Vängåvan vid fastighetsköp. I januarihäftet av SvJT lämnar J. E. ALMQUIST en utredning av begreppet »vängåva» vid fastighetsköp i Uppland på landslagens tid. Resultatet bekräftar enligt Almquist ett uttalande i ämnet, som K. G. WESTMAN gjort i ett brev till B. Wedberg, daterat den 26 januari 1919, och i sammandrag publicerat av mig i Uppländska domböcker del VI. Westmans uttalande går i korthet ut på att »vängåvan» i Uppland vid ifrågavarande tid kunde tänkas bero på att vederbörande fastigheter voro så goda, att de ansågos värda ett större vederlag än det som borde utgå enligt allmän, sedvanerättslig norm.
    Själv hade jag i samma del VI med stor tvekan framfört såsom måhända förtjänt att diskuteras ett uppslag av innebörd att vängåvan utgjorde ett extra tillägg till köpeskillingen i samband med eller såsom särskild valuta för slutgiltig överlåtelse av den sålda fastigheten. Anledningen till detta uppslag var ett rättsfall från Sjuhundra härad 1597 där vängåvan uttryckligen gavs »för lyst och fast» (d. v. s. för uppbud och fasta å tinget).
    Almquist avvisar på anförda grunder min hypotes. Det förefaller också, som om han funnit det ganska förmätet att efter Westmans brev överhuvud framkasta något tolkningsalternativ. Det var emellertid inte det. Saken har, liksom viktigare ting, sin historiska förklaring. I februari 1941 mottog jag ett brev från Wedberg, av innehåll bl. a. att han vid sitt sysslande med fastighetsköp på 1700- och 1800-talen ang. Lidingögårdar fäst sig vid den ofta förekommande »äreskänken», att han inlåtit sig i korrespondens med Westman, C. G. Bergman och troligen även Björling, men att det icke lyckades honom komma till någon säker uppfattning om saken. Brevskrivaren anmodade mig att vid tillfälle intervjua Westman i ämnet och sedan eventuellt behandla det i den blivande rättshistoriska inledningen till Uppl. domb. V.
    Jag fick sedermera tillåtelse av Westman att publicera hans brev. Brevet innehöll emellertid i sin otryckta del uttryck för författarens egen tvekan i frågan. Med anledning av rättsfallet från 1597 interpellerade jag I. SJÖGREN angående mitt uppslag. I sitt svarsbrev av den 23/6

 

¹ Mäster Jacob i Uppsala (1663─73) ansågs ursäktad emedan brottslingen ändrat ställning på stupstocken; Herdin s. 45.

1941 framförde denne en förmodan, att vängåvan närmast borde uppfattas såsom ett särskilt slag av fästepenning. Frågan om vängåvans natur och ursprung skulle då leda in på det omfattande och svårlösliga problemet om fästepenningens ursprung. I enlighet härmed borde vängåvan vara att uppfatta såsom en till säljaren utgiven prestation, som hade till syfte att utgöra ett reellt underlag för köparens tillit till säljaren, att den verkställda föryttringen icke framdeles skulle komma att ryggas av denne eller av hans arvingar.
    Då jag trodde min tolkning av vängåvan stå närmare fästepenningen än värdestegringstillägget, ansåg jag den vara åtminstone värd ett omnämnande, så mycket mer som vängåva i samma textedition förekom även vid mansbot, där den väl ej gärna kunde betyda värdestegringstilllägg.
    Sjögren har sedermera för mig framhållit att bruket av vängåva jämväl vid föryttring av fast egendom i stad i viss mån talar emot hållbarheten av den av Westman och Almquist hävdade uppfattningen. En slutlig prövning av denna uppfattning bör enligt honom ske på grundval av en ingående undersökning av sättet för köpeskillingens beräknande. Man skulle då utgå ifrån köpeskillingen samt dividera denna med hemmanets i markland och dess underavdelningar bestämda skattetal. Om man därvid erhölle ett jämnt tal, skulle däri ligga ett stöd för uppfattningen att bestämningen av köpeskillingen för fastigheten i dess helhet skett med utgångspunkt från ett visst normalvärde å marklandet, öreslandet etc, Om man åter vid en dylik division i allmänhet erhölle ett brutet tal, skulle man hava erhållit ett påtagligt stöd för uppfattningen att köpeskillingen icke bestämts efter ett visst normalvärde å marklandet, öreslandet etc. I detta fall måste det antagas, att köpeskillingen bestämts efter fastighetens individuella värde.
    Såsom jag tidigare framhållit är jag förhindrad inlåta mig på en vidlyftigare undersökning i ämnet. Jag har alltså fortfarande ingen självständig mening i frågan, men är glad åt alla sakliga inlägg.
    Uppsala i februari 1943.

Nils Edling.