I presidenten SCHLYTERS intressanta artikel om domstolskarriären (SvJT 1942 s. 701) har bland annat påvisats hur åldern för befordran till ordinarie domarbefattning under den senaste tiden stigit och hotar att ytterligare stiga samt föreslogs åtskilliga åtgärder till förbättrande av förhållandena. Jämväl i senare diskussionsinlägg (SvJT 1943 s. 238 och 241) ha beaktansvärda synpunkter framförts. Såsom ytterligare ett bidrag till ämnets belysande må efterföljande rader tjäna.
Anledningen till befordringsålderns höjning synes kunna vara antingen att kompetenskraven till domarbefattningar skärpts eller också att ett för stort antal kompetenta aspiranter konkurrera om ledig blivna befattningar. Kompetenskraven ha emellertid icke förändrats på sådant sätt att de påverka befordringsåldern. Däremot är det otvivelaktigt, att det alltför stora antalet domaraspiranter är orsaken till det försämrade befordringsläget, vad nu än aspirantkårens utsvällning i sin tur må ha förorsakats av.
Med utgångspunkt härifrån kan lämpligen förhållandet mellan antalet domarbefattningar och antalet domaraspiranter närmare skärskådas. Det visar sig då, att en viss lagbundenhet råder i fråga om rekryteringen. Ett schematiskt exempel må tjäna till att närmare klargöra vad som därmed åsyftas. Antag att man har ett verk med 300 slutposter och dessutom underordnade befattningar. Förutsätt vidare att lämplig ålder vid uppnåendet av en slutpost är 37 år och pensionsåldern 67 år. Hur många nybörjare skola då anställas varje år för att de antagna vid omkring 37 års ålder skola kunna befordras till slutpost? Under förutsättning att slutpostinnehavarnas ålder jämnt fördelar sig på de 30 tjänsteåren, kommer tydligen varje år att uppstå 10 vakanser. Den årliga nyrekryteringen skulle därför uppgå till 10. En del av slutpostinnehavarna komma emellertid att avgå redan före pensionsålderns inträde, och man kan därför höja rekryteringssiffran, kanske till 11. Även i de underordnade befattningarna sker en viss av-
gång. Och rekryteringssiffran kan sålunda undergå ytterligare någon höjning, gissningsvis till 12. Med sistnämnda tal för den årliga antagningen av nybörjare bör alltså en någorlunda jämn befordringsgång kunna uppnås.
Om man nu vill försöka tillämpa exemplet på domstolsväsendet, så inställer sig först frågan, vilka befattningar som kunna anses vara slutposter. Det äger utan tvivel sina svårigheter att uttömande angiva detta. Att justitieråd och andra höga domare inneha slutposter är självklart. Som slutposter torde emellertid i övrigt kunna betecknas dels befattningar, som aspiranter med bortseende från alla på mer eller mindre lösa grunder byggda förhoppningar om uppnående av de högsta ämbetena normalt sträva efter för att sedan behålla livet ut, dels ock en del av sådana ordinarie befattningar, vilka visserligen icke i allmänhet äro eftersträvade annat än som genomgångsposter men från vilka innehavarna likväl icke alltid kunna vinna befordran. Till slutposter inom domarkarriären synes sålunda kunna räknas hovrättsråds och häradshövdingeämbeten samt ett antal borgmästarämbeten. Om revisionssekreterare skola hänföras dit, synes kunna vara föremål förberättigad tvekan. Det torde nämligen endast vara i undantagsfall, som en revisionssekreterare stannnar kvar i sin tjänst till pensionsålderns inträde. En med hänsyn till det sagda överslagsvis gjord beräkning av antalet domarbefattningar med slutpostkaraktär visar, att antalet knappast överstiger 250. Under förutsättning att den genomsnittliga levnadsåldern vid befordran till slutpost bör vara, såsom tidigare, 40 år, kommer tjänstgöringstiden i slutposterna att normalt bli omkring 27 år. Årlig nyrekrytering skulle sålunda ske med lägst 9 fiskaler. Av samma skäl som i exemplet bör denna siffra höjas något, förslagsvis till 11. Med hänsyn till att alltfortfarande en och annan hovrättsdomare lämnar domarbanan för annan tjänst kan möjligen ytterligare någon fiskal antagas. Den årliga nyrekryteringssiffra, som man med detta resonemang kommer fram till, utgör sålunda 12 för rikets samtliga hovrätter eller alltså mindre än en per division.
