Vängåvan vid fastighetsköp i Uppland under landslagens tid. I senaste häftet (nr VI) av serien »Uppländska domböcker», s. 17 ff., har utgivaren NILS EDLING fäst uppmärksamheten vid de i uppländska häradsrättsprotokollen från 1500-talet »rätt talrikt förekommande exemplen på att utöver den egentliga köpeskillingen s. k. vängåva (äreskänk) lämnas av köparen till säljaren». Inom litteraturen har, som Edling i detta sammanhang påpekar, icke lämnats någon tillfredsställande förklaring till uppkomsten av detta bruk. För att i någon mån råda bot härför avtrycker Edling i det följande en i korthet gjord ungefärlig sammanfattning av ett brev från K. G. WESTMAN till B. Wedberg, daterat den 26 januari 1919, i vilket problemet ingående dryftas. Den av Edling publicerade sammanfattningen har följande lydelse:
    Enligt gammal föreställning var fastighet icke ett handelsobjekt, som fluktuerade efter konjunkturerna eller hade olika värde efter tillgången på nyttigheter sådana som skog. Ett hemman hade sitt justum pretium, och man ansåg, grovt taget, det ena hemmanet lika mycket värt som det andra. Man ser i lagarna antydningar härom i landskaps- och landslagarnas regler rörande bestämmandet av landbolegan, som ju där sättes till fixa belopp på sedvanerättslig grund. Visserligen skulle i allmänhet bördlösen ske efter värdering, men denna torde ha skett rätt schematiskt. Upplandslagen gör som bekant ett försök att införa en finare uppskattning av jorden efter markland, men den en gång satta marklandsindelningen skall för all framtid ligga till grund vid bördlösen, som sker enligt taxan i JB 1. Emellertid jämkade man i många fall på den åskådning, som här antytts, då man ej kunde förhindra, att jordvärde och kapitalvärde ställdes i mera individuellt förhållande till varandra. Man finner t. ex. på 1600-talet i Uppland i många fall, att priset erlägges enbart i form av köpeskilling, men i en del fall utgår därjämte 'vängåva' i pengar t. ex. 4 mark eller 10 lod silver, d. v. s. till relativt betydande värde. Det är icke regel, att vängåva utgår. Man kan därför tänka sig, att dess förekomst beror på att ifrågavarande fastigheter voro så goda, att de ansågos värda ett större vederlag än det, som borde utgå enligt allmän norm. Man gjorde då en kompromiss mellan den gamla åskådningen och en modernare, och lät köpeskillingen bestämmas enligt den förra men fogade därtill en vängåva, som tillfredsställde den senares krav på vederlag efter fastighetens individuella värde.

    Trots stödet av denna utredning säger sig Edling icke våga »hysa någon bestämd egen mening i frågan» under motivering, att »härför erforderliga djupgående undersökningar i ämnet givetvis varit för honom

