KRING RÄTTSTILLSTÅNDET VID MITTEN AV 1600-TALET.

 

AV

 

PROFESSOR HENRIK MUNKTELL.

 

Imars, april och maj 1942 fördes i Historisk Tidskrift, Svensk aDagbladet och Dagens Nyheter en av innehållet i VILHELM MOBERGS roman »Rid i natt» föranledd diskussion om rättstillståndet i Sverige vid 1600-talets mitt. I denna diskussion deltogo professorerna BERTIL BOETHIUS och ELI F. HECKSCHER, författaren Moberg samt undertecknad. Red. av SvJT har älskvärt berett mig tillfälle att något mera utförligt än som var möjligt i dagspressen framlägga min uppfattning i viktigare hithörande frågor. Jag får därvid även tillfälle att bemöta några efter mitt sista inlägg gjorda invändningar. För sammanhangets skull blir det tyvärr nödvändigt att delvis upprepa ett par av mina tidigare uttalanden. I denna diskussion ha samtliga deltagare varit eniga om att mitten av 1600-talet var en mycket kritisk tid vad den svenska bondefriheten beträffar. Det är också otvivelaktigt att den hotades av stora faror. Inledningsvis bör emellertid därvid framhållas att jag under studiet av denna fråga mer och mer kommit till visshet om att det hela mera var ett ekonomiskt och socialt problem än ett rättsligt. Detta faktum är ständigt nödvändigt att hålla i minnet. Faktiskt kunde ofta adelns ekonomiska övermakt göra sig starkt gällande. Det är således uppenbart att såväl adelns egna landbor som skattefrälsebönderna ofta råkade i stort beroende av sina husbönder och hade svårt att hävda sina intressen. Detta förnekas ej heller av någon. Vad som emellertid här är det relevanta är: voro bönderna i förhållande till adeln rättslösa eller voro de på väg att bli det? Höllo de på att förlora eller hade de redan delvis förlorat fria mäns rättigheter?
    För ett riktigt bedömande av de rättsliga frågorna — och sär-

422 HENRIK MUNKTELL.skilt den om böndernas äganderätt till jorden — är det nödvändigt att på ett par punkter kasta en hastig blick tillbaka.
    I och med uppkomsten av ett ståndssamhälle i mera egentlig bemärkelse hade en djupgående förändring inträtt i böndernas ställning. Då ryttarhären börjar spela en roll uppkommer och utvecklas frälseståndet. Detta upptager i sig de förmögnare bönderna och som allmoge kvarstår sedan egentligen endast de bönder, vilka ej förmådde utgöra rusttjänst. Fullgörandet av rusttjänsten medförde som bekant skattefrihet och jordskatterna — alltmera betungande — kommo därför uteslutande att falla på allmogejorden. Åtskilliga under 1400-, 1500- och 1600-talen utfärdade bestämmelser medförde även en allmän sänkning av jordäganderättens kvalité. Den allt övervägande rollen för de ifrågavarande reglernas innebörd spelades av kronans fiskaliska intressen. Utrymmet förbjuder en redogörelse härför. I stället bör betonas att då vid denna tid någon bestämd skillnad ej gjordes mellan privaträttsliga och offentligrättsliga avgifter detta ledde till det mycket betydelsefulla förhållandet att kronan började uppfattas som ägare till den av hemmanet utgående skatten och därmed i viss mån som ägare till hemmanet. En teoretisk motivering för detta förhållande fick man genom den från utländsk rätt lånade satsen att all jord i landet ursprungligen ägts av kronan. Kronan skulle sedan ha avhänt sig jord, dels till adeln med full äganderätt, dels till bönderna, vilka emellertid ej skulle ha erhållit full äganderätt utan endast s. k. dominium utile medan kronan bibehöll dominium directum. Detta resonnemang var emellertid alldeles felaktigt i det kronan aldrig i privaträttslig mening ägt skattejorden. Försäljningar av kronojord till enskilda, de s. k. skatteköpen, började i större utsträckning först på 1620-talet.1
    Uttryckt i svenska termer var bondens rätt en bördsrätt, kronans en ränteäganderätt. Den förra innefattade enligt den nyssnämnda teorien endast en ärftlig nyttjanderätt. Enligt lagen innebar den emellertid vad vi nu vanligen innefatta i äganderättsbe-

 

1 Jfr till det ovanstående den klarläggande framställningen hos J. E. ALMQUIST, Skattebondens jordäganderätt i Minnesskrift ägnad 1734 års lag II (1934) s. 98 f. Se även samme författare, Om ärftlig besittningsrätt till jord (1929) s. 126, där han vid behandlingen av skatteköpen under 1600-talet säger: »Några närmare bestämmelser rörande arten av skatterättshavarens rättigheter givas icke, men av allt att döma var det meningen att köparen skulle i detta hänseende likställas med gamla skattebönder».

KRING RÄTTSTILLSTÅNDET VID MITTEN AV 1600-TALET. 423greppet — rätt att inneha, förpanta, nyttja, försälja, taga avkastning av, överhuvud rättsligen disponera över egendomen;1 vid dödsfall gick den i arv enligt vanliga regler. Kronans rätt åter innefattade enligt den nyssnämnda teorien den egentliga äganderätten; faktiskt innebar denna kronans rätt endast skyldighet för bonden att utgöra de i laga ordning fastställda offentligrättsliga utskylderna. Dessa inneburo att kronan dels uppbar vissa avgifter eller skatt i trängre bemärkelse, dels utövade vissa andra befogenheter, vilka särskilt framträdde i rätt till dagsverken och rätt att vaka över vanhävd. Dessa olika befogenheter plägade sammanfattas under benämningen »skatten» eller »räntan».
    Med nutida ögon sett innebär ju detta förhållande ej någon egentlig inskränkning i bondens äganderätt till sin jord. Men en följd av ifrågavarande betraktelsesätt är bl. a. att »i 1600-talets rättsliga aktstycken ser man i själva verket än den ena rättighetens innehavare, än den andras betecknad som jordägare. Den tidens äganderättsbegrepp saknade med andra ord den koncentration, den egenskap att vara i viss mening 'i sig oinskränkt', som plägar anföras såsom utmärkande för det romerskrättsliga och det moderna äganderättsbegreppet».2
    Dessa nu antydda förhållanden bilda bakgrunden för en riktig uppfattning av de s. k. skattefrälseböndernas ställning till adeln, icke blott omkring 1650 utan långt före och efter denna tidpunkt. Och härvid är det lika nödvändigt som eljest att bedöma varje företeelse utifrån sin tids ståndpunkt och förutsättningar.Om man skulle vilja förmena att den svenske bonden redan av nu antydda skäl förlorat sin frihet och sin rätt till den egna jorden, då har man givit sig anakronismen i våld — och samtidigt gjort det omöjligt för sig att komma fram till en verklig uppfattning av de ifrågavarande problemen.
    Vad innefattade då adelns rätt till prestationer av skattebönderna vid 1600-talets mitt? Vid besvarandet härav måste först frågan om innebörden av de s. k. skattefrälseköpen beröras.Några belägg ur tidens källor torde här klarast och enklast visa denna. Jag citerar relativt utförligt, då detta är en sak av grund

 

1 Därvid måste emellertid betonas att det ekonomiska värdet härav sjönk i och med den ovan påpekade sänkningen av jordäganderättens kvalité.