Det torde vara onödigt att påpeka, att denna siffra icke gör anspråk på att vara den absolut rätta. Men å andra sidan är det givet, att även med de noggrannaste beräkningar erfarenheten måste få göra sig gällande, innan man kommer fram till ett sådant rekryteringstal, att lämpligt antal kompetenta aspiranter alltid stå till förfogande som efterträdare till avgångna domare.
Om årliga antagningen av fiskaler begränsas på sätt här angivits, torde kåren av domaraspiranter så småningom bli betydligt mindre än för närvarande. Det är då icke uteslutet, att svårigheter kunna uppstå med hänsyn till behovet av personal till sekreterare och andra biträden vid underrätterna, fiskaler och adjungerade ledamöter i hovrätterna samt föredragande i högsta domstolen. Skulle så bli fallet, måste givetvis något göras. Men så mycket borde anses klart, att en ökning av antalet domaraspiranter icke utan vidare kan ske, enär därigenom aspiranternas möjligheter att inom rimlig tid vinna befordran till slutpost äventyras. Det givna förhållandet mellan antalet slutposter och antalet aspiranter
medför, att det förra måste ökas i motsvarande grad som man önskar höja det senare. Enda möjligheten att råda bot mot svårigheterna synes sålunda vara att skapa nya slutposter. Därigenom vinner man nämligen två syften. Samtidigt som en del av det arbetskraftsbehov, som tidigare tillgodosetts av aspiranter, kommer att direkt tillgodoses av innehavare av slutposter, ernås förutsättning för att antaga ytterligare aspiranter. Att göra underordnade genomgångsposter till ordinarie tjänster hjälper däremot icke i nu ifrågavarande avseende. Arbetsuppgifterna inom domstolsväsendet måste med andra ord fördelas mellan slutpostinnehavare och aspiranter så, att de sistnämnda efter den grundliga prövning och utbildning de genomgått kunna vinna befordran till slutpost utan alltför långt dröjsmål.
Att skapa nya slutposter är emellertid ej någon lätt uppgift. De nya tingsdomarbefattningarna torde, under förutsättning att innehavarnas befordran till häradshövdinge- och hovrättsrådsämbeten tillåtes, icke bli mer än genomgångstjänster och komma sålunda icke att fylla måttet. Särskilda ägodelningsdomare vore däremot tänkbara. Likaså kunde ifrågasättas en uppdelning av de största domsagorna. Och framför allt borde stadsdomartjänster till större antal än hittills kunna komma ifråga. Förstatligande av stadsdomstolarna skulle förmodligen helt lösa problemet, då det statliga domstolsväsendet därigenom skulle tillföras avsevärt flera slutposter än underordnade befattningar. Endast de lägsta stadsdomarbefattningarna ha hittills brukat besättas med utomstående medan tillsättning av rådmans- och borgmästareämbeten oftast skett genom befordran inom domstolen. Därom är kanske i och för sig ej mycket att säga för närvarande. Men inte ens de lägsta befattningarna komma alltid hovrätterna till godo, emedan dessa ofta erhållas av fiskaler, som icke utnyttjats i fiskalstjänst. Om endast fiskaler med några års tjänstgöring efter fiskalsförordnandet kunde ifrågakomma till sådana befattningar, skulle hovrätten ha hunnit att av dem få uträttat arbete, som eljest kan tvinga till nyantagning. En del om också ej allt skulle därmed vara vunnet.
Ytterligare en möjlig utväg att få till stånd nya slutposter ligger i departementens behov av domarutbildat folk. Uppenbarligen är det av värde för en blivande domare att under någon tid ha prövat på lagstiftningsarbete. Om departementstjänstgöringen begränsas att omfatta exempelvis högst ett år för varje assessor, skulle måhända de flesta hinna få erfarenhet av dylikt arbete. En och annan skulle säkerligen vara hågad att kvarbli i departementstjänst och lämna domarbanan, om möjlighet funnes att erhålla en befattning med lämpligt avvägd lön samt pensionsrätt.
