Tidskrift, utgiven av Juridiska föreningen i Finland (1943 h. 1—2): »Condictio indebiti» av prof. HENRY USSING (S. 1—26), »Den nya italienska civilrätten» av jur. dr OTTO BRUSIIN (s. 27—43), »Bör vittne, som jämlikt SL XVII: 3 äger rätt att förtiga omständighet, vilken kan ådraga honom åtal, härom uppmärksamgöras av domstolens ordförande, och om sådant anses böra ske men underlåtes, innefattar detta rättegångsfel konstituerande domvilla enligt RB XXV: 21?» av akademiekanslern O. HJ. GRANFELT (S. 79—89), »Om byggnadsskyldighet i stad och krigstillståndets inverkan på dess fullgörande» av jur. kand. ERIK ELFVENGREN (S. 90—103), »Den nya svenska lagstiftningen om förmögenhetsbrott» av hovrättsrådet NILS BECKMAN (S. 104—120), »Ännu i frågan om karaktären hos Finlands rättsordning vid slutet av 1300-talets förra hälft» av prof. RAGNAR HEMMER (S. 121—158).

 

    Viborgs hovrätt. På begäran av red. har presidenten i Viborgs hovrätt WÄINÖ KANNEL, med vänlig erinran om den medverkan red. lämnat till restaurering av hovrättens bibliotek efter Moskvafreden, haft den stora älskvärdheten att medgiva publicering av efterföljande uppgifter angående Viborgs hovrätt, dess domkrets, personal och verksamhet under krigstiden, vilka av honom lämnats i ett brev till red.
    Redan den 1 december 1939, således dagen efter det s. k. vinterkrigets utbrott, evakuerades hovrätten från Viborg till den lilla staden Heinola i St. Michels län, varest densamma, inrymd i därvarande folkskolelärarinneseminarium, fortsatte sin verksamhet ända till den 1 augusti 1940. Sistnämnda dag flyttade hovrätten till länsresidensstaden Kuopio, en stad på c:a 25,000 invånare uti Kuopio län i Norra Savolax, där man lyckats få för ändamålet förhyrd en visserligen något för liten, men i betraktande av omständigheterna dock moderata anspråk tillfredsställande lokal. Frågan när hovrätten kommer att återvända till Viborg är tills vidare icke aktuell.
    Såsom bekant avträdde Finland genom fredsfördraget i Moskva till Ryssland, förutom annat, det sydöstra hörnet av Viborgs län, vilken landsända i judiciellt avseende underlytt Viborgs hovrätt. Hovrättens domkrets, vilken i början av år 1940 omfattade 25 domsagor och 12 städer med var sin rådstuvurätt, minskades härigenom med 11 domsagor och 3 städer, bland dessa staden Viborg, där hovrätten ända sedan dess instiftelse haft sitt säte. Till följd härav reducerades ock arbetsmängden i hovrätten rätt betydligt, medan densamma i de övriga hovrätterna förblev oförändrad — det var till och med att emotse, att arbetsmängden i dessa sistnämnda med tiden komme att ökas därigenom att det avträdda områdets evakuerade befolkning till största delen blev förlagd i län hörande under Åbo och Wasa hovrätters jurisdiktion. Som rätta förhållandet emellan hovrätterna, vad arbetsmängden vidkommer, härigenom rubbades och antagas kunde, att Viborgs hovrätt, därest densamma bibehölls vid samma antal ledamöter och tjänstemän som förut, i en icke avlägsen framtid komme att lida av arbetsbrist, väckte hovrätten under vårens lopp 1940 förslag om utvidgande av

