Domstols-karriären. Den ofta diskuterade disproportionen mellan antalet obefordrade jurister på domarbanan, å ena, samt antalet sluttjänster på banan, å andra sidan, tog sig särskilt markanta uttryck i samband med ökningen av antalet domsagosekreterare. År 1932 fanns det 15 biträdande domare i landet, år 1936 hade antalet biträdande domare och sekreterare stigit till 50. På fyra år hade sålunda skett en utbyggnad av kadern på lägre stadier med 35 tjänster. Det har sagts att förhållandena därefter ytterligare förvärrats genom att allt fler hovrättsjurister tagits i anspråk för olika uppdrag inom lagstiftning och administration. I vilken omfattning detta skett framgår av denna tabell, uppgjord med ledning av de i SvJT publicerade uppgifterna i ämnet.

Antalet för arbete utom domstolsväsendet tjänstlediga 

 revisionssekreterarehovrättsrådassessorerfiskalersumma
år 1934131122955
År 19431120311779

 

    Den ökning av antalet i olika uppdrag sysselsatta personer som denna tabell utvisar är naturligtvis — även om ökningen icke är av samma

AXEL LINDSKOG. 491omfattning som kaderökningen till följd av sekreterarreformen — allvarlig nog. I viss mån har den likväl även ur karriärsynpunkt varit nyttig: den har bidragit till att motverka den försening av assessorsförordnandet som annars varit ännu mera påtaglig än nu. Kvar står sålunda en ansvällning av kadern, men den har till en del flyttats upp från fiskalsstadiet till assessorsstadiet.
    Då det gäller att råda bot på denna disproportion duger det icke att, såsom ibland diskuterats, blott helt enkelt skära bort uppdragen. Detta skulle nämligen medföra att dét i stället för en förflyttning uppåt av kaderansvällningen, vilket dock varit ett steg i rätt riktning, skulle bli ett förläggande av ansvällningen i botten, vilket ur befordringssynpunkt skulle bli katastrofalt. Tvärtom måste ansvällningen fortsätta att vandra uppåt och så småningom nå toppen, d. v. s. sluttjänsterna. Eftersom antalet till en viss ålder komna domaraspiranter är ganska fixt och icke låter sig nedbringa på annat sätt än att de kunna placeras utanför domarbanan — vilket väl endast i ganska ringa utsträckning låter sig göra — finns ingen annan lösning på svårigheterna än att utöka antalet sluttjänster.
    Synnerligen anmärkningsvärt är emellertid att statsmakterna på senare år tvärtom betydligt nedskurit antalet sluttjänster. Fortfarande synes sålunda tendensen att slå samman domsagor hålla i sig, och detta ehuru man numera bör ha vunnit fullgod erfarenhet av att det ur olika synpunkter är olyckligt att domarkanslier äro stora som ämbetsverk, där allt för mycken tid måste ägnas åt arbetsfördelningen och andra rent organisatoriska frågor. En domsaga bör icke heller vara större än att häradshövdingen kan vinna personlig kontakt med bygdens befolkning.
    En verkligt stor chans att skapa fler sluttjänster fanns vid beslutandet av den nya rättegångsordningen. Denna förutsätter nämligen en väsentlig utökning av antalet ledamotsplatser i hovrätterna, närmast genom inrättandet av flera divisioner eller, som det i framtiden skall heta, avdelningar. Propositionen räknar med en ökning av avdelningarna från15 till 20 eller — i ledamöter räknat — från ungefär 75 till 100. Men medan propositionen räknade med 4 hovrättsråd per avdelning, har riksdagen ansett att 3 hovrättsråd skulle vara den idealiska lösningen; 2 ledamotsplatser skulle reserveras för assessorer. I stället för en ökning av antalet hovrättsråd skulle den nya ordningen medföra en minskning från ungefär 75 till 60 — eller, om man räknar med att presidenterna i flertalet hovrätter skola vara skyldiga att tjänstgöra på avdelning, blott 55. Den omständigheten att assessorerna skola bli ordinarie befattningshavare kan givetvis icke uppväga denna alldeles opåkallade försämring i befordringsförhållandena.
    Genom beslutet om processreformen har ytterligare en beklaglig men måhända ofrånkomlig konsekvens inställt sig: antalet revisionssekreterare beräknas skola nedskäras från 27 till 18.
    Alldeles utan ljusa sidor är bilden dock icke. Ett steg i rätt riktning var sålunda onekligen beslutet om inrättande av ordinarie tingsdomarbefattningar. Det innebär att åtskilliga sekreterartjänster som tidigare innehafts av fiskaler komma att omvandlas till tjänster som skola be-

