Särskild meritberäkning för juris doktorer och docenter. Justitieministern statsrådet K. G. Westman besvarade d. 24 febr. 1943 i första kammaren av professor Holmbäck framställda frågor av denna lydelse: »Vilka äro orsakerna till dröjsmålet med K. M:ts beslut över de juridiska fakulteternas framställningar i december 1938 och i januari 1939 om särskild meritberäkning för juris doktorer och docenter inom fakulteterna vid befordran samt uppflyttning i löneklass å domarebanan och inom förvaltningen? När kan dylikt beslut väntas?»
    Statsrådet Westman redogjorde först för hittills vidtagna åtgärder i ären-

det. Fakulteternas framställningar hade från ecklesiastikdepartementet remitterats till kanslersämbetet för rikets universitet för utlåtande. Kanslersämbetet avgav utlåtande med ett av ämbetet utarbetat, från fakultetsförslaget avvikande förslag. Ärendet överlämnades därefter till justitiedepartemetet. Den 6 juni 1939 remitterades framställningarna jämte kanslersämbetets utlåtande och förslag för yttrande till hovrätterna, fem centrala ämbetsverk samt överståthållarämbetet och länsstyrelserna ävensom till styrelserna för Föreningen Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sverigesstadsdomare. Yttrandena hade inkommit i slutet av 1940. De bearbetades därefter i departementet. Härefter fortsatte statsrådet:
    »I yttrandena uttalades delade meningar dels om behovet överhuvud taget av noggrant fastslagna bestämmelser i ämnet och dels om utformningen av eventuella sådana. Åtskilliga myndigheter gåvo uttryck åt den meningen, att man redan nu vid anställning och befordran tar skälig hänsyn till de vetenskapliga meriter, det här gäller.
    För min del ansåg jag emellertid, att man borde undersöka i vad mån det vore lämpligt att tillmötesgå de framställningar, som gjorts från universitetshåll och som gingo olika långt. De yrkanden, som där framfördes, att disputationsbetyg och docenttjänstgöring skulle värdesättas såsom vissa tjänstår, olika i olika fall, vid utnämningar och uppflyttning i löneklass, måste tydligen medföra ändrade författningsbestämmelser, bl. a. ändring i avlöningsreglementena. Då man härvid måste taga hänsyn till skiftande förhållanden vid domstolar och ämbetsverk, skulle det varit lämpligt att hänskjuta ärendets fortsatta behandling till en särskild sakkunnig.
    Vid den tid, då remissförfarandet avslutats, hade emellertid på grund av det statsfinansiella läget utfärdats direktiv, som inneburo att ett flertal sakkunnigutredningar avbrötos och att nya endast i mera trängande fall fingo tillsättas. Anslaget till departementets kommittéutgifter har i de följande statsverkspropositionerna bestämts med stor sparsamhet.
    Att under sådana förhållanden i stället övergå till att upptaga ärendet till fortsatt beredning av departementets tjänstemän har ej kunnat ske på grund av den stora brist på arbetskrafter, som är en följd av de militära inkallelserna och kristidskommissionernas utökning. Jag är emellertid av naturliga skäl intresserad för detta ärende och jag skall, så snart förhållandena det medge, upptaga det till fortsatt behandling på den väg, som visar sig mest framkomlig.»
    Herr Holmbäck yttrade härefter bl. a.: »Det är nödvändigt att ytterligare uppmuntra till fortsatta juridiska studier. För samtliga de juridiska fakulteterna ha vi under senaste tiden haft en enda docent, som skulle ha varit i tillfälle att åtaga sig ett professorsvikariat, och var och en förstår ju, att detta är alldeles orimligt. Vidare skulle det vara av synnerligen stor betydelse för vår kontakt med främmande rättssystem och främmande samhällsliv, att vi finge några fler, som ägnade sig åt komparativa studier på dessa områden. Det säger kanske något, om jag talar om, att vi vid Uppsala universitetsbibliotek, som dock på denna punkt torde vara bäst utrustat i Sverige, av ålder endast haft de tyska rättsfallssamlingarna och att det är först under det sista kvartsseklet på initiativ av nuvarande lärare vid juridiska fakulteten, som vi fått in de engelska, franska och schweiziska, (under det vi fortfarande sakna de amerikanska. Detta visar att vi stått i för liten

kontakt med utlandet på rättens och samhällslivets område, och en av möjligheterna att få bättre förhållanden är just att vidtaga sådana åtgärder, varigenom man stimulerar till högre juridiska studier.»