgjorts innan stämningen delgivits den förpliktade. Mot den i doktrinen härskande uppfattningen att även ett senare fullgörande bör lända den förpliktade till befrielse från vitet, anmärker förf., att en sådan åsikt äventyrar vitets allmänpreventiva effekt.
    Den intressanta boken förtjänar läsas och begrundas av envar, som vill bilda sig en åsikt om det rättsliga sanktionssystemet.

Ivar Strahl.