2 EKEBERG, Om frälseränta (1911) s. 3.

3 Deras orsaker behöva här ej utvecklas; att de ej berodde på någon principiell »frikostighet» av den svenska kronan (MOBERG i D. N. 4/5 42) är ju självklart; finansnöden vid den tiden talar ett fullt tydligt språk.

424 HENRIK MUNKTELL.läggande vikt.1 Formuleringen av själva köpebreven tilldrager sig först intresse. Uttryckssätten äro mycket enahanda och som typiskt exempel väljer jag ett köpebrev, utfärdat för Axel Oxenstierna den 6 dec. 1638. Det heter där att K. M:t avhänder sig »förbemälte våra krono- och skattehemman» så att köparen får dem »njuta, bruka och behålla, till evärderlig ägo och frälse, alldeles som andra sina arvegods» efter privilegiernas lydelse och innehåll. Beträffande skatterättigheten uttalas att köparen och hans arvingar »icke hava makt jordägande ifrån dess börd och rättighet tränga utan god vilja deras som lag säger».2
    Bl. a. 1627 hade bönderna klagat över att de till adeln fingo utgöra för höga utlagor och hotades i sin bördsrätt. K. M:t svarade: »Och såsom det är emot lag och rätt och vi ej heller någonsin hava ment någons välfångna rättighet igenom sådana gåvor eller köp att förkränka, så skall ock ingen, eho han är, adel eller oadel, hava makt att tränga någon jordägande ifrån sin lagfångna rättighet eller med andra nya ålagor besvära, än de där ordentligen på riksdagar beviljade äro eller hädanefter påbjudas och beviljas kunna».3
    I resolutionen på allmogens besvär vid 1643 års riksdag heter det beträffande samma fråga att K. M:t vill »dess förra bud och befallningar häröver upprepat hava; eftersom K. M:t härmed sträng- och allvarligen bjuder och befaller, att ingen må understå sig skatteböndernas utlagor förhöja eller med någon osedvanlig tunga besvära utan låta dem alldeles vid det som de till K. M:t och kronan hava varit vana att göra och andra skattebönder, som ännu under K. M:t och kronan äro behållna, nu utgöra eller utgörandes varda, förbliva, mycket mindre fördrista sig någon skattebonde från dess börd och skatterättighet tränga och fördriva med mindre det kan ske med hans godavilja, ja och samtycke att han sin rätt till frälsemannen godvilligt avstå och upplåta vill». Därefter framhålles att då adelns skattebönder i vissa avseenden, såsom beträffande utskrivningar och extraordinarie utlagor, hade det bättre än kronans skattebönder, så kunde särskilda överenskommelser mellan adeln och bönder-

 

1 Ang. denna fråga jfr t. ex. SWENNE, Svenska adelns ekonomiska privilegier 1612—1651 (1933) s. 61.

2 Brevet tryckt i CLASON, Till reduktionens förhistoria (1895), bil. IX. För andra exempel se bl. a. v. TÖRNE, Inverkningar av förläningsväsendet etc.; Historisk Tidskrift för Finland, 1916, s. 114 f.

3 Jfr EKEBERG a. a. S. 18.

KRING RÄTTSTILLSTÅNDET VID MITTEN AV 1600-TALET. 425na med hänsyn härtill icke anses oskäliga; härvid betonas starkt att dessa skola vara frivilliga. »K. M:t vill», fortsätter resolutionen, »i lika måtto dess landshövdingar uti riket allvarligen hava befallt och pålagt att de här över hand och uppsikt hålla, så att icke någon må denne K. M:ts förordning överträda och den av K. M:t sig uppdragna rätt emot skattebonden missbruka och hans villkor mot lag och laga stadgar förvärra». Skulle likväl någon anse sig förorättad förklarade sig K. M:t själv vilja upptaga vederbörandes klagomål.1
    Flera liknande källor kunde nämnas2 men endast ytterligare en må anföras. Vid överläggningar i rådet 1638 om frälseköpen möter följande uttalande: »Vad skattehemman som säljes må köparen fuller njuta räntan och adlig frihet på hemmanet, dock oförkränkt bondens och andre hans släkts skatte- och bördsrätt och rättighet icke att trängas därifrån eller vidare än de kronan skyldiga äro att belastas, med mindre köparen eller hans arvingar dem deras rätt och rättighet lagligen kunde avhandla.»3
    Som synes är innehållet i dessa källor otvetydigt. Vad först formuleringen i skatteköpsbrevet beträffar är det klart att kronan, i överensstämmelse med den uppfattning, varför nyss redogjorts, i viss mån betraktar sig som »privaträttslig ägare» även till skattehemmanen (»avhända vi oss — och Sveriges krona för bemältekrono- och skattehemman»). Därför kan kronan även tala om att uppdraga dem åt adeln till ägo. För att få en riktig uppfattning måste man emellertid undersöka, icke blott föreställningssättet4 utan först och främst den bakomliggande verkligheten. Det är i realiteten endast kronans rätt till laga utskylder, som köparen erhåller. Däremot får han ingen befogenhet över skatte- eller bördsrätten; detta innebär, enligt vad ovan utvecklats, att bonden kunde bruka, försälja och överhuvudtaget rättsligen disponera över hemmanet. Härav framgår det egendomliga i att tala om att bönderna förlorat sin jordäganderätt. F. ö. skulle ju bönderna i så fall — enligt ovannämnda föreställningssätt — ha förlorat sin jordäganderätt redan innan kronans ränteavsöndringar till adeln började.

 

1 STIERNMAN, Alla riksdagars och mötens beslut II s. 1038 f.

2 Se t. ex. v. TÖRNE a. a. s. 155 f.

3 Handlingar rörande Skandinaviens historia XXI s. 99.

4 »Att det i synnerhet var bland donatarierna detta föreställningssätt kom till utbildning, ligger i sakens natur» framhåller med rätta v. TÖRNE S. 103.

426 HENRIK MUNKTELL.    Vad därefter innebörden i de andra anförda källorna beträffar framträder otvetydigt att de adelsmän, som genom gåva eller köp kommit i besittning av räntorna från skattehemman, ej hade någon rätt att godtyckligt fordra prestationer utöver de vanliga skatterna1 samt att de ej heller hade någon rätt att driva bönderna från gård och grund och själva övertaga hemmanen.2gon vidare utveckling härav torde ej vara nödvändig.
    Om det således är klart att kronans avhändande av räntorna icke i och för sig medförde någon försämring i böndernas läge kommer den andra frågan, nämligen hur tillämpningen faktiskt gestaltade sig sedan adeln kommit i besittning av dessa räntor. Därvid torde det vara lämpligt att skilja mellan å ena sidan tilllämpningen inom lagens ram, å den andra de rena övergreppen.
    I de skatter, som bönderna hade att erlägga, ingingo — som ovan framhållits — sedan gammalt dagsverken till kronan. Av framställningen i »Rid i natt» att döma skulle det föreligga en fullständig nyhet när bönderna kallades till dagsverken, en nyhet, vilken adelsmännen efter egen vilja och godtycke kunde utnyttja. Detta är emellertid alls icke förhållandet. De »årliga dagsverkena» voro i jordeboken till antalet fixerade och härtill kom i regel ett antal »hjälpedagsverken». Att kronan i hög grad använde sig av dessa dagsverken är otvivelaktigt. Det har sålunda uttalats att kronan »uppenbarligen i största utsträckning använt sig av böndernas arbetskraft, när den ville hava ett arbete utfört».Å andra sidan är klart att detta kronans behov av arbetskraft måste växla från trakt till trakt. Där behovet var stort — t. ex. vid slotts- och fästningsbyggen — uttogos dagsverkena givetvis helt. I trakter där behovet var mindre och kronan alltså ej i samma omfattning behövde utnyttja böndernas arbetskraft, brukade bönderna i stor utsträckning lösa dem mot penningar (»giva dagsverkspenningar») eller mot andra naturaprodukter. Självfallet är också att i samma trakt kronans behov av arbetskraft från tid till tid starkt kunde variera.

