328KNUT RODHE. Något om retroaktiv civillagstiftning. Bilaga till P. M. med förslag till lag om begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension utarbetad av inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga. Sthm 1943. Marcus. S. 37─57.

 

    De sakkunniga, som haft i uppdrag att utreda frågan om begränsning av dyrtidstillägg å löner och pensioner, ha ställts inför spörsmålet, huruvida sådan begränsning kan genomföras även beträffande bestående avtal (se nedan s. 352 och 403). Till belysning av den rättsliga sidan av denna fråga har vid de sakkunnigas promemoria såsom bilaga fogats en efter särskilt uppdrag verkställd utredning av docenten RODHE angående retroaktiv civillagstiftning.
    Rodhe utgår från att det i svensk grundlag icke finnes något hinder mot att genom allmän lagstiftning ändra bestående rättslägen. Den fråga han söker besvara är om och i vad mån det har betraktats som en oskriven grundsats för den svenska lagstiftningen att civillag icke får givas tillbakaverkande kraft. Efter genomgång av åtskilliga uttalanden under svenskt lagstiftningsarbete anser han sig kunna fastslå, att uttalandena tydligt ge vid handen att det skulle vara en överdrift om man gjorde gällande att svensk rättsåskådning helt förbjuder lagstiftaren att giva civillag återverkande kraft. I vissa fall har lagstiftaren utan egentlig tvekan ansett sig kunna och böra vidtaga justeringar i de mera perifera delarna av äldre avtal, särskilt sådana med lång livslängd. I någon mån har lagstiftaren även ansett sig kunna jämka eller åsidosätta de centrala delarna av avtal vilkas förekomst utgjort ett akut socialt ont, såsom genom lagen den 6 mars 1942 om jämkning av arrendeavtal i vissa fall.
    Rodhe framhåller, att avtalsslutandet mer eller mindre förlorar sin mening om icke parterna kunna vid avtalets ingående bedöma vilka rättsverkningar avtalet kommer att ha. Avtalsmekanismen fungerar icke eller fungerar i allt fall dåligt, om allmänheten icke har förtroende för lagstiftningens stabilitet. Han tillägger emellertid, att om ingripanden ske endast i sällsynta undantagsfall och ej utan starka skäl, man icke behöver befara en dylik följd, särskilt icke om ingripandena ej innebära alltför väsentliga ändringar. Vidare framhåller förf., att det icke finnes anledning att till varje pris söka upprätthålla förtroendet för lagstiftningens stabilitet om man därmed riskerar att råka in i ett samhällstillstånd under vilket avtal över huvud taget icke har något värde. Det räcker emellertid icke, fortsätter förf., med en förnuftsmässig motivering för ett ingripande mot bestående avtal. Först när situationen är sådan, att lagen till stöd för sitt ingripande mobiliserar en känsloreaktion som upphäver eller åtminstone motverkar reaktionen att avtal ovillkorligen skola hållas, kan lagstiftaren undgå att framstå i en ur moralisk synpunkt ofördelaktig dager. Den känslomässiga bedömningen är dock koncentrerad till de delar av ett avtal, som äro av vital betydelse för parterna. Man reagerar icke på samma sätt mot förändringar i de mera perifera delarna av avtalet, och beträffande dem kan lagstiftaren därför känna sig mera fri att av sakliga skäl företaga jämkningar.
    Framställningen utgör ett intressant bidrag till den svåra och ömtåliga frågan om möjligheterna att genom lagstiftning ingripa i bestående avtal.

I. S.