Condictio indebiti. Ett spörsmål som förra året livligt diskuterades bland nordiska jurister var frågan om tillåtligheten av condictio indebiti, d. v. s. anspråk på återbäring av betalning som erlagts för en förmodad men obefintlig skuld. I SvJT 1942 s. 713 ff. publicerade GUNNAR GENTELE en svensk rättsfallsöversikt i ämnet och i Förvaltningsrättslig Tidskrift samma år s. 349 —356 kommenterade hovrättsassessorn OLOF H. APPELTOFFT det färska rättsfallet NJA 1942 s. 101. Påinbjudan av Juristföreningen i Stockholm höll vidare prof. HENRY USSING den 11 dec. 1942 ett föredrag i ämnet som nu publicerats i Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland (1943 s. 1—26).
Ussing har huvudsakligen inskränkt sig till en redogörelse för den danska rättsuppfattningen men framhåller att överensstämmelserna med norsk och svensk praxis äro stora och ge uttryck för en förhoppning att en diskussion mellan juristerna i de nordiska länderna skulle kunna resultera i ett ytterligare närmande.
I sakfrågan intager Ussing en förmedlande ståndpunkt mellan två rättsuppfattningar, i Danmark främst representerade av A. S. Ørsted och Jul. Lassen. Under det Ørsted hävdade att condictio indebiti endast undantagsvis borde tillåtas, leddes Lassen av sin förutsättningslära till att medge återkrav i betydande omfattning.
Ussing indelar de fall, där tillbakasökning av betalning avskäres, i tre huvudgrupper. Den första gruppen utgöres av de fall, där betalningen står fast omedelbart efter skedd betalning. Hit hänför han de fall, där själva betalningen är förknippad med ett uttalat eller tyst erkännande av förpliktelsen. Dessa fall torde dock vara sällsynta. Som jämställda därmed nämnas de fall, då det rimligen kan fordras av den betalande att han tar ställning till frågan om betalningsskyldigheten innan han betalar. I praxis har frågan om vilka krav man i detta hänseende kan ställa på betalaren visat sig vara mycket svårknäckt.
Den andra huvudgruppen består av de fall, där återsökningsrätten går förlorad genom underlåtenhet att reklamera inom rimlig tid. Först och främst anses det att sådan rättsförlust inträder, om ej reklamation sker sedan den betalande upptäckt att någon skuld i verkligheten ej åvilat honom. Men vidare kan taleförlust vid bristande reklamation inträda även om den betalande ej insett rätta förhållandet men borde ha gjort det. Denna synpunkt har i åtskilliga danska rättsfall tillmätts avseende.
Till den tredje huvudgruppen hänföras alla övriga fall, där förlust av talan inträder. Här är det främst fråga om verkan av en längre tids oklandrat uppehållande av den genom betalningen inträdda rättssitua-