 

1 Beträffande de s. k. hjälpedagsverkena (jfr nedan) kan anföras en bestämmelse i 1650 års riksdagsbeslut p. 5. (STIERNMAN II s. 1167). Om parterna icke god villigen kunde överenskomma härom skulle landshövdingarna undersöka hur många dylika dagsverken bönderna »tillförene till kronan utgjort hava, så att ingendera parten sker förnär». Uppkomna tvister om tillämpningen skulle slitas vid häradstinget.

2 Jfr även v. TÖRNE S. 158.

3 SWENNE a. a. s. 145.

KRING RÄTTSTILLSTÅNDET VID MITTEN AV 1600-TALET. 427    Att en adelsman, vilken erhållit räntan av ett skattehemman, ofta skulle ha större intresse av att uttaga själva dagsverkena än av att erhålla andra prestanda, ligger i öppen dag. Särskilt gällde det sagda beträffande hemman, vilka lågo nära sätesgården, och således framför allt dem, vilka lågo inom frihetsmilen. Därvid kunde naturligtvis inträffa att en bonde, vilken tidigare sedvanemässigt betalat ersättning för dagsverkena i penningar, blev nödsakad att utgöra själva dagsverkena. Detta kunde vara en ekonomisk olägenhet av större eller mindre svårhetsgrad,1 men det var ingen nyhet och ett utkrävande av dagsverksskyldigheten in natura innebar ingen olaglighet.
    Som det synes särskilt på grund av den sålunda antydda möjligheten att förvandla dagsverken i andra utlagor samt på grund av obestämdheten i hjälpedagsverkenas antal uppstod emellertid upprepade slitningar mellan adeln och bönderna i denna fråga. Detta föranledde att man på riksdagarna i mitten av 1600-talet försökte komma fram till klara bestämmelser om rättigheter och skyldigheter mellan adeln och skattebönderna. 1649 föreslog således adeln att en »ordning» skulle uppgöras, ett förslag, som emellertid föll på böndernas motstånd, då de ansågo detsamma ofördelaktigt. 1650 framlade rådet ett utarbetat förslag till »ordning mellan ridderskapet och adeln å den ena och skattebönderna å den andra sidan», men även detta förkastades av bönderna. »Förslaget, som sannolikt uppgjorts av rikskanslern själv och måste betecknas som särdeles humant, förbjöd exempelvis på det strängaste allt slags tvång och övervåld från donatariernas sida mot förläningsbönderna.»2 Även från böndernas sida förelåg emellertid en önskan att få frågan ordnad på ett för dem tillfredsställande sätt, och följande år tillkom en förordning, som i detalj reglerade såväl de »årliga» som »hjälpe»-dagsverkenas antal. 1652 nedsattes dessas antal och därvid bestämdes även på adeln seget förslag att de bönder, vilka bodde mer än två mil från sätesgården, hade rätt att lösa dagsverkena mot penningar enligt en fastställd beräkning.3
    Av ovanstående kortfattade redogörelse torde ha framgått att bönderna principiellt lika litet rättsligen förfördelades av att adeln krävde dagsverken som av att kronan krävde skatt.

 

1 Jfr LAGERSTEDT, Näringsliv och bygd i Seminghundra härad vid 1630-talets slut (1942) s. 67 f.

2 v. TÖRNE s. 202.3 STIERNMAN II s. 1194 f.

428 HENRIK MUNKTELL.    För besvarandet av frågan, huruvida de svenska bönderna vid mitten av 1600-talet voro rättslösa eller ej, är det här av grundläggande betydelse att undersöka vilka åtgärder som av myndigheter och domstolar vidtogos till beivrande av de övergrepp, som från adelns sida i förhållande till bönderna verkligen förekommo. Lika litet som ett land är rättslöst endast för att brottslighet förekommer, lika litet kunna skattefrälsebönderna sägas ha varit rättslösa endast därför att olagligheter begåtts mot dem.
    Därvid bör först fastslås att rättstillståndet i Sverige under förra hälften av 1600-talet tagit mycket stora steg i riktning mot rättsenhet och rättssäkerhet. Det var de nyinrättade hovrätternas betydelsefulla verksamhet, som medfört detta lyckliga resultat. Det är karakteristiskt att inrättandet av den andra hovrätten i vårt land, Åbo hovrätt, till största delen är föranlett just av en önskan att tillgodose allmogens rättssäkerhet.1
    Att många och svåra övergrepp under 1600-talets första hälft förekommit från adelns sida icke blott mot skattefrälsebönderna utan även mot all mogen i allmänhet är ett faktum. Särskiltsynas förhållandena i Finland ha varit svåra, varpå bevis framlagts av v. TÖRNE och MELANDER. Beträffande det egentliga Sverige må hänvisas till VEJDES undersökningar,2 vilka dock lida av det grundläggande felet att han ej undersökt landshövdingarnas och hovrättens åtgärder i anledning av de skildrade övergreppen, och därför med nödvändighet måste ge en ensidig bild. De upprepade klagomål, som bönderna på riksdagarna framförde, visa också klart deras oro för att icke längre bli »hållna vid lagen». Å andra sidan har SWENNE med rätta betonat: att »adeln i gemen skulle varit behärskad av ett omänskligt begär att plåga sina bönder och behandla dem illa, är en tanke, vars orimlighet ligger i öppen dag».3 Samme författare framhåller även att det är nödvändigt att upptaga icke blott skattefrälseböndernas beskyllningar mot adeln med största försiktighet utan detta gäller även alla övriga bönders. Som allmänt omdöme uttalar Swenne att »domböckerna innehålla åtskilliga rannsakningar med anledning av sådana klagomål och det har i de flesta fall visat sig att bönderna

 