dess domkrets genom att vissa domsagor och städer från Åbo och Wasa hovrätters domkretsar skulle överföras till Viborgs hovrätts jurisdiktionsområde. Före utbrottet av det ännu pågående kriget i juni 1941 hade nämnda förslag ännu icke lett till annat resultat, än att trenne domsagor, vilka före år 1926 underlytt Viborgs hovrätt men då blivit överförda under Wasa hovrätt, från 1941 års början återförenades med förstnämnda hovrätts domkrets. Sedermera har genom delning av två domsagor bildats tvenne nya sådana. Vidare har det genom fredsfördraget avträdda men senare återerövrade och med rikets territorium införlivade området indelats uti fem provisoriska domsagor, vilket förhållande kommer att bestå åtminstone till utgången av innevarande år. Rådstuvurätterna på nämnda område hava jämväl återupptagit sin verksamhet. Efter allt detta omfattar Viborgs hovrätts domkrets för närvarande 19 ordinarie och 5 provisoriska domsagor samt 12 städer.
    Vid krigsutbrottet i juni 1941 kvarblevo i hovrätten endast presidenten, vicepresidenten, hovrättsråden och en assessor, av vilka de två förstnämnda jämte hovrättsråden på grund av sina ämbeten voro befriade från fullgörande av värnplikt under krigstiden. Däremot blevo assessorerna, med undantag av en, såsom värnpliktiga antingen inkallade till krigstjänst, där de flesta av dem sedermera verkat såsom auditörer, eller provisoriskt förordnade att bestrida andra göromål, såväl civila som militära. Detsamma var fallet jämväl med ordinarie och extra tjänstemän, av vilka till en början endast sekreteraren, advokatfiskalen och två fiskaler på särskild framställning beviljades befrielse från värnpliktens fullgörande, varjämte ock aktuarien såsom kvinna kvarstod i sin tjänst. Vid detta förhållande kunde i hovrätten från krigets början ända till den 2 februari detta år endast tvenne divisioner upprätthållas. Senare hava ytterligare två av assessorerna och tre av tjänstemännen, dels på särskild framställning från militärtjänst befriade, dels från fronten hemförlovade, återvänt till hovrätten. I följd härav är hovrätten för närvarande sammansatt av, förutom presidenten och vicepresidenten, sex hovrättsråd och tre asssessorer, de tio sistnämnda fördelade på tre divisioner med två föredragande på varje division. Av tjänstemännen är endast en enda en s. k. »extra» — till den grad har extrornas led, som före kriget kunde omfatta t. o. m. tio man, nu glesnat. Det må ännu tilläggas, att till hovrätten hör inalles nio hovrättsråd, men att en av dessa har ända från vinterkrigets början tjänstgjort såsom auditör samt att två hovrättsrådsämbeten för närvarande äro vakanta — inga ledigblivna ämbeten eller tjänster i hovrätten hava nämligen under den tid kriget pågått blivit återbesatta.
    Det är sålunda en ganska fåtalig besättning hovrätten numera arbetar med. Att rättsvården inom hovrättens domkrets det oaktat kunnat skötas så, att stagnation icke uppstått, har berott på flera samverkande omständigheter, som varit ägnade att nedbringa antalet av till hovrätten inkommande mål. Det har först och främst visat sig, att människorna under brinnande krig i allmänhet icke processa så gärna som det ofta är vanligt under normala förhållanden, vartill kommer, att männen äro till stor del upptagna vid fronten och sålunda avskilda från sina civila värv, som kunna giva upphov till rättegångar. Vidare kan antecknas en sedan den 1 juli 1941 gällande lag, varigenom underrättens skyldighet att underställa sin rannsakning och dom

i brottmål till hovrättens skärskådande blivit inskränkt till de fall, då antingen åtalet avser ett brott med dödsstraff eller tukthus på livstid såsom straffpåföljd eller ock den åtalade blivit dömd för brott, varå tukthus på åtta år (tidigare sex) eller därutöver kan följa. Slutligen gäller, att alla på det återförenade området begångna brott tills vidare avdömas av krigsdomstolarna och sålunda icke komma att öka hovrättens arbetsbörda. Antalet av till hovrätten inkomna mål har nedgått så, att detsamma, som år 1939 steg till 2,282, sjönk år 1940 till 1,778 samt sedermera åren 1941 och 1942 till resp. 1,099 och 1,079. Å andra sidan hava hovrätternas avgöranden erhållit större betydelse än förr därigenom, att till den grupp av mål, i vilka ändring i hovrättens utslag icke kan sökas, genom en lag av den 13 maj 1942 hänförts alla mål, som underställts eller i besvärsväg dragits under hovrättens prövning.
    Sedan Viborg på grund av fredsfördraget fallit i ryssarnas händer, hade man föga hopp om att någonsin mera återbekomma de delar av hovrättens arkiv och bibliotek, vilka icke i tid hunnit räddas undan. Före fredsslutet hade nämligen endast en liten del av arkivet, bestående huvudsakligen av renoverade underrättsdomsböcker i s. k. anmälningsärenden för de tio sistförflutna åren, samt av biblioteket ett antal mest använda arbeten blivit överförda på den finska sidan om den nya rån. Efter stadens återerövring befanns dock, att, ehuru trenne underrättsarkiv, som förblivit i Viborg, grundligt sönderrivits och förstörts (det var isynnerhet domböckernas ryggläder, som med begärlighet tillägnats), hovrättens arkiv och bibliotek mot förmodan, åtminstone till huvudsaklig del, funnos i behåll, om än även här förekommo fall, där liggarbandens läder tydligen utgjort en frestelse. Såväl arkivet som biblioteket hade överförts på Viborgs landskapsarkiv, vars hus förblivit oskadat, men av biblioteket har dock delar återfunnits även annorstädes i staden. I landskapsarkivet hade hovrättens böcker jämte en mängd andra från olika håll ihopsamlade, både andra ämbetsverk och enskilda tillhöriga böcker blivit till och med ordnade på hyllor, kanske även katalogiserade, ehuru på ett lika enkelt som egenartat sätt. Kamraten-bibliotekarien hade tydligen tagit böckerna en i sänder ur högen, försett dem med nummerlapp och ställt dem på hyllan bredvid varandra i fortlöpande nummerföljd. Tillämpningen av detta system hade haft till resultat, att bredvid någon enstaka årgång av Juridiska Föreningens Tidskrift nu var t. ex. en predikosamling ur domkapitlets bibliotek o. s. v. Alldeles nyligen har den värdefullaste delen av hovrättens bibliotek, c:a 800 band, från Viborg överförts till Kuopio.
    En följd därav, att några häradsrättsarkiv i Viborg och även annorstädes blivit helt och hållet eller delvis förstörda, har varit, att allmänheten i stor utsträckning blivit hänvisad till hovrättens renovationsarkiv, när det gällt att erhålla upplysningar om fastigheternas äganderätts- eller gravationsförhållanden m. m. I detta syfte har från hovrättens arkiv utfärdats en stor mängd avskrifter och intyg, vilket ofta givit nog så betungande extra arbete åt hovrättens fåtaliga personal. Wäinö Kannel.