uteslutna». Att han i varje händelse ej är nöjd med det resultat, vartill Westman kommit, framgår av att han omedelbart därefter, om än med stark tvekan, framlägger ett nytt uppslag, som han anser »förtjäna att diskuteras». Detta uppslag grundar sig på ett rättsfall, hämtat ur Sjuhundra härads dombok för år 1597. I detta omtalas, att viss säljare av jord bekräftade inför rätta det tidigare privat ingångna köpeavtalet med två köpare och, heter det vidare, »var jorden betalt tillförende och gåvo de honom i vängåva för lyst och fast (d. v. s. för uppbud och fasta å tinget) två tunnor säd». Härav drager Edling den slutsatsen, att vängåvan i detta fall skulle »hava utgjort ett extra tillägg till köpeskillingen i samband med eller såsom särskild valuta för berörda slutgiltiga, offentligen verkställda överlåtelse av den sålda fastigheten». Edling fortsätter emellertid: »Givet är att av detta enda fall ingen säker slutsats kan dragas, så mycket mindre som i fråga om flertalet i editionen förekommande fastighetsköp någon vängåva icke alls omnämnes.» Trots detta synes han likväl mest vara böjd för att hålla fast vid sitt eget uppslag, ty han understryker till slut, att där vängåva vid överlåtelse av jord omtalas i domböckerna, detta sker »i ordalag, som icke strida mot den nu framkastade tolkningen».
    Den sålunda inledda diskussionen har föranlett undertecknad att ingripa såsom tertius interveniens i avsikt att söka lösa det uppställda problemet med stöd av tillgängligt urkundsmaterial.
    Till en början måste emellertid den edlingska hypotesen på rent logiska grunder avvisas. Någon allmän regel kan det här i varje fall ej vara fråga om. Ty om vängåva skulle hava givits såsom särskild valuta för den slutgiltiga, offentligen verkställda överlåtelsen av den sålda fastigheten, borde konsekvensen hava fordrat, att vängåva utgått vid varje fastighetsköp. Men då, såsom Edling själv påpekat, dylik prestation i flertalet förekommande fall ej alls omnämnes, måste detta betyda, att vängåvan haft en annan innebörd, än den Edling ansett som möjlig eller sannolik. Visserligen är det riktigt, att 1597 års rättsfall kan sägas ge ett visst formellt underlag för hypotesen, men betydelsen härav är ringa, så länge något ytterligare fall ej kunnat uppvisas. En möjlig förklaring till den såvitt känt unika formuleringen av 1597 års rättsfall är, att dåvarande lagläsaren i Sjuhundra härad Mats Andersson på sitt eget sätt velat motivera det i och för sig ovanliga förhållandet, att frågan om vängåvas utgörande icke avgjorts vid bänkköpet utan blivit aktuell först i samband med den solenna bekräftelsen på tinget.
    I och för utredningen av vängåvans innebörd är det lämpligt att först jämföra Upplandslagens och landslagens bestämmelser i ämnet. I UL, JB 1 heter det härom i WESSÉNS och HOLMBÄCKS översättning:
    Vill någon sälja jord, sin gamla arvejord, han skall hembjuda den till bördemannen inför grannar och kyrksocken. Vill bördemannen ej köpa jorden, skall han (säljaren) inför ett hundaresting bjuda den åt bördemannen. Vill bördemannen kännas vid den, dömes jorden i börd. Vill bördemannen ej kännas vid den, skall han på andra hundarestinget bjuda den åt honom.

Vill bördemannen ej kännas vid jorden och ej köpa den, skall han på tredjehundarestinget bjuda den åt honom. Vill bördemannen ej kännas vid den, då må den köpa jorden, som har den djupaste pungen och vill giva dess värde i penningar av silver. Då skall den dömas till honom så fullt och fast som gammalt fäderne och fornärvd odaljord. Nu kommer bördemannen och bjuder värdet för sin bördsjord inom de tre tingsdagarna. Då svarar den, som vill sälja: »Vill du giva lika mycket som en annan bjuder, i sådana varor som jag tarvar, då låter jag dig köpa jorden i börd.» »Nej», säger han, »jag vill giva värdet i penningar.» Då skall jorden dömas i börd och penningarna lämnas i löftesmans händer, om den som vill sälja jorden ej vill taga emot dem. Då skall han giva en mark rent silver för var örtug, som utgår av jorden i ränta, i både säd och penningar, och ej mera, eller penningar så mycket, att man kan smälta en mark silver därav, och tredjedelen mindre för sådan örtugsjord, varav endast penningar utgå i ränta, och sedan för varje jord allt efter som den är värd. Nu vill han ej kännas vid jorden och ej köpa den på fjärde tinget, ej heller någon annan bördeman, då må den, som vill giva värdet för den, köpa den och dock giva för vart örtugsland så som nu är sagt.

    Landslagen är på denna punkt betydligt mera kortfattad. Hithörande lagrum, som återfinnas i JB 2—3, lyda i översättning som följer:

    Nu vill man sälja sin arvejord. Då skall han å tre häradsting den lagligen sina fränder uppbjuda, fädernefränder fädernejord och mödernefränder mödernejord. Sedan hava bördemännen en frist av natt och år att köpa jorden. Köpa de den ej inom natt och år, då have han makt att sälja jorden till vem han vill, och äga bördemän sedermera aldrig rätt att klandra detta köp. Nu vilja hans fränder köpa jorden. Då köpe de efter ty som tre å deras vägnar och tre å hans vägnar säga den vara värd och ej »efter byrdabudhi, som fordom var».