1 MELANDER, Drag ur Åbo hovrätts äldre historia etc. (1936), passim.

2 Kronobergs läns herrgårdar, Hyltén-Cavallius-föreningens årsbok 1928, s. 45 ff.

3 A. a. s. 312.

KRING RÄTTSTILLSTÅNDET VID MITTEN AV 1600-TALET. 429haft orätt, och ofta även att de framkommit med beskyllningar, om vars lögnaktighet de själva måste ha varit medvetna».1
    Slutligen får man vid bedömandet av denna fråga lika litet som eljest glömma att »hälsan tiger still» och att domböckernas vittnesmål om ett gott förhållande mellan adel och bönder därför givetvis måste bli fåtaliga.2
    Vad som särskilt, sett ur hela bondeklassens synpunkt, gjorde de förekommande övergreppen så farliga var den allmänna uppfattning om förhållandet mellan adel och bönder, för vilken de ofta voro ett uttryck. De utländska feodalrättsliga idéerna utövade ett starkt inflytande och särskilt ha många invandrade adelsmän haft svårt att betrakta de svenska bönderna på annat sätt än de voro vana vid i sitt hemland.3 Många exempel på ett sådant betraktelsesätt kunna anföras: de nyligen av HECKSCHER4 refererade äro mycket typiska. Per Brahes yttrande om att endast adeln var riksomedelbara undersåtar, Louis De Geers tvivel om han behövde svara bönderna på tinget, lantmarskalkens avböjande på 1651 års riksdag av uppfattningen att skattebönderna skulle vara domini fundi och andra liknande uttalanden ge bevis nog.
    Då man bedömer böndernas ställning vid mitten av 1600-talet och tar del av deras klagomål får man emellertid ej heller glömma att dessa år ur ekonomisk synpunkt voro ovanligt svåra. Såväl 1649 som 1650 voro missväxt- och hungerår. »Fredskrisen» efter Westfaliska freden gjorde sig därtill starkt kännbar.5
    Den grundläggande frågan ur rättslig synpunkt blir emellertid — som ovan framhållits — vilka åtgärder, som vidtogos när bönderna klagade över övergrepp från adelns sida. Det praktiskt viktigaste problemet här är givetvis förhållandet mellan adeln och skattefrälsebönderna; men frågan om behandlingen av adliga övergrepp överhuvudtaget mot allmogen är naturligtvis ur rätts-

 

1 Anf. st. med ett drastiskt fall. För exempel från hovrättspraxis se t. ex. Göta hovrätts dom 12/11 1649 nr 20.

2 Jfr härtill t. ex. VEJDES belysande exempel s. 37 f.

3 Säkert synes det vara att de hänsynslösaste övergreppen begingos av från utlandet inflyttad adel; se t. ex. MELANDER S. 17 ff., 119 f. och v. TÖRNE S. 220 ff. ang. familjen Berndes' brott.

4 D. N. 8/4 1942.

5 Senast härom INGVAR ANDERSSON, Sveriges Historie gennem Tiderne (1941) s. 197 f.

430 HENRIK MUNKTELL.lig synpunkt av principiellt lika stor betydelse. M. a. o., kan man se någon tendens till att de maktägande principiellt sågo igenom fingrarna med adliga övergrepp? Eller framgår av de dömande myndigheternas domar, utslag och handlingssätt i övrigt att bönderna förgäves klagade, när de hade fog för sin klagan? Hur såg tidevarvets doktrin på dessa frågor?
    På de två första frågorna kan man utan större tvekan svara nej. Otaliga bevis finnas för att K. M:t på olika sätt sökte skydda bönderna i deras rätt. Ovan har redan framhållits hurusom inrättandet av Åbo hovrätt väsentligen är föranlett av en önskan att förbättra den finska allmogens rättsliga ställning. Att förhållandena måhända särskilt där även voro mycket svåra har också betonats. Men det är då samtidigt karakteristiskt att konungen på olika sätt söker bringa bot på orättrådigheterna. Sålunda ser man hur han förbjuder olika adelsmän att begå övervåld mot bönderna och hur han utfärdar »försvarelsebrev» antingen för viss eller vissa bönder eller t. o. m. »för alla förlänta bönder i Finland». I det sistnämnda brevet förekommer en intressant och otvivelaktigt effektiv bestämmelse mot bondeförtryck. Sedan strängt förbud utfärdats mot ökning av skatt och dagsverken stadgas att om adelsmännen behandla bönderna så hårt att de måste gå från gård och grund skola deras hemman icke få tagas i besittning av förläningstagaren1 utan återgå till sin förra ställning till kronan.2 Likaså förekommer det att konungen förklarar sig skola fråntaga en adelsman hans förläningar om han ej låter ske rätt åt bönderna.3 Innan Åbo hovrätt inrättades har konungen även använt sig av särskilda utsända kommissioner, vilka hade till uppdrag att rannsaka och döma om allmogens klagomål.4 Detta extra-ordinarie förfarande visar hur starkt Gustav Adolf kände nödvändigheten att hålla uppsikt över adelsmännen men det visar även hur självklart det för honom var att alla landets invånare med varje till buds stående medel skulle handhavas vid sin rätt.
    I detta sammanhang bör även särskilt beaktas den tidigare re-

 

1 En sådan rättighet kunde pretenderas av förläningstagaren dels med en analog tillämpning av reglerna om skattevrak, dels om bonden råkat i skuld till honom och icke hade någonting annat än hemmanet att betala med.

2 v. TÖRNE S. 215 f.

3 MELANDER s. 21; i detta arbete lämnas många exempel på konungens rättsvårdande verksamhet i förhållande till allmogen.

4 A. a. s. 8 f., 25 f.

KRING RÄTTSTILLSTÅNDET VID MITTEN AV 1600-TALET. 431fererade bestämmelsen om landshövdingarnas skyldighet att vaka över att skatteböndernas rätt ej träddes för när samt om möjligheten att i nödfall vända sig direkt till K. M:t, en bestämmelse, som även senare upprepas. Redan det faktum att en sådan regel meddelas antyder indirekt att övergrepp förekommit, men regelns tillkomst visar också klart och tydligt att man från de maktägandes sida ville göra allt för att rätten skulle hållas i helgd. Redan enligt landshövdingeinstruktionen av 16351 var det landshövdingarna ålagt att handhava alla undersåtar vid lag och laga stadgar. Innebörden av den ifrågavarande speciella regeln blir då på sätt och vis att en särskild instansordning skapas för dessa frågor. Detta hänger återigen tillsammans med det kända förhållandet att adeln, här i Sverige som annorstädes, åtnjöt s. k. forumprivilegiatum. Enligt de vid ifrågavarande tid gällande bestämmelserna (adelsprivilegier, 1614 års rättegångsordinantia p. 14, 1615 års rättegångsprocess p. 20: 5) innebar detta rätt för adelsman att dels i grova brottmål, dels i vissa tvistemål endast svara inför hovrätten. Beträffande den senare gruppen ge bestämmelserna anledning till en viss tvekan om den närmare innebörden, men det är klart att adeln sökte tolka området för detta privilegium så vidsträckt som möjligt. I fråga om brottmål skulle saken emellertid alltid först rannsakas inför forum delicti.
    Någon ingående undersökning av tillämpningen av reglerna om forum privilegiatum finnes icke men många källor ge det intrycket, som man kunde vänta, nämligen att dessa regler försvårat böndernas ställning vid tvister med adelsmän. Det torde med tämligen stor sannolikhet kunna antagas att detta förhållande varit av stor betydelse för införandet av den speciella bestämmelsen om landshövdingarnas skyldighet att hålla uppsikt över att skattefrälseböndernas rättigheter ej träddes för när. Av stor vikt är även rätten att — om den anvisade vägen ej skulle leda till målet — besvära sig direkt hos K. M:t. Hur märkligt detta förhållande än är ur processrättslig synpunkt2 är det ej överraskande. Det är endast ett utslag av den genom praktiskt taget hela vår rättshistora löpande tendensen att var och en, låg som hög, skall skyddas i sin välfångna rätt.3

 

1 STYFFE, Samling av instruktioner för — lantregeringen (1852) s. 191 ff.

2 Eljest hölls det ju mycket strängt på den ordinarie instansordningen.

3 Det må erinras om att 1650 års riksdagsbeslut p. 5. (ovan s. 426 n. 1) uttryckligen föreskriver att tvister mellan adeln och skattebönderna om dagsverken och andra utlagor skola slitas av häradstinget. Jfr Per Brahes uttalande nedan s. 435.

