Förslag om begränsning av dyrtidstillägg å löner och pensioner. Den 13 november 1942 tillkallade finansministern sakkunniga för att inom finansdepartementet verkställa utredning beträffande möjligheterna att genomföra enhetlighet i fråga om den kompensation, som på arbetsmarknaden utgår för levnadskostnadsstegringen (se nedan s. 403). De sakkunniga ha den 17 februari 1943 avgivit en tryckt »P. M. med förslag till lag om begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension» (Sthm 1943. Marcus. 58 s.). Enligt lagförslaget skall, där utfästelse gjorts om sådant dyrtidstillägg å lön eller pension som väsentligt överstiger till löntagare i allmänhet utgående dyrtidstillägg, Konungen, eller myndighet som Konungen bestämmer, äga förklara utfästelsen ogiltig i vad den avser tillägg överstigande det som i allmänhet utgår. I den mån utfästelse förklarats ogiltig, må tillägg icke utgivas eller mottagas.
    För att nå det åsyftade målet, är det enligt de sakkunniga nödvändigt att öppna möjlighet till ingripande även mot bestående avtal. De sakkunniga ha icke kunnat finna, att ett dylikt ingripande allmänt sett skulle rubba förtroendet för lagstiftningens stabilitet. Väl avser ingripandet, säga de, icke endast ett avtals perifera detaljer utan en av dess mera vitala punkter, men det gäller här, efter vad de framhålla, ett engångsingripande i en extraordinär situation, vilket är motiverat bl. a. av nödvändigheten att bevara penningvärdet. En sådan allvarlig situation anse de endast sällan kunna väntas inträffa och det finns enligt dem icke heller anledning befara, att ingripandet skall kunna åberopas såsom förebild för ingripanden av mindre betydelsefulla anledningar. Lagen innebär dessutom enligt de sakkunniga icke något väsentligt avsteg från vad som förut av olika anledningar ansetts kunna och böra göras, även om någon fullkomligt likartad situation icke tidigare förelegat.
    Såsom bilaga har till promemorian fogats en utredning om retroaktiv civillagstiftning, vilken på särskilt uppdrag verkställts av docenten KNUT RODHE (se ovan s. 328).

I. S.

 

    Omorganisation av rättsmedicinalväsendet. Medicinalstyrelsens rättsmedicinska nämnd — medicinalråden Einar Edén och John Byttner samt medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn Wilhelm Bosæus —har avgivit Betänkande med förslag angående omorganisation av rättsmedicinalväsendet i riket (SOU 1943:20). Såsom sekreterare har tjänstgjort jur.kand. Peder Grönvall.
    Enligt förslaget indelas riket i fyra större rättsläkar- och fyra mindre rättsobducentdistrikt, vart och ett under föreståndarskap av en rättsläkare respektive rättsobducent. Inom varje distrikt skall finnas en centralanstalt (rättsläkar- eller rättsobducentstation) med obduktionslokaler, laboratorier m. m. För tre av rättsläkardistrikten förläggas centralanstalterna till de tre medicinska högskolorna. Rättsläkartjänsterna i dessa distrikt förenas med akademiska lärarbefattningar. För det fjärde rättsläkardistriktet förlägges centralanstalten till Göteborg, och för detta distrikt tillsättes en särskild rättsläkare. För rättsobducentdistrikten förläggas centralanstalterna till pato-

logiska avdelningar vid vissa lasarett. Rättsobducentbefattningarna förenas med lasarettsläkartjänster vid dessa avdelningar. De vid centralanstalterna ifråga anställda legitimerade läkarna skola utföra de inom distrikten förekommande rättsmedicinska obduktionerna ävensom andra rättsmedicinska och därmed närbesläktade förrättningar och undersökningar. Härigenom komma tjänsteläkarna att bliva befriade från sin hittillsvarande skyldighet att förrätta rättsmedicinska obduktioner.
    Bland de till ett 20-tal uppgående författningsförslagen kan särskilt omnämnas förslaget till stadga ang. rättsmedicinsk obduktion, förslagen till lag om rättslig liksyn och till stadga ang. rättslig liksyn samt förslagen till rättsläkar- och rättsobducentinstruktion och till kungörelse om ändring i allmänna läkarinstruktionen. Beslutanderätten beträffande rättsmedicinska obduktioner lägges enligt obduktionsstadgeförslaget å allenast Kungl. Maj:ts befallningshavande. Framställning från domstol om sådan obduktion skall emellertid alltid bifallas. En annan nyhet i detta förslag utgör den bestämmelsen att rättsmedicinsk obduktion skall äga rum efter framställning av anhörig till den döde, av läkare, eller annan, som vårdat den döde under tiden närmast före dödsfallet, eller av försäkringsbolag eller annan, som före dödsfallet iklätt sig ekonomiska förpliktelser vid dettas inträffande, om KB ej finner skäl föreligga emot sådan obduktion samt sökanden ikläder sig betalningsansvaret för kostnaderna och ställer godkänd säkerhet därför. Rättslig liksyn skall hållas, om någon finnes ligga död utan veterligen föregående sjukdom eller om någon eljest avlidit under omständigheter, som utvisa eller ge anledning ifrågasätta, att icke naturlig död föreligger. Sådan syn skall även anordnas vid dödsfall av annat slag efter framställning av någon av de ovan angivna kategorierna. Rättslig liksyn skall anordnas av polismyndigheten i den ort, där den döda kroppen anträffats eller dödsfallet timat, ofördröjligen efter erhållen vetskap om dödsfallet. Nämnden har föreslagit skyldighet för läkarna vid rättsläkar- och rättsobducentstationerna samt för tjänsteläkarna att efter kallelse biträda vid rättsliga liksyner ävensom vid brottsplats- eller olycksplatsundersökningar eller liknande undersökningar och vid förhör vid brottsundersökningar.

P. G.