Nordiska administrativa förbundets svenska avdelning höll den 5 mars 1943 arbetsutskottssammanträde i Stockholm, till vilket infunnit sig som representanter från Danmark overpresidenten Johan Bülow och dommer Aage Sachs samt från Finland presidenten M. J. Castrén och landshövding Gustaf Ignatius. På aftonen höll president Castrén föredrag inför förbundsavdelningen om förvaltningstjänstemännens utbildning i Finland, varvid han särskilt uppehöll sig vid frågan om tjänstemännens vidare utbildning efter antagandet i statstjänst. Efter föredraget följde diskussion med inlägg från dansk sida av dommer Sachs och från svensk sida av regeringsrådet Gabriel Thulin.

 

Yngre jurister i sekelskiftets Lund.1 Efterföljande minnen förskriva sig från den tid, då den som läste på juris kandidatexamen ännu — åtminstone i Juridiska föreningens protokoll — betecknades som »juris utriusque studerande» till skillnad från en »juris studerande», vars aspirationer endast sträckte sig till en simpel »hovrätt», men också den tid då den nya stadgan om de juridiska examina, vilken skulle förvisa både »utriusque» och »hovrätten» till historien, förbereddes och debatterades.
    Om själva de juridiska studierna och examina är inte så mycket att anteckna. I Lund hade man redan genom praxis infört den ordning med tentamina undan för undan i de olika ämnena och examen som en proformaprövning, vilken sedan legaliserades genom 1904 års stadga. Men valfriheten beträffande ordningen mellan ämnena var större, och man tog gärna det sista ämnet i själva examen, varigenom alltid denna fick ett moment av »rigorosum» med åtföljande spänning. Hovrättsexamen föregicks dessutom av skrivningar på lärorummet, för vilka den mindre kunskapsrike och mera skrupelfrie beredde sig genom att hos en av stadens skräddare låta sin kavaj förses med »hovrättsfickor», rymliga

 

1 Professor emeritus Robert Malmgren, som den 30 juni 1941 erhöll avsked från sin professur i stats- och förvaltningsrätt vid Lunds universitet men därefter uppehållit densamma på förordnande t. o. m. utgången av höstterminen 1942, lämnar på hemställan av red. här nedan några juristminnen från sekelskiftets Lund. Red.

390 ROBERT MALMGREN.som samvetet och i alla händelser tillräckligt rymliga för att kunna för det vakande Argusögat dölja de hjälpmedel som skulle ersätta tomheten inombords. (Spörsmålet huru en kvinnlig examinand i dylikt fall skulle förhålla sig saknade aktualitet, då så vitt jag kan minnas kvinnliga juris studerandes fötter då ännu icke börjat beträda universitetets trappor.)
    Bland lärarna fäste man sig främst vid Thyrén. Det var dock egentligen kollegieundervisningen som därvid kom i betraktande. Åtminstone de offentliga föreläsningar jag bevistade — över specialstraffrätten — voro mindre givande, kanske också mindre förberedda. Kollegieundervisningen var däremot mycket fängslande och pedagogiskt väl avvägd — utom beträffande de anspråk som ställdes på åhörarnas receptivitet och uthållighet. Thyrén var själv vid denna tid i sin fulla kraft och han tyckte väl att vad han kunde prestera som talare kunde studenterna orka med som åhörare. Kollegierna voro sannskyldiga blixtkollegier, som helt lade beslag på deltagarnas tid och intresse under c:a fem veckor under höstterminen och lika länge under vårterminen, och som pågingo så gott som alla söckendagar och ett flertal timmar varje dag, på morgonen, på förmiddagen och på kvällen. När Thyrén efter en dylik arbetsdag meddelade, att »vi börjar i morgon kl. 8», skall enligt en obestyrkt uppgift en förtvivlad student ha rest sig upp med en stillsam undran om inte detta komme i strid med lagen om förbud mot minderårigas användande till nattarbete. Thyrén talade alltid utan stöd av skriftliga anteckningar, detta inte endast när det gällde de många gånger upprepade kollegierna, utan också vid föreläsningarna, och han tog ingen hänsyn till studenternas möjligheter att tillgodogöra sig undervisningen genom anteckningar. Kallenbergs föreläsningar — och kollegier där sådana gåvos — utmärkte sig för mönstergill klarhet och framfördes i motsats till Thyréns i en lugn takt, som gjorde det lätt även för en icke-stenograf att följa med. Detsamma gällde även Björlings föreläsningar — för att endast beröra de stora huvudämnena.
    Den tämligen självklara fordran från lärarnas sida, att studenterna skulle i möjligaste mån regelbundet besöka föreläsningarna, upprätthölls ofta med tillhjälp av anställda upprop eller utsända kontrollistor. Thyrén, som »kände varje man i bataljonen till namnet icke blott, men till personen», brukade i tysthet från katedern avpricka de närvarande, och den som varit borta ett visst antal gånger fick inte tillgodoräkna sig terminen som fullgjort villkor för tentamen.
    De privata kollegierna voro nog i stor utsträckning praktiskt taget oumbärliga. Detta gällde i varje fall encyklopedi och straffrätt, men även civil- och processrätt. Jag erinrar mig från min första nybörjartid som juris studerande innan ännu Winroth efterträtts av Björling i civilrätt, att en av kamraterna formligen gick omkring och agiterade för att få ihop de 40 deltagare, som Winroth fordrade för att han skulle hålla ett kollegium över någon del av civilrätten. Antalet uppnåddes icke och Winroth konstaterade syrligt, att det inte fanns tillräckligt intresse, »och så slipper jag det besväret och herrarna den utgiften».