432 HENRIK MUNKTELL.    Ytterligare ett gott exempel på K. M:ts inställning kan hämtas från en diskussion i rådet beträffande adelns eventuella disciplinära maktmedel i förhållande till skattebönderna. Axel Oxenstierna och Per Prahe försvarade disciplinrätten under framhållande av att blott tre ting höllos under året och att här icke var frågan om »annat än smått». Därvid framhöll emellertid drottningen att detta vore emot lag och rätt, som alla, såväl fattiga som rika vore berättigade att åtnjuta. »Äro de», fortsatte hon, »ett fritt folk, ingenui, subditi regni och hava votum uti riket.»1
    Av särskilt intresse är emellertid en undersökning av hovrätternas praxis. Denna är ju i allmänhet under 1600-talet av mycket stor betydelse och blir på ifrågavarande område — med hänsyn till reglerna om forum privilegiatum — av speciell vikt. Ävenså bör landshövdingarnas verksamhet på detta område uppmärksammas. Jag har nyligen på annat ställe publicerat ettantal härför belysande fall.2 I korthetens intresse är jag nödsakad att här endast hänvisa till denna framställning. Det där framlagda materialet visar klart att böndernas rätt på ett självfallet sätt skyddades, att varken hovrätterna eller landshövdingarna vid frågornas och målens behandling visade någon partiskhet för adeln samt att böndernas förtroende för rättskipningensobjektivitet ej var rubbat.
    Mycket givande är vidare att undersöka 1600-talsdoktrinens uppfattning beträffande böndernas jordäganderätt. Det är fyra författare, som här äro av vikt.
    Den minsta betydelsen såsom uttryck för doktrinens mening torde därvid BONONIUS-EHRENSTEN ha. Hans kort före 1650 författade skrift, »Om skattegods, deras natur och rättigheter efter Sveriges lag och riksens fundamentalrätt», vilken först 1769 utgavs av trycket under titeln »Oförgripliga bevis emot adelns rättigheter över skattegods», torde nämligen i viss mån få betraktas såsom en stridsskrift. Här hävdas i klara och otvetydiga ordalag böndernas fulla och hela rätt till sin jord. Följande citat må som belysande anföras (s. 37): »Ty utav vår lag och riksens urminnes rättigheter så vet man icke annat än att skattegodsen böra höra

 

1 Se Svenska riksrådets protokoll bd. 14 (1916) s. 343. Jfr till denna fråga SWENNE s. 298 f., vilken framhåller att den adliga uppfattningen om rätten att själva få bestraffa mindre förseelser stod »i uppenbar strid med gällande lag».

2 Historisk Tidskrift 1943 häft 1 s. 61 ff.

KBING RÄTTSTILLSTÅNDET VID MITTEN AV 1600-TALET. 433bonden till, vilkens egendom konungen icke må eller kan — taga ifrån den ena och giva den andra. Duo enim unius et ejusdem rei in solidum domini esse non possunt — — —. — kan skattebonden [jorden] förbyta, sälja eller giva — eftersom härtill alltid skett är och fastebreven å tingen utgivne det nogsamt utvisa; så kan frälsemannen det icke göra med lika rättighet och i anseende på egendomen — — —.»
    Långt större betydelse har givetvis STIERNHÖÖKS uttalanden. Även han avvisade de utländska idéerna och därmed tanken att allmogen ej skulle ha äganderätt till jorden. Hans resonemang är relativt långt och kan därför här ej återgivas i sin helhet.1 Han framhåller bl. a. att frågan om skattejordens ställning vore ett mycket allvarligt problem, som under flera år varit föremål för mycken strid och oro. Som motivering för sin uppfattning att såväl adel som ofrälse kunna besitta jord »allodiali jure» betonar han bl. a. den sedan lång tid bestående och utan invändningar utövade fria förfoganderätten: »Verum enim vero certum est, plebejos, qui agros vectigales vel censiticos habent, jam ab aliquot retro seculis possedisse, sine ulla ipsis a fisco mota controversia pro suis et propriis et per generationes infinitas transmississe ad haeredes, divisisse, donasse, mutasse, opignorasse, vendidisse etc. pari prorsus cum nobilibus jure et libertate quoad hoc - - -»Klarare kan saken knappast uttryckas. Stiernhöök framdrager sedan andra skäl för sin uppfattning och betonar bl. a. allmogens representationsrätt: »Praeterea si plebei censiti jus dominii non haberent in fundos suos, non vocarentur ad comitia, nec jus suffragandi haberent, cum id non nisi civibus et qui bona immobilia possident, detur - - -.»3 Stiernhööks uppfattning är således otvetydig.
    Vidare ger CLAS RÅLAMB klart uttryck åt uppfattningen att skattebonden har full och hel äganderätt till sin jord. Sålunda säger han vid ett tillfälle att »skattebonden icke allenast haver utile dominium av sin jord som emphyteuta utan ock directum så att han är fullkomlig ägande av jorden och för den skull må hava däröver en fri disposition, ty att var och en må göra och

 

1 De jure Sveonum et Gothorum vetusto (1672) s. 275 ff.; detta arbete förelåg i utkast redan 1640.

2 A. a. s. 282.

3 A. a. s. 283.28—437004. Svensk Juristtidning 1943.

434 HENRIK MUNKTELL.låta i sin egendom vad han vill.»1 I ett annat sammanhang uttalar han vid en jämförelse mellan skattehemman och s. k. stadgehemman att dem emellan är en stor skillnad »ty en emphyteuta haver allenast utile dominium men skattebonden haver directum dominium så att han är rätta ägare av sin jord och hemman».2 Därefter utvecklas det sagda närmare.
    Ett faktum, som måhända är värt att påpeka i detta sammanhang, är att båda de sistnämnda författarna tillhörde det stånd,från vilket man närmast skulle ha väntat en motsatt argumentering.
    Den ende av 1600-talets mera betydande juridiska skriftställare,hos vilken en motsatt uppfattning träder till mötes är LOCCENIUS.3 Han jämställer sålunda böndernas rätt till sina skattehemman med emphyteusis, d. v. s. ärftlig besittningsrätt. Detta är emellertid ej av större betydelse då denne författare, som var född i Holstein och fått sin vetenskapliga utbildning vid tyska universitet, som bekant försökte inordna den svenska rätten i det tysk romerska systemet. Även beträffande nu föreliggande fråga gäller omdömet att »han som utlänning saknade förståelse för det specifikt svenska och därför ofta lät sig ledas av utländska rättsföreställningar vid sin tolkning av såväl landskapslagarna som lands- och stadslagen».4
    Slutligen må även några rader ägnas åt ett berömt källställe, nämligen åt ett av bönderna 1650 fällt yttrande: »de veta i andra land är allmogen träl, de befara det skall övergå dem, där de likväl äro födde frie folk». Ur sitt sammanhang lösryckta citat bli som bekant lätt missvisande. Det ifrågavarande uttalandet förekommer i ett protokoll, fört den 22 augusti 1650 vid en förhandling om den s. k. boskapsskatten mellan bönderna å ena sidan och på regeringens vägnar riksdrotsen Per Brahe och riksskattmästaren Gabriel Oxenstierna å den andra.5 Huvudtemat härär böndernas klagan över de dryga skatterna och över fattigdom och dyr tid; deras svårigheter vitsordas av riksråden, vilka emellertid samtidigt framhålla kronans kritiska läge ur ekonomisk