492 AXEL LINDSKOG.klädas av personer som hunnit upp till assessorsstadiet. Någon verklig lösning av problemet kommer beslutet dock icke att medföra, då tjänsterna icke äro avsedda att vara sluttjänster. Däremot komma de beslutade inskrivningsdomartjänsterna att bli verkliga sluttjänster, men de äro så få att de ur befordringssynpunkt icke komma att ha nämnvärd betydelse.
    En i alla avseenden god reform genomfördes år 1934, då första steget togs till att även i rekryteringshänseende länka in rådhusrätterna i den allmänna domstolsorganisationen. Då stadgades nämligen att vid rådhusrätt stadsnotarie- och assessorstjänst samt vikariat å ledamotsbefattning endast må besättas med den som haft fiskalsförordnande i hovrätt och befunnits lämplig för domarbanan. Ännu har dock reformen icke betytt så mycket för att avlasta den förut omtalade disproportionen. Rådhusrättstjänsterna ha i förvånande liten omfattning besatts med personer som hunnit så långt att de varit sekreterare i domsaga. Presidenten SCHLYTER uppehåller sig i sin artikel om Domstolskarriären (se SvJT 1942 s. 707) vid tanken att i ännu högre grad än hittills foga in rådhusrättstjänsterna i den allmänna domstolskarriären. Ett framtidsmål bör uppenbarligen vara att åstadkomma gemenskap icke blott i rekryteringen utan även i befordringsgången. Detta bör på lång sikt vara till gagn både för hovrätternas personal och för rådhusrätternas. Det bör emellertid understrykas att tanken icke torde kunna realiseras förrän efter en ganska lång övergångstid. Särskild uppmärksamhet måste nämligen ägnas de större rådhusrätternas egna aspiranter, så att dessa icke komma i efterhand. Till en början bör man därför försiktigtvis räkna med att de största rådhusrätterna icke äro disponibla för befordran av hovrättsjurister. Den i presidenten Schlyters artikel intagna tabell II (s. 708), som belyser befordringsförhållandena på domarbanan, om alla domaraspiranter (även i rådhusrätterna) konkurrerade om samtliga domarbefattningar i riket, saknar måhända därför aktualitet. Om man räknar bort rådhusrättsaspiranterna och rådhusrättstjänsterna i de fyra största städerna, blir resultatet att befordringsåldern över hela linjen blir omkring ett år högre än med det i tabellen tillämpade beräkningssättet.
    För att icke liknande svårigheter skola uppstå för dem som framdeles söka sig in i hovrätterna, torde det bli nödvändigt att dessa hädanefter föra en mycket restriktiv antagningspolitik, så att inte fler aspiranter tagas in än som med en viss sannolikhet kunna placeras. Med hänsyn till att fastighetsboksarbetet lider mot sitt slut och då man kan räkna med att de för fiskalerna avsedda sekreterarförordnandena i framtiden bli färre, torde det nog bli lättare att då fullfölja en sådan politik än vad hittills varit fallet.
    Det föreliggande problemet är sålunda egentligen tvåfaldigt:
    1) För dem som redan kommit in på domarbanan, finns ingen annan lösning än att inrätta flera sluttjänster, var helst tillräckligt med arbete härför finns, främst i hovrätterna.
    2) För kommande generationer är en sorgfällig gallring och »plan hushållning» det bästa remediet.

