Tingsnotariernas löneställning enligt domsagoreformen. Sportelsystemet, vars olämplighet såsom avlöningsform för domare sedan mera än en mansålder varit allmänt erkänd, står genom K. M:ts proposition till årets riksdag nr 198 angående vissa anslag till hovrätterna, häradsrätterna och vattendomstolarna inför sin avskrivning (se SvJT 1942 s. 547 o. 566). En bland det gamla systemets olägenheter var länge den, att i de på häradshövdingen vilande kostnaderna för domsagans skötsel jämväl ingick avlöningen till erforderliga rättsbildade biträden i domsagan. Då tillgången på utbildningssökande unga jurister var riklig, blev följden härav, att i allmänhet behövlig arbetskraft kostnadsfritt stod till häradshövdingarnas förfogande, och detta

även sedan den gamla belöningen för fullgjord tingstjänstgöring, vice häradshövdingtiteln, upphört att utdelas.
    När för 25 år sedan staten delvis övertog notariernas avlönande, ville man inte släppa föreställningen att notarietiden i domsagorna väsentligen vore att betrakta såsom en praktisk utbildning, som de unga delvis borde bekosta själva genom att till en början gå alldeles utan lön och längre fram åtnöjas med helt ringa arvoden. Även sedan lönerna förbättrats och, såsom i den nu föreliggande propositionen skett, den princip fastslagits, att all för domsagornas skötsel erforderlig arbetskraft skall avlönas, framgår av de föreslagna lönebeloppen till tingsnotarierna, att den under sportelsystemets hägn ingrodda uppfattningen att notarierna i själva verket utför ett arbete i eget utbildningsintresse alltjämt fortlever och inverkar på lönesättningen. I själva verket torde det inte kunna sägas om tingsnotarierna mera än om andra statstjänstemän i motsvarande åldersklasser, att de arbetar för egen utbildning. Det arbete de utför är absolut nödvändigt för domsagornas behöriga skötsel. I stadsdomstolarna utföres motsvarande arbete regelmässigt av ordinarie arbetskraft i rådmans-, assessors- eller stadsnotarieställning.
    Det är förståeligt, om det tar någon tid, innan den hittillsvarande otillfredsställande organisationen av domsagornas personal — vars reformering fått vänta på den stora processreformens godkännande — kan utbytas mot en fullt tillfredsställande. Bland annat bör nyanställning av ordinarie personal — ett ytterligare ökat antal tingsdomare — endast ske successivt. Sedan förra årets riksdag fastslagit grunderna för domsagornas lönereglering, däribland även tingsnotariernas löneställning, har det icke heller kunnat ifrågakomma att i år motionsvis påyrka någon rubbning i vad som redan beslutats. Men när riksdagen nu går att godkänna själva löneregleringen, torde det vara på sin plats, att erinran göres därom att denna för tingsnotariernas del icke kan betraktas som definitiv.
    Att goda löner tillerkänns de ordinarie domarna är inte allt vad som behövs för domarkårens tillfredsställande rekrytering. Det har ofta framhållits, att det ligger i statens eget intresse att tillträdet till domarbanan underlättas för aspiranter, som är ekonomiskt beroende av att de erhåller full betalning för utfört arbete, så att domarämbetena inte förbehålles personer från mera burgna hem. Ur denna synpunkt är det av vikt, att underbetalningen av de unga under de första arbetsåren upphör och dessa erhåller en löneställning fullt motsvarande det utförda arbetet.
    I tvenne likalydande motioner med anledning av den k. prop. (I: 253 och II:363), i båda kamrarna undertecknade av ledamöter från alla de större partierna, påyrkas på här ovan anförda skäl att riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte göra det uttalandet, att en revision av tingsnotariernas löneställning inom relativt kort tid kan visa sig behövlig.

Kjs.