 

1 Observationes juris practicae 2 uppl. (1679) s. 43; detta arbete är författat 1652.

2 A. a. s. 181.

3 Synopsis juris privati (1648) s. 363.

4 ALMQUIST, Kort översikt över den svenska juridiska litteraturhistorien (kompendium), 2 uppl. (1938) s. 7.

5 Svenska riksrådets protokoll, bd 14 (1916) s. 271 ff.

KRING RÄTTSTILLSTÅNDET VID MITTEN AV 1600-TALET. 435synpunkt. Från båda sidor är det alltså fråga om de ekonomiska svårigheterna. I samband därmed framhålla bönderna som sin mening att situationen i detta avseende skulle varit bättre om »kronans gods kunnat bliva behållna». Därvid betona riksråden att försäljningarna skett på grund av kronans finans nöd, att ettåterkallande därav vore en omöjlighet samt att bönderna skulle förbli »omolesterade» i sin skatte- (d. v. s. börds-) rätt. Bönderna fälla då det bekanta yttrandet. Härtill svarar Per Brahe: »Den som haver de tankarna, de måtte väl vara riksförrädare, de måtte intet tro att någon ärlig man går om med de tankarna; finnas och några, som sådant ville inbilla dem, skulle de det intet tro». Bönderna: »Begära en ordning för skattebönderna». Per Brahe: »Den är billig, skola också den få. Den som bryter, gå för tinget, det må vara husbonde eller bönder». Bönderna: »Begära det att bliva hållna vid Sveriges lag. Det bliver dem förekastat att de äro köpta, de skola utgöra». Per Brahe: »Sådane måtte bliva straffat, och han skall vara villig att hjälpa därtill».
    Som av dessa citat framgår blir innebörden i det ifrågavarande yttrandet om man ser det i sitt sammanhang delvis en annan än om man betraktar det isolerat. Å ena sidan framstår böndernas mycket berättigade oro i klarare dager: anledningarna härtill äro dels det ekonomiska betrycket, dels fruktan för de rättsliga konsekvenserna av den i adelskretsar förekommande uppfattning, varpå de giva exempel. Å andra sidan visar det sig klart hur främmande en sådan inställning är för riksråden och hur dominerande och självklar rättssynpunkten är för dem. Den som vill göra bonden till träl karakteriseras som riksförrädare, den som påstår att han blivit köpt skall straffas. Och — väl att märka — riksdrotsen, rättvisans främste representant, ger klart uttryck åt uppfattningen att reglerna om adelnsforum privilegiatum ej böra gälla i hithörande tvister mellan adel och bönder utan att dessa böra slitas av det urgamla, på i egentlig mening demokratisk grund vilande häradstinget.1
    Överblickar och sammanfattar man det sålunda behandlade materialet kommer man till följande slutsatser. Många och svåra övergrepp från adelns sida mot bönderna hade under hela den ifrågavarande tiden förekommit. Bondefriheten var otvivelaktigt hotad. Adeln var starkt influerad av utländska förhållanden och

 

1 Dessa Per Brahes uttalanden böra hållas i minnet, då man tolkar innebörden av hans ovan s. 431 anförda yttrande.

436 HENRIK MUNKTELL.hade en stark social övervikt i förhållande till bönderna. Men denna för svensk frihet hotande tendens slår icke igenom. Det av mig framlagda och i övrigt kända rättsliga materialet torde visa att såväl hovrätterna som landshövdingarna höllo ett mycket vaksamt öga på att böndernas rätt ej skulle trädas för när och på att de för deras rättsliga ställning avgörande bestämmelserna upprätthöllos — det må sedan ha gällt beivrande av olaga utlagor, försök att tränga dem från bördsrätten eller andra våldshandlingar av olika slag. Antagandet att utländska rättssedvänjor skulle ha härskat i landet är icke riktigt.
    Synnerligen signifikativt för böndernas ställning och inflytande är vidare ett sådant faktum som deras deltagande i och uppträdande vid riksdagarna: här deltogo även skattefrälsebönder.1Att böndernas inflytande även i här behandlade frågor var stort visas ju bl. a. av att de utan vidare kunde förkasta de tidigare förslagen till uppgörelse om dagsverken m. m. Det är fakta. vilka sannerligen ej tyda på att bondefriheten var förlorad.
    Jag tillåter mig slutligen att upprepa en jämförelse, som jag tidigare använt. För att övergrepp av grov art förekommit kan man icke säga att bondefriheten var försvunnen. Det är en lika grov överdrift som om man skulle säga att de svenska arbetarna vid industrialismens genombrott voro slavar därför att enstaka arbetsgivare tilläto sig övergrepp, vilka stodo i bestämd strid med vår rättsuppfattning. Att, såsom det påståtts, »herrarnas våldshandlingar och övergrepp mot allmogen i de flesta fall blevo ostraffade», är ett löst antagande, som motbevisas av hittills känt material. Den svenska rätten var hotad, men levde alltjämt.

 

    Beträffande frågan om straffrättens ställning och innebörd vid mitten av 1600-talet måste jag med hänsyn till det begränsade utrymmet fatta mig kort. Här har ju debatten rört sig om den fortsatta förekomsten av vissa från äldre tider stammande straffarter. Vad därvid först frågan om förekomsten av levande begravning vid mitten av 1600-talet beträffar har under diskussionen intet framkommit, som skulle giva belägg för att denna straffart fortfarande skulle varit i bruk. Man kan otvivelaktigt då och då i underrättsdomböckerna påträffa domar på denna straffart.2

 

1 Se framställningen hos v. TÖRNE S. 156 f. med där åberopade källor.

2 Jag tillåter mig att anföra ett exempel på hur försiktig och kritisk man måste vara vid användningen av den överflödande populära topografiska och folkloristiska litteraturen. Enligt SYLVANDER, Kalmar slotts och stads historia II: 2 s. 295, skulle levande begravning som straff för barnamord ha ådömts och verkställts

KRING RÄTTSTILLSTÅNDET VID MITTEN AV 1600-TALET. 437Detta sammanhänger å ena sidan med att underrätterna voro — som det hette — skyldiga att döma »stricte efter lag» medan å andra sidan enligt 1614 års rättegångsordinantia så gott som alla grövre brottmål skulle underställas hovrätten; det är därvid ett faktum, att de hårda medeltida bestämmelserna i allra högsta grad mildrades av hovrätten och av K. M:t. För nutidsmänniskan kan ett sådant system förefalla egendomligt, men till förklaring härav må det tillåtas mig att citera följande allmänna uttalande av J. E. ALMQUIST: Straffrätten har »under större delen av sin tillvaro varit behärskad av den s. k. avskräckningsteorien, vilken hade till syfte att med strängast möjliga straffhotelser söka avhålla eller avskräcka allmänheten från brott. Denna teori hade bl. a. till följd, att straffbud från äldre mera barbariska tider bibehöllos osedvanligt länge i lagstiftningen, endast och allenast emedan vederbörande voro övertygade om att ett ersättande av dessa sedan gammalt välkända straff med mildare sådana nödvändigt måste medföra en ökning av brottsligheten. Huvudsaken var emellertid att det stränga straffhotet kvarstode i lagen och sålunda principiellt tillämpades vid underrätterna. Att straffet sedermera så gott som alltid mildrades i högre instans och sålunda sällan eller aldrig kom att verkställas, betydde för den härskande samtida uppfattningen vida mindre».1 Jag kan ej här närmare utreda den s. k. levterationsrätten, d. v. s. rätten att nedsätta straffen. Endast det må konstateras att underrätterna vid denna tid ej hade ifrågavarande möjlighet utan att denna var förbehållen hovrätterna och K. M:t. Bl. a. med hjälp av denna levterationsrätt genomförde hovrätterna ett omfattande arbete på straffrättens humanisering, en utveckling, alltför välkänd för att här behöva någon mera ingående framställning. I hittills känt material finnes icke vare sig ifrån den ifrågavarande tiden eller långt tidigare något enda exempel på att en dom på levande

