Sysselsättning av fångar i skogsarbete m. m. Sommaren 1942 kom frågan om användande av fångarbetskraft till skogsarbete och andra allmännyttiga arbeten att tilldraga sig en växande uppmärksamhet. I ett anförande i riksdagens första kammare den 10 juli 1942 — i anslutning till justitieministerns besvarande av herr Fredrik Ströms interpellation ang. flyttning av centralfängelset å Långholmen — framhöll presidenten K. Schlyter som önskvärt att, efter finskt mönster, överföra fångar till arbeten utanför de egentliga fängelserna. Talaren ifrågasatte, huruvida icke anordningar snabbt skulle kunna vidtagas för att utan kostsamma nybyggnader råda bot på den tilltagande platsbristen å de slutna fångvårdsanstalterna, samtidigt som fångarbetskraften utnyttjades för allmännyttiga ändamål. Därvid framhölls som lämpligt att använda fångar till skogsarbete, varvid provisoriska förläggningar för fångar kunde tänkas bliva inrättade inom ramen för de av arbetsmarknadskommissionen anordnade skogshuggarkurserna. Sedan ämnet uppmärksammats av dagspressen, utspann sig en livlig diskussion, varvid uppmärksamheten från fångvårdshåll särskilt riktades på svårigheten att med nuvarande verkställighetsregler uttaga korttidsfångar — den övervägande delen av fångvårdsklientelet — till arbete under öppna former. I sistnämnda hänseende är att anteckna, att fångvårdsstyrelsen sedermera, den 19 november 1942, i skrivelse till Kungl. Maj:t framlagt förslag till vissa jämkningar i lagen om verkställighet av straffarbete och fängelsestraff; de föreslagna ändringarna syfta bl. a. till att undanröja de formella hindren för att fångar med relativt kort strafftid sysselsättas i arbetsgemensamhet och placeras i fångkoloni. Förslaget har lagts till grund för en kungl. proposition (nr 256), vilken nu antagits av riksdagen; de beslutade ändringarna i verkställighetslagen skola träda i kraft den 1 juli 1943.
    Frågan om fångars placering i arbete utom de egentliga anstalterna har sedan sommaren 1942 blivit alltmera aktuell till följd av den tilltagande överbeläggningen å fängelserna med därav följande svårigheter att sysselsätta klientelet. Genom skrivelse den 28 juli 1942 förhörde sig fångvårdsstyrelsen hos arbetsmarknadskommissionen om de praktiska möjligheterna att till särskilda förläggningar utflytta fångar, som skulle sysselsättas med skogsarbete. Vid de överläggningar som därefter ägt