För att i framtiden få till stånd drägliga befordringsförhållanden inom domstolskarriären synes sålunda det första och avgörande villkoret vara, att nyrekrytering icke sker till större antal än som motsvarar förefintliga slutposter. En noggrann inventering av dessa måste därför äga rum. I den mån flera befattningshavare i underordnade befattningar behövas måste nya slutposter inrättas.
Men innan detta kan ge effekt är det uppenbarligen nödvändigt, att
den nuvarande situationen i befordringshänseende grundligt saneras. Eftersom möjligheten att begränsa nyantagningen icke står till buds, då det gäller att förbättra befordringsförhållandena för dem, som redan äro domaraspiranter, synes såsom enda utväg återstå att skapa nya slutposter. I den mån sådana erfordras även för framtiden förefaller denna åtgärd lika gärna kunna vidtagas nu som senare. Men utan tvivel är behovet för närvarande större än det kommer att bli framdeles, när en begränsad nyrekrytering hunnit göra sig gällande. Exceptionella åtgärder erfordras därför.
Även om fastighetsboksuppläggandet vid häradsrätterna och domsagosekreterarnas tillkomst måste anses ha en viss del i skulden till det alltför stora antalet domaraspiranter, torde en väsentlig anledning därtill vara hovrättsjuristernas anlitande i departementstjänst. Om sålunda departementen under flera år dragit nytta av de förhållanden, som utgöra grunden till domaraspiranternas olyckliga ställning i befordringshänseende, förefaller det endast vara i överensstämmelse med billighetens krav, att domaraspiranter under de närmaste åren i särskilt hög grad beredas stadigvarande anställning inom departementen. Men det är föga vunnet om tjänster anordnas av sådan beskaffenhet att blivande innehavare sedermera komma att konkurrera med övriga domaraspiranter om domstolsväsendets slutposter. Visserligen skulle förhållandena tillfälligt förbättras, men medverka till nedbringandet av befordringsåldern på domarbanan skulle sådana tjänster icke.
En indragning av hovrättsrådsämbeten, såsom man enligt presidenten Schlyter möjligen har att räkna med, utan avvaktan på processreformens genomförande, måste komma att direkt försämra befordringsläget. Det är visserligen sant, att de närmaste verkningarna av en sådan åtgärd skulle kunna bli, att adjunktionsmöjligheterna för de äldsta fiskalerna förbättras. Men den tid, inom vilken hovrättsråds- eller häradshövdingeämbete kan nås, kommer obönhörligt att förlängas, om man icke samtidigt med indragningen inrättar lika många nya slutposter. De ordinarie assessorsbefattningar, som äro avsedda att träda i de indragna hovrättsrådsämbetenas ställe, kunna naturligtvis i vissa fall bli slutposter. I den mån så sker upphäves sålunda indragningens tidsförlängande verkan. Men kvar står dock det faktum, att bättre betalda tjänster utbytts mot sämre betalda. En dylik löneminskning är givetvis till nackdel för domaraspiranterna. Ur hela domstolsväsendets synpunkt borde den inte heller kunna godtagas.
I det föregående har i stort sett endast berörts de principiella riktlinjer, efter vilka domstolsväsendets rekryteringsfråga synes böra lösas. Det kan tyckas ensidigt, att den huvudsakliga utgångspunkten därvid varit skäliga befordringsförhållanden. I första hand borde ju komma det allmännas intresse av att få goda domare. Ja, förvisso. Men kvaliteten på den svenska domarkåren kan knappast anses ifrågasatt, medan rekryteringsproblemet är aktuellt just ur befordringssynpunkt. Och för övrigt, bli befordringsförhållandena tillfredsställande ordnade, har därmed uppfyllts en av de viktigaste förutsättningarna för att dugliga krafter skola tillföras domarbanan. Den tid, under vilken domaraspiranterna
komma att tjänstgöra i underordnade befattningar, skall säkerligen lämna allt önskvärt utrymme för åtgärder, ägnade att kvalificera dem fördomar kallet.
Hugo Henkow.