YNGRE JURISTER I SEKELSKIFTETS LUND. 391    Tentamina voro som förut nämnts i realiteten obligatoriska och avgörande, ehuru efter vad jag vill minnas ej uttryckligen medgivna i då gällande statuter. De voro i allmänhet ej offentliga, utan ägde rum i examinators bostad. Undantagsvis var dock förhållandet ett annat. Björling höll sina tentamina på universitetet, och de voro nog redan på den tiden tillgängliga för åhörare. Så var i varje fall förhållandet med Thyréns. Där brukade alltid de tre (eller fyra) tentanderna ha bakom sig ett större eller mindre antal kamrater som ville draga nytta av tentandernas kunskap eller okunnighet, och det sades att Thyrén själv uppmuntrade till dylika förberedelser. Någon gång ifrågasattes det att hos någon särskilt fruktad examinator direkt anhålla att hans tentamina skulle göras offentliga. Förslag härom avstyrdes emellertid av klokhetshänsyn. Den säkerligen ganska tvivelaktiga förmån en tentand nu har att påyrka offentlig tentamen var naturligtvis okänd, då ju hela tentamensinstitutet ännu var en privatsak.
    De unga juristerna hade inte namn om sig att vara särskilt litterärt intresserade. Det hette att en juris studerandes bibliotek utgjordes av Sveriges rikes lag och en halv hylla kompendier. Omdömet innebar väl en överdrift men var kanske inte helt oberättigat. Dock förbisåg man vid detta omdöme bristen på tryckta läroböcker, på den tiden än mera framträdande än nu och ofta föremål för diskussioner och hjälpåtgärder (se nedan). Lagboken förblev naturligtvis med rätta det förnämsta studieobjektet, om det än torde ha varit sällsynt att den penetrerades så metodiskt som av den man, vilken animerat undertecknad att nedskriva dessa minnen och vars med tillhjälp av diverse olika färgkritor uppsystematiserade exemplar av Uppströms lagedition icke bör lämnas oanmärkt, helst som det kan betraktas såsom ett tidigt vittnesbörd om organisatoriska intressen och låter ana hemligheten bakom det examensrekord varmed han förbluffade sekelskiftets Lund.
    Studierna och andra fackintressen hade en samlingspunkt i den alltjämt fortlevande Juridiska föreningen. Denna hade grundats 1884 och med växlande tillslutning och intresse verkat för sin uppgift genom föredrag, diskussioner, fingerade rättegångar och tillhandahållande av juridisk litteratur. Under de år dessa anteckningar avse var det särskilt två frågor som lade beslag på föreningens intresse, nämligen behovet av tryckta läroböcker och reformeringen av undervisnings- och examensväsendet. Den framför andra drivande kraften i föreningen var, först som sekreterare och sedan som vice ordförande under Knut Wicksells ordförandetid, numera presidenten Schlyter, och den som något känner »KJS» — eller »KJD», som han då för tiden efter sina förnamn betecknades — vet att det inte skulle komma att saknas initiativ.
    Behovet av tillförlitliga anteckningar efter föreläsningar och kollegier hade länge varit aktuellt. På våren 1899 beslöt föreningen att genom en deputation hos vederbörande professorer göra förfrågan, huruvida deras »föreläsningsmaterial» kunde göras tillgängligt för hektografering genom föreningen eller på annat sätt. Något resultat av denna åtgärd omnämnes dock ej i protokollen. Men påföljande år väcktes förslag dels om tryck-