DOMSTOLSKARRIÄREN. 493    Den viktigaste uppgiften är emellertid trots allt inte befordringsutsikterna utan domarutbildningen — angelägenheten av att få, i alla avseenden, goda domare.
    Tidigare gick som bekant domarutbildningen på två linjer: en på underrätterna — vice häradshövdingelinjen — och en på överrätterna. Båda voro i hög grad ensidiga. Nu äro ju förhållandena helt annorlunda: domarkarriären fortgår nu växelvis mellan de olika instanserna. Förutbildningens allsidighet är sålunda numera — främst tack vare sekreterarreformen — väl sörjt. Om det nuvarande systemet i denna del har några brister, så är det väl snarast att tjänstgöringen är för splittrad. Ommöjligt bör eftersträvas att tjänstgöringen på varje ställe blir mera samlad än vad hittills varit fallet.
    Med det muntliga förfarandet i den nya processordningen följer för de båda överinstansernas vidkommande ett helt nytt arbetssätt; i hovrätterna kommer föredragningen att nästan helt bortfalla, medan den i högsta domstolen främst skall avse fullföljdsfrågan. I nedre justitierevisionen är det nog en allmän mening att arbetets kvalitet för revisionssekreterarnas del med processreformen kommer att avsevärt sjunka. Detta är så mycket mer betänkligt som revisionssekreterarna redan nu ganska allmänt anse att arbetet ofta är enformigt och icke så litet otacksamt. Denna uppfattning är ju också ganska naturlig, då man besinnar att, medan vederbörande som domsagosekreterare och assessor i hovrätt tjänstgjorde som självständig domare, så måste han nu vara blott föredragande. En i hög grad bidragande faktor är säkerligen också tjänstgöringens utpräglat isolerade natur. Att revisionssekreterarna numera äro mindre nöjda med sin lott än tidigare beror helt visst — förutom på de försämrade befordringsutsikterna — till stor del på att, medan för cirka 25 år sedan första revisionssekreterarförordnandet erhölls, när vederbörande var 30 à 32 år, så ligger genomsnittsåldern för närvarande betänkligt nära 40 år; om de från en del håll framförda önskemålen om borttagande av uppdragen realiserats, hade nämnda ålder redan nu varit betydligt över 40 år. Härvid bör man dock komma ihåg, att de stora kadrerna ännu icke kommit i tur till justitierevisionen. Man gör sig säkert icke skyldig till någon överdrift, om man påstår att det icke dröjer så länge förrän genomsnittsåldern för första revisionssekreterarförordnandet blir inemot 45 år. Uppenbart är att en dylik utveckling icke bör få fortgå.
    Det nuvarande systemet är betänkligt även ur en annan synpunkt. Man kan verkligen fråga sig om det är lämpligt att en häradshövding träder till sin livsuppgift som självständig domare över människor, med vilka han måste vara i ständig kontakt, efter att omedelbart förut under lång tid hava haft denna förhållandevis osjälvständiga och isolerade revisionssekreterartjänstgöring.
    Den naturliga lösningen på dessa svårigheter är att ledamotstjänstgöring i hovrätt — bortsett från en kortare tids adjunktion, varunder vederbörandes lämplighet som ledamot prövas — principiellt bör komma efter revisionssekreterartjänstgöringen. Denna tanke synes också ligga i linje med presidenten Schlyters grundsats att utnämning till hovrätts-