 

    Det »byrdabud», som här omtalas, betyder ordagrant »släktens anbud» men har tolkats på olika sätt. SCHLYTER säger i sitt Glossarium, att detta måste tyda på att den mestbjudande av släktingarna haft rätt att med den av honom bjudna summan köpa eller lösa till sig jorden. Då emellertid någon dylik rätt ej omtalas i landskapslagarna, drevs Schlyter till det föga sannolika antagandet, att uttrycket haft avseende på en under förra hälften av 1300-talet »inkommen sed». Det var visserligen icke Schlyter obekant, att »några författare» velat göra gällande, att landslagen på denna punkt åsyftat Upplandslagens ovan anförda stadgande, men en dylik tolkning fann han vara »så uppenbart stridande mot vad som måste menas med byrdabud, att det omöjligen kan tjäna till förklaring av detta ord.»
    Den äldsta av de av Schlyter icke namngivna författarna var BENEDICTUS OLAI CRUSIUS, som i sin hösten 1630 dikterade kommentar till landslagen¹ härom säger följande: »Byrdabud var, att den, som ville lösa jord till sig, måste giva för örtugsland 1 mark fint silver»; eller m. a. o. just Upplandslagens föreskrift i ämnet. En annan författare,

 

¹ Jfr J. E. ALMQUIST, Vår äldsta kommentar till landslagen (1927), s. 43.

som uppenbarligen i nämnda sammanhang åsyftats av Schlyter, var N. A. FRÖMAN, som ingående diskuterat problemet i sina »Anmärkningar om bördsrätten» (1846), s. 72.
    Utgår man som rimligt är ifrån, att byrdabud betyder endast det anbud, som förelåg från bördsrättsberättigad släktings sida,¹ är Schlyters tolkning minst lika fantasirik som de tidigare författarnas. Ty det säges ingenstädes, att släktingarna skulle inbördes konkurrera om anbudet, och något dylikt skulle f. ö. hava stritt mot bördsrättens allmänna principer. Det var nämligen icke den mestbjudande fränden, som hade bördsrätt, utan den som var säljaren närmast i släktskap. Då bördemans anbud emellertid enligt Upplandslagen var bundet vid en viss taxa, är det intet som hindrar, att det varit just ett sådant anbud, som åsyftats med det neutrala ordet byrdabud. Denna tolkning har i varje fall den fördelen framför Schlyters, att den avspeglar ett känt faktum och därför ger mening åt den följande satsen: som fordom var. Ett ytterligare kraftigt stöd för riktigheten av det sagda utgör det egendomliga förhållandet, att upplänningarna under nära 300 år efter antagandet av landslagen, vilket skedde redan vid 1300-talets mitt,² i stor utsträckning fortsatte att vid bördlösen tillämpa Upplandslagen, om än småningom i något modifierad form. Det är tydligen denna svårutrotliga sedvänja, som ger den rätta förklaringen till förekomsten av vängåva vid vissa uppländska jordaköp.
    Den i Upplandslagen JB 1 fastställda taxan gick som nämnt ut på att ett örtugsland skulle betalas med 1 mark silver och följaktligen ett öresland med 3 mark silver och ett markland med 24 mark silver o. s. v.³ Någon hänsyn hade icke tagits vare sig till eventuell myntförsämring eller till jordens olika värde i förekommande fall. Vad myntförsämringen beträffar, ledde denna snart till att taxan måste justeras uppåt, så att lagens 1 mark silver förklarades motsvara 1 1/2, 2 eller flera mark i gängse mynt. Denna evalvering omtalas ej sällan uttryckligen i fastebrev och domböcker.⁴ Det egendomliga är blott, att den nya taxan utan synbar orsak varierade högst väsentligt, nämligen från 1 1/2 mark till 5 mark. Exempel finnas på att taxan under 1500-talets lopp varierat samma år inom olika uppländska härad, ja t. o. m. inom samma judiciella område. Det ser nästan ut, som om köpare och säljare själva bestämt, vad ett örtugsland skulle vara värt. Men då hade också möjligheter skapats att göra hela sedvänjan tämligen illusorisk, eftersom köpe-

 