392 ROBERT MALMGREN.ning eller hektografering av anteckningar från professor Winroths undervisning i förmögenhetsrätt i samråd med professor Carl Björling såsom examinator i civilrätt, dels om tryckning av Winroths föreläsningari familjerätt. Förstnämnda förslag resulterade i ett tryckt kompendium i förmögenhetsrätt, och i en skrivelse till prof. Björling uttalades föreningens stora tacksamhet för hans visade varma intresse för saken. Även förslaget rörande familjerätten ledde till positivt resultat i form av dels mimeografering, dels tryckning av föreläsningsanteckningar. Åtgärderna ledde emellertid också till en kontrovers med prof. Winroth. Denne som dåmera avflyttat till Uppsala hade naturligtvis hållits underrättad om publiceringsplanerna och till en början icke ställt sig avvisande till desamma. Senare ändrade han emellertid mening och begärde — samtidigt som han förklarade sig ha för avsikt att själv ombestyra utgivandet av en översikt över civilrättens samtliga delar — att samtliga osålda exemplar av kompendiet i förmögenhetsrätt skulle till honom översändas (för makulering) mot ersättning för föreningens kostnader och ett honorar till de för honom okända redaktörerna. (Kompendiet i familjerätt var icke ännu utkommet.) Den till föreningen ställda skrivelsen härom infördes samtidigt i Dagens Nyheter, vilket föranledde föreningen, som i de studerandes intresse icke ansåg sig kunna tillmötesgå professor Winroths framställning förrän den av honom utlovade översikten utkommit, att i samma tidning ingå i svaromål (d. 20/3, Stockholmsupplagan). Efter ett genmäle från professor Winroth den 28 mars var saken slutbehandlad i pressen. På detaljerna kan jag ej här ingå. Kontroversen bjöd på en hel del pikanta moment, varom KJS, som var den drivande kraften i publikationsföretaget, redan lämnat vissa antydningar i SvJT (1942 s. 680). Själv medverkade jag icke på annat sätt än genom korrekturläsning och tillhandahållande av mina stenograferade anteckningar från prof. Winroths sista, av kortare ledigheter ofta avbrutna föreläsningsserie i Lund hösten 1899. För övrigt kan jag erinra om att mellanhavandet mellan föreningen och prof. Winroth satt spår i ett av dennes bekanta »förord», det som inleder första delen av »Äktenskaps rättsverkningar» och är daterat i januari 1901, däri Winroth begagnar tillfället att fritaga sig från del i de av Juridiska Föreningen i Lund under hans namn offentliggjorda tryckalstren och tillfogar en anmärkning om att »ungdomen har säkerligen förbisett svårigheterna vid ett juridiskt författarskap».
    Formerna för meddelande av juridisk undervisning ha sedan gammalt tilldragit sig uppmärksamhet. Diskussionen därom pågår och den har, så långt jag kan minnas tillbaka, tagits upp med regelbundna mellanrum, tillräckligt korta för att varje generation av juris studerande skall kunna få vara med om åtminstone en dylik debatt — ett förhållande som synes antyda både att kännbara brister förefinnas och att deras avhjälpande erbjuder särskilda svårigheter.
    Vid tiden kring sekelskiftet togs saken upp till behandling i Lund i samband med frågan om ny examensstadga. På våren 1902 hölls sålunda en av professor Björling inledd diskussion »om en reform i det ju-