494 AXEL LINDSKOG.råd bör ske först efter utnämning till revisionssekreterare. Mot invändningen att revisionssekreterarna med ett sådant system icke bli så kvalificerade som förut kan framhållas, dels att de hädanefter erhålla en helt annan underrättsutbildning än hittills, vilket torde ha stor betydelse även för tjänstgöringen i högsta instans, och dels att uppdrag på fiskalsstadiet framdeles icke böra förekomma, varför hela den föregående tjänstgöringen torde bli effektiv domstolstjänstgöring. Erfarenheten i domargöromål blir sålunda säkerligen lika god som hittills. Men härtill måste man se till fördelarna:
    1) Man har anledning att förvänta större arbetsglädje bland revisionssekreterarna genom att tjänstgöringen kommer tidigare och icke i så hög grad som förut ur arbetssynpunkt innebär en »standardsänkning» i förhållande till hovrättsarbetet.
    2) Efter revisionssekreterartiden har vederbörande att gå tillbaka till sin hovrätt som hovrättsråd. Eftersom all ledamotstjänstgöring — med undantag för den tillfälliga adjunktion som på ett tidigt stadium erhållits — skall följa efter revisionssekreterartjänstgöringen, böra alla ledamotsplatser vara likställda och motsvaras av hovrättsrådsämbeten samt i princip bestridas av hovrättsråd. Någon anledning att reservera några platser för ordinarie assessorer finnes givetvis icke. Genom en dylik ordning kommer antalet sluttjänster att betydligt ökas, varigenom befordringsutsikterna på domarbanan avsevärt förbättras.
    3) Genom att till häradshövdingar skola utnämnas icke revisionssekreterare utan hovrättsråd vinner man att häradshövdingarna rekryteras från personer med mera självständigt arbete och med mera kontakt med människor än vad fallet är med nuvarande system.
    En på sistone mycket diskuterad fråga är den om uppdragens vara eller icke vara. Medan uppdragen måhända tidigare övervärderats, har på senaste åren en motsatt tendens börjat göra sig gällande. De som äro talesmän för parollen »Domstolsjuristerna åt domstolarna» böra emellertid betänka att flertalet uppdrag, som domaraspiranterna under tidernas lopp innehaft, betytt mycket för deras utbildning och andligautveckling. De ha därigenom förvärvat icke blott betydande administrativ utan även juridisk erfarenhet, och de ha vunnit en kontakt med människor som eljest icke varit dem förunnad.
    Allt eftersom de nuvarande innehavarna av olika uppdrag placeras på sluttjänster, är det önskvärt med en successiv nedskärning av uppdragsbeståndet. Med en restriktiv rekryteringspolitik från hovrätternas sida i framtiden blir detta också nödvändigt, då det helt enkelt icke kommer att finnas så många domaraspiranter att placera i uppdrag. Det torde då falla av sig självt att de värdefullare uppdragen stå kvar, medan de mera perifera anförtros åt personer utanför domstolskarriären.
    Med den ordning som i det föregående skisserats faller det sig naturligast att uppdrag erhålles först sedan vederbörande börjat sin revisionssekreterartjänstgöring. Därmed skulle man även vinna den fördelen att den nu rådande ojämnheten i befordringsförhållandena hovrätterna emellan i väsentlig mån skulle undanröjas.

DOMSTOLSKARRIÄREN. 495    Då det gäller domarutbildningen, är det icke tillräckligt med skicklighet och kunskaper. Minst lika viktigt är att de rent mänskliga kvalifikationerna beaktas. En domare måste vara vaken och intresserad av allt som sker i yttervärlden, beläst och berest, van att tala vid och handskas med människor. För att han också i dessa stycken skall kunna fylla måttet, måste vissa yttre förutsättningar vara för handen. Han måste nämligen ha haft och ha tid att förkovra sig i sådant som ligger utanför hans egentliga arbete. Härutinnan brister det mycket i nuvarande ordning. Var domaren eller den blivande domaren än arbetar går arbetet i en hetstakt, som knappast ger honom lugn att finna sig själv och den harmoni han kanske mer än de flesta behöver och ännu mindre ger honom tillfälle att vidga sina kunskaper i allmänna ämnen. Då en ny rättegångsordning nu skall föras ut i livet, är det en angelägenhet av största vikt att den gamla snålheten i organisationen övervinnes så att arbetsbelastningen på den enskilde icke blir för tung. Annars föreligger fara för att det blir både dåliga domar och dåliga domare.

Axel Lindskog.