Övergångsförhållandena beträffande förmögenhetsbrotten. Den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott, som trädde i kraft den 1 jan. 1943 och skall tillämpas på därefter förövade brott, åtföljes icke av särskilda övergångsbestämmelser angivande i vad mån den nya lagen är att beakta även beträffande tidigare förövade brott. Man har därför att härutinnan lita till analogisk användning av bestämmelserna i 5, 11, 12, 13 och 14 §§ strafflagens promulgationslag.
    Huvudregeln är, att nya lagen skall tillämpas på brott, som förövats före dess ikraftträdande, endast om detta i det föreliggande fallet leder till lindrigare straff. Har ingen annan ändring vidtagits än att maximum eller minimum eller båda sänkts, så måste ny lag antagas in casu leda till mildare straffmätning och skall alltså tillämpas. Ofta har emellertid även brottstypens omfattning ändrats. När exempelvis en enligt 25: 12 i äldre lag straffbar ämbetsmannaförskingring blir straffbar enligt 22:3 i nya lagen, kan man icke enbart av den omständigheten att minimum i det senare lagrummet är två och i det förra sex månaders straffarbete draga den slutsatsen att ny lag leder till mildare resultat, ty 22:3 är avsett även för andra och lindrigare fall än de i 25:12 angivna. I vissa fall innebär den nya lagen en sammanslagning av flera straffskalor till en. Tjuvgömmeri skulle sålunda enligt 20: 12 i äldre lag efter tjuvgodsets värde bestraffas såsom stöld (med straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader) eller snatteri (med böter eller fängelse i högst sex månader), medan nya lagen i 21:6 för häleri upptager en enhetlig straffskala (högst straffarbete i två år). Meningen är icke, att tjuvgömmare hädanefter skola erhålla lindrigare straff. När såväl straffskalan som brottstypens omfattning är ny, kan tillämpning av äldre lag vanligen försvaras med att

NILS BECKMAN. 359man i det föreliggande fallet icke skulle ha dömt mildare enligt den nya lagen. Någon allmängiltig regel kan icke givas utan frågan får bedömas från fall till fall; uppenbarligen får dock aldrig strängare straff än ny lags maximum utmätas.
    Då vid bedömande huruvida ny eller gammal lag är mildare även vardera lagens återfallsregler skola tagas i betraktande och detta kan leda till tillämpning av äldre lags straffbestämmelser för högre resor av tjuvnadsbrott, kan det fortfarande vara motiverat att beteckna ett brott såsom andra eller högre resa stöld. Däremot finnes aldrig vidare anledning att beteckna ett tjuvnadsbrott som första resan stöld eller andra resan snatteri.
    De nu berörda frågorna ha närmare utvecklats i kommentaren.1dess andra upplaga (februari 1943) ha en del praktiska fall tillagts.Närmaste anledningen till att saken här upptagits till behandling är, att, i kommentaren icke hunnit inflyta ett av högsta domstolen nyligen meddelat prejudicerande utslag beträffande konkurrensreglerna.3
    I enlighet med den grundsats, som innefattas i 11 § strafflagens promulgationslag, ha nya bestämmelser om sammanträffande av brott ansetts i princip äga giltighet även i fråga om brott, vilka förövats innan bestämmelserna trätt i kraft. Straffrättskommittén uttalade i motiven till sitt betänkande att, i anslutning till principen i 11 § promulgationslagen, de upphävda bestämmelserna i strafflagen 20: 8 och 9 icke vidare skulle tillämpas utan de allmänna konkurrensreglerna gälla även med avseende på äldre brott. Detta uttalande mötte under lagstiftningsärendets behandling ingen gensaga från något håll, och kommentaren bygger därför på denna ståndpunkt. I nyssnämnda utslag har emellertid högsta domstolen ansett 11 §:s princip ej vara analogiskt tillämplig på tjuvnadsbrott, begångna före ikraftträdandet av den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott. Till utveckling av den mening, som högsta domstolen sålunda gjort till sin, har justitierådet Bellinder anfört, att konkurrensreglerna och övriga straffbestämmelser uti 20 kap. i dess äldre lydelse stode i så nära samband med varandra, att de förra finge anses utgöra ett nödigt komplement till de senare; konkurrensreglerna i 20 kap. borde därför tillämpas så länge och i den mån dess övriga straffbestämmelser gällde. I sitt utslag dömde högsta domstolen, med tillämpning av 20: 9 i dess lydelse före den 1 jan. 1943, till ansvar för å särskilda ställen och tider förövad stöld. I överensstämmelse härmed böra också under äldre lags tillämpningsområde fallande snatterier, jämlikt 20: 8 i dess äldre lydelse, bedömas såsom en stöld, om det tillgripnas värde överstiger 30 kronor. En ytterligare konsekvens torde bliva, att vid bestämmande jämlikt 4: 1 och 2 av gemen-

 

1 EKEBERG, STRAHL och BECKMAN, Strafflagen jämte förklaringar till den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott.
2 Tilläggen finnas även separat utgivna i ett blad på två sidor, kallat supplement till första upplagan.
3 K. M:ts utslag den 21 april 1943 nr 362 på besvär av Sören Dahlberg. Målet föredrogs den 16 april 1943 på första rummet i närvaro av justitieråden Stenbeck, Lawski, von Steyern, Bellinder, Sterzel, Petré och Dahlman, vilka förenade sig om utslaget.

360 FÖRMÖGENHETSBROTTEN.samt straff för en in på den nya lagstiftningens giltighetstid fortlöpande serie tjuvnadsbrott de före årsskiftet begångna brotten med tillämpning av 20: 8 och 9 i äldre lag skola behandlas som en enhet för sig.
    Slutligen må anmärkas, att om, före nya lagens ikraftträdande, straff för ett brott är bestämt genom utslag som vunnit laga kraft, nya lagen ej kan tillämpas beträffande detta brott ens om utslaget återgår jämlikt 4: 3 eller 4. När äldre villkorlig dom förverkas, skall alltså ingen omprövning ske, huruvida ny lag skulle leda till mildare resultat än vad den tidigare domen innehåller. Däremot måste en dylik omprövning ske, om någon blivit sakerförklarad före nya lagens ikraftträdande men först senare blir dömd av den domstol, som skall utmäta straffet.
Nils Beckman.