HANS CAVALLI. Om statslån och statsskulder. Rättsliga studier kring § 76 regeringsformen. Akad. avh. Malmö 1942. Förlagsaktiebolagets i Malmö boktryckeri. XXXIII + 435 s. Kr. 12.00.

 

    Det hör till undantagen i svenskt akademiskt liv, att någon disputerar pro gradu i mer än en fakultet. Hans Cavalli, som för ett tjugutal år sedan försvarade en avhandling i statskunskap, har emellertid haft energi nog att förliden vår även framlägga en avhandling i juridik. Visserligen har Cavalli säkerligen redan under sina statsvetenskapliga studier haft anledning att syssla med ämnet för sin juridiska doktorsavhandling, men i det digra verk som han i våras försvarade vid Stockholms högskola behandlar han icke blott den rent statsrättsliga frågan om tolkningen av 76 § regeringsformen utan även åtskilliga med detta spörsmål mer eller mindre nära sammanhängande problem av civilrättslig och internationellt privaträttslig art.

LITTERATURNOTISER. 35    I avhandlingens första kapitel (s. 1—129), som är det mest vägande i arbetet, analyserar författaren det stadgande i regeringsformen, som säger att »utan riksdagens samtycke kan konungen icke lån in- eller utrikes göra eller riket med ny gäld belasta». Även tredje kapitlet (s. 168—275), som handlar om de rättsliga förutsättningarna för statens belastande med gäld, är av övervägande statsrättslig karaktär. I andra kapitlet (s. 130—167) söker författaren inpassa statslånet »inom den hävdvunna, juridiska systematikens ram» (s. 166), vilket ger honom anledning att diskutera den praktiskt föga givande frågan huruvida statslånet är offentligrättsligt eller privaträttsligt betingat. Vidare behandlar författaren de komplicerade frågorna om tillämplig rättsordning i kontraktsrättsliga tvister med flerstatlig anknytning och om staters immunitet i processuellt och exekutivt hänseende (s. 276—326). Slutligen ägnar han ett omfattande kapitel (s. 327—435) åt spörsmålet om den statliga gäldförpliktelsens förändrande och upphörande.
    Man måste onekligen beundra den forskarglädje, Cavalli visat i sin avhandling, och respektera det osparda nit, han ådagalagt. Dock skulle arbetet säkerligen ha vunnit på ökad koncentration. Författarens metod att behandla för själva huvudfrågan även tämligen perifera spörsmål har splittrat honom i hans ansträngningar och lett till att framställningen i viss mån blivit svåröverskådlig. Dessutom irriteras läsaren understundom av väl allmänna formuleringar, såsom när Cavalli beträffande majoritetens uppfattning i guldklausulmålet yttrar, att »vår översta instans här som ofta eljest genom en varsam inställning till på förhand iordningställda former och formler sökt att i största möjliga mån förverkliga den materiella rätten» (s. 300). Man jämföre härmed inställningen hos den norske journalist som — enligt vad SCHJELDERUP omtalar i TfR 1938 s. 293 — i en nyårsbetraktelse (1936/1937) på följande sätt exemplifierade »det forfall i almindelig moral og ordholdenhet, som han mente at det siste året hadde vist: ved Japans overfall på Kina, Italiens erobring av Etiopia og — ved de enstemmige avgjørelser Norges, Sveriges og Englands høieste domstoler hadde truffet i gullklausulsakene».

S. D.