AXEL EDELSTAM †.
Då Axel Edelstam i augusti 1942 lämnade Högsta domstolen efter tjugusex års tjänst, var han redan märkt av den svåra sjukdom, som ett halvår senare ändade hans liv. Han visste sitt öde och bar det tyst som den man han var, in i det sista fullföljande sina arbeten med Nytt Juridiskt Arkiv, i Konstakademien och Sveriges allmänna konstförening och sina mångahanda oegennyttiga omsorger om enskilda fränders och vänners angelägenheter. Endast den högläsning av förnämliga verk, historiska, konstvetenskapliga eller litterära, varåt han, hur arbetsfyllt än dygnet var, dagligen i decennier ägnat en kvällstimme med sin hustru som åhörare, hade han måst släppa; rösten hade slocknat. Besöktes han av en vän, fick denne vid avskedet med sig en sats brev och skrivelser att lägga i brevlådan i hörnet. Och ännu kvällen före den natt då han fick somna in — efter månader av sömnlösa nätter — lade han på skrivbordet konvolut, med påskrift »brådskande», att tillställas medarbetare.
Det är nästan ofattligt att dessa mödor hade under ett helt arbetsliv — och allt under ett flitigt deltagande i sällskapligt umgänge och utövning av en storartad gästfrihet — dock varit bisaker vid sidan av ämbetsgärningen, helst då man vet hur denna genomfördes: med oavlåtlig omsorg, med noggrann uppmärksamhet på varje detalj, men också med en nästan plågsamt tyngande ansvarskänsla.
Alltifrån ungdomen var Axel Edelstam klar över att just domarbanan och ingen annan skulle bliva hans väg. Efter en bland de vackraste juriskandidatexamina som vid den tiden på länge avlagts i Uppsala, blev han från fakultetshåll animerad att fullfölja studierna fram till en avhandling. Han reflekterade icke ett ögonblick på förslaget, alldeles genomträngd av känslan av oförmåga att genomföra en djupare teoretisk undersökning och i synnerhet att utforma dess resultat. Så intensivt fasthöll han vid och snarast befäste hos sig denna känsla att han aldrig torde ha framträtt som författare till den minsta juridiska uppsats.
Och lika litet har han trott sig användbar i lagstiftning eller i administrativt ämbete. Konsekvent har han avböjt varje anbud i dessa riktningar. En gång förmåddes han säga ett motsträvigt ja till befattningen som expeditionschef (= statssekreterare) i finansdepartementet, men blott för att efter ett par dagar i ett rent upprivet själstillstånd skaffa sig frigörelse. Som högt skattad expert på jorddelningsrätt anlitades han ett par år med konsultationer under revisionsarbetet på detta område, men någon verklig del i lagstiftandet tog han ej och behöll hela tiden utövningen av sin domaresyssla.
Man kunde nästan frestas att begagna ordet »miko», hur oväntat detta än må förefalla den som tagit intryck av den lugna, fasta pondus, som utmärkte Axel Edelstams framträdande på områden som han funnit sig behärska. Visst är dock att han bar på hämningar som kunde länge behålla honom i sitt våld. Långt fram i åren var han t. ex. viss om sin totala oförmåga att utforma och framföra ett offentligt tal. Poster inom konstvärlden, som han ej kunnat undandraga sig, förde emellertid tvånget med sig — och småningom blev t. o. m. han själv medveten om att ingalunda vara någon oäven högtidstalare.
Rättast förklaras emellertid saken av de höga anspråk han ställde på sig själv i fråga om varje påtagen uppgift. Därav drevs han att bomma till alla sidovägar, där han befarade att ej fullt hålla måttet. Och den som tecknar dessa minnesord har i sin ägo en liten biljett som vittnar om hans verkliga samvetsnöd inför kallelsen att inträda i Högsta domstolen. Vore det möjligt att han kunde duga? Och allra värst var att andra tycktes vänta sig en alldeles fullgod ledamot!
Det blev en verkligt fullgod ledamot! Som domare var Axel Edelstam på sin rätta plats, ej minst i en instans som bl. a. har att svara å ena sidan för en utveckling genom praxis, där behörig hänsyn tages till nya eller ändrade livsförhållanden och därav betingade skridningar i rättsuppfattningen, men å andra sidan ock för kontinuitet och konsekvens i rättskipningens ledning.
Med omsikt och varsamhet gick Edelstam fram, där det grannlaga spörsmålet uppkom om jämkning i rättsregler som kunde anses föråldrade, men ock med god intuition för vad klockan var slagen. Och hans exakta och allomfattande kännedom om tidigare praxis var med säkerhet utan like. Den gällde ingalunda endast rättsfrågor av verkligt saklig tyngd, utan sträckte sig
lika fullt till sådana skenbart underordnade nyanser och formspörsmål, där måhända den intagna positionen i och för sig är av mindre vikt, men där det för rättssäkerheten kommer an på enhetlighet och fasthet. En viktig yttre förutsättning härför var hans trettioåriga medarbetarskap å rättsfallsavdelningen i Nytt Juridiskt Arkiv, till en början under Skarstedts förfarna ledning, med tiden alltmera självständigt och slutligen som avdelningens huvudredaktör. Vad Edelstam här åstadkommit är i och för sig ett livsverk av hög valör, varåt han i det minsta som i det största ägnade en väldig arbetsprestation. Men till denna yttre förutsättning kom ett fantastiskt säkert minne för fakta och data. Detta minne var som en uppslagsbok, ett ständigt tillgängligt register av förbluffande precision och fullständighet. Och icke minst: han hade en synnerligen skarp blick för vad det i varje särskilt fall verkligen gällt och hur saken där legat till.
Edelstams högt uppövade förmåga att komprimera en processakt eller en föredragningspromemoria till ett summariskt men korrekt rättsfallsreferat var väl ock en bidragande orsak till den förvånande snabbhet varmed han som domare tillägnade sig ett material med uppmärksamheten skarp på varje moment, varje detalj. Med att därpå fixera sin ståndpunkt i målet var det en annan sak. Hans intensiva rättslidelse, ansvarskänslan inför människors väl och ve eller inför vanskligheten att överblicka konsekvenserna av ett prejudikat låg tungt över honom och föranledde mycket grubbel.
Vad Axel Edelstam verkat till konstlivets fromma finns här varken plats eller kompetens att närmare angiva. Så mycket är visst att där han steg fram till ett ordförandeskap eller presidium, där tog han ock på sig av arbetsbördan en långt drygare lott än vanligt är; och han drev även på sina medarbetare, vänligt men med seg och envis energi. Där det blivit planlagt att något borde göras, där blev det också obönhörligt gjort.
En kunnig naturälskare var han och i synnerhet en skicklig och ihärdig amatörflorist, som kunde rapportera många fina fynd till Botaniska sällskapet eller Riksmuseet.
Axel Edelstam var en sällsynt god man. Envar som trätt honom något närmare har förvisso under den stundom något kärva ytan, det en smula korthuggna sättet känt underströmmen av värme i hans väsen. Godheten var av den sort som icke stannar
vid blick och ord, utan tager sig ständiga uttryck i handling, också i det lilla. Alltid fanns det t. ex. tid över att glädja någon gammal avlägsen släkting med besök på en bemärkelsedag — han visste ju också på pricken när den inföll! Och hans trofasthet mot vänner trotsar all beskrivning.
Gift först vid nära femtio års ålder fick Axel Edelstam därefter njuta ett tjuguårigt utomordentligt harmoniskt och intimt samliv med maka och barn. Det var en fröjd att se och höra honom riktigt »spinna» i denna lycka, själv en underbar familjefar.
Nils Alexanderson.