¹ I denna betydelse förekommer ordet i urkunderna under hela 1400-talet. Se t. ex. Svenskt Diplomatarium, D. 2, s. 215 (1409) och s. 311 (1410) samt i Upplands lagmansdombok 1490—94 (ed. K. H. Karlsson, 1907), s. 26 och 65.
² Se härom t. ex. K. G. WESTMAN i Minnesskrift ägnad 1734 års lag I (1934), s. 13.
³ 1 mark = 8 öre. 1 öre = 3 örtugar. 1 örtug = 8 penningar.
⁴ Se t. ex. fastebrev, utfärdat vid ting med Vallentuna härad 1479 8/5 (Pergamentsbrevsaml., RA) samt följande fall i Uppländska häradsrättsdomböcker (ed. N. Edling): Ulleråkers härad 1548 (s. 6), Frösåkers härad 1571 (s. 46), Börstils skeppslag 1572 (s. 59), Häverö skeppslag 1572 (s. 60), Långhundra härad 1580 (s. 104) och 1584 (s. 108), Sjuhundra härad 1594 (s. 157) och 1597 (s. 166), Åsunda härad 1599 (s. 205) samt Trögds härad 1599 (s. 218). Jfr dessutom Upplands lagmansdombok 1578—79 (ed. N. Edling), s. 33 och 42.

skillingen lätt kunde mångdubblas genom en lämplig höjning av värdet. I flertalet kända fall beräknades dock örtugslandet till 2 mark. Denna värdering erhöll också officiell bekräftelse vid Upplands lagmanstings sammanträde den 11 mars 1586.¹ Vid detta tillfälle framträdde nämligen »[härads]domarna uti Torstuna och Simtuna härad» och begärde få veta, »om jord, som lösas skall av syskon och släktingar emellan» borde betalas »efter öre och örtug, som nu i landet gängse är», eller om någon ökning borde ske »på myntet i örtugatalet». Efter överläggning fastställde rätten värdet av örtugslandet till 2 mark. Själva beräkningssättet anges i protokollet vara ett uttryck för landssed.² Den officiella fastställelsen hindrade dock icke, att det gamla systemet med variering av taxan åtminstone ett decennium senare ånyo kom i bruk.³
    Även i andra avseenden hade emellertid praxis försatt de ursprungliga bestämmelserna ur kraft. Av de flesta hithörande rättsfallen från 1500-talet framgår, att i den mån hus funnos å jorden, dessa voro föremål för särskild värdering. 1586 års lagmansting resolverade också, att husen skulle »köpas efter mätismanna ordom och icke så dyrt, som främmande och oskylde bjuda, de där vilja rätta arvingar förhindra med deras många penningar och olagliga dyra köp».
    Slutligen fann lagmanstinget skäligt, att köparen utöver örtugsberäkningen presterade en vängåva, dock icke över en fjärdedel av betalningen för jorden, under förutsättning att »släkten» yrkade »på högre betalning» och fastigheten visades vara av bättre beskaffenhet och sålunda mera värd än andra kringliggande hemman av samma storleksgrad.
    Här hava vi i själva verket erhållit en samtida auktoritativ förklaring av begreppet vängåva, som i tydlighet ej lämnar något övrigt att önska. Vi finna också, att K. G. Westman i stort sett träffat det rätta, ehuru han i brist på säkra bevis måst grunda sitt uttalande på sannolikhetskalkyler. Vängåvan i Uppland var alltså ett av de medel, som begagnades i syfte att uppmjuka de ytterst på grundval av den gamla Upplandslagen gällande reglerna om köpeskillingens beräkning vid bördlösen av jord. Landsseden var givetvis tillämplig, endast för såvitt båda kontrahenterna, tacite eller icke, vore ense om begagnandet av en dylik beräkningsgrund. Det är därför icke sagt, att denna landssed alltid efterföljts. Särskilt domarna, d. v. s. häradshövdingar och lagmän, borde varit benägna att istället tillämpa landslagen, och detta så mycket hellre, som denna direkt förbjöd beräkning efter byrdabudi. Det visar sig också, att exempelvis vid ett lagmansting i Uppland 1493 domstolen hänvisat viss part, då ett jordaköp skulle återgå, att söka sin betalning »efter sex dannemäns sägen och skattning».⁴ Efter hovrättens inrättande 1614 och den därmed påbörjade allt starkare framträdande kontrollen av underrätternas praxis synes den gamla uppländska landsseden småningom hava undanträngts för att ersättas av modernare rättsprinciper.

