O. A. BORUM. Personretten. Khvn 1942. Gad. 183 s. Kr. 9.50.
Detta arbete är på sitt område en motsvarighet till de utmärkta läroböcker i familjerätt och internationell privaträtt professor BORUM förut utgivit, och liksom dessa är också Personretten genom sin vederhäftighet, sin klarhet och sina väl avvägda proportioner en värdefull praktisk handbok, som förtjänar att uppmärksammas och utnyttjas även här i landet. Till personrätten — ett uttryck som ju ej är mera allmänt använt i Sverige — räknas reglerna om rättskapacitet och rättslig handlingsförmåga: det centrala är förmynderskapsrätten samt rättsreglerna rörande sinnessjuka etc. En svensk läsare kanske finner det största intresset i kapitlet om omyndigas rättshandlingar; de dit hörande frågorna, som ha stor teoretisk och praktisk betydelse, äro som bekant reglerade efter nordiskt samarbete, och Borums framställning har i allmänhet omedelbar tillämpning även på svenska förhållanden. En viktig olikhet är att reglerna om godtrosförvärv av pengar och löpande värdepapper enligt dansk rätt gälla även vid förvärv från omyndig sålunda, att hans bristande rättshandlingsförmåga icke kan göras gällande mot den godtroende förvärvaren. (Om svensk rätt i detta avseende se Festskrift tillägnad professor Nils Stjernberg, s. 223 ff.) En annan olikhet torde ligga däri, att enligt dansk rätt lån till omyndig anses giltigt, så att långivaren är förpliktad att låta den omyndige bruka saken under den avtalade tiden samt den omyndige är förpliktad till vård och återställande av saken. Han måste betala ersättning, ifall han uppsåtligt eller av vårdslöshet eftersatt sina kontraktsenliga skyldigheter. Fastän frågan om omyndigs ansvar för lån ofta måste uppkomma i det dagliga livet har den mig veterligen ej behandlats i svensk domstolspraxis eller litteratur. Det förefaller emellertid ej troligt, att svensk rättsuppfattning överensstämmer med den nyss angivna danska. Enligt svensk rätt torde omyndig icke kunna med juridiskt bindande verkan ingå ett lånavtal. Ehuru lån är vederlagsfritt, kan det icke i förevarande avseende likställas med en sådan gåva som omyndig på egen hand äger mottaga. Lagberedningen förklarar i sina motiv till förmynderskapslagen (s. 236) att det skall vara fråga om »en ren förvärvsakt, vid vars ingående varje ekonomisk risk för den omyndige praktiskt taget framstår såsom utesluten», och det kan man ju icke säga om ett lån med vanliga rättsverkningar. I själva verket synes man i Danmark ej heller i förevarande avseende bygga på lånets benefika karaktär. Borum (s. 46 f) behandlar frågan i samband med reglerna om omyndigs arbetsavtal och synes — liksom tidigare BENTZON — mena, att den omyndige genom lånet förpliktat sig till en arbetsprestation: vård och återställande av saken. Till följd härav skulle den omyndige låntagaren svara endast såsom för en arbetsförpliktelse — för uppsåt och vållande — men icke bära det ansvar för casus som enligt dansk rätt åligger låntagare; jfr även rättsfall i Ugeskrift for Retsvæsen 1923 s. 395 och 1933 s. 792. Bortsett från fall då en arbetstagare i samband med