TORGNY LINDBERG. 489rum med representanter för arbetsmarknadskommissionen och domänstyrelsen ha olika möjligheter dryftats. Man synes ha räknat med praktiska och ekonomiska svårigheter för fångarnas uttagning till skogsarbete i fristående förläggningar. I fångvårdsstyrelsens skrivelse den 31 augusti 1942 med anslagsäskanden för nästkommande budgetår anföres bl. a. att anordnandet av skogsarbetsförläggningar skulle kräva nyanställning av personal i stor utsträckning och jämväl i övrigt draga betydande kostnader på grund av erforderliga byggnadsarbeten m. m. Den tilltagande platsbristen på anstalterna har därför ansetts i första hand böra mötas med andra åtgärder, varibland särskilt märkes upplåtande av anstalten å Svartsjö för fångvårdsändamål; på initiativ av fångvårdsstyrelsen har från och med den 1 december 1942 å denna anstalt upplåtits ett hundratal platser, företrädesvis avsedda för fångar med kompetens att utföra jordbruks- och skogsarbete. Beträffande frågan om skogsarbetsförläggningar för fångar har fångvårdsstyrelsen intagit den ståndpunkten, att sådana förläggningar i första hand böra anordnas i anslutning till redan befintliga anstalter, varigenom bl. a. personalkostnaderna inskränkas samt behandlingen och bevakningen av fångarna underlättas. Departementschefen har i årets statsverksproposition begärt anslag till vissa byggnadsarbeten för att möjliggöra att en skogsarbetsförläggning anordnas i anslutning till fångkolonien å Singeshult. I propositionen omnämnes även att fångvårdsstyrelsen överväger att, därest behov yppar sig, i anslutning till vissa fångvårdsanstalter anordna jordbrukskolonier för fångar genom arrendering av för ändamålet lämpliga jordbruk.
    Inom ramen för den normala anstaltsorganisationen användas fångar för skogsarbete i icke ringa utsträckning. Förutom till fångkolonien Singeshult höra sålunda relativt betydande skogsarealer till centralfängelset i Mariestad, vårdanstalten å Hall, ungdomsanstalterna å Skenäs och Mäshult samt den nyinrättade ungdomsanstalten å Åby. De å Mäshult intagna få vidare i viss utsträckning under s. k. frigång utföra vedhuggnings- och liknande arbeten åt kommuner och enskilda arbetsgivare; även vid andra ungdomsanstalter utföra eleverna på samma sätt jordbruksarbete och någon gång skogsarbete åt privata markägare. Det egna skogsbruket vid centralfängelset i Mariestad har nyligen utökats med avverkning för kronans räkning å Marieholms kronopark och avverkning å kyrkohemmanet Leverstad. Under den gångna vintern har därstädes med fångarbetskraft avverkats omkring 1,200 kbm ved. För detta ändamål har å centralfängelset förlagts omkring 25 fångar utöver dem som normalt äro intagna där. För huggning och framkörning av veden till bilväg erhåller fångvården ersättning enligt gällande avtal.
    På grund av den alltmera tilltagande platsbristen å anstalterna har fångvårdsstyrelsen dels planerat inrättandet av ytterligare fångkolonier — i anslutning till den för närvarande för omhändertagna utlänningar avsedda anstalten i Kalmar har redan arbetshemmet Ödevata tagits i anspråk som koloni — dels ock ytterligare undersökt möjligheterna att anordna särskilda skogsarbetsförläggningar belägna i närheten av större fångvårdsanstalter och i förvaltningshänseende anknutna till dessa. Undersökningarna ha emellertid ännu icke givit något resultat. En

490 SYSSELSÄTTNING AV FÅNGAR I SKOGSARBETE M. M.bidragande orsak därtill är att behovet av arbetskraft i skogen nu icke är tillnärmelsevis så stort, sedan årsklassen 1923 uttagits till tjänstepliktigt skogsarbete; särskilt ringa är behovet i de tättbefolkade trakter där de större fångvårdsanstalterna äro belägna. Härtill kommer att det råder brist på förläggningslokaler samt att de som finnas äro avsedda för ett fåtal personer och föga lämpliga för fångvårdsändamål.
    Till det nuvarande läget kan måhända knytas den reflexionen, att en framkomlig väg vore att låta pålitliga och i byggnadsarbete kunniga fångar uppföra provisoriska logementsbyggnader i sådana trakter där behovet av skogsarbetare fortfarande är stort. Sedan sådana förläggningar — motsvarande de finska reservfängelserna — färdigställts, kunde dit överföras ett större antal fångar lämpade för skogsarbete. Måhända skulle dessa »reservfängelser» sedermera kunna utbyggas och komma att bilda grundstommen i en organisation av anstalter för en fångbehandling i friare former.
    Slutligen bör observeras att vid sidan av skogsarbete även vägarbeten och andra anläggningsarbeten av allmännyttig natur väl lämpa sig för sysselsättning av fångar utanför slutna anstalter. I detta hänseende har fångvårdsstyrelsen nyligen tagit ett beaktansvärt initiativ genom att underhandla med ett vägdistrikt i Värmland om att anlita ett 20-tal fångar för anläggning av en 6.6 km lång väg, som skall förena ödebygden med mera tättbebyggda samhällen och kommer att bereda ett flertal byar ökade möjligheter att få fram sina produkter till avnämare. I nuvarande läge, då den fria arbetskraften är engagerad för andra ändamål, kan detta betydelsefulla anläggningsarbete icke komma till utförande, därest ej fångarbetskraft ställes till förfogande. Meningen är att för fångarnas inkvartering upplåta ett skolhus, där jämväl bevakningspersonalen, som har att deltaga i arbetet, skall ha sin bostad.

Torgny Lindberg.