 

¹ Domboken är bevarad i RA
.² Jfr OLAVI PETRI domareregler, p. 14, där det heter: »Landsens sed, när hon haver icke oskäl med sig, bör räknas för lag.»
³ Jfr de i not 4 å föregående sida anförda rättsfallen från 1590-talet.
⁴ Upplands lagmansdombok 1490—94 (ed. K. H. Karlsson), s. 84.

    Även om vängåva vid jordaköp i Uppland som regel utgjort ett medel att i extraordinära fall öka köpeskillingen med hänsyn till ett hemmans individuella kapitalvärde och sålunda kringgå de på landssed grundade vanliga reglerna, har själva termen samtidigt begagnats också för att uttrycka någonting annat. Det talas nämligen i urkunderna stundom om att vid föryttring av jord vängåva erlagts till medlemmar av säljarens släkt. Som exempel må anföras ett fall i Vendels sockens dombok under den 19 juni 1622.¹ Per Larsson i Bolmyra lät då uppbjuda 2 öresland jord och hus, som han hade köpt av ryttaren Mårten Larsson och dennes systrar Barbara och Malin för 16 daler jämte 1 spann vete i vängåva. Men dessutom gav han Tomas i Gryteby i vänskapsgåva en silversked, »efter han är i börden», som det heter i protokollet. Av detta och liknande fall kunde man lätt få den uppfattningen, att vängåva i själva verket utgjort ett relikt från en tid, då jorden betraktats som tillhörande hela ätten. En dylik slutsats är dock icke berättigad. Åtgärden betyder i föreliggande fall endast, att köparen ansåg det lämpligt att genom den officiellt bekantgjorda vängåvan till Tomas i Gryteby säkerställa sig för möjligheten, att denne inom lagaståndstiden begagnade sin legala bördsrätt. En underlåtenhet i detta hänseende skulle kunnat medföra, att Tomas uppträtt vid tinget och gjort gällande sina anspråk, vare sig han härmed menat allvar eller icke. En dylik situation avspeglar Upplands lagmansdombok under den 31 december 1492,² där det omförmäles, att Nils i Åby infann sig inför rätten och under motivering, att jorden var »hans rätta börd», påtalade ett köp, som Ingemund i Berga gjort om 16 örtugsland därstädes. Ingemund, som var närvarande vid tinget, invände, att köpet försiggått under laga former, men gav icke desto mindre klaganden 2 pund koppar »till vängåva». Då protokollet icke nämner något om att gåvan tillbakavisades av Nils, får det anses styrkt, att denne därmed avstod från vidare anspråk. En dylik vängåva står alltså i sammanhang med det av lagstiftaren näppeligen förutsedda bruket, att en eller annan släktmedlem sökte utnyttja bördsrättsinstitutet såsom en möjlighet till utpressning, d. v. s. betinga sig gottgörelse för sin underlåtenhet att begagna bördsrätten. Vängåvan i sistnämnda bemärkelse har intet samband med den inom Uppland utvecklade speciella landsseden och förekommer därför även inom övriga lagsagor liksom i städerna.³ Dylik vängåva fortlevde sedermera såväl i Uppland som annorstädes om icke till namnet så till gagnet ända fram till mitten av 1800-talet och utgjorde då en bidragande faktor till att bördsrätten slutligen på legislativ väg bragtes att upphöra.

J. E. Almquist.

 

¹ Vendels sockens dombok 1615—1645 (ed. N. Edling), s. 43.
² Upplands lagmansdombok 1490—94 (ed. K. H. Karlsson), s. 63.
³ I andra trakter av landet, där den uppländska sedvänjan ej tillämpades, erlades vängåva av olika skäl. Ett sådant synes hava varit myntförsämringen, som medförde, att säljaren ansåg sig berättigad till visst tillägg utöver den fastställda köpesumman. Sålunda omtalas i Stockholms stads tänkebok (ed. D. Almqvist, 1939) under den 10 juni 1592, att säljaren av »ett stenhus och liggande grund» härför erhållit förutom köpeskillingen (714 daler) även en »vängåva» av 60 daler, under motivering att »myntet var svagt».