 

i Kalmar så sent som 1652. Då medeltidslagarna icke upptaga ifrågavarande straffart för detta brott ställde jag mig även av denna anledning tveksam imör uppgiften. En undersökning av Kalmar rådstugurätts protokoll för detta år har visat att intet barnamordsfall då förekommit (överhuvudtaget intet fall av mord) och en genomgång av Göta hovrätts criminalia från detta och följande år visar att då intet enda dödsstraff utdömts för brott, begångna i Kalmar. Det är mycket karakteristiskt att i ett av de även av Moberg kända fallen från Södertälje 1639 (se härom OLIN a. a. s. 812) den av underrätten ådömda levande begravningen nedsättes till det ytterst vanliga straffet kåkstrykning.

1 J. E. ALMQUIST, Tidelagsbrottet, 2 uppl. (1938) s. 4.

438 HENRIK MUNKTELL.begravning blivit verkställd eller fastställd av högre rätt.1 Det skulle givetvis vara av största intresse om ett sådant fall kunde påvisas.2
    Något utförligare må en av de omdiskuterade straffarterna, lysandet av ulfsgäld, beröras. Jag har hävdat att det var frågan om resterna av ett äldre rättstillstånd och att denna straffart vid den tid handlingen i boken spelar är försvunnen. Som bevis mot denna min uppfattning har MOBERG i Sv. D. 23/3 uppgivit att Uppvidinge häradsrätt i februari 1670 i en dråp sak skulleha lyst ulfsgäld. En undersökning av källan visar emellertid att detta icke var förhållandet. Det ifrågavarande fallet återgives ordagrant på följande sätt i Uppvidinge härads dombok: »Efter det 7 och 17 kap. Dråp M. B. LL. med vilja lystes soldaten Anders Nilsson i Hjortholmen och Algutsboda socken fredlös (kurs. här) för det överdådiga med kniv begångna dråp på bonden Sven i Hermanstorp».
    Härav framgår alltså att för Moberg »ulfsgäld» och »fredlös» är ett och detsamma. I själva verket hade emellertid fredlös vid mitten av 1600-talet en helt annan innebörd än ulfsgäld. Vid ulfsgäld är det »tydligen fråga om en fredlöshet, strängare än den vanliga».3 Följden av att ulfsgäld hade lysts över en person var att vederbörande blev »feg för var man att vilken honom överkom måtte honom slå liksom en ulf eller skadedjur och han måtte ligga ogill».4 Detta var däremot alls icke innebörden i fredlöshetsstraffet under 1600-talet. Den i Kristoffers landslag Edsöres

 

1 Även OLIN a. a. s. 835 har konstaterat att »straffet att levande begravas användes således icke alls». — Mycket belysande för den humanisering i straffrätten, som genom de högre domstolarnas verksamhet inträdde, är en jämförelse mellan å den ena sidan lands- och stadslagens bestämmelser, å den andra 1653 års straffordnings motsvarande regler.

2 En annan straffart som förekommer i »Rid i natt», är att en glödande järnkrona sättes på de trotsiga böndernas huvud. Jag har tidigare uttalat att en dylik straffart med säkerhet icke förekom i 1600-talets Sverige. Källan härför är som bekant ett uttalande i Ekeblads brev. Här vill jag endast tillägga att enligt meddelande från fil. lic. ARTHUR ALMHULT, Smedsslätten, en dylik bestraffningsform förekommit vid ett bondeuppror i slutet på 1500-talet i Kroatien. Att ryktet om denna fruktansvärda grymhet i samband med trettioåriga kriget kunde ha spritt sig till Sverige är ju icke osannolikt och möjligen är det väl berättelsen om denna händelse som Ekeblad hört och som föresvävat honom. I Sverige voro vid denna tid de grymma stympningsstraffen praktiskt taget försvunna. Exempelvis kan jag nämna att det sista fall av öronens avhuggande, som är mig bekant, hänför sig till 1633.

3 Se K. G. WESTMAN i Minnesskrift till 1734 års lag, I s. 31.

4 HYLTÉN-CAVALLIUS, Während och Wirdarna, s. 400.

KRING RÄTTSTILLSTÅNDET VID MITTEN AV 1600-TALET. 439balken kap. 30 och Dråpmålabalken med vilja kap. 14 upptagna regeln om att man saklöst kunde döda den biltoge hade helt mist sin giltighet. I den stora mängd av fredlöshetsfall från 1600-talet, som jag påträffat, finnes (med av speciella omständigheter förorsakade undantag; jfr nedan) icke något enda där den fredlöse saklöst blivit dräpt. Tvärtom visar det sig att fredlöshetsutslagen ofta gå ut på att den biltoge skall infångas och dömas. Exempel finnas också på att en fredlös dråpare fasttagits och dömts till döden.1 Även det uttryckssätt, som ofta nyttjas, att en fredlösdömd skall fasttagas och »justificeras», talar bestämt emot att han skulle få dräpas av vem som helst. Detsamma är förhållandet när det heter att om en fredlös kan fångas »skall K. M:tdärom adviseras, då vill K. M:t sig däruppå vidare förklara».2Då en dödsdömd person rymt från sitt fängelse uttalar Svea hovrätt att han skall »över hela Sveriges rike och dess underliggande provinser vara fredlös, och för den skull påläggas alla exekutorer att de flitigt låta slå efter honom att han kan fångas, hit föras och här undergå sitt tillbörliga straff».3 Många ytterligare belägg av denna art skulle kunna anföras men torde ej vara erforderliga.
    Vidare möter i källorna endast sällan frågan om behandlingen av dråp, begånget på en fredlös. Ett par dylika exempel visa dock med all önskvärd tydlighet att det icke var tillåtet för vem som helst att döda en fredlös.4 Den tystnad, som källorna på förevarande punkt i stort sett iakttaga, är ytterligare ett bevis härför. Hade en biltog blivit dräpt skulle ju en undersökning inför domstol i varje fall varit nödvändig för att konstatera att de fakta, främst att den döde verkligen var lagd biltog, förelågo, vilka skulle ha konstituerat en ev. straffrihet.
    Enstaka undantag från denna regel förekomma då hovrätt (men självfallet icke underrätt) avger en uttrycklig fågelfri förklaring, innebärande att vem som helst saklöst fick döda den eller de personer, det här var fråga om. Redan att ett dylikt tillstånd i undantagsfall gives är ytterligare ett bevis för det framställda påståendets riktighet. I ett av de åsyftade fågelfrifallen

 

1 Se t. ex. ett belysande fall i Göta hovrätts resolution 5/4 1666 (Kalmar och Öland nr 11).

2 Kungl. resolution 8/8 1636 (bland Kungl. resolutioner 1619—1749, en i Göta hovrätts arkiv befintlig prejudikatssamling).

3 Svea hovrätts dom 8/5 1666.

4 Se en odaterad Kungl. resolution från 1620-talet i Palmskiöldska samlingen bd 118, Ups. Univ. Bibl., samt Göta hovrätts resolution 17/11 1662 (Värmland och Dal nr 5).

440 HENRIK MUNKTELL.förklarar sålunda hovrätten uttryckligen att allmogen skulle meddelas att det stode envar fritt att ihjälskjuta vederbörande.1
    Av ovanstående kortfattade redogörelse framgår således klart den grundväsentliga skillnaden mellan »ulfsgäld» och »fredlös». Tanken att en häradsrätt 1670 skulle utfärdat en dom, innebärande att vem som helst saklöst finge döda den person, över vilken domen fällts, är — jag kan icke använda ett mildare uttryck — grotesk: detta sagt även med hänsyn tagen till det förhållandet att rättstillämpningen i Wärend mycket länge synes hava varit ovanligt ålderdomlig.2
    Att den svenska straffrätten under 1600-talet, vid jämförelse med straffrätten i många andra länder, var mycket human kan endast förnekas av den med förhållandena helt obekante. Men även bortsett härifrån måste många företeelser inom densamma givetvis göra ett egendomligt intryck på icke rättshistoriskt bildade nutida iakttagare. Karakteristiskt för det intryck många domar från den tiden kunna göra är det då MOBERG i sin polemikmot prof. BOETHIUS3 såsom exempel på att adeln icke på sammasätt som andra skulle ha straffats för begångna brott anför ett från DJURKLOU, Livet i Kinds härad, hämtat fall, där en adels dam fick ett relativt lindrigt straff. De förmildrande omständigheter, vilka av Göta hovrätt anföras, äro sådana som allmänt förekomma i tidens straff rättsskipning: vederbörande hade icke uppsåt att döda (det var alltså ej »vilja dråp»), hade icke inom natt och år blivit gripen och ej heller av målsäganden bundits till dråpet, målsäganden hade tvärtom med ed gjort henne fri och icke anklagat henne för dråpet, vederbörande var rymd utom

 

1 Se Göta hovrätts protokoll 26/10 1640 jfrt med hovrättens registratur 29/10 s. å. Se även kungl. resolution 24/4 1653 (bland Svea hovrätts protokoll inför K. M:t 1636—1667) jfrd med Svea hovrätts registratur 5/5 s. å. samt Göta hovrätts resolution 29/3 1664 (Kronobergs län nr 8). Ang. fredlösheten under 1600-talet se vidare MUNKTELL, Till frågan om fredslöshetens utveckling i Festskrift tillägnad Thore Engströmer (1943) s. 143 ff.

2 »- - det ålderdomliga rätts- och samhällstillstånd, som kvarlevat i Wärend längre än på andra orter i riket - -» (Hafström i Sv. D. 8/6 1942). Anmärkas må att H. R. i detta fall — mot sin skyldighet — ej underställt HovR:n målet. Då alla grova brottmål vid denna tid skulle underställas blev en fredlöshetsdom ej definitiv innan den prövats av HovR:n. I ett liknande mål några år tidigare, vilket fall meddelats mig av överläraren FRANS LINDVALL, Stocksund, förfor underrätten däremot riktigt: se domboken okt. 1664 fol. 31, mars 1665 fol. 2 och juni 1665 fol. 14. Ang. beivrande av fall, där grova brottmål ej insänts »till [hovrättens] resolution», set. ex. Göta hovrätts domar 16/2 1652 nr 1 och 7/4 1666 nr 12. Jfr även t. ex. Göta hovrätts dom 15/5 1640 nr 3.

3 D. N. 4/5 42.

KRING RÄTTSTILLSTÅNDET VID MITTEN AV 1600-TALET. 441riket o. s. v. Den i hovrättens uttalande förekommande satsen: »finnes i referendboken, att slika missdådare med böter beläggas», är slutligen mycket vanlig i den tidens utslag. Den innebäratt konungen, då liknande mål »refererats» till honom, genom sin dömande verksamhet fastslagit andra och mildare straff än lagen utvisade. Det är m. a. o. ett typiskt utslag för den genom de högre domstolarnas verksamhet åstadkomna humaniseringen av straffrätten. Vid jämförelse med otaliga andra fall från samma tid innebär utslaget ingenting ovanligt.1 Detta skulle i så fall hänföra sig till den ovanligt höga bötessumman.2

 

    Med vad här anförts vill jag naturligtvis — det betonas uttryckligen — icke påstå vare sig att icke svåra övergrepp förekommit eller att man icke skulle kunna framdraga fall. där mannamån visats i förhållande till adliga förbrytare. Men exempel, vilka isolerat anföras utan att ställas i samband med den allmänna rättstillämpningen vid ifrågavarande tid, ge en fullkomligt felaktig bild särskilt när de framställas såsom allmängiltiga. Skallen riktig bild av ett förflutet kunna givas genom exempel måste dessa vara typiska och de få ej heller feltolkas. Man kan icke komma ifrån att skönlitterära författare ofta missbrukat »syntetikerns rätt att bortse från det som ej är relevant hos fakta till att förvända fakta så att de bli relevanta».3

 

1 Överhuvud taget finnes i DJURKLOUS framställning mycket goda exempel på hur förvrängd framställningen av vissa sidor av äldre tiders rättstillstånd kan bli hos författare, som ej äga nödiga rättshistoriska förkunskaper. — Utrymmet förbjuder givetvis att ingå på de omständigheter, vilka vid denna tid betraktades som förmildrande vid straffutmätningen. Det må endast anmärkas att den medeltida regeln om målsägandens betydelse vid dråp länge spelade en mycket stor roll. Bl. a. påpekas relativt ofta, då det är fråga om benådning av fredlösa brottslingar, att de förlikt målsägandena. Målsägandens betydelse i detta avseende avtager givetvis mer och mer men är under hela förra delen av 1600-talet fortfarande stor. Som några karakteristiska exempel kan jag hänvisa till en Svea hovrätts resolution 1619 (Promptuarium in rebus criminalibus, Svea hovrätts arkiv), kungl. resolution 7/8 1624 (bland Kungl. resolutioner 1619—1749) samt till Svea hovrätts registratur 8/2 1636 och 15/12 1638. Se vidare för exempel på olika strafflindringsgrunder OLIN a. a. s. 825.

2 Det må anmärkas att bötessystemet alltjämt intog en central plats i straffsystemet (jfr OLIN a. a. s. 817) och synnerligen vanligt var det att livsstraff för dråp benådades till böter. Den vanliga mansboten var därvid i regel 100 dlr smt, d. v. s. blott 1/3 av det belopp, vilket utdömdes i det i texten berörda fallet. Även vid viljadråp förekommer i stor utsträckning benådning till böter om dråparen förlikt målsäganden.

3 BOËTHIUS i Svensk Tidskrift 1938 s. 134.