YNGRE JURISTER I SEKELSKIFTETS LUND. 393ridiska examensväsendet», därvid man särskilt betonade vikten av studietidens förkortande och studiernas effektivisering. De förberedande examina borde avskaffas och en viss tids praktisk tjänstgöring föregå avläggande av juris kandidatexamen (hovrättsexamen borde försvinna).Vida mer animerad blev emellertid debatten kring »universitetskommitténs» 1903 framlagda förslag till ändring av det juridiska examensväsendet. Vid denna, som tog två föreningssammanträden i anspråk, voro både lärare och studenter i elden. Resultatet blev ett till såväl universitetskanslern som ecklesiastikministern överlämnat uttalande, däri föreningen dels förordade den blivande nya juris kandidatexamens uppdelning på två avdelningar, av vilka den ena skulle ersätta kansliexamen och bereda kompetens till flertalet administrativa befattningar, dels med avseende på undervisningen tog avstånd från det obligatoriska anordnandet av andra elementära kurser än den propedevtiska och den praktiska kursen, uttalade önskvärdheten av att de kurser som befunnes nödvändiga så vitt möjligt icke finge formen av enskilda kollegier samt påyrkade ett uttryckligt stadgande därom att bevistande av undervisning ej finge uppställas som villkor för tentamen och att examinator ej skulle ha rätt att fordra kännedom om i tryck ej tillgängliga föreläsningsanteckningar. Något nämnvärt inflytande på den ordning som inaugurerades genom 1904 års stadga angående juridiska examina fick detta uttalande icke.
    Även på ett annat område sökte emellertid föreningen tillgodose de blivande juristernas intressen. På initiativ av sedermera advokaten Carl Romanus beslöt föreningen våren 1902 inbjuda Uppsala juridiska förening att genom upprättande av en gemensam platsanskaffningsbyrå med avdelningar i Uppsala och Lund »underlätta examinerade juristers erhållande av plats», verka för förbättrade ekonomiska villkor för biträdena på domarekanslien samt söka åvägabringa likformighet i hovrätternas bestämmelser om villkoren för tingssittning och beräkningen av tingsmeriter. Uppslaget, som bottnade i rådande missförhållanden, vilka sedan blevo föremål för både lagstiftnings- och statsregleringsåtgärder, ledde åtminstone till ett omedelbart resultat, nämligen platsbyrån, vilken för Lunds del trädde i funktion hösten 1904.
    En och annan gång trädde föreningen utanför den egna intressekretsen. Så var förhållandet när den vid två olika tillfällen anordnade offentliga sammanträden med diskussion över aktuella politiska frågor, ena gången den 6 mars 1905 om »unionsfrågans nuvarande läge», den andra den 18 april samma år om vissa lagförslag som ansågos innebära försök till klasslagstiftning. Båda diskussionerna försiggingo på Akademiska Föreningens stora sal. Den förra, som inleddes av dåvarande docenten Ludvig Widell och i vilken bl. a. professorerna Wicksell, Wulff och Clason deltogo, fick i lokalpressen det vitsordet att den »präglades av lugn och respekt för spörsmålets allvar» samt att den avlöpte under sällsynt harmoniska och värdiga former. Dessa diskussionsmöten torde ha givit uppslaget till de senare införda studentaftnarna.
    Mindre politiskt betonad var åtgärden att anordna en rättshjälpsanstalt för obemedlade. Förslaget härom utgick från Schlyter, och sedan

394 YNGRE JURISTER I SEKELSKIFTETS LUNDman för utredning av frågan sökt kontakt med Studentersamfundet i Köpenhamn, som tidigare upprättat en dylik anstalt och vars erfarenheter man kunde begagna sig av, beslöt föreningen i april 1905 starta »Juridiska föreningens rättshjälp för obemedlade» med professor Björling som föreståndare. Även denna fråga ventilerades vid ett offentligt sammanträde — med två danskar som inledare — och förslagsställaren berömdes i ett tidningsreferat över mötet för att han »ånyo lagt i dagen ett ärligt demokratiskt sinnelag».
    Detta var för övrigt inte det enda internordiska inslaget i föreningens liv. Det förekom sålunda både föredrag av en professor från andra sidan sundet och möten med Juridisk Samfund i Köpenhamn. Och med Finland hade man åtminstone vid något tillfälle förbindelse i form av litteraturutbyte.
    Slutligen må anmärkas, att Juridiska föreningen hade att fylla sin stadgeenliga uppgift att »verka för en sammanslutning» mellan de studerande också genom »kamratliga samkväm». Dessa företedde väl på den tid det här gäller i allmänhet intet anmärkningsvärt eller från vanliga studentsamkväm avvikande. Dock erinrar jag mig att åtminstone vid något tillfälle en »Bierabend» anordnades, till vilken tyskt öl importerades och kritpipor anskaffades för rökarna. Jag deltog inte själv i detta samkväm, men har ett livligt minne av att jag passerade förbi samlingslokalen, den dåvarande »lilla salen», och därvid kunde konstatera, i vilken mån den inte precis klass-II-mässiga importvaran i förening med svensk snaps hade förmågan att verka stimulerande på stämningen.
    Protokollen omtala andra extra attraktioner: en vårfest med »sång och musik, tidning och spex» (rättegångsscen), en bal, förberedd av en särskild festkommitté. Improviserad dans i samband med de samkväm som regelbundet avslutade sammanträdena kunde på den tiden icke förekomma — på grund av den förut anmärkta bristen på kvinnliga medlemmar i juristkåren. Bristen har sedermera avhjälpts.
    En för längesedan bortgången, för övrigt även i det föregående omnämnd universitetslärare trodde sig ha funnit det säkraste ålderdomstecknet hos en människa däri att hon började besväras av pietetskänsla för sitt eget förflutna. Vare sig det nu har berott på inbruten ålderdom eller ej, så har sysslandet med minnena från sekelskiftets studieår i Lund berett mig angenäma stunder, för vilka jag är Red. av SvJT tacksam. Kanske vad jag skrivit också kan vara de gamla kamraterna en hjälp eller åtminstone en anledning att uppliva gamla minnen.